brunheten

SKÖNT! 

Idag var David ledig och vi lämnade ungarna och åkte till sjukhuset. Träffade diabetessyrran som konstaterade att jag äntligen nått bra nivåer på mitt blodsocker. Sen hastade vi vidare och träffade min fina läkare som gjorde tillväxtultraljud och det visade sig även att Bennys hetsiga växtkurva har mattats av. Nu närmar han sig medelkurvan igen istället för att ligga vid den högre tillväxtkurvan. JÄVLAR VAD SKÖNT!

Hon lovade mig också Snitt, vilket kommer planeras in i vecka 39, runt den 3 december, eller i vecka 38 i slutet av november beroende på hur Benny växer. Benny var som vanligt Ovanligt gullig på ultraljudet och sprakade för allt vad han hade. 

 

Sen åkte vi hem och jag sov på soffan i en timme ungefär medan David rustade trädgården inför Stormen. I eftermiddag har vi pysslat inne och så hämtade vi ungarna och käkade lax och spelade Fia med knuff (jag förlorade) och sedan somnade de tryggt. 

 

Nu sitter vi här och väntar på strömavbrott och orkan. Det är ganska mysigt, men lite pirrigt också. Vi har rustat hela dagen. Tappade precis upp vatten ifall ifall. Läste att stormen Gudrun uppmätte 33 sekundmeter och då var människor strömlösa i veckor efteråt. Ikväll har redan 30 sekundmeter uppmätts på södra ön och då är kulmen flera timmar bort. Ja jag går igång lite på sånt här. Jag är smhi-nörd och kollar slaviskt flera gånger per dan. Troligtvis en effekt av att jag inte har körkort och är ganska beroende av att kunna ha koll på vädrets nycker. 

 

Än har vi ström i Visby iaf. Vi får se hur länge till. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här låten blev ju väldigt passande nu eftersom jag tänkte att jag skulle skriva om några Bra Dagar. Och så har Lou dött och allting. Sorgligt, men ärligt, gubben var 71 år och jättesjuk..

 

Jag har, som sagt, haft några Bra dagar. Det var ganska längesen och jag tänkte att jag skulle skriva om dem så jag minns dem sen när jag inte längre är dräktig och ser tillbaka på min dräktighet. 

 

I fredags var barnen lediga. Vi mös på förmiddan. Stora och jag påbörjade bygget av ett Spökhus som hon sedan fortsatt under hela helgen. 

Jag var liksom pigg i fredags. Jag hade inte jätteont. Jag lagade mat och barnen lekte. David kom hem från jobbet och vi packade ihop oss och åkte till badet. Det var ljuvligt. Vi har det alltså så jävla härligt när vi badar. Jag måste minnas det sen, när vi plötsligt har en bebis med oss och det hela lär vara lite mer kaosartat. Just nu är det långt ifrån kaos. Vi tar varsin unge till varsitt omklädningsrum. De är stora. Kan i det närmaste tvätta sina hår själva. 

Vi badade i drygt en timme. Jag var mest med stora i bassängen, vilket är ovanligt. Annars brukar den lilla vilja sitta klistrad i min famn, för bassängen är egentligen lite för djup för henne. Hon bottnar bara längst in. Men nu har hon lärt sig att simma omkring med sina simpuffar på armarna även där hon inte bottnar så nu är hon mycket mer tillfreds i bassängen. 

Efter badet fick övriga familjen glass. Jag fick ett äpple. 

SEN. SEN åkte vi till ICA MAXI. I värsta fredagsstressen. Hela jävla Visby var där. 

Vi lämnade in barnen i deras lekhörna. De älskar det. Vi gick runt i nästan en timme och handlade. Köpte lite kläder till ungarna. Blommor till mig själv. Helgmat och mys. Jag hade liksom inte ont! Jag kunde GÅ i en TIMME på Ica Maxi och hade inte ont! Helt fantastiskt! Badhus är helt enkelt the shit för mina fogar.

 

På hemvägen hämtade vi mat som vi åt med tända ljus när vi kom hem. Sen skar vi ur pumporna vi hade köpt och de blev skitfina. Barnen var rysligt trötta när vi slutligen placerade oss i soffan för fredagsmyset. Tända ljus. Film. När det blev läggdags tog vi ner lillans madrass till storans rum så de fick sova över. De låg och skrattade och busade i nästan en timme innan de somnade.

Senare somnade jag på soffan som jag älskar. 

 

 

Igår vaknade jag och var pigg. Hade lite ont, men inte så farligt. Barnen mös framför tv:n. David hade sovmorgon. Barnen fick lördagsgodis direkt efter frukost i soffan. De älskade det. 

Emilia kom förbi med en halv påse nyponpulver. Vi har inte setts på sjukt länge. Gick på gymnasiet tillsammans. Hon ska ha barn ungefär exakt samma dag som vi. Våra magar krockade rejält när vi kramades. Det var fint att ses. 

Sen fixade jag korv till lunch medan David dammsög hela huset. Barnen lekte så himla fint. Och efter lunchen åkte vi en sväng. Till djuraffären. Kollade in dvärghamstrar. Barnen önskar sig det i julklapp och vi lade diskret in en beställning på två stycken som ska hämtas några dagar innan jul. Jävla gulliga djur. 

Sen åkte vi till Clas Ohlsson och köpte en ny dammvippa. Och sen fikade vi på fik. Det gör vi väldigt sällan. 

 

Hemma igen var vi ute på gården en stund. David placerade om vår antenn och satt på taket mest. Barnen lekte med alla löv på studsmattan och blev blöta. Jag satt i en trädgårdsstol och pratade med mamma i telefon. Sen gick jag in och fixade varm choklad och (köpe)bullar åt mina blöta och trötta barn som kom in sen. 

 

Sen fick jag lite Kraft och började städa vår jättestora bokhylla som städas två gånger om året. Därav dammvippsinköpet. Barnen spelade Nintendo. Jag lyssnade på podcast. David började montera ihop den enorma byrån vi har köpt till hallen. Sen kom svärmor förbi en stund. Satt i soffan och pratade en timme. Hon är fin hon. 

Sen gjorde jag ugnspannkaka på dinkelmjöl. Glömde salt, men det var gott ändå. 

På kvällen såg vi Så mycket bättre och barnen fick vara vakna. De älskade inte programmet, men tyckte att Ebbots version var bäst. Det tyckte jag också. Och Agnes. 

Lillan sov över i storans rum igen. De låg och skrattade och busade en stund innan jag läste en bok om SjörövarRakel och de somnade. 

Sen somnade jag på soffan som jag älskar. 

 

Idag fick jag en lite ofrivillig sovmorgon. Jag är alltid sur efter att jag har haft sovmorgon. Så jag surade och bokade biobiljetter till mig och lillan och på eftermiddan gick hon och jag och såg Prick och Fläck på bio. Det var fint. 

Sen hämtade de andra oss och vi lekte en stund i Almedalen och fikade på bibblan. Det gör vi mycket sällan. 

Min man hatar egentligen att fika. Han tillhör den rastlösa sorten nämligen och har svårt att se vitsen med fikande. Men jag älskar det och jag vet att det är därför han föreslagit fika inte mindre än två gånger denna helg. Jag älskar honom ganska mycket för det. 

Sen åkte vi hem och det blev mörkt och vi tände ljus och barnen började leka och David monterade klart den enorma byrån och jag gav ungarna mat och slängde ungarna i badet. Jag och David flyttade över lakan och grejer till vår jättestora nya byrå och fick på så sätt plats för bebisens kläder i vår garderob. Snar ska vi börja plocka fram kläder åt honom. Men inte riktigt ännu. Här ropar man ju inte hej förrän man är över bäcken. 

 

Imorrn ska David vara ledig. Vi ska till diabetessköterskan. Sen ska vi ha förlossnings/kejsarsnittssamtal med vår läkare. Sen ska vi på tillväxtultraljud. Vi får ultraljud varannan vecka nu för han har växt lite för snabbt under lite för kort tid. Det är jävligt jobbigt och det är därför jag inte går ensam på någonting längre, David följer med på allt. Ifall ifall. 

Förutom de tre tiderna imorrn har jag tid hos barnmorskan på onsdag och tid hos sjukgymnasten på torsdag. 

 

Jag väger 103 kilo nu. Livet med 103 kilo har varit jävligt fint den här helgen. Min mage är enorm nu alltså, men det är förstås inte så roligt eftersom vi vet att han därinne växer lite väl snabbt. Undrar så jävla mycket hur det här ska sluta, men försöker att inte tänka på det för mycket. Det är ganska lätt eftersom allting går i 180 nu. 

Vet inte riktigt vilken vecka jag är i ens. Kanske är det 34 nu?? Hur som helst- inte så långt kvar. Om någon vecka ska jag ta fram kläderna.

 

Försöker njuta av saker nu som jag tänker att jag borde njuta av. Som att barnen gick upp själva och fixade frukost helt själva i lördagsmorse tex. Så vi kunde ligga kvar en stund och gona oss bara. Och som att badhuset är jävligt smidigt just nu. Sovmorgnar, städning utan störning, långa duschar och förmånen att kunna lägga sig på soffan och vila en stund medan barnen pysslar med sitt. Sånt njuter jag av. Och barnen i sig förstås. 

 

Ikväll grälade vi lite, jag och ungarna. De hade lekt själva men SÅ FORT jag satte på lite hög musik och började dona med mitt nere i köket så kom båda springande och gnällde över min höga volym och var allmänt suriga, SOM VANLIGT när jag ska spela lite MAMMAMUSIK med MAMMAVOLYM (de är som två små pensionärer..). Så vi grälade lite och de gick till andra rum. Så efter en stund kände jag storans armar runt min midja och hon kramade mig och jag kramade henne och hon sa :

 - Du vet väl att det är för att vi vill va med dig bara? 

Och ja, det vet jag ju men det var väldigt fint och bra att bli påmind om att barnen faktiskt väldigt sällan VILL JÄVLAS med en utan faktiskt oftast bara vill VA. Så jag vred ner en stund och vi sjöng tillsammans och sen vred vi upp igen och lyssnade på Rihanna som vi tycker sjunger så himla bra och sen stängde vi av och sjöng låten tillsammans. De på hittepåengelska. De sjunger så himla fint båda två. Som änglar ungefär. 

 

Jag älskar dem. 

 

 

 

 

 

(Notera att HON är NAKEN i videon medan HAN är PÅKLÄDD.

 

 

Idag har vi haft ljus tända hela dagen för det oerhört sorgliga som hände i min födelsesocken Näs igår. En 14årig pojke dog efter en motorcrossolycka. 

Mina kusiner förlorade en kusin så därför känns det nära, trots att jag inte kände pojken och bara är bekant med hans föräldrar. 

Men så är det ju som det är när barn dör också. Ingen lämnas liksom oberörd av det. 

 

Så vi har haft tända ljus hela långa dagen och jag har berättat för barnen om vad som har hänt och de har pratat och funderat ganska mycket kring döden hela dagen idag. Lillan tyckte sig se "en litn bit av moffar" på ett moln och så har de funderat över om killar fortsätter att vara killar när de blir änglar eller om alla blir tjejer när de kommer till himlen (de har aldrig sett en bild på någon pojkängel). 

 

Barn är så jävla softa och fina med döden. För små och oförstörda för att inte kunna prata och tänka fritt omkring det. För små för oro över att framstå som klumpiga.

Ungdomar är också fina med sånt där. Inga ord är liksom för stora och pampiga i en tonårings mun. Det är stora känslor och tonåringar har också ofta vett att förstå att andra människor är nödvändiga i dödsituationer. De vill hålla ihop, inte vara ensamma, sörja tillsammans. 

Vad ska jag skriva om liksom?

Det enda jag VILL skriva om är min MISÄR, men samtidigt är jag så jävla trött på att tjata om den själv att jag inte har lust. Men okej då. Om ni tjatar så. 

Jag grinar varje dag nu. Oftast så fort David kommer hem från jobbet. Då bara börjar det rinna. För jag har så jävla ont och jag är så jävla dålig mamma och jag ORKAR/KAN INGENTING och den enda jag inte behöver hålla en småkäck fasad inför är han. Så jag grinar. Och han masserar. 

Morsan är här en dag i veckan och hjälper mig. Inatt sov hon här och idag har hon räfsat löv och städat köksskåpen och lagat massa mat. Hon gick i pension precis när jag blev gravid. Det var ju för jävla lyckosamt får man säga! För mig :) 

 

Jag har minst två inbokade tider pga graviditet i veckan. Nästa vecka är det tre. Dessa möten är det enda jag orkar med. Jag varken hämtar eller lämnar barnen längre. Jag lagar endast mat som går snabbt. Jag städar inte. Jag räfsar inte löv. Jag gör ingenting. För jag kan inte. Det är inte värt de smärtorna jag får efteråt. De där smärtorna alltså... Fy fan. Hur det hugger, värker, dunkar och drar hela jävla dygnet runt. Jag blir galen. 

Och nu känner jag att det här nog är det värsta.

 

Graviditet 1: Illamående, anemi, graviditetsdiabetes från 7 månanden

Graviditet 2: Illamående från början till slut, magkatarr, anemi, grav.diabetes från dag 1, foglossning på slutet

Graviditet 3: Lite illamående, diabetes från dag 1, anemi, foglossning från vecka 27 ca. 

Jag har hittills tänkt att illamåendet och magkatarren med tvåan var det värsta. Det sänkte mig så totalt. 

Men nu har jag ändrat mig. Det är inte värt någonting att vara "pigg" efter järninjektion och att slippa magont och spyor när man ändå inte kan göra nått. Jag kan ju bara sitta här. Jag FANTISERAR om att få åka och handla på Ica Maxi. Jag ska GRÅTA av glädje första gången som jag kan gå i en affär en längre stund sen efter födseln. Eller följa med barnen till lekplats! Jag ska även GRÅTA första gången jag kan städa mitt hus igen. Dammsuga. Jag har inte dammsugit sedan i juli. Sköta tvätten, baka, sitta på vanlig stol alt på golvet och leka med barnen, GÅ, hoppa, springa och busa med ungarna. Alltså. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka min kropp!

 

Vad man kan göra? Ja. Såklart finns det inte särskilt mycket forskning kring foglossning. Så det man kan göra är att äta nyponpulver. Alltså. NATUUUUUURLIGT ska de va vet ni. Jag ska prova detta nu. I övrigt rekomenderas värme och tens typ. Och visst känns det bättre när jag ligger i badet. Tills jag stiger upp ur badet igen. Yey. 

 

Jag skulle vilja ha en rullstol. Så att man kunde få komma ut lite. Åka till Ica Maxi typ. Rulla på en promenad med barnen. Det hade vart nått. Men jag gissar på att jag kommer få kryckor efter mitt möte med sjukgymnsten. 

 

Och jaja. Nu är det sex veckor kvar. Sex veckor. Vi har väntat sedan i mars, åtta dagar efter befruktningen. Alltså det är så sjukt för vi vet ungefär exakt datum för alla våra barns befruktningar, trots att två av dem är ganska oplanerade. Den här ungen är gjord på storasysters födelsedag den 22 mars. Den 29 mars plussade jag. 

Med den första fick jag inte reda på att jag vara gravid förrän i vecka 8. Fatta! Två månader gick jag runt och var gravid utan att fatta nånting! Snacka om att vara ung och oerfaren. Först när jag började strösomna lite varstans och brösten började spänna började jag ana ugglor som fick kläder (nile city) så att säga. Smart!

 

Vi har ingen vagn, ingen säng och inget skötbord till nedervåningen. Ingen mjuk bebishandduk, ingen babysitter, inga spylappar, ingen nappflaska, inga nappar, ingenting. Så jobbar man som pessimist nämligen. Här tar vi inte ut något i förskott. När det är en vecka kvar ungefär, skulle jag tippa på att vi fixar klart det mesta. Och sen är det ju bara en hel jävla jul som ska fixas också. Nej fy fan. Det KAN JAG bara inte plåga mig själv med att tänka på nu. 

 

Nej fy fan. Ingen vill nog vara mig nu. Är så fruktansvärt isolerad också. Jag orkar ju ingenting. Och så är jag världens sämsta mamma också, men det orkar jag inte heller tänka på nu. Jag får ge igen sen. Kompensera till våren. Till våren ska jag ta båda storbarnen och åka upp till Sthlm med dem bara vi tre. Gå på Gröna Lund. Ja. Det ska jag. 

 

Nu ska jag tydligen se på world war z. Kul. 

 

Tack vare den illvilliga kommentaren jag fick angående mina 100 kilo går jag runt och känner mig sugen på att liksom URSÄKTA mig. 

 

Jag vet egentligen inte riktigt INFÖR VEM jag vill ursäkta mig, för jag vet inte riktigt vad någon på hela jorden har med det att göra. 

Men så känns det. 

 

Vid mina tidigare dräktigheter har det här med Vikten verkat Viktigt. Mina barnmorskor har FÖLJT MED mig ut till vågen, som MVC i Visby av någon anledning har stående i hallen, precis innanför ytterdörren och noggrannt bokfört mina resultat. Min första barnmorska var väldigt angelägen om det där, trots att jag vid den tiden hade ett hyfsat bmi när jag blev inskriven på MVC. 

Jag har sett att flera andra barnmorskor ännu gör så. Följer med sina patienter ut till vågen och kontrollerar resultatet. Och det tycker jag vittnar om dels en dumförklaring och en misstro mot de gravida kvinnorna. Som om man skulle ljuga? Varför skulle man ljuga? Och ännu viktigare: varför hysterin kring det hela? Alla är vi olika. Alla har vi olika kroppar. Alla går vi upp i vikt och barnmorskan har väl för i helvite ögon att se med?

 

Man GÅR UPP I VIKT när man är gravid liksom. Det är svårt att göra något åt det.

Med första barnet fick jag upp 12 kilo. Det är vad barnmorskan säger att man normalt går upp, om man inte är otroligt överviktig. 12 kilo är barnet, moderkakan, vatten och allt annat. 

 

Med andra barnet gick jag NER tio kilo innan inskrivningen på mvc. Så då var de lite lugnare med det där. De visste ju att jag inte kunde äta. Ändå gck jag sedan upp 12 kilo, men eftersom jag först gått ner tio blev resultatet inte lika högt. Och jag mådde så dåligt. 

Jag ska säga er att jag mår tusen gånger bättre med mina 100 kilo än vad jag gjorde då. Då när jag hade magkatarr, fick tvinga i mig maten och kräktes tills dagen innan jag födde. 

 

Det förstår nog barnmorskan som jag har idag. Hon frågar inte ens vad jag väger och följer definitivt inte med ut till vågen. Hon har ju ögon att se med och ser ju att jag är en storvuxen kvinna, nästan 1,80 lång och med en benstomme som inte är att leka med. 

 

Nu har jag gått upp elva kilo. Jag kommer att gå upp lite mer än 12 kilo den här gången, men det priset betalar jag gladeligen för att få vara glad och slippa magkatarr och illamående och spyor till 9 månaden. Dessutom är det svårt att inte gå upp i vikt när man har foglossning och är relativt orörlig. 

 

Foglossning, by the way, kan alla få, även om man väger 60 kilo. 

 

Kommentaren jag fick antydde att jag inte borde gå upp så mycket i vikt eftersom jag ska bli snittad. Ja det var ju dumt. Att jag inte tänkte på att svälta mig själv när jag ska begära en sådan sak som ett planerat snitt! Jävla dumt alltså! Eventuellt ska jag tänka på det tills nästa gång! 

Kommentaren, som var så dum så det ju faktiskt inte är klokt, antydde ju därmed även att personer med övervikt inte bör bli gravida överhuvudtaget. Vad händer om det krävs akutsnitt liksom? Den risken finns ju för alla. Så tänk på det nu flickor. Se till att vara smala! Barnmorskorna blir så ledsna annars. Så fyllda av förakt också och det vill man ju inte! Man vill ju vara perfekt vet ni! Så att alla kan tycka om en osv!

 

Personen som skrev kommentaren är snart färdigutbildad barnmorska. Det känns ju extra mysigt tycker jag. 

Extra mysigt känns det när jag tänker på att jag mobbades för min vikt som barn. När jag tänker på att hela mitt vuxna liv har gått ut på att försöka komma överrens med min kropp och acceptera att jag aldrig kommer att vara smal. Jag vill inte ens vara smal. Det passar inte min person. 

Extra jobbigt känns det att en blivande barnmorska skriver sådana saker utan att veta ett smack om min bakgrund. Tänk om jag varit ätstörd tidigare? Tänk om jag skär mig i handlederna och hatar min kropp och går hos psykolog för att tackla det faktum att kroppen blir större och förändras när man är gravid. Jag vet många kvinnor som har problem med det. Som stressas svårt av viktuppgång som gravida och som rent av mår dåligt av det. 

 

I våras lade min vän Ida ut bilder på sin Instagram när hon väntade sin dotter. När hon lade ut första bilden, en bild på en digitalvåg som visade Radio Gotlands egna signalvåg: 100.2 tänkte jag i mitt stilla sinne ÄR HON INTE RIKTIGT KLOK! HUR VÅGAR HON!!! 

Några veckor senare kom nästa bild. 104.4. NRJ. 

 

Jag chockades svårt. Men det var då jag insåg vilket TABU kvinnors viktuppgång ännu är, till och med när vi är gravida. Och att till och med jag chockades över bilderna visade ju på hur fucked up vi alla ännu är vad gäller det här med Perfektionen, då särskilt när det gäller våra kroppar. Vi ska bara visa upp det som är vackert. Tillfredsställa och behaga. 

Särskilt runt graviditet är ju det där helt hysteriskt vad gäller precis allting annat också. Vi ska vara glada, lyckliga, tacksamma och helst även vackra. Knullbara även i vår absoluta högdräktighet. 

Att man blir stor som ett jävla hus passar inte in i den mallen, särskilt inte med tanke på att kvinnor ju faktiskt inte ska vara stora. För vi ska vara små och nätta och inte ta för mycket plats eftersom våra kroppars främsta syfte är att behaga andra. 

 

Att jag då har MAGE att dels KRÄVA (alltså herregud!) planerat snitt. Att jag klagar högljutt hela graviditeterna igenom. Att jag VÄGER ÖVER HUNDRA KILO och DESSUTOM beter mig som att jag STRÄVAT EFTER att göra det!!!! Ja ni förstår. Det funkar ju inte. Såna som jag måste ju bara dräpas. 

 

Och även om personen i fråga faktiskt inte alls tänkt såhär så finns det alltid en annan aspekt på det hela, nämligen moralen och godheten. 

Man skriver inte såna saker till en annan människa. Man säger inte såna saker till en annan människa.

Om man är en människa med empati och moral så gör man inte det.

En sak om man är personens barnmorska och verkligen ser att här finns det en hälsorisk. Så kan man ta det med sin patient i lugn och ro på mottagningen. Men att, på ett öppet forum, kritisera en person som gått upp elva kilo i sin graviditet är inte okej.

Till och med de allra dummaste fiskarna i all världens vatten förstår detta. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är veckans krönika. 

Om det lilla, trygga småstadslivet. 

Läste den här artikeln imorse och kände att den var ju bra. Mycket av mina tankar om förskolan finns med där. Som tex det här med föräldrars övertro på förskolan. Att många på allvar verkar tro att barnet (främst de under 3) faktiskt mår bättre av att vara på förskolan framför att vara hemma. Att föräldrar som vill ha sina barn hemma blir kritiserade av andra föräldrar som menar på att barnen hamnar efter i utvecklingen osv. 

 

Det här med kvalitetstid också. Hur föräldrar tycks vilja kompensera upp det faktum att barnen har fått ha "tråkigt" på dagis genom aktiviteter på aktiviteter och aldrig får barnen vila. Aldrig lära sig att ha tråkigt. Aldrig lära sig att njuta av vardagen. 

 

Hon ifrågasätter, precis som jag, barn som inte tycks ha någon integritet. Som är nöjda med vem som helst. Som inte reagerar på nya ansikten, utan springer med öppna armar mot vilken främling som helst och godtar denne som omhändertagare. Bara dumma människor tänker att det är en lyckad uppfostran bakom sådana barn. Dumma människor som aldrig läst om anknytning och som inte tänker på att vuxna människor som funkar likadant oftast är utvecklingsstörda eller dylikt. Kvinnan i artikeln menar att dagis kan vara en orsak bakom detta. Att barnen skolas in på dagis, snabbt och mot hela personalgrupper. Att barnet tvingas godta vem som helst som omhändertagare. "Nästan inga barn idag är blyga för vuxna", säger hon och ifrågasätter det. Det gör jag också. 

 

Men samtidigt. Det är ju för jävligt att läsa en sån här artikel. Från en människa som verkligen vet vad hon snackar om (hon har jobbat som förskolelärare sedan 74) och som inte verkar tycka att förskola är en bra grej för barn. Kul om man hade haft sina barn på hennes förskola! 

 

Överhuvudtaget borde personal på förskolor tänka sig lite för vad det är de säger i såna här lägen. Inte alla föräldrar lämnar sina barn på förskolan utan eftertanke och en smula ångest. Det finns vi som har lite mer ångest än vad som är brukligt också. Som ifrågasätter och våndas. Och att tala om för oss hur jävla dåligt förskola är för våra barn är...inte så smart helt enkelt. 

Sedan tänker jag på skulden. 

 

Förskolan uppfanns för att kvinnor skulle kunna börja jobba. Än idag ses mamman som den främsta vårdaren av barnet och jag tror att de flesta kvinnor lever med vetskapen att om inte förskolan fanns så skulle inte vi kunna jobba. För då skulle vi få vara hemma med barnen. Än idag. Såna här artiklar skapar ångest bland mammor. Lägger skuld på oss. Får oss att jobba halvtid. Papporna skakar av sig och går vidare. De ska jobba, hur som helst. 

 

Och så är jag så jäääääävla trött på att man alltid alltid alltid ska gå runt och tycka synd om förskolepersonal. Att man alltid alltid alltid påminns om eller förväntas ha i bakhuvet hur kämpigt de har det. Med de stora barngrupperna. Med minskade personalstyrkor. Med ljudnivåerna. Med BARNEN. 

Alltså, jag tänker: BYT JOBB då för i helvite. Om man hatar förskolan, hatar föräldrarna, hatar barnen och/eller tycker synd om dem för att de tvingas utsättas för en själv så tänker jag spontant att man inte ska ha det yrket. Om man bara ska gå runt och tycka synd om sig själv och om barnen och förakta de stressade föräldrarna så borde man liksom inte jobba på förskola. 

 

Amen

Ärligt. Det är ingen ide att jag skriver blogg som det är nu. Ungefär ca en mening som kommer ur min mun varje dag är positiv. Och då är jag en storpratare av rang. Det är helt enkelt inte kul att lyssna på mig. Inte kul att vara med mig. Inte kul att vara min man. Inte kul att vara mina barn. Inte kul att vara min mamma. Inte kul att vara min vän. Ingen borde få ta del av mig just nu. Jag borde få bli nedgrävd. Eller kanske inlåst i ett mycket mörkt rum, fullt med mjuka madrasser. Där borde jag sedan få ligga i 8 veckor tills jag kläcker. Fem gånger om dagen kunde någon langa in dubbelportioner mat till mig så att jag inte riskerade undernäring. Det krävs ju lite för att nära den här kroppen nu. 

 

 

My foglossning is killing me

My diabetes is killing me

My 100 kilos are killing me

My järnvärde is killing me

My restless legs are killing me

My kramper i vaden is killing me

My sockersug is killing me

My humörssvängningar is killing me

My ryggvärk is killing me

My sura uppstötningar is killing me

My nattliga och dagliga, enorma och aldrig sinande svettningar is killing me

My halsbränna is killing me

My pantade man is killing me

My gnälliga ungar are killing me

My svamp i fittan is killing me

My sammandragningar is killing me

My tre jävligt krävande katter is killing me

My jävla ruckel till hus is killing me

My drygt 1.5 månad kvar till förlossning is killing me

 

Dont fucking tell me what to do

Det är jag som är kapten på den här båten nu. 

 

Den handlar om det faktum att när gotländska rektorer ställs inför det faktum att pojkarna i den gotländska skolan är sämre än riksgenomsnittet medan de gotländska flickorna ligger över rikgenomsnittet så dras den bisarra slutsatsen att flickorna mår dåligt i större utsträckning...

 

Den handlar om en ovilja att fokusera på manligheten som grupp och dess problem. Sprid den för vinden. 

Lyssna!

 

 

 

 

Jag tycker det är svårt med män nu.

Är ovanligt glad över min sjukskrivna tillvaro, vilket gör att jag inte behöver beblanda mig med övriga samhället om jag inte har lust. Facebook räcker. Suger musten ur mig. 

Och det att vara gift med en man också. Oerhört ansträngande i dessa dagar skulle jag vilja påstå. 

 

Det handlar om våldtäkt överallt. Och rätt som det är gör arga snickaren ett uttalande om att män är djur som bara vill sprida sin säd och får massa uppmärksamhet i media. Och nästa dag handlar det om att "pojkar tycker det är omanligt att plugga" och så blir 13 män och bara 4 kvinnor nominerade till Region Gotlands kulturpris och så visar Svt en dokumentär om varför kvinnor är kortare än män (vi har helt enkelt fått mindre mat genom alla tider) och ja.... Fy fan. Det finns ingen ände.

 

Det stör mig så in i helvite att de som engagerar sig, delar texter, sitter i debatter och verkligen jobbar för att hålla debatten om våldtäkt vid liv, det är kvinnorna. Delar man en skitbra text i ämnet så är det kvinnorna som gillar. Jag har typ 2,3 män i mitt flöde som ibland delar liknande texter själva och som trycker på gilla och deltar i diskussioner. 

Jag själv anser att just FB är det optimala stället att ta ställning, särskilt om man tycker det är obehagligt att göra det irl. Visa en ståndpunkt. Stå för sina åsikter. Använda sin plats på Internet till att skapa en förändring, för det tycker jag att man gör. 

Jag älskar att ta del av andras delade artiklar tex. På FB kan man ju få insyn i andra ämnen än de man själv redan brinner för. 

Jag har bönderna, miljövännerna, hon som propagerar för att kvinnor ska få föda hemma, folkmusikerna, operakillen, de som jobbar för att synliggöra psykisk sjukdom och så självklart, moderaterna och sverigedemokraterna och de som ungefär har motsatta åsikter än mig. 

Jag läser allting. Gillar, ogillar, kommenterar ibland. 

Framför allt delar jag själv. Trycker texterna i mina fbvänners ansikten. Skriver provocerande och får igång debatt. INGEN kan någonsin missa vad jag tycker är viktigt. Jag gör det väldigt klart. Och jag skulle skämmas så över mig själv om jag inte gjorde det, med tanke på vilket samhälle vi har just nu med både kvinnohat och främlingsfientlighet. 

 

Många av kvinnorna i mitt flöde är likadana, om än inte lika hätskt som mig. Men männen tiger. Delar fjanterier. "Roliga" saker. Lättsamma. De är så himla rädda. Så himla rädda för att sticka ut. För att tvingas stå upp för något. Särskilt om det gäller ett så kallat "mjukt värde", tex då värderingar kring sexualitet och våldtäkt. Och särskilt om ämnet på något sätt nuddar vid manlighet. 

Män är så jävla rädda. 

 

I helgen var jag i Uppsala och träffade mina 4 bästa vänner. Vi sammanstrålade på fredagen kl 13 och skildes åt på söndagen kl 18. Mellan dessa klockslag pratade vi oavbrutet, förutom de få timmar vi sov. Vi pratade tills vi somnade ifrån varandra och började prata såfort vi slog upp ögonen. Jag var hjärnmässigt död när jag kom hem, men själsligt helt full och varm. 

Vi har pratat om allting. Mycket politik och mycket "mjuka värden". Ingenting ytligt. Ingenting oviktigt. Allting brännande och allting djupt. Vi ses så sällan att vi inte kan slösa bort tiden på ytligheter, men även om vi sågs varje dag skulle vi nog inte göra det särskilt ofta för vi är helt enkelt inte såna. Det är hjärtat utanpå kroppen och rakt ner på djupet med oss alla fem. 

Och jag tänker att när män ses är det tvärtom. Ytlighet, lättsamhet och göra allt för att inte stöta sig med varandra. Och så alkohol, icke att förglömma. Män umgås sällan ledigt och otvunget utan alkohol. Och är det något viktigt så tar de det med sina kvinnliga partners. I alla fall männen på Gotland. 

Män pratar inte politik, förutom den hårda politiken och då tävlar de gärna i vems åsikter som är hårdast. De pratar inte om oro över sina barn, om sina förhållanden med fruarna (mitt umgänge är extremt heteronormativt..) eller om psykisk ohälsa. De blottar inte sina svagheter inför varandra och de är så extremt rädda för att stöta sig- med varandra. 

 

Och så har jag med stor sannolikhet en son i magen. Och spontant känner jag bara nej. Ta ta och stanna där inne lilla vän. Jag vet inte om jag kan garantera din säkerhet när du kommer ut. Jag vet inte hur jag ska kunna beskydda dig från den här skiten. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att fostra dig till en man fri från allt det där. Spontant känner jag att ska vi flytta någon gång så är det nu. Jag tror att män gör sig bättre i storstäder. Där acceptansen för olikheter är större. Där samhällsklimatet inte är lika macho och den sociala kontrollen inte lika stor. 

 

Jag håller helt enkelt på att tappa hoppet. 

Och nej, jag hatar inte män. Det är inte manshat att skriva om strukturer eller om hur män som grupp ÄR. Det är att generallisera och ibland måste man göra det. Kring kvinnor görs det hela tiden. Kvinnor ÄR på jättemånga sätt, vilket oftast inte ens ifrågasätts. Men så fort man prata om män som grupp, om strukturer eller för den delen om ren forskning, så går de i taket. 

Forskning visar tex att män som grupp, över hela jorden, äter mer kött än vad de behöver. Kvinnor äter också kött, men inte alls i samma mängder och de flesta kvinnor jag känner är väl medvetna om att de även behöver grönsaker och långsamma kolhydrater. Män tror att de dör utan kött. Att deras kroppar veknar utan kött. Att deras massiva musikelmassa (som typ 2 procent av alla män faktiskt har eftersom övriga är lönfeta och otränade och dör i förtid) kräver kött. Och den miljöfarliga och djurplågande djurproduktionen världen över ökar och ökar och förstör och förstör. Och männen ba "kött är ju viktigt för våra kroppar". Och sen end of discussion. 

 

Männens behov först. Om män har ett behov ska detta tillfredsställas, till varje pris som helst. Behöver de kött spelar det ingen roll till vilket pris det blir. Behöver de knulla ska de knulla till vilket pris som helst. Behöver män fiska fisk ur havet för att försörja sig så fiskar de tills fisken tar slut, de har ju behovet. 

Är en man kissnödig så pissar han vart han än befinner sig. Tycker män att det är roligt att jaga vilda djur ska djuren jagas tills de är helt utdöda.

 

Som vit människa, boende i ett rikt land i Norden, är jag väl medveten om hur jag bidrar till att människor i andra länder har det sämre än mig. Jag förstår att för att jag ska kunna ha det bra, måste andra ha det sämre. Jag måste sko mig på någon annan för att själv ha det så här pass bra. 

Jag kan tex köpa nya kläder varje säsong, för att andra kvinnor jobbar för en krona i timmen i Indien. Jag kan äta billig mat för att andra människor jobbar för skitlöner i rent av farliga miljöer på andra platser i världen, med att odla, bespruta och skörda maten jag sedan kan köpa billigt. Jag kan renovera mitt flådiga hus genom att anställa desperata människor att göra det åt mig, billigt och gärna svart och helt utan trygghet för dem. Jag kan ursäkta mig med att "de tjänar ju på det" utan att prata högt om att jag tjänar mer på det och dessutom på hens bekostnad. 

Hela tiden är jag medveten om att jag bidrar till förtrycket. Jag som vit människa i ett västerländskt land, bidrar till skiten och jag gör vad jag kan (alltid mer dock) för att göra skillnad.

 

Jag tror att jag känner ca 5,6 män som kan hålla med mig om ovanstående fakta. Och när det kommer till andra förtyck, tex det förtryck som män utövar mot kvinnor, är det ännu värre. De allra flesta män jag känner kan inte ers erkänna att där finns ett förtryck och en orättvisa. Och om de KAN det, så är det alltid någon annans fel. Aldrig deras eget i alla fall. I de flesta fallen är det faktiskt kvinnornas eget fel. 

Kvinnornas eget fel att män inte tar ut fler föräldradagar. Kvinnornas eget fel att vi våldtas och ständigt lever i beredskapen att vi skulle kunna våldtas. Kvinnornas eget fel att vi tjänar mindre (vi borde visa framfötterna mer). Kvinnornas eget fel att vi står för merparten av hushållsarbetet (fast här är de flesta män överrens om att just DE faktiskt gör hälften, att just DE står över statistiken). Kvinnornas eget fel att vi har kroppsångest och ätstörningar. 

Eller så är det alla andra mäns fel. Aldrig ens eget. 

 

Och det leder ju till att männen, gång på gång, kollektivt, kommer fram till att ingenting behöver göras. Ingenting behöver ändras. Och våldtäkterna fortsätter. Och barnen fortsätter att vara främst kvinnornas ansvar. Och kvinnorna fortsätter att halka efter på arbetsmarknaden. Och männen kan leva på som om ingenting har hänt. Totalt ansvarslösa. 

 

Det finns tre saker jag ska lära min son som jag anser är manlighetens allra största problem:

* Ansvar

* Lyhördhet

* Begränsning

 

Ja. Detta kan vara det mest provocerande jag någonsin skrivit. Det skiter jag i. Jag behöver inte mäns gillande. Jag behöver förändring. 

 

Och du man, som precis har läst det här och känner att det på INGA SÄTT gäller dig. Eller att DU MINSANN. Så skönt för dig. Verkligen. Lev nu vidare i din trygga lilla bubbla där allt du gör är perfekt och inte påverkar någon annan på något sätt. Slipp att öppna ögonen för hur just DU bidrar till kvinnoförtryck och förtryck av uländerna. Lev du vidare i din sköna tro om att allting är alla andras fel. Och ha det så mysigt.