brunheten

Det här med att plugga på distans alltså... Det dräper en inombords ibland.

Under de varmare halvåren är det okej, till och med nästan som paradiset. När man suttit ett antal timmar i sin ensamhet och sedan får springa iväg till dagis, men vet att minst en eller två mammor finns där med sina barn och man vet att några timmar av ljuvlig samvaro och vänskap väntar och senare på kvällen, kanske någon liten utflykt till någon liten Gotlandsstrand eller bara lite trädgårdspyssel- då är det LJUVT att plugga på distans.

MEN. När det är VINTER och kallt och massa snö. Och inga mammor har bil (antingen har de liksom jag inget körkort, eller så har papporna bilarna till sina jobb) och ingen någonsin väntar vid någon grön, ljuvlig lekplats utan allt bara är kallt kallt kallt. När man inte orkar bjuda hem folk för att huset är så jävla litet och barnen just nu sover i det som förut var lekrum. När man inte har tillgång till varken studsmatta eller sandlåda och när snön ligger i höjd med sitsen på ungarnas gungor. DÅ är det JÄVLIGT SEGT att plugga på distans.

Vissa dagar är jag helt HES när jag går till dagis. Beroende på att jag helt enkelt inte har pratat på hela dan. Så hämtar man barnen. Står kvar och pratar lite desperat med nån dagisfröken helt enkelt för att få KONVERSERA och sedan släpar hem ungarna. Visst, nu är vi i backen nästan varje dag, men det är KALLT i backen och man skyndar sig hem efter en stund när tårna har frusit ihjäl.

Man kommer hem. Lagar mat. Maken kommer. Han är trött. För han har ju vart på jobbet hela dan och är helt trött i huvet av all SOCIAL AKTIVITET han har fått ägna sig åt där och du liksom ser hur hans ögonlock faller ihop när du ivrigt vill diskutera något du läst eller sett på Facebook (ja för det är det enda du har att prata om eftersom du aldrig träffar folk). Och på helgen vill du ner på stan. Till bibblan. Till backen. Till fucking var som helst bara det finns FOLK nånstans så du slipper känna dig som den enda levande människan på jorden. Men maken har ju knappt vart hemma på hela veckan och vill helst skrota runt i mysbrallor och äta smågodis hela helgen, något som du redan ägnat dig åt i 5 dagar.

Så du får åka själv. Men du har ju inget körkort. Och att släpa ungarna till bussen... Bara den grejen. Det tar minst 20 minuter att åka med stadsbussen ner på stan under vinterhalvåret. Det är ganska lång tid för två små glin påklädda till max eftersom det även tar en kvart att GÅ till busshållplatsen härifrån. Så du måste välja- antingen att de får frysa under promenaden eller svettas i bussen. Men grejen är att stadsbussarna i Visby nästan ALDRIG går på utsatt tid. Ja. Alltså de verkar ha OTROLIGT mycket att GÖRA såhär i en av Sveriges minsta städer, de där bussbolagen. Hur som helst är det inget alternativ. Alltså klär du på dem och släpar iväg. Och när bussen kommer (efter en halvtimme) får ni sedan sitta och svettas bland pensionärer, arbetslösa och ungdomar där på bussen. Och när ni äntligen kommer av, ja då sa ni ju gå i affärer, vilket innebär ett ständigt av och påklädande av barn. Eventuellt går ni på bibblan och hoppar lite i deras lästrappa där. Oj så skoj.

Sen ska hela proceduren göras igen när ni ska hem. Men det gör det inte. För jag utsätter mig inte för stadsbusstrafiken vintertid om jag inte absolut måste. För några veckor sedan var jag tvungen, vi skulle till doktorn jag och båda barnen. Tillslut stod jag och grät när vi i 10 minusgrader väntade på en 20 minuter försenad buss. Vi hade dessutom vart tidiga till busshållplatsen...

Så nej. Det är ingen dans på rosor att plugga på distans. Dessutom är det ofta jävligt svårt med koncentrationen när man hela tiden har Huset som ropar på en. DAMMSUG MIG! DAMMA MIG! SORTERA BARNENS KLÄDER NU! Jag har ingen studieplats nämligen. Jag hade en i det inredda rummet i förrådet. Men nu är det för kallt där och för dyrt att värma upp. Så jag sitter inne. I soffan, i fåtöljen, vid köksbordet, i sängen. Det är inte kul. Och tvingar mig att städa precis varje dag. För jag kan inte komma till ro förrens det är städat. Sån är jag. Kvinna som jag ju är.

Under den kallaste tiden för några veckor sedan, la min man i eld på morgonen som det sedan var meningen att jag skulle hålla liv i under dagen. Så var 14 minut var jag då tvungen att avbryta mig i det jag gjorde, för att gå och peta in en pinne i brasan. Tillslut fick jag säga ifrån. DET FUNKAR INTE, fick jag säga. För när man har 5 tjocka böcker på engelska att läsa, då är det JÄVLIGT SVÅRT att KOMMA IN i det. Och ÄNNU svårare när man avbryts hela tiden. Och så är det katterna. Katterna som ska ha mat. Katterna som ska tvångsgosas. Katterna som ska in. Katterna som ska ut. Jag vill dräpa dem och servera dem till middag var och varannan dag. Men jag håller mig.

Nej fy fan. Ingen kan längta till våren mer än jag. Mitt supersociala väsen blir snart galen av det här. Eller, som den store filosofen Britney Spears uttryckte det: my loneliness is killing me.

Amen