brunheten

Min lille lille son. Han är så mjuk. 

(ja eftersom han har en snopp och ännu inte kan uttrycka sin egen åsikt och eftersom jag definierar barn med snoppar som söner, iallafall mina egna, så kallar jag honom för min son. Sen får han givetvis välja själv vad han vill definieras som)

 

I vecka 14 gjorde vi ett superduperultraljud på Karolinska i Stockholm (pga diabetes) och efter att ha sett att allt var okej med den lilla skatten där inne så frågade vi om läkaren kunde se vilket kön bebisen hade. Vi gjorde det för att vi kunde. Jag kommer faktiskt aldrig att glömma när han sa att han såg något som "ivrigt sticker ut" och att han till 99% var säker på att det var en pojke där inne. Ja. Jag är feminist. Ja. Jag tillämpar genusvetenskap i mycket av mitt föräldraskap. Ja. Jag anser att kön är något man FÅR, socialt, efter att man fötts. Men allt det glömde jag bort i den sekunden när jag fick veta att det var en liten snopp där inne. Då bara sköljde glädjen över att vi skulle få en liten liten POJKE i vår familj, rakt igenom mig och ja, jag ska skriva mer om det senare, men inte nu. 

 

I och med att vi fick veta könet så tidigt fick vi även en hel del tid att planera till hur vi skulle förhålla oss till den här lilla snoppungen som snart skulle bli vårt barn. Vi spenderade månader att diskutera och slutligen kom vi fram till själva grunden, nämligen följande:

* Stommen i vårt föräldraskap kring den här ungen ska vara MJUKHET. Allt som är mjukt, vänligt, milt och lugnt ska uppmuntras och förekomma flitigt. I MJUKHETEN ingår även den väldigt viktiga punkten: KÄNSLOR. Alla känslor ska tillåtas och bekräftas. 

 

Vi gick igenom alla "faror" vi såg med den manlighet som vi vet att SAMTLIGA i övriga samhället kommer att göra allt de kan för att trycka på honom och bestämde oss för att vi ska vara en DIREKT och KONSTANT motpol till detta. 

 

Nu får man ju säga att vår lille son har väldigt bra gener för det här med LUGNHET och närhet till känslor. Jag må ha ett hett temperament som kan blossa upp men varken jag eller David är kända för att vara energiknippen vad gäller personlighet. Vi är båda så kallade "lugna" personer, vilket lyckligtvis verkar ha smittat till samtliga tre barn. Båda har vi även lätt för att uttrycka våra känslor och jag även att VISA mina känslor, något som är lite svårare för min man, eftersom han är just en man. 

 

Och visst har vi en lugn son. Nu när han kan ta sig runt ägnar han dagarna åt att förflytta sig mellan rummen. Sitter och pillar med saker han hittar på vägen och skrattar för sig själv. Han slår sig en hel del och då rinner stora krokodiltårar nerför hans kinder, blandat med ett ljudligt och långdraget skri som får mig att plocka fram hörselskydden då och då. 

 

En cool sak är att vi redan på BB märkte att han njöt ivrigt när vi strök våra fingrar över hans kind. Kanske var vi mer uppmärksamma såhär vid tredje barnet, men jag minns inte att någon av de andra barnen så tydligt njöt av fysisk kontakt så himla tidigt.Den här lilla ungen slöt sina ögon och blev fullständigt lugn så fort vi smekte hans lilla bullkind. 

Redan vid födseln fick han en mjuk liten kanin och senare en vit, supermjuk filt med rosa hjärtan och som han älskat dessa ting. När han ska sova borrar han in ansiktet i all mjukhet och somnar så. 

 

Ikväll somnade han återigen på min arm, medan jag strök med handen ömsom över hans kind, ömsom över ryggen. 

 

Han älskar även sång och musik och blir oftast lugnad av att man sjunger för honom. Numera kan han även dansa (JAG KAN DANSA OCKSÅ). Under hans 6 första månader i livet var det EN ENDA SÅNG som fick honom att somna på kvällen och det var STILLA NATT. Jag minns hur jag gick runt med barnvagnen nere i Egypten, i 33gradig värme, i mars och sjöng Stilla natt- alla verser. 

 

När man håller upp en docka, nalle eller valfri figur med ansikte framför honom och låssaspratar, så är hans spontana reaktion att gosa figuren. Då trycker han sitt ansikte mot den och liksom "erbjuder" den sin närhet. Samma sak när mommo kommer, eller faddrarna, eller någon annan som han tycker om och känner igen. Då trycker han sitt ansikte, gärna pannan före och gosar personen. Han utdelar också ljuva, våta pussar med helöppen mun och ivrigt slickande tunga, när som helst och varsom helst. 

 

När vi leker nappleken, som går till så att han stoppar in sin napp i min mun och sedan tar den igen och jag börjar låssasgråta (han skrattar alltså när vi gör den här leken. Jag tror inte att jag traumatiserar honom), så tröstar han mig genom att återigen erbjuda mig sin panna. När jag sjunger den här sången gör han av någon anledning samma sak. Jag tror att han tror att jag lider:

 

 

 

Jag tror helt enkelt att vi är på rätt väg med den lille gossen. Han ÄR dessutom väldigt mjuk fysiskt, eftersom han är så rund i sin form! Dock är han otroligt stark, så det kommer vi nog att få prata om en del. Att han får tänka på att han troligen for ever and ever kommer att vara starkare än de flesta.