brunheten

Idag har vi haft en prinsessdag.

Jag är egentligen väldigt anti sånt där könsuppdelande inom familjer. Typ pappa&son går på hockey och mamma&dotter har "tjejkväll".

Men idag lämnade fadern huset vid 12 för jobb, release kick off och sedan after work. Och med så många ensamma timmar väntade kände vi att vi behövde lite uppmuntran. Eftersom den nya prinsessan fick sitt nya namn idag kände vi att det var läge för en Prinsessdag. Så vi klädde oss i våra bästa klänningar. Jag i min svart/vitrandiga från Indiska. Storan i sin glänsande rosa helgklänning och lillan i sin grönrandiga med barbafamiljen på.

Sen bakade vi kladdkaka med en prinsesskrona på. Och sen fick vi besök! Sandra och barnen kom och då förvandlades barnen från väna pysselprinsessor till våldsamma mördarprinsessor! Tillsammans med sina kompisar blev de som tokiga och har i eftermiddag sprungit runt runt med våra svärd med rosa fluff på och varit "jättemodiga prinsessor". De har skrikit av skratt och var helt totalt supersvettiga när vi skildes åt.

Jag å Sandra gjorde som vanligt. Satte oss vid köksbordet och stängde in oss i vår bubbla av prat som vi brukar. Det är no limits när vi ses. All byk tvättar vi inför varandra. All skit. Allt jobbigt. Men även allt fint. Det är så jävla skönt.

När de gick bakade jag pizza åt ungarna som satt och domnade i soffan. Vi åt tv-dinner som vi inte gjort sedan vi köpte vår nya jättedyra soffa. Sen såg vi Häxansurtant och Wild Kids och sen. Sen förvandlades jag till Riddare Ragnar Rosenrasande från Häxansurtant. På ett extremt opedagogiskt vis skällde jag ut min lilla för hennes förbannade 3årsutvecklingsperiods-attacker som hon haft under dagen.

Som när jag var stressad och behövde börja med kvällsmaten men var tvungen att ta hand om disken först. DÅ skulle hon ha på sig strumpbyxor. Hon vägrade godta- "jag hjälper dig sen" utan skulle ha hjälp NU. Hon ställde sig bakom min rygg och grät, skrek och gnällde tills det blev black out i mitt huvud.

Och ikväll. När stortjejen fick en rosa mugg med vatten och den lilla en blå.  - JAG SKA HA EN ROSA MUGG skrek, grät och gnällde hon tills det återigen blev black out för mig.

Vi blev kompisar igen innan de somnade men jag får lida ångest ikväll. Det är rätt åt mig. Jag vill ju att hon ska vara envis, argsint och kaxig. Jag vill ju det. Vill låta henne hållas, eller iallafall kunna möta hennes utbrott och små egenheter (bestämmandebehov) på ett pedagogiskt sätt. Men jaja. Man kan ju inte vara perfekt jämt...

Nu sover de. Och jag har just fått en afrikansk jättesnigel på halsen. Inte bokstavligt inte, eller...nästan. Min bror, som också har sina små egenheter, har köpt 25 afrikanska jättesniglar på Blocket ikväll och ville låna våra terrarium mot en liten krabat. De blir 30 cm stora de! Men nu är det bara en liten snigelbebis. Arne. Ska hen heta. Imorrn flyttar Arne in. Måste fixa bark och vitaminer till Arnes skal. Hen får bo i en glassback eller nått, tills jag har hämtat mitt terrarium som jag hade min landsköldpadda i förut. Den har rymt nu. Från mamma, där den bodde. Han rymde två gånger tidigare. Första gången hittades han 2 km från mammas hus, nästan nere vid strandbrynet. Andra gången hittades han i ett dike några hundra meter från mamma hus. Tredje gången hittades han aldrig. Han var en högst olycklig sköldpadda. Ville bara ut ut ut. Jag som hatar att ha djur instängda lät honom gå fritt i lägenheten, vilket han oxå fick göra när han flyttade till mamma. På sommaren hade han en stor utehage. SOm han då slutligen lyckades rymma från slutgiltigt. Lilla paddis.

Nu hoppas jag på att det ska gå bättre med Arne här. Hen lär väl iallafall inte stå och slå sitt skal mot burens kanter av tristess som sköldpaddan gjorde. Sniglar gör väl inte så pass snärtiga rörelser? Hen kommer nog mer att skava skalet mot väggen. Och det får gå. Om inte får vi väl släppa ut henom. Låta henom snigla runt här i huset bland folk och fä. Undrar om katter äter afrikanska jättesniglar?? ÅÅÅh vad mysigt det ska bli med snigelspår i huset! I somras hade vi en padda i terrariet några veckor oxå. Vi hittade även ett fågelägg som vi ruvade på värmedynan nästan hela sommarn innan vi gav upp. Vi gillar djur. Arne kommer få det bra här.

Amen

LD, från vilken jag får vilken jag hämtar mycket inspiration ifrån, skriver idag om att hon ska börja träna. TRÄNA LIKSOM!!! HERREGUD!!!! STACKARS HENNE!!!!

Ja. För så reagerar jag instinktivt när människor väljer att Blossom Taintons väg vandra. Eller Anna Skipper. Jag tycker SYND om dem.

För mig har träning och motion aldrig kommit naturligt. Det hade kanske gjort det om jag någon gång i livet hade blivit det minsta uppmuntrad till just träning och motion. Men det har jag inte blivit. Istället fick jag genomlida otaliga brännbollsmatcher i skolan då killarna sprang fram och ställde sig 1 dm ifrån en, varje gång en tjej skulle slå till bollen (naturligtvis med tjej-slagträet, det bredaste). Jag fick genomlida tusentals fotbollsmatcher, vandrande fram och tillbaka längst ner i något hörn av planen, där vi tjejer placerades medan de riktiga spelet, killarna emellan, ägde rum långt därifrån. Om bollen någon gång kom rullande, ja då missade man ju och fick skit för det. De verkade tycka att vi skulle ägna vår tid i hörnen på planen åt att passa på att öva lite, nämligen…

Med en mor och far som hade noll och inget alls intresse för idrott och motion blev det som det blev. Jag och min bror blev Hopplösa Latmaskar. Tjocka blev vi dessutom, uppfödda på grädde och färskt kött som vi ju är.

Brorsans tjockhet rann av när han började jobba på båt. Numera är han smal som en jävla pinne, 1.90 lång och stark som en oxe. Det retar mig något oerhört. Men samtidigt är jag glad för hans skull. För säga vad man vill om idealen, men det är mer okej om en tjej har ”lite att ta i” än om en kille har det. Det är köns-skräcken som styr där också. Fett= kvinnligt=östrogen. Muskler= manligt= testosteron.

När jag var liten var jag retad/mobbad till och från på grund av min rundhet. På högstadiet led jag väl som allra mest av det, men efter 16årsåldern började det sakta klinga av. Numera, tyngre än någonsin och med mer ”defekt” kropp efter två graviditeter och tärande småbarns liv, är jag helt på grön kvist med min kropp och har varit det länge.

Jag minns att jag, redan som liten, hade medvetandet om att idealet var skevt, att alla inte kan se likadana ut och att smal inte är det enda vackra. Den tanken har sedan helt enkelt bara växt i mig. Jag har aldrig haft dödsångest över mitt utseende, alltid tyckt innerst inne att jag vart ”helt okej” men sedan i perioder dippat, som de flesta tonåringar gör.

Mycket har att göra med min mamma. För det var inte bara ointresse för sport och motion hon hade. Hon hade även ett uttalat ointresse för sitt eget utseende. Hon har aldrig brytt sig som om kläder. Som högst satt på lite blå mascara innan jobbet. Hon köper fleecetröjor från Rusta och hon älskar korta, fladdriga kjolar som svänger runt benen när hon dansar. Hor-kjolar kan man säga. Älskar hon. I så många färger som möjligt. Samtidigt. ”Jag är ju snygg från knäna och neråt så varför ska jag inte visa upp det?” brukade hon skratta när folk tittade snett på hennes korta kjolar på bygdegårdsdanserna.

Hon har alltid, så länge vi funnits, haft snaggat hår. Max 3 cm kort, silkeslent hår. Rökare som hon är gjorde att rynkorna kom tidigt och numera ser hon ut som en gammal indian. Med snagg. Hon har aldrig använt rynkkräm. Hon har däremot smörjt in sig med ACO´s parfymerade bodylotion sedan urminnes tider. När det är fest har hon glitterspray i sitt snaggade hår.

Jag har aldrig hört henne säga något negativt om sitt eget utseende. Att hon var snygg från knäna och ner var ett lättsamt skämt, men lika ofta kunde hon säga ”jag är så snygg” när det var fest.

Jag tror att det där att hennes utseende aldrig spelade någon roll helt enkelt hade att göra med att det var ointressant i sammanhanget. Hon visste helt enkelt själv att hon var så mycket mycket mer än sitt utseende, vilket gjorde att jag tror att mammas utseende sällan har varit till diskussion någonstans faktiskt. Det var en sådan skitsak.

Samtidigt tror jag även att hon helt enkelt var nöjd. Kort, rund, mjuk, rynkig, snaggad och jävligt tillfreds. ”Jag är så snygg!”.

Jag har 3 mostrar, för vilka det är lite likadant. I vår släkt är det kvinnorna som syns och hörs och storväxta, gapiga och vackra är de alla 4. De har så starka och utmärkande personligheter att deras utseenden helt enkelt hamnar otroligt långt ner på viktighetsskalan. Deras utseenden blir, oavsett hur de ser ut, tillsammans med de strålande personligheterna, vackra.

Och där någonstans är jag också. Jag tycker verkligen att mitt utseende är en jävligt oviktig sak. En petitess. Totalt jävla intetsägande faktiskt. Jag är så himla mycket mer än hur jag ser ut. Sen har jag, precis som mamma, en förkärlek för festkläder. Klänningar. Blommiga helst. I perioder målar jag naglarna ofta. Men mer än så är det inte. Jag är nöjd som det är och orkar inte lägga tid och energi på att ha ångest över något som är så oviktigt.

En sak som är störd, är att kvinnor ofta uppmuntras till skönhetsvård när de känner sig ledsna och nedstämda. Amanda Schulman skriver ofta om sina små ”ritualer” med diverse skönhetsprodukter som hon gör ”för att må bra”. När en kvinna mår dåligt, märker folk ofta det på att hon tex slutat borsta håret. Slutat piffa till sig. Det är så jävla sjukt. Och fan vad psykad folk måste tro att jag är, då jag duschar sällan, borstar håret sällan, sällan har parfym, sällan sminkar mig, sällan klär upp mig. Undrar vilken diagnos det ger mig.

Det säger i alla fall himla mycket om hur utseende och kvinnlighet går hand i hand. Och det finns få saker som är så skrämmande och provocerande som en kvinna som inte bryr sig om sitt eget utseende. Eftersom just det där med utseendet är något som ofta används emot oss. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag blivit avsnoppad eller dräpt genom att den manliga diskussionsmotparten helt enkelt fält en elak kommentar om mitt utseende. Och det funkar ju.

Kvinnor vill och har alltid velat vara vackra och attraktiva för män. Våra utseenden är i många fall våra triumfkort på samma sätt som det i lika många fall blir våra fall.

En annan sak som betytt mycket för min inställning till min kropp, är, SÅKLART, min man. Jag har nämligen haft turen att träffa en man som har ungefär samma inställning till kroppen som jag. Nämligen den om att kroppen i sig är sekundär. Det är inte existensen av benhår eller inte som han går igång på när vi ska ligga. Inte heller är det magstorlek eller vinkel på tuttarna. Han går igång på mig. Och fäster sig inte vid detaljer. Skulle han till och fästa sig vid detaljer så har jag, lyckligtvis, hittat en man som gillar mjukt. Och det var ju tur. Men jag tror att han skulle gå igång även om jag vore smal, hade perfekt fasthet på lökarna och glänsande lår.

Hur som helst. Hans lugn lugnar mig.

Tyvärr är vi båda lite väl lugna för tillfället. Och börjar känna av en viss ohälsa efter de här åren i soffan med chipsskål och ben&jerry icecream.

Och därav min början till inlägget. LD får alltid skit, då hon någon gång yttrar ett litet knyst om att hon eventuellt har haft en liten tanke om att börja träna. Det får hon, eftersom hon tidigare, liksom jag, skrivit inlägg om skönhetshets och smalhet som något negativt.

Det är lustigt hur hälsa och SKÖNHET alltid kopplas ihop faktiskt, särskilt när det gäller kvinnor.

Om vi jämför deltagarna på Biggest Looser. När det gäller männen där, handlar det alltid om just hälsan. De vill leva längre, få muskler, bli starkare, kunna springa ett maraton. Medan kvinnorna vill komma i kläder i mindre storlekar. Eller åka karusell med sina barn. Eller bara TRÄFFA EN MAN.

För kvinnor handlar hälsa dessutom i princip alltid, enligt media, om att bli smal. Smalheten är målet, belöningen. Smalheten, som liksom av en ren händelse, dessutom råkar vara idealet för hur en kvinna bör se ut.

Det är så jävla skjukt.

Klart som fan att man kan trivas med sin kropp även om den är överviktig. Klart som fan att man till och med kan ha en god hälsa trots att man är överviktig. Klart som fan att man kan vara glad och nöjd och tillfreds även om man har en kropp som inte klassas som idealet.

Och klart som fan att kvinnor också kan vilja träna för att leva längre, springa ett maraton eller fixa lite muskler. Precis som att det finns många män som nog bra gärna skulle vilja bli lite smalare.

Blir inte klok på de där besökstopparna som kommer med jämna mellanrum! Vem länkar mig? Vart hittar ni mig??

Jobbig dag det här. Men fin också.

Fick en sån där huvudvärksattack imorse…. Det är så obehagligt! Jag vaknar och känner mig mosig. Känner antydan till huvudvärk. Vaknar aldrig riktigt till. Sen blir det värre och värre och tillslut kan jag bara ligga helt still, slappna av i hela kroppen samt göra det helt mörkt. Idag fick jag lägga mig på soffan med en av barnens tröjor över ögonen. Någon som kan något om migrän/huvudvärk? Är det migrän jag har? Eller är det en hjärntumör? Är det dags för mig att lämna jordelivet, osv??

Tyvärr hade jag barnen hemma idag också… Kände mig verkligen som världens sämsta mamma, men bara en stund. Sen tog smärtan över och jag kunde inte tänka längre. Jag låg på soffan och de satte sig vid köksbordet och pysslade så länge. Ibland kom de in och klappade på mig. Jag ringde min man direkt när det började och han kom ganska fort, den älsklingen. Han är väl ännu traumatiserad efter den gången då jag råkade ta för mycket insulin (har graviditetsdiabetes när jag är gravid) och höll på att hamna i koma. Den gången kom han hem på fem minuter. Fem minuter!

Han kom i alla fall och tog barnen, gav dem lunch, ringde sin mamma som är sjuksyrra och frågade om råd, gav mig cola zero, gav mig rinexcin. Och efter att jag somnat till en stund var det borta. Jag var som en ny människa. Alldeles lätt i huvudet.

Maken jobbade hemifrån resten av dagen ändå, den gullisen. Men jag hade barnen och vi gick ut i snön och sen in igen och jag gjorde broccolipaj.

Jag gör väldigt sällan mat från grunden. Det är lite av en Fantastisk händelse när det sker. Barnen och maken var alldeles andäktiga. Och den blev god! Detta är kanske den 4 matpajen jag gör i mitt vuxna liv och alla har hittills varit misslyckade! Men inte denna!

Sen skulle jag skriva tre kommentarer till tre olika frågeställningar, vilka vi i klassen jobbat fram förra veckan. Min frågeställning hade blivit utvald och hade dessutom fått flest kommentarer. Så mitt sargade ego fick sig lite kärlek.

Sen kom jag igång och började sitta och argumentera för följande 3 ämnen

• Det var inte bättre förr. Män tar ännu ut minimalt med föräldraledighet och kvinnor jobbar ännu deltid i mycket större utsträckning än män, vilket kommer att leda till sämre ekonomisk ställning för kvinnor även när vår generation går i pension.
• Kan skolbarns psykiska ohälsa ha något att göra med det faktum att de sätts på förskolan så väldigt tidigt?
• Vad unga föräldrars ofta socioekonomiskt dåliga status beror på. Här ballade även diskussionen ur då jag blev upprörd över allas snack om att unga ”borde läras” att inte skaffa barn så tidigt och har nu vänt diskussionen till att handla om nackdelarna och farorna med att skaffa barn sent i livet (för hur jävla ansvarsfullt är det egentligen) samt till det sjuka i att myndigheter och stat har bestämt vad det är passande att medborgarna ägnar sig åt, utefter vilken ålder de är i. Amen för fan

Jag är så jävla bra på det här med debatt och diskussioner skriftligt över intranätet. Men det är även då det blir klart för mig att det här med vetenskapliga bevis och annat skit inte intresserar mig särskilt mycket. Det VÄRSTA med att plugga på universitet är att man måste ha KÄLLOR till precis allting. Man får sällan tänka själv tycker jag. Jag vill helst bara bräka på. Tänka själv. Dra egna slutsatser. Under såna här kommentarsdebatter får vi lov att använda egna erfarenheter och jag älskar det. Det är då jag är som bäst.

Jag la barnen nu. De är så jävla fina. De har så vackra ord. ”Jag älskar dig så många snöflingor det finns mamma” och ”jag älskar dig för du har långt hår, mamma”. En liten svettig hand på min kind och de somnade.

Jag är en bra mamma. Och de är världens bästa barn.

Har ätit linfrön nu konstant i 3 dagar. Min mage har vart så totalt jävla uppfuckad den senaste veckan och tarmtömningen i lördags blev slutet. Linfrön alltså. Okej att man mer eller mindre flyger fram av gasighet, men jävlar va de gör susen för tarmtömning. Jag älskar linfrön.

Tips för hårda magar:

1. Linfrön
2. Cilaxoral (tag 10-20 droppar, beroende på ditt tillstånd och invänta himmelriket)

Jag ska aldrig glömma mitt livs värsta förstoppningar.

Låt oss minnas dem tillsammans.

1. Jag bodde i Hökarängen med mina bästa kompisar. Jag hade fått för mig att jag blivit tjock och åt pulversoppa dagarna igenom. Man fick även äta kokta ägg så det gjorde jag. Många ägg blev det. Vilket resulterade i en förstoppning utan dess like. Jag provade allt. Kaffe (jag dricker inte kaffe), dubbla snus, treo, egenkomponerat lavemang i form av vattenflaska med smal kork och vatten, lavemang köpta på apoteket. Inget funkade. Tillslut kunde jag inte gå längre. Trycket var helt enkelt för stort. Då ringde jag en doktor. Han skrev ut cilaxoral till mig. En av vännerna sprang till apoteket och hämtade ut det. Jag tog min dos och nästa morgon rann en veckas plåga ur mig.
2. Jag hade fött mitt första barn. INGEN INGEN INGEN hade berättat för mig att det kan vara svårt att bajsa efter förlossningen. När allt var över och mitt underliv och ändtarmsöppning var så mördbultat som något kan bli, slogs jag av insikten ”hur i helvete ska jag kunna bajsa”?? Det gick några dagar. Snart hade 8 dagar gått. Inget bajs. Jag vågade inte. Det gjorde ju ont bara jag satte mig på toaletten. Tillslut tog jag 20 droppar cilaxoral. Vaknade på natten och sprang på toa. Lättnad.

Jag fortsatte ta cilaxoral, men det ville inte komma ut nått mer. Efter ytterligare 8 dagar kunde jag inte pinka längre. Då sa svärmor sjuksköterska att jag måste åka ner till akuten. Det var inte kul att förklara mitt ärende för tanten i luckan. Men hon var mycket förstående. Jag fick komma in direkt och ligga på en bår och vänta. Jag grät. Ylade ”TÄNK OM EN KILLE SKA TITTA PÅ MIN RUMPA!!!!”. Sen blev jag arg. Så otroligt arg. Jag gick in på närmaste toalett (i vanliga fall tömmer jag aldrig och jag menar ALDRIG tarmen på offentlig toalett. Ej heller hos vänner, bekanta eller andra. Bara hemma.) Och ja…det var, bokstavligt talat, som att skita ut en hörnsoffa. Det gjorde så jävulskt ont. Men jag var lättad. Vi kunde säga tack och hej och ingen snygg manlig AT-läkare på 26 skulle behöva pilla på min rumpa. Vi åkte hem och tarmtömningsorgien fortsatte. Jag satt på toa i över en timme och gjorde mig av med de senaste 16 dagarnas plågor. Jag har aldrig varit så lycklig som efter det.

Jo, möjligen när jag, efter mitt kejsarsnitt med andra barnet, kunde skita direkt, dagen efter, utan minsta lilla smärta. Bara DET får mig att för all framtid förespråka kejsarsnitt för alla kvinnor på hela jorden. Mer kejsarsnitt åt folket!!

Sen dess spelar det ingen roll hur hård jag är i magen. Jag håller mig aldrig. Allt ska ut, hur mycket blod som än ska spillas. Akutenbesöket förändrade mig, med andra ord, for life. Men jag bajsar ännu inte på offentliga toaletter eller hemma hos andra. Förutom två gånger. En gång när jag blev magsjuk på Göteborgs centralstation. Och en gång då Radiohead spelade på Hultsfred. (jag har vart på 5 Hultsfredsfestivaler. Men bara bajsat där en enda gång… Ni förstår själva vad jag vill säga med det..)

Jag tänkte nämligen idag på, att om bara fler människor pratade och skrev mer om sina bajs och magproblem, så att tabun knäcktes, så kanske alla vi som vägrar offentliga toaletter en dag vågar!

Jag tänkte även på att det är jäkligt konstigt att det inte skrivs och pratas mer om

1. Sex. Alla har det. Alla gör det. Ändå är det så sjukt tabu att prata om i många lägen.
2. Förhållanden och dess problem. Alla har dem. Inget förhållande är problemfritt. Ändå är det mycket som ”ska hållas inom äktenskapet”. Jag tror att det finns många strukturella problem vad gäller äktenskap och förhållanden, som man borde kunna lyfta och på så sätt hjälpa många. Samma sak att prata om det med vänner och bekanta. Men många gör inte ens det. Så rädda att någon på något sätt ska tro att dennes liv inte är perfekt.

Men perfekt är ju så jävla tråkigt. Ja. Jag önskar verkligen mer tarmtömningsberätteler, mer knulla och mer strukturella förhållandeproblem i media, på bloggar och i mina vänskapsrelationer. Tur att jag ska träffa Nina imorrn. Bajs, knulla och äktenskap är typ det enda vi pratar om. Just de, ganska mycket feminism också. Med andra ord, livets viktigheter.

Amen

The Soundtrack of our poop:

VÅREN är VERKLIGEN HÄR på Gotland!

Det liksom pirrar i kroppen och huvudet är fullt av somriga sånger. Ikväll introducerade jag Per Gessle för mina barn.

- JAG GÅR Å FISKAR....

skränade jag med min allra vårigaste stämma. Efter två genomsjungningar hade de lärt sig den. Säga vad man vill om den där gubben, men melodier som fastnar är verkligen hans grej.

Idag har vi vart på Utflykt. Eller. Vi packade varm choklad och frukt och åkte ner till stranden. Eftersom vi bor på en ö händer det ju allt som oftast att utflykterna går just till en Strand och oftast till den strand som finns närmast, vilket i vårt fall är Norderstrand nere längs innerstan. Och barnen älskar det lika mycket varje gång. Det är nått med Barn och Strand alltså. Vatten, sten och sand. Och barn. Går rysligt bra ihop. Att de är ö-bor gör säkert sitt. Det är ju svårt att komma undan den. Stranden.

Vi satt alla 4 i rad och drack varm choklad och tittade på svanar. Det var så jävla fint. Och det första stinget efter fler barn kom. Vill inte att det ska ta slut. Den här tiden. Med ungar som kastar sten, makar som leker med barbies och katter överallt. Allt det här kaosartade, stökiga, jobbiga, ljuvliga helt jävla fantastiska livet som småbarnsåren innebär. Vill dra ut på det. Så äggstockarna får nog se upp...

Det är ju för lustigt. När man är mitt i spädbarnstiden och även små-småbarnsåren, då är man nästan forcerad. Ser livet som i en tunnel. Lever endast på grund av mantrat "snart är det över, snart är dom stora, snart är det över, snart är dom stora" (obs: detta alltså när man har två små. Ett är en barnlek :p ).

Och så helt plötsligt blir allt lugnt. Man hinner med. Orkar med. Hinner/orkar till och med njuta av kaoset. Och vips har man glömt allt som var jobbigt och blir sugen igen.

Satt och läste mina gamla bloggar häromkvällen. Om hur jag låg i fosterställning på golvet och grät så ont jag hade i mina fogar. Om huden på min mage som blivit alldeles hård. Broskigt, av alla diabetesstick (har graviditetsdiabetes när jag är gravid). Om blodvärdet på 85. 85!!!! Nu när jag läst väldigt mycket om leukemi på senaste har jag verkligen insett hur jävligt lågt ett blodvärde på 85 är!!! Det är ju FARLIGT!! Men så har jag det när jag är gravid.

Men JAJA skit i det väl äggstockar! Tigg om mer väl, gör det! Men skyll er själva när vi ligger där i fosterställning sen. Satan.

Hela den här helgen har vart sällsam faktiskt. Igår var ju storungen ute hos farmor och farfar. Jag, maken och lillungen spenderade flera timmar i soffan bara. Hade tänkt städa, men lekte monster och såg på Ronja Rövardotter istället. Jag var ett ovanligt läskigt monster igår. Hon var riktigt rädd för mig och pappan beskyddade henne. Hon skrek av skräckblandad förtjusning när monstret fångade pappan och åt av hans kropp. Men sen blev monstret snällt och då satt hon bredvid mig och klappade mig och pratade med mig som om jag vore 1 år. Så jävla fin unge.

Sen hämtade vi stortjejen och åkte runt lite med bilen. Gjorde små Stopp i Naturen, kan man kalla det, då vädret var dåligt och det inte var så kul att vara ute länge. Så vi gjorde småstopp. Sprang ur bilen och kollade på häftiga grejer. Tog en lekstund på dagis lekplats som avslutning. På kvällen såg vi Mellon. Jag tyckte Björn Ranelid var bäst. Ja alltså jag skämtar inte. Jag tyckte det var uppfriskande och roligt. DÄREMOT var jag och maken fasligt upprörda över Andreas Johnsons uppenbara stöld. Av den här låten:

Han fick en etta (1) i vår privata omröstning här hemma på grund av det!!

Just nu har jag vetskapen om att 7 andra barn på vårt dagis är kräksjuka. Och det bara genom de kanske 8 föräldrar från dagis som jag är kompis med på facebook. Så det riktiga antalet lär ju vara bra mycket större. Allt detta på grund av att någon förälder varit ett jävla pucko och lämnat in barn på dagis då kräkbakterier funnits i familjen alternativt, för tidigt efter kräk. Man blir så jävla trött. Hatet frodas och gror oss facebookföräldrar emellan just nu.

Jag tänker ha barnen hemma imorrn. Det här med bakterier är ett av mina Dåliga samveten. Dagis är en väldigt erkänd bakteriehärd. Forskning visar att barn som går på förskolan är sjukare än de barn som inte går på förskolan. Under båda våra barns första år på förskolan var de så jävla sjuka. Jämt. Tänk att man utsätter sina barn för det! Små barn har ju väldigt känsliga immunförsvar. Som med all säkerhet skulle må bäst av att mogna och utvecklas i sakta mak. Men istället sätter vi föräldrar våra glin på dagis innan de knappt lärt sig gå och de får spendera hela första året med att vara mer eller mindre konstant sjuka. Det är så jävla egoistiskt.

I vår familj har vi som tur var haft möjligheten att kunna ha våra barn hemma ordentligt när de är sjuka. Förra veckan var vårt barn hemma hela veckan pga förkylning… När vi hämtat stortjejen på dagarna har jag se andra barn som vart MER sjuka än barnet jag själv vabbar för.

Alla har sina olika gränser. Människor med ”viktiga” jobb eller annan ovilja att ha sina barn hemma har definitivt längre gränser än andra. Vi har sjukt höga gränser. Kanske för att vi KAN ha det, men jag tror ändå inte det. För det finns himla många andra föräldrar som slänger in sina barn i vilket tillstånd som helst på dagis. De som inte har råd att vabba. De som inte har lust att vabba. Eller de som inte har tid att vabba. Alltid finns det någon bortförklaring.

Jaja over and out. Imorrn blir det pärlplattor och tillverkning av sista snöpersonen om slasket tillåter ligger kvar. Jag ska även göra en broccolipaj. Det kommer att bli skitäckligt redan nu. Det vet jag ju. Men man måste ju öva!

Amen

Jag tror faktiskt att alla de flesta människor jag känner uppger sig vara mer eller mindre genusmedvetna. Eller....de tycker det är hemskt att kvinnor tjänar mindre än män. Eller deras män dammsuger minsann. Eller de klär inte sina döttrar i rosa.

Jag tycker, egentligen, att allt sånt här är av godo (förutom det där med inget rosa) för minsta lilla intresse eller tanke KAN ju alltid utvecklas. Ett frö växer alltid osv. Och eventuellt blir man sugen på mer, då det är fröet är sått. För precis som Lilla My skriver så handlar det om kunskap.

Däremot är ju inte genus något reserverat för "de som kan". Ultrafeministerna med hår under armhålorna och barn i regnbågskläder som läst 30 poäng genusvetenskap på universitetet och kan rabbla härskartekniker i sömnen. Tvärtom är det ju av godo att de som kan och vill anamma det faktiskt gör det.

Men hur kan man egentligen "leva" genus?

Ja. Nu ska jag berätta för eder hur VI gör i vår familj. Små tips och trix som gör livet lite mer genusrosa, helt enkelt. Små små saker som vi har märkt gör skillnad och som gör gott.

Låt oss börja med det omdiskuterade ämnet Kläder. I vår familj är allting fritt, fram till sexigt och våldsamt. De två sämsta delarna på de två könsskalor som vi som handlar på Kedjorna har att roa oss med. Har man råd kan man givetvis köpa vackra, färgglada kläder från mindre butiker, inriktade på neutralitet och färggladhet. Men det gör inte vi. Kanske hade vi haft råd, men så mycket vikt fäster vi inte vid kläder.

Istället blandar vi hej vilt från pojk och flickavdelningar. När barnen är små är det lättare att styra och bestämma. Men sen blir de större och får favoritplagg.

Storungens favoritplagg är en rosa, glansig klänning i ett totalt värdelöst material. Den har hon fredag till söndag för det är de dagar då vi kommit överrens om att hon får välja själv. Övriga dagar har hon mjuka byxor och mjuka tröjor. I alla färger, men eftersom vi vet att hon föredrar rosa och lila väljer vi oftast dessa åt henne. Efter 5 tror jag att hon kommer att få välja kläder själv, med vissa gränser för prinsessklänningar och våldsbudskap på tröjor.

Lillungen har ett favoritplagg- en brunrandig klänning med uggla på. "Ugglekännin" som hon säger. Den får hon ha när den är ren. Annars samma som den stora. Mjukhet är a och o. De har sällan jeans, tex. Och alla färger är välkomna.

Ytterkläderna är oxå i alla färger

* Tips 1- När vi målar målarbok ihop med ungarna är vi noga med att alla hudfärger ska finnas representerade i skapandet. Bor man på ett ställe med jävligt låg invandrarfrekvens är det upp till en själv att normalisera normalisera normalisera allt det som, ur barnens ögon, skulle kunnas ses som avvikande, helt enkelt för att det inte förekommer så mycket i deras direkta omgivning. Vårt stora barn målar svart, brun, rosa, gul eller röd hudfärg. Vår lilla målar ännu gärna gröna och lila ansikten, men tex idag blev Askungen vackert brun. Om du vill kan du även nynna lite hurtfriskt på följade visa när du sitter och målar hudfärger i alla olika kulörer  - "både vit och röd och svart, gör det samma har hen sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jooooord!"

Lady Dahmer skriver ofta och bra om att vara fin. LD säger inte så till sina barn, att de är fina. Inte heller säger hon att de är duktiga. Istället uppmärksammar hon deras prestationer på andra sätt. Detta är så jävla bra och smart tycker jag och min man. Och detta jobbar vi mycket med. I perioder. För man är inte mer än människa, uppfostrad av andra människor. Och är det inte jävligt mänskligt, att strö tomma komplimanger omkring sig? Av artighet. Av välvilja. Och sina barn älskar man ju. Vart enda streck de drar med pennan är så otroligt fantastiskt. Varenda liten kullerbytta de gör! Och för att inte tala om första gången de övervinner något de tidigare inte vågat! Det är så fantastisk! Och man vill jubla. Skrika så att änglarna hör att DU ÄR SÅ FANTASTISKT OTROLIGT SUPERDUPERDUKTIG MITT BARN!!

Men efter ett tag med de fasonerna så hamnar man där. Då ungen kommer och frågar - är jag fin nu? Eller - ser du vad fint jag gör, mamma? Och snart svälter de sig till döds och de sista orden de yttrar på dödsbädden innan de dör av uttorkning och svält blir - är jag fin nu?? GUUUUD det är så sorgligt!

Nu har vi döttrar och eftersom kvinnor i regel lider av mer bekräftelsebehov än män (vilket troligen beror på att man inte är lika tokig i att ständigt bekräfta små pojkar..) och får jobba lite hårdare med detta som flickförälder än med pojkar. Med pojkar kan och bör man istället jobba lite med andramänniskorperspektivet. Men inte genom att skapa bekräftelsebehov, utan snarare ”hur tror du det känns för Olle när du sparkar på honom?” Och ”när du säger hej då till en kompis, vill du inte då att den kompisen ska säga hej då tillbaka?”.

* Tips 2. När vi läser böcker (böcker med uttalad genusmening är ofta dyrare och vi äger faktiskt ingen sådan ännu. Men vi lånar!) byter vi kön och föräldraroller hit och dit. Eftersom vi läser varannan kväll och inte har pratat ihop oss om varje liten bok, har nog de allra flesta karaktärer i de flesta böckerna, varit både det ena och det andra. Min man byter ofta "mamma" mot "pappa" när han läser, eftersom han upptäckt ett akut pappaunderskott i de flesta böcker. Jag byter kön. Eller undviker kön. I boken Pite och Palt (om två könslösa kaniner) får tex fotbollsbäver, som är en stor, arg, riktigt jäkla manlig karaktär- bli en tjej. I boken om de två igelkottarna som blir kära är båda tjejer. I boken om Tutu och Tant Kotla är Tutu en flicka. Osv osv. Nu när HEN är så på tapeten är det givetvis en ny utväg att ta till.

I en bok vi nyligen lånade fanns en prins, vilken genast fick världens pipigaste och ljusaste röst genom mig, osv. Vi leker med roller, så att säga.

Ibland gör jag om texterna helt. Tex i boken Alfons och Milla. När Alfons på slutet, efter att återigen ha VÅGAT börja leka med tjejer efter att ha blivit retad av de stora killarna säger- "jag leker inte alls med tjejer. Jag leker med MILLA" säger jag

-          Ja! Jag leker med tjejer! Och idag leker jag med MILLA.

Den boken alltså...jag hatar den... Hur den RADAR UPP alla fördomar man kan ha om tjejer och sedan presenterar MILLA som då INTE är sådär som ALLA ANDRA tjejer. Jag antar att boken är tänkt för att visa på att tjejer inte alls BARA är sådär som killarna tror. Men budskapet går inte riktigt fram tycker jag. Så i perioder gömmer jag den... :D

När vi leker med barnen, är det samma sak som med målarböcker. Där finns homosexuella, transpersoner, människor med andra språk osv. Och familjekonstellationerna varieras till oändlighet, om det nu är familjelekar på tapeten. Vilket det inte är särskilt ofta än. Annars är det modiga flickor och blyga pojkar. Arga flickor och snälla pojkar. Bråkiga flickor och pyssliga pojkar. Osv osv. Lets vänd på alltihop.

När vi leker mer fysiska lekar, rättare sagt Monsterlekar, vilka är barnens favoritlekar, är oftast jag monster. Jag är ful, läskig, elak och vill äta upp dem. Pappa räddar dem. De räddar pappa när monstret fångar pappa osv.

Och när vi dansar så dansar alla. Även pappa (vilket egentligen inte alls ligger i den här pappans NATUR, men han fogar sig snällt för jämlikhetens sak).

Barnen förstår snabbt i hemmet vilka saker samt respektive sysslor som är Mammas och Pappas. Vi är noga med att SÄGA att vertyga, skruvar och muttrar osv är Mammas och Pappas, men de är inte dumma. Bilen är också pappas och det får väl va så då, så länge jag inte har körkort. Men dammsugaren är oxå pappas. Och skottningsredskapen är mammas.

Som person är jag ingen direkt tjejtjej, men däremot till intressen. Samma sak med min man.Till personen är han ingen karlakarl, men till sina intressen är han det. Länge  hade jag ångest över detta, att jag inte kunde vara en bättre förebild eftersom jag helt enkelt inte har intresse nog. Men inte nu längre. Jag bakar, pysslar, leker och plockar blommor med barnen. Pappan skruvar, hamrar, badar, spelar fotboll, cyklar och gör allt det där som jag hatar- med barnen. Vi delar på allt hushållsarbete och andra rutinarbeten runt huset. Men han bygger och fixar med tekniken. Jag bakar och älskar blommor. Vi hatar båda att laga mat. Och vi älskar båda våra datorer. Vi älskar att vara utomhus (i alla fall när det inte är snö). Jag tror att så länge barnen får möjlighet och uppmuntran till att prova på och vara med på bådas ”grejer” är det lugnt. Hade någon på något sätt uppmuntrat mig till att köra traktor eller sösle för korna när jag var liten, hade det vart annorlunda för mig idag. Och det hade inte spelat någon roll vem som gjorde det, bara jag fick uppmuntran och tro på mig. Jag tror att barn på många sätt lär sig, följer och tar efter den förälder som har samma kön som barnet själv, men inte i allt.

Tips 3 - Jag sminkar mig inte inför barnen de få gånger jag faktiskt sminkar mig. Jag kan inte rättfärdiga det inför dem så därför får de helt enkelt leva i tron att ibland blir mammas ögonfransar kolsvarta, som genom ett trollslag!

Och så språket. Igår provade jag HEN för första gången i Offentlighetens ljus. Lillungen hamnade i en liten dispyt med en unge nere på bibblan. Som hade svart jacka och gröna täckbyxor, men ändå, jag kunde ju inte se könsorganet och därmed alltså inte veta könet. Så jag ropade - FRÅGA HEN BARA, om du kan få tillbaka klistermärket. Min man började skratta. Av skam. Ja. Han är en bra människa och öppensinnad för det mesta, men det där var riktigt jobbigt för honom. Jag får försöka ha överseende.

Hur som helst. HEN ska bli vardag i vår familj.

Men det är annat oxå. Vi säger tex SNÖPERSON, BRANDPERSON OCH STJÄRNPERSON, BVCPERSON, SJUKVÅRDARE osv osv. Sjunger "en sockerbagare hon bor i staden". Vi pratar om coola, modiga, häftiga och snälla barn. Inte om söta prinsessor och modiga prinsar.

*Tips 4 I de flesta av våra böcker är tjejer huvudrollen, annars gör vi om. Vi kollar på filmer med tjejer i huvudrollen. Ronja, Pippi, Madicken, Lotta på Bråkmakargatan. Vi ser videos med Robyn på youtube. Numera även videos på Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och diverse kvinnliga ryttare. Som pojkförälder skulle jag göra ungefär samma sak, men även inkludera män, som beter sig på ett annorlunda vis än normen. De är bra mycket svårare att hitta då den kvinnliga könsrollen är den som oftast anses behöva ändras, men letar man så hittar man. Bolibompakillarna är fina. Alfons bra i vissa lägen. Ska återkomma med fler tips.

Och just det. Jag har lärt mina barn att det är okej att fysiskt försvara sig om det behövs. Men det är inte direkt genus, utan mer mänskligt vett. Alla barn måste lära sig att försvara sig. Stå upp för sig själva.

Det här lär vi våra barn.

Steg 1- Säga NEJ SLUTA med hög röst.

Steg 2(om personen inte slutar) - Ropa på/hämta fröken

Steg 3 (om man inte kan hämta fröken eller om det inte hinns med) Knuffa bort personen i fråga.

Precis som du själv skulle göra om du hamnade i en våldsam situation. Däremot får inte barnen BÖRJA med att knuffas. Och de får inte slåss. Det vet dom.

* Tips 5 Var en förebild.Tänk på hur du pratar. Betygsätt inte andra människor inför barnen. Spara omdömen om folk till ensamtid. Men var för den sakens skull inte mesig. Jag är hårdare och modigare än någonsin numera, eftersom jag känner att jag måste vara en förebild för barnen. Jag tar helt enkelt ingen skit. Och jag drar mig heller inte för att uppfostra andras barn. Det kan sannerligen behövas ibland.

När vår dotter uppmärksammade det faktum att mamma oftare säger "jag tycker om dig/jag älskar dig" till pappa än tvärtom (den dagen blev skilsmässa ett ganska intensivt diskussionsämne här hemma får man säga!!) startade, naturligtvis utan barnens vetskap om att det var med mening, kampanjen PappaVisarKärlek här hemma. Ibland får jag påminna honom och viskar då- säg det nu och så säger han med hög röst- JAG ÄLSKAR DIG JENNY!!!

För när man lever i familj måste man ju vara medveten om att det är vi som mor och far som "lär" barnen hur ett förhållande är. Hur ett förhållande ser ut och vad det innebär. Slår pappa mamma är risken stor att eventuella söner senare slår sina fruar och att eventuella döttrar senare låter sig slås. Har mamma alltid maten på bordet när pappa kommer hem blir det barnes norm sen.

Mitt svåraste komplex i livet är ju, tex, att jag INTE har maten på bordet när min man kommer hem eftersom jag aldrig lagar mat, för jag hatar det. Det har jag komplex för, eftersom min mamma ALLTID ALLTID ALLTID lagade mat och detta DESSUTOM alltid från grunden.

Jag städar även mer än min man, eftersom jag är uppvuxen med att se min mamma städa, medan han är uppvuxen med att se sin pappa bygga och mecka. Jag fixar julen i huset, eftersom min mamma alltid fixade de mest fantastiska jular för oss när vi var små. Och så håller det på.

Därför- var en förebild. Säg till din man (ja jag utgår ifrån att du, läsare, är en kvinna)

-          Vill du verkligen att vår son ska bli en lat jävel som aldrig städar hemma, vilket kanske kommer att leda till att hans fru (om han nu är lagd åt DET hållet) lämnar honom, vilket enligt statistiken kommer att leda till att han DÖR i förtid???

-           - …eh…nej…

-           Men det fattar du väl att så länge han ser sin mamma ständigt plockande på pappas saker och så länge han ser sin pappa ständigt sittande i soffan med en öl i näven så kommer han ju ha ta efter det beteendet! ÄR DET VERKLIGEN DET DU VILL???!!!

Gud så präktigt detta blev nu då. Jag låter som en slags guru.

Långt blev det också. Men nu har ni lite att jobba med!

Nu måste jag sova.

Amen

Det var hemskt de. Vad vi har firat den här dagen i år.

Förra året firade vi knappt alls. Köpte varsin ros till varann och nått litet till barnen. Idag stövlade morsan in och satte tonen på dagen när hon kom med blommor, semlor och presenter och bjöd dessutom på lunch.

Jag har haft Lillungen hemma idag. Hon har vart snorig och hängig och hade feber under en kort stund idag. Skitkonstigt. Den kom och den försvann.

Vi såg Ronja och lekte med barbie idag.

Vi har inga killbarbiesar (inte ett medvetet drag, kanske skaffar vi det sen) vilket leder till idel lesbiska relationer i våra lekar. Och det värmer mig så när jag hör barnen, utan vidare, leka mamma mamma barn med sina dockor. Det är inget de ens diskuterar. Det bara är så.

Jag lekte med barbies till jag var nästan 14 år. Ja det är sant. Och jag minns aldrig att mina barbiesar någonsin var det minsta homosexuella. Men mina ungar är ju barn av sin tid. En bättre tid helt enkelt.

Jag har förresten börjat med Hen nu! Mest när jag läser böcker, säger jag hen istället för han eller hon. Har hittills mest läst för den lilla som inte reagerat. Men det kan bli svårare med den stora, som väldigt mycket vet vad som är "rätt och fel". För mig själv känns faktiskt inte hen konstigt alls. Det känns naturligt.

Men jag funderar på när man ska "översätta" hans eller hennes". Blir det HENS så eller?

Och för henne och honom- är det henom som gäller då eller?

Hur som helst.

Efter kärlekschocken från mamma hämtade jag å lillungen stortjejen. Sen gick vi hem och maken kom ganska fort (med blommor till mig!!) och vi fixade pannkakor och rosa grädde och dukade fint och gjorde placeringskort och barnen fick paket och ordnade semlor och sen kom farmorn och farfarn och vi åt och satt och pratade till läggdags nästan.

Ja det var sannerligen en Valentin utöver det vanliga. Hela huset är fullt av blommor nu. Har 4 tulpanbuketter stående!

Ska ha lillan hemma imorrn oxå, eftersom hon haft feber idag. Må det gå över till torsdag åtminstone. Måste få klart uppgiften till moment 2 i folkhälsan. Min gruppkompis har redan nu tagit på sig extrajobb för att jag vabbar. Får göra samma sak för henne nästa vecka.

I helgen ska jag göra en grej...som jag ALDRIG trodde att jag skulle göra.

Jag ska gå och se den här filmen med min äldsta:

Hon har även sett "trassel" på bio men ingen såhär "renrasig" tjejfilm. Alvin och gänget har vi sett och idel andra filmer med pojkfigurer i huvudrollen har vi sett. Därför tyckte jag det är dags med en riktig jävla girlsmovie.

Varför? För att hon älskar sånt här. Och för att hon sett affischen och uttryckt en önskan om att se den. Och för att det inte känns särskilt genus av mig att släpa med henne på Alvin&gänget, Alfons, Spöket Laban, Nalle Puh men vägra de kvinnliga figurerna. Så fuck it, att det  är rosa och pluttenuttigt. I filmer med pojkar i huvudrollen, som Alvin och gänget, men även Trassel (där en tjej formellt HAR huvudrollen men ändå blir räddad av en kille) är pojkarna hjältar och tjejerna bifigurer. I den här filmen ska visst Lillifee rädda någon stackars liten varelse och vad det är. Med gullighet kanske, men fuck it. Det blir en knallrosa lördag!!

Glad alla hjärtans dag på eder alla!

Det här med att plugga på distans alltså... Det dräper en inombords ibland.

Under de varmare halvåren är det okej, till och med nästan som paradiset. När man suttit ett antal timmar i sin ensamhet och sedan får springa iväg till dagis, men vet att minst en eller två mammor finns där med sina barn och man vet att några timmar av ljuvlig samvaro och vänskap väntar och senare på kvällen, kanske någon liten utflykt till någon liten Gotlandsstrand eller bara lite trädgårdspyssel- då är det LJUVT att plugga på distans.

MEN. När det är VINTER och kallt och massa snö. Och inga mammor har bil (antingen har de liksom jag inget körkort, eller så har papporna bilarna till sina jobb) och ingen någonsin väntar vid någon grön, ljuvlig lekplats utan allt bara är kallt kallt kallt. När man inte orkar bjuda hem folk för att huset är så jävla litet och barnen just nu sover i det som förut var lekrum. När man inte har tillgång till varken studsmatta eller sandlåda och när snön ligger i höjd med sitsen på ungarnas gungor. DÅ är det JÄVLIGT SEGT att plugga på distans.

Vissa dagar är jag helt HES när jag går till dagis. Beroende på att jag helt enkelt inte har pratat på hela dan. Så hämtar man barnen. Står kvar och pratar lite desperat med nån dagisfröken helt enkelt för att få KONVERSERA och sedan släpar hem ungarna. Visst, nu är vi i backen nästan varje dag, men det är KALLT i backen och man skyndar sig hem efter en stund när tårna har frusit ihjäl.

Man kommer hem. Lagar mat. Maken kommer. Han är trött. För han har ju vart på jobbet hela dan och är helt trött i huvet av all SOCIAL AKTIVITET han har fått ägna sig åt där och du liksom ser hur hans ögonlock faller ihop när du ivrigt vill diskutera något du läst eller sett på Facebook (ja för det är det enda du har att prata om eftersom du aldrig träffar folk). Och på helgen vill du ner på stan. Till bibblan. Till backen. Till fucking var som helst bara det finns FOLK nånstans så du slipper känna dig som den enda levande människan på jorden. Men maken har ju knappt vart hemma på hela veckan och vill helst skrota runt i mysbrallor och äta smågodis hela helgen, något som du redan ägnat dig åt i 5 dagar.

Så du får åka själv. Men du har ju inget körkort. Och att släpa ungarna till bussen... Bara den grejen. Det tar minst 20 minuter att åka med stadsbussen ner på stan under vinterhalvåret. Det är ganska lång tid för två små glin påklädda till max eftersom det även tar en kvart att GÅ till busshållplatsen härifrån. Så du måste välja- antingen att de får frysa under promenaden eller svettas i bussen. Men grejen är att stadsbussarna i Visby nästan ALDRIG går på utsatt tid. Ja. Alltså de verkar ha OTROLIGT mycket att GÖRA såhär i en av Sveriges minsta städer, de där bussbolagen. Hur som helst är det inget alternativ. Alltså klär du på dem och släpar iväg. Och när bussen kommer (efter en halvtimme) får ni sedan sitta och svettas bland pensionärer, arbetslösa och ungdomar där på bussen. Och när ni äntligen kommer av, ja då sa ni ju gå i affärer, vilket innebär ett ständigt av och påklädande av barn. Eventuellt går ni på bibblan och hoppar lite i deras lästrappa där. Oj så skoj.

Sen ska hela proceduren göras igen när ni ska hem. Men det gör det inte. För jag utsätter mig inte för stadsbusstrafiken vintertid om jag inte absolut måste. För några veckor sedan var jag tvungen, vi skulle till doktorn jag och båda barnen. Tillslut stod jag och grät när vi i 10 minusgrader väntade på en 20 minuter försenad buss. Vi hade dessutom vart tidiga till busshållplatsen...

Så nej. Det är ingen dans på rosor att plugga på distans. Dessutom är det ofta jävligt svårt med koncentrationen när man hela tiden har Huset som ropar på en. DAMMSUG MIG! DAMMA MIG! SORTERA BARNENS KLÄDER NU! Jag har ingen studieplats nämligen. Jag hade en i det inredda rummet i förrådet. Men nu är det för kallt där och för dyrt att värma upp. Så jag sitter inne. I soffan, i fåtöljen, vid köksbordet, i sängen. Det är inte kul. Och tvingar mig att städa precis varje dag. För jag kan inte komma till ro förrens det är städat. Sån är jag. Kvinna som jag ju är.

Under den kallaste tiden för några veckor sedan, la min man i eld på morgonen som det sedan var meningen att jag skulle hålla liv i under dagen. Så var 14 minut var jag då tvungen att avbryta mig i det jag gjorde, för att gå och peta in en pinne i brasan. Tillslut fick jag säga ifrån. DET FUNKAR INTE, fick jag säga. För när man har 5 tjocka böcker på engelska att läsa, då är det JÄVLIGT SVÅRT att KOMMA IN i det. Och ÄNNU svårare när man avbryts hela tiden. Och så är det katterna. Katterna som ska ha mat. Katterna som ska tvångsgosas. Katterna som ska in. Katterna som ska ut. Jag vill dräpa dem och servera dem till middag var och varannan dag. Men jag håller mig.

Nej fy fan. Ingen kan längta till våren mer än jag. Mitt supersociala väsen blir snart galen av det här. Eller, som den store filosofen Britney Spears uttryckte det: my loneliness is killing me.

Amen

Nu verkar ni vara en ganska samlad trupp som läser den här bloggen. Antalet håller sig ganska stadigt.

Ett lagom antal.

Det är skönt med en samlad trupp. Känns som att jag skriver För några. Jag skriver. Ni läser. Jag ger. Ni tar. Ni FÅR ju hemskt gärna ge tillbaka i form av kommentarer. Jag går igång som fan på kommentarer alltså. Men jag hinner inte alltid besvara dem och i såna fall får ni inte bli ledsna.

Jag misstänker att de flesta av er känner mig på något sätt. Släkt, vänner, bekanta osv. Det är ju...kul :D Men några borde rimligtvis vara såna jag inte känner till.

För er ska jag nu berätta hur det är.

Ty detta är det som ständigt händer mig i livet:

Du hittar mina texter. Krönikorna kanske, eller bara bloggen. (Krönikorna har ni härhttp://helagotland.se/kronika/jenny_thomasson.aspx?articleid=7463287 )

Du tänker WOW vilken människa!!! Vilken häftig tjej! Henne älskar jag! Henne vill jag vara bästa kompis med! Henne vill jag ligga med! Henne vill jag gifta mig med!

Ja men visst låter det drygt, men herregud, jag är väl inte dum och blind! Jag har levat som den här personen jag är i 27 år nu och liksom kunnat märka vissa mönster.

Är du lagd åt det besatta hållet kanske du blir lite besatt. Du kollar bloggen ganska ofta. Du loggar in på helagotland.se det första du gör om lördagarna. Du älskar mig.

Tiden går. Du läser och mår bra. Men så....är det något som liksom börjar GRO i dig.... Är det ändå inte LITE konstigt att den där Persson liksom ALDRIG...ger sig??? Är det inte lite....irriterande? Att hon är så jävla dryg och kaxig och tar sån PLATS med sina ord och DESSUTOM har MAGE att vara DRYG i tonen ibland... Neeej...jag vet inte....

Ytan grusas liksom lite för dig. Du blir besviken på något jag skriver. Något du inte alls höll med om. Det där med dagis, tex. Eller abort. Eller alkohol. Eller va fan som helst. Du blev besviken. Och jag ger mig ju aldrig. Och dessutom är det ju MIN blogg och MINA krönikor och du hörs inte riktigt. Inte riktigt lika mycket som JAG iallafall. Och den där kärleken och BEUNDRAN du tidigare känt, byts nu ut mot blint hat. Du börjar ifrågasätta precis ALLT som jag skriver. Du gör vad du kan för att förminska eller överbevisa mig. Jag gör mitt bästa tillbaka. Och eftersom det är min blogg, mina krönikor eller min facebook-sida så vinner jag alltid. Dessutom har jag ju massa nykära som är i en tidigare fas än du, eller de gamla trogna som kommit över alla faser och gillar mig just så som jag är, som står upp bakom mig. Så du kan aldrig vinna.

Och det får dig att hata mig ännu mer.

Tillslut bestämmer du dig för att ta en pause. Du meddelar mig om det men får inte alls den effekten du önskat.

Men du tar din pause. Lever vidare i ditt liv.

Och så en lördageftermiddag (för du har slutat läsa krönikorna direkt på morgonen nu utan tar det lite mer när det passar) hittar du en sån där krönika som du gillar igen. Kanske handlar den om barnen. Om vardagslivet. Och kanske känner du igen dig lite. Och du fortsätter läsa mina ord och mjuknar lite. Och ibland håller du inte med men du blir inte provocerad och arg och tar allt så personligt längre. Vår ensidiga relation blir mer normal. Och rätt vad det är så försvarar du mig när nästa person vaknat upp ur sin besatthet och blivit arg.

Och så går det runt i ett ständigt ekorsshjul i vilket jag står i mitten och bara trivs.

Det finns förresten andra skeenden och förlopp som kan ske.

Du kanske också bara blir trött. Trött på att jag bara klagar. Eller trött när jag varit "mesig". Eller besviken när du trott att jag varit något som jag sedan inte alls visar mig vara. Ibland hittar du inte tillbaka igen. Du lämnar mig åt mitt öde och bryr dig inte särskilt mycket alls.

Men det allra vanligaste är nog ändå det första.

Du blir provocerad för att jag liksom aldrig visar någon form av ödmjuk sida.

Nej jag gör faktiskt sällan det. Ödmjukhet är inte en egenskap som jag heller strävar efter att ha.

Jag går inte runt och tänker "nejmen OH VAD KUL att så många läser min blogg! Gud jag blir så röhöhöhöööööörrrrd av att de tycker att jag är brahahahahöööhuhuhuh". Nej. Jag tänker att det var väl ta mig fan på tiden. Jag gläds med er alla för att ni ÄNTLIGEN har hittat en sån jävla bra blogg att följa! Och jag känner ett behov av att delge er om allt jag tänkt som ni kanske inte själva tänkt på. Ivirig att formulera saker som jag vet att ni oxå tänkt på så att ni känner att jag formulerar era tankar. Eller bara lite mer mening till vardagen när det finns någon att berätta om den för (er alltså).

Här i bloggen och ja...i hela livet faktist, har jag aldrig varit särskild intresserad av nån jäkla kommunikation faktiskt. Någon skrev att bloggen vore DÖD utan sitt kommentarsfält. Men det tycker inte jag. Bloggen dör om bloggaren dör. Jag är nog mer intresserad av att predika. Lite som Ola Salo. Olas konserter är sång och ändlösa predikningar. Ljuvligt är vad det är! Jag tror inte han heller är särskilt intresserad av kommunikation. Och jag tror få bloggare är intresserade av det, Amanda Schulman och Lady Dahmer undantaget.

Nej. I min blogg vill jag dela med mig av MIG. Jag gillar förståss kommentarer, särskilt såna som förlägnger eller helt vinklar om min tankar. Men är inte överdrivet intresserad av ändlösa diskussioner.

En annan sak oxå. Det där ni nya (kan även hända riktiga kompisar, men brukar oftare gå över eftersom vi faktiskt SES i verkligheten oxå och de då får påminnas om mina fantastiska, verkliga, person) snart kommer att börja irritera er på- den där drygheten. Hur jag beter mig som om jag inte bryr mig riktigt. Saken är den att det gör jag inte heller. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad folk i allmänhet tycker om mig.

Det finns såklart många många undantag. Kanske är det för att väga upp det faktum att jag inte bryr mig särskilt mycket om folk i allmänhet, som jag istället bryr mig extra mycket om vad folk i min närhet tycker? Alltså, människor jag själv tycker mycket om och har respekt för, där är det annorlunda.

Men inte resten. Det hade ju inte funkat, så mycket spott och spe som jag har fått genom årens lopp i och med krönikorna. Man kan ju inte lägga sig ner och dö varje gång man får kritik eller ett ljuvligt litet påhopp på sin person!

Jag har SVÅRT att ta SKIT. Det beror på att jag, som liten, bestämde mig för att INGEN skulle få sätta sig på mig. Ingen skulle få trampa på mig eller trycka ner mig. Så får jag SKIT går jag igång, rent personligt. Men det är inte med BRUSTEN SJÄL jag gör det, jag går inte igång för att jag är så himla LEDSEN eller för att ge tillbaka, utan bara för att göra klart för personen i fråga att mig trampar man inte på.

Det är ju för min egen skull jag gör det. Markerar, kan man kalla det.

Jag har även lärt mig att skaka av mig skit. Man får ju vara logisk. Peta i skiten. Ställa sig frågan är jag ful? Är jag dum? Är jag naiv? Kan jag inte skriva? Är jag en dålig mamma?

Och när man då ser att svaret på alla frågorna är NEJ, ja, då får man inse att kritiken personen just framfört helt saknar grund och därför kan klassas som SKIT. Smutskastning. Och då är det dags att markera. För även om man inte tar åt sig av skiten, måste man markera att det inte är okej. Man får uppfostra lite, helt enkelt.

I min internetvärld är jag dryg, rolig, högljudd, kaxig och bryr mig inte särskilt mycket om vad folk tycker om MIG.

I min verkligvärld är jag rolig, högljudd, kaxig, glad, snäll, pratar mycket, lyssnar mycket, grinar mycket, skriker mycket, tänker mycket, bryr mig mycket lite om vad folk tycker om mig där oxå. Förutom de vars åsikt faktiskt betyder något för mig.

Precis som Lady Dahmer är jag en underbar person som alla borde träffa. Jag vet att hon försöker tona ner den sidan hos sig själv nu när hon blivit så stor, vilket passar mig perfekt. För då kan jag ta den!

Jag är en underbar person som alla borde träffa. Mig blir du snart kär i och jag bryr mig inte om ett enda jävla skiiiiit!!! IIIIIiiiihhuuuu så jävla UNG och REVOLTERANDE!!! (inte)

Nu ska jag umgås med Karl Marx en stund till.

Puss på er

Alltså tänk er själva.

Du är 22 år.

Du har jobbat hårt ett tag nu. Saker och ting börjar röra sig. Du börjar bli poppis och igenkänd. Du får vara programledare för p3´s musikhjälpen.

Och en dag ringer Christer Björkman.

Han frågar om DU vill vara programledare i Melodifestivalen! Sveriges kanske största tv-show!

Du tackar ja!

Repetitionerna börjar. Du får jobba tillsammans med två andra, mer erfarna programledare. Allt flyter fint.

Generalrepet inför första föreställningen går bra. Du skämtar med Marie Sereholt. Du kramar Thorsten Flinck.

Sen blir det direktsändning. Du är så sjukt jävla nervös. Men du biter ihop och det funkar. Det går riktigt bra! Allt flyter fint!

Men så. Blir det dags för den där inövade kramen med Thorsten Flinck. Mot slutet av kramen känner du plötsligt hur Thorsten lämnar manus och lägger sin HAND PÅ DIN RÖV!!!

Du rycker undan kroppen, för du vet att du står med ryggen mot kameran och att hela svenska folket just har bevittnat detta övergrepp som Thorsten just har begått på dig och din röv. Du vet att folk har reagerat på det där hemma och du vet att du inte kan låta det gå obemärkt förbi. Du måste göra nått. Och du känner att du hatar Thorsten för att han utsätter dig för detta, för att han gör bort dig i direktsändning inför hela jävla svenska folket. Du vill slå Thorsten. Du vill skrika fula saker åt hans sjuka uppenbarelse. Men det KAN du inte, för du är mitt i en direktsändning vars varje sekund är upp- planerad. Thorsten jävla motherfucking Flinck, har försatt dig i ett dödsläge. Du KAN INTE försvara sig, du KAN INTE förstöra stämningen genom att ryta ifrån, du KAN INTE springa därifrån.

Det enda du kan göra är att skämta, stryka över, rädda både Thorsten och Melodifestivalen och trampa på dig själv.

-          Det får gå för den här gången, Thorstis.

Du måste ta dig vidare. Du tar en snabb titt på manuslappen du har i handen. Din första replik, efter att Thorsten Flinck har förnedrat dig inför hela svenska folket i direktsändning, är:

-          Jag tycker du är så cool Thorsten.

Du pallar inte att improvisera fram nått nytt. Du kör på med skämtet.

Några sekunder senare måste du börja sjunga och dansa inför Svea Rikes befolkning.

En halvtimme senare står det klart att folket har tyckt om vad de sett och röstat Thorstis vidare till Andra chansen. Ja. Thorsten får en andra chans. Thorsten är ju som han är. Det är synd om Thorsten. Dessutom, måste vi ju se på det hela med PROPORTIONER- en hand på en rumpa liksom. Och i Afrika svälter barnen- typ.

Ja Thorstis fick en Andra chans. Och Ana- Gina fick en ofrivillig hand på sin röv i direktsändning i Sveriges största tv- program.

Och vi pratar med våra barn om att alla bestämmer själva över sina pussar och kramar, ja över hela sig själva faktiskt. Tur att barnen sov när Thorsten tog bestämmanderätten över Ana- Ginas rumpa på bästa sändningstid.

Ärligt talat:

1.Afrodite… Är det inte LITE lustigt…att man tagit de 3 enda svenska "svarta" sångersorna som finns (Neneh Cerry sa troligen nej) och gjort en grupp av dem….Typ - det är ju OMÖJLIGT att ni tävlar var för SIG... och typ - ja vi kan ju ABSOLUT INTE ha med någon VIT i den här gruppen... Lustigt är verkligen ordet..

2.Det där jävla programmet på Bompa igår… Om en jätterik soldat som hämtade en sovande prinsessa varje natt, satt och hånglade med henne (medan hon sov) och ”lämnade tillbaka” henne till pappa kungen och mamma drottningen innan morgonen grydde… Han ÄLSKADE HENNE fast han alltså ALDRIG hade PRATAT med henne. Bara sett henne, samt hånglat upp henne, utan att hennes ögon varit öppna ens..

Och sen när hon vaknade så blev hon inte det MINSTA UPPRÖRD över att han våldfört sig på henne medan hon sovit hur många gånger som helst, nejnej, hon blev ju GLAD. Hon insåg dessutom även att hon ÄLSKADE honom och sen så GIFTE DE SIG. URSÄKTA MIG Svt, men vad fan???!!! Våldtäkt på bästa sändningstid. På BARNKANALEN!

3. Jägare. Jägare som grupp. De är ”djurvänner”, hävdar jägaren som väckte en björn som sov i sitt bo, blev skadad av björnen, fick sina jägarkompisar att skjuta björnen och nu vårdas på sjukhus och alltså kallar BJÖRNEN för ”skräckbjörn”. URSÄKTA MIG JÄGARJÄVEL, men om du var en björn som låg och sov fridfullt i sitt ide och en ful gammal gubbe helt plötsligt ramlade in och väckte dig, störde din sömn, skulle inte du bli rädd? Förbannad? Skräckjägare hade sannerligen varit ett mer passande uttryck.

4. Thorsten Flinck. Jag känner faktiskt att jag hatar honom. Ännu mer hatar jag att svenska folket röstade honom vidare till andra chansen. Men på ett sätt får man väl se det positivt. Det visar ju bara att det finns en utbredd acceptans för människor med psykiska besvär i Sverige.

5. Blondinbella. Fan vad snygg hon är. Så vill jag också se ut.

Note to self:

Helgen som gick:

Fredag: vaknade med huvudvärken som plågat mig från och till de senaste veckorna. Som tur var kom lilla mamma hit och fixade mat till mig och barnen (som var hemma).

Sen kom maken hem från jobbet och vi drog en sväng på stan. Köpte mössor och vantar och skit.

På kvällen åt vi på RESTURANG med svärmor och svärfar och sen gick vi på konstmuseet i Visby! Makens syster (som också är konstnär http://linapersson.se/ ) Henrik hade vernissage för sin utställning  Delimitation http://www.gotlandsmuseum.se/1552

En annan konstnär hade också vernissage samma kväll och det var en massa folk. Och våra barn alltså. Som GJORDA för att gå på vernissage. Sprang runt där och kollade på konsten, pratade med folk och åt chips som det bjöds på. De vill inte gå hem sen. De ÄLSKAR kultur, våra barn!

På lördagen skulle stortjejen på kalas. Vi åkte och handlade täckbyxor och lite på förmiddan, men bokade sedan av kalaset, pga stortjejens öga, som inte såg helt hundra ut. Hon blev ledsen och besviken, men eftersom vi redan hade bestämt att ha ett ”hemmakalas” med lilltjejen, som varit så dödligt avundsjuk på stortjejens kalasinbjudan, så bjöd vi bara in stortjejen också. Så vi köpte ballonger och en tårta, åkte hem och dukade kalasigt, dansade, hade fiskdamm osv.

Sen åkte vi till Tofta och åt middag med makens föräldrar och syster och hennes sambo.

Idag, söndag. Barnen var på gympa med farmorn på förmiddan och sen åkte vi till Pulkabacken. Det var kul. Jag gillar snö och pulka numera. När barnen själva kan gå uppför backen. Tyvärr var backarna i Tallunden liten väl branta på sina håll…Jag kom inte upp….Min man fick gå bakom och knuffa mig i rumpan….Den sista biten fick jag KRYPA upp…Oerhört förnedrande då småglin i princip sprang förbi mig. Själv hasade jag mig upp och jublande av glädje när jag äntligen nådde toppen, på knä. Sen susade jag och lilltjejen ner i storpulkan. Ill-skrattande båda två.

Maken hade gjort varm choklad som han hade med i termos och vi fikade och gungade lite och sen åkte vi till ÖB och shoppade för ett antal hundralappar och sen hem. Har typ mest målat i målarbok ikväll. Lekt med barbies. Tyvärr var min barbie lite jobbig ikväll…Hon kallade sig för Drottningen och sjöng oavbrutet sånger om sin egen storhet. Dessutom avbröt hon de andra barbisarna och betedde sig inte ritigt rumsrent. Så det hela slutade med att stortjejen fick ett utbrott utan dess like. Från början verkade hon inte riktigt koppla att det var JAG som var den som ”styrt” den elaka barbien och blev därför arg på alla barbiesar. Alla åkte i väggen. Hon skrek, svor och hotade. Sen blev hon arg på MIG. Vilket var skönt.

Häromkvällen sa hon nämligen såhär till mig ”men! Ett BARN kan väl inte blir arg på en VUXEN????” Detta uttalande chockade mig så till den milda grad att jag nu ska provocera henne så mycket jag bara kan så hon får öva sig. Hon blir nämligen aldrig arg på vuxna. Jag kom på det när hon sa så. Att hon ytterst sällan är ARG på varken oss eller andra vuxna. När jag sedan sa att det kan man VISST, så låg hon och frågade ”men vad kommer mommo göra om jag blir arg på henne? Vad gör mia? Ulla? (dagispersonal)”. Lilla ungen. Hon måste lära sig att vara ARG samt att stå upp för sig själv.

Det där med barbien var väl kanske inte riktigt MENINGEN…jag LEKTE JU!

Ja det var den helgen det.

Bästa programledarna på länge i Mello:

Lyssnade för övrigt på ett gammalt sommarprat med Helena Bergström bara häromdan (kan ha vart bara från i somras) och hon verkar vara en väldans bra och fin person. Och jag tyckte hon va bäst dessutom, i lördags.

Amen