brunheten

 

 

Alltså det är snöstorm ute. SNÖSTORM!

Va fan!

Jag som var så säker på att det inte skulle bli nån vinter i år! Jag var så glad och upprymd.

Jag hatar faktiskt vinter. Och jag är inget större fan av sommaren heller om jag ska vara ärlig...

Det är smådjuren alltså...

 

Det börjar redan i maj när rödmyrorna kommer. Vår tomt gränsar ju till skogen och tio miljoner stackar. På våren kommer de vandrande i sina speciella stigar in till vårt hus. Kryllar sig runt trappen. Biter mig i fötterna när jag planterar och sår. Det brukar lugna ner sig när maken gått lös med Myrr. Ett år utrotade vi, men väldigt tunga hjärtan dock, en hel stack som vi hade spårat att myrorna kom ifrån. Det är människan i ett nötskal och jag skäms för det. Men det var nödvändigt, för då kunde inte lilltjejen gå utan satt och kröp hjälplöst runt bland alla bitande myror på gårdsplanen..

 

Lagom när man börjar hålla myrorna i shack kommer myggen där i juni. Myggorna äter mig levande, bokstavligt. Jag får en miljon myggbett. Det blev så efter att jag fått barn. Jag förvandlas till en vandrande, röd, böld. Jag kliar mig med gafflar, pastaslavar, saxar, vassa barkbitar osv osv. Jag blir galen.

Sedan mattas det av lite.

 

Men DÅ! Kommer det värsta- getingarna. Och humlorna. Vi har tagit bort ett antal getingbo på tomten, men ändå. Vi bor vid en skog, tanten som bodde här innan oss planterade sjukt mycket blommor i vår trädgård vilka humlorna gillar. Och även när man lämnar hemmet är getingarna överallt. På stränderna. Överallt. Det värsta var dock när jag jobbade på LEVA kungslador. Det var under vår första sommar i huset, innan vi hade lokaliserat alla getingbon här hemma och gjort oss av med dem. På LEVA var problemet dock tusen gånger värre. Till slut vande man sig med att ha getingar krypande på händerna, liksom. Vifta bort dem. Slå ihjäl dem. Sen åkte man hem till getingarna i trädgråden och ja...det var en sjuk getingsommar.

Nu är det bättre. Men nu har rädslan kommit tillbaka. Jag hatar humlor och getingar. Så är det bara.

 

Och i augusti kommer tvestjärtarna. När det är fuktigt och kvalmigt. De bor överallt. Särskilt i tält. Vi har ett tält. Som vi ska bo jättemycket i i sommar är det tänkt. Det var länge sedan en tvestjärt bet mig. Men ändå. De är så jävla äckliga att se på. Huuuu får rysningar bara jag tänker på det.

 

Ovanpå allt det så är det varmt på sommaren. Jag hatar värme.

 

Däremot längtar jag till våren. Våren är nästan som en religiös upplevelse varje år. Jag tycker att hela våren kan kännas som en enda lång, utdragen FÖRLOSSNING faktiskt. Och 17årsvemodet lägger sig över en som en stock. Ja jag saknar alltid 17 när det är vår. Våren är verkligen ungdomens tid...

 

Så egentligen får man väl säga att Hösten alltid har varit lite av Min årstid. Ruggig och kall. Grå och mörk. I perfekt harmoni med min mörka själ.

 

Så ja. Jag längtar efter röda löv och de där första gångerna då man ÄNTLIGEN kan klä sig i helsvarta kläder igen. Bara 8, 9 månader kvar med andra ord!