brunheten

En av de absolut bästa julsångerna. 

Idag adventspyntar vi, stryker julgardiner och tittar på snön som med jämna mellanrum faller utanför fönstret. 

Gud vad härligt livet är. Och snart är det jul också. Amen

 

 

 

Köpte stjärna och strut till vår lilla stjärnperson igår. Stolt som en tupp sprang hon sedan runt hemma och viftade med sitt "trollspö" och vickade på sin strut. Nu ber jag bara till Jesus Kristus att ingen ska förstöra den här glädjen för henne. 

Mailade förskolan och bad dem att medvetet förklara för barnen att alla kan vara vad de vill i luciatåget oavsett om man har snopp eller snippa. 

För så jobbar jag. En jättejobbig mamma är jag. Men det skiter jag i. Personalen på vår förskola är dessutom så van nu ändå och vi har en god relation, trots mina små "egenheter" så att säga.

I förbifarten bad jag dem även om att prata med barnen om att alla kan bli brandpersoner, på morgondagens studiebesök på brandstationen. Det är ju jävligt missvisande att det heter brandMAN.

Och de svarade och tackade för mina tankar och lovade att göra som jag bett om. Älskade förskola. 

 

Idag har jag haft 4 barn här. Mina egna och två kompisar. Förskolan var stängd idag och jag öppnade ett eget litet minidagis kan man säga. 

De har lekt och lekt. På eftermiddan kom deras mamma hit och vi fikade och pratade och på kvällen gjorde vi pizza och sen kom papporna hem och vi åt och hade det fint ihop. 

En bra dag.

 

Imorrn kommer vår lånehund hit och jag ska släpa mig ut på några promenader trots mina blödande hälar. 

På kvällen ska jag åka till Rone och öva inför Vuxenluciatåget som jag ska vara med i i bygdegården där på lucia. Det ska också bli väldigt roligt. Damma av de gamla stämmorna som nöttes in i mitt huvud under högstadiet. 

Jag har varit lucia så många gånger... I nian blev jag vald bland alla niondeklassare. För att jag sjöng så bra. 

Jag minns hur jag stod på en scen med skolans alla snyggaste tjejer. Vi blev alltså uppställda i rad på en scen inför alla de andra och sedan skedde röstningen via handuppräckning. Trots att jag fick i princip alla rösterna kunder det ändå inte kännas riktigt bra eftersom flera av de andra tjejerna tvingades stå framför den stora publiken och se hur bara typ två röstade på dem... Jag trodde aldrig att jag skulle "vinna" då, minns jag, där jag stod bland alla smala, vackra unga tjejer på den där scenen. 

Men när jag vann var jag glad. Jag visste att det inte var mitt utseende som vann. Jag visste att jag vann för att jag var bäst och då är det en fin grej. 

 

Må mina döttrar ändå aldrig utsättas för en luciatävling. Jag känner att jag inte kommer att orka slåss mot ett helt skolsystem. Men uppståra situationen blir jag naturligtvis tvungen. Gud vad de kommer att skämmas, döttrarna, när jag kommer dragandes med mitt "stjärnperson", könsroller och genus. 

 - DET HETER STJÄRNGOSSE MAMMA!!! Jag kan riktigt höra hur de kommer att skrika det. 

Men det skiter jag i. En dag kommer de inse att jag har rätt. En dag kommer de att tacka mig för att jag kämpat för deras rättighet att vara precis just så som de vill. 

 

Jag ska nog vara tomte i vuxenluciatåget förresten. Tomte med korkort kjol, närstrumpor och jättemycket eyeliner. En hortomte. Ho ho ho så att säga. Det hade vart skojigt. 

 

 

Ett minne som väcks i mig varje år såhär dags är minnet av den dagen då jag nästan dog. 

Den lilla anekdoten blev en ganska rolig krönika i GT faktiskt. Här får ni den, så ni får lite roligt också och inte bara den här skiten:

 

En julsaga

 

Det var runt de sista dagarna i november och det började bli dags för mig att föda. Eller. Nej. Jag var ungefär i fjärde månaden. Jag var smalare än jag någonsin varit eftersom jag, de senaste månaderna, hade ägnat mig åt att spy upp allt som var jag. Jag var sjukskriven och hade precis börjat med insulin för min graviditetsdiabetes. Mitt järnvärde låg runt 90.

 

Den här dagen var mitt stora barn på dagis och jag hade planerat att börja julpynta lite. Vaggas in i friden och harmonin som brukar komma med julen. Så jag satte på julskivan, drog fram julkartongen och började damma av tomtar och änglar. Vanligtvis hör detta till något av det bästa jag vet, men den här dagen lyckades jag inte få till julkänslan riktigt.

 

Vid den tiden hade det utfärdats att regiondirektören skulle få ett diskret litet lönelyft och jag kände mig lite upprörd där jag stod bland glittret och tomtarna. För att muntra upp mig tänkte jag äta en liten chokladbit som jag hittat i skafferiet. Tre tobleronebitar. Eftersom jag ännu höll på att testa mig fram vad gällde insulindoserna kände jag mig lite osäker på vilken mängd som skulle krävas för dessa små godbitar. När jag hade graviditetsdiabetes förra gången, med första barnet i magen, krävdes enorma doser då diabetesen var riktigt aggressiv. Så för att vara på den säkra sidan, drog jag i mig nitton enheter, åt min chokladbit och fortsatte att pyssla med tomtarna.

 

Jag pysslade på. Försökte fokusera på julen, det allra bästa jag vet. Men den här dagen lät julmusiken bara fult i mina öron. De svindlande siffrorna på lönelyftet flimrade framför ögonen på mig. Jag började slamra oroväckande med de ömtåliga tomtarna. Tänkte att tomten kan dra åt helvete, Staffan stalledräng är en tönt, lucia en slampa och julen bara en enda stor kapitalistisk bluff och liknande tankar. Jag bytte skiva och lät Hoolabandoola band uttrycka mina känslor. Dansade lite ryckigt för mig själv. Men det räckte inte. Ilskan växte i min kropp. Jag kastade ifrån mig tomtarna och skakade av ilska när jag tänkte på den där jävla regionsdirektörn och hans jävla lönelyft. Jag hade aldrig någonsin tidigare känt en sådan ilska!!

 

Så plötsligt började mina händer darra. Oj, det är inte klokt vad det här lilla lönelyftet tog på mig då, hann jag tänka, innan benen vek sig under min kropp. Det började svarta för ögonen och jag tänkte ”jävla kapitalismen, jag vill inte döööö”. Jag kröp in på dotterns rum där vi hade en madrass på golvet. La mig och försökte andas, men kände hela tiden att jag ville somna in. Ringde min man en första gång och han sa oroligt åt mig att äta en macka. Jag kröp ut i köket och försökte, stående på knä, att göra en macka. Men det tog för lång tid och istället kröp jag till skafferiet, öppnade en sockerpåse och åt tre teskedar strösocker. Sedan kröp jag tillbaka till madrassen och ringde min man.

 

Det tog honom fem minuter att ta sig från högskolan och hem till vårt radhus i södra Visby. När han kom hem var jag en svettig, darrande liten pöl till människa, som hela tiden ville somna. Han tryckte i mig macka, kokte ägg och släpade ut mig i köket där han serverade pastasallad. Sedan släpade jag mig upp i sängen och somnade och sov i tre timmar, övervakad av min räddare i nöden.

 

Jag tog sedan naturligtvis allt detta till mitt hjärta och begrundande det. Man ska ta det försiktigt med insulin och proggmusik, lärde jag mig. Några månader senare föddes det lilla barnet som funnits i min mage, frisk och kry. Och jag har inte ätit vare sig toblerone eller rent strösocker sedan dess.

Och det var sagan om när regiondirektörens lönelyft, bokstavligen, höll på att bli min död.

 

Helvete.

Idag är en dålig dålig dag. 

Köpte nya kängor i söndags. Det skulle jag helt enkelt inte ha gjort. Har ett varande köttsår på varje häl nu. Svårt att gå. Måste ha foppaskor när jag hämtar på dagis idag. I november. 

Ute är det så mörkt att det helt enkelt aldrig blir riktigt ljust. Jag blir deprimerad. 

Har äntligen kommit fram till ett samband med mina regelbundna perioder av nedstämdhet: varje gång en ny årstid inträder blir jag nedstämd. Jag klarar inte av förändringar helt enkelt. 

Och nu är alla löven bruna och döda och det är mörkt dygnet runt. 

Dessutom har jag mens. Min kropp protesterar värre och värre för varje äggtömning.. Det är HELT EMOT allt vad den här kroppen vill att ha mens. Min kropp verkar vilja kräkas oupphörligt i nio månader och bära en bebis. Eftersom den bestraffar mig såhär. Känns som en vass klo sitter fast runt min livmoder och liksom kramar ur både den och mig på allting. 

 

Det enda och det är inte så "enda" för den delen, är 

1. Min man. Vid varje menstruations start tar han hand om mig på ett väldigt fint sätt. Han köper det jag behöver (igår var det tamponger och kex), killar mig på ryggen, klappar min värkande mage med varma händer och så säger han att jag är hans lilla, lilla tjej. Trots mina 178 cm och stadiga kropp känner jag mig lika liten varje gång jag får mens. Och då är det ju väldigt skönt att vara omhuldad. Det är runt de här dagarna varje månad som han ibland sätter på Dirty Dancing, eller kommer med följande line:

 - Ska vi inte åka och handla lite? Du brukar ju må bra av att konsumera någonting fint när du har det så här..?

Sen åker vi och köper nånting fint till mig. Typ ett litet ljus eller ett par öronhängen för 19 kr eller så. 

Han är så fin mot mig.

 

2. Mitt barn har nu bestämt sig för att vara stjärnperson på lucia. Jag har nog aldrig använt mig av ordet stjärngosse och detta har ÄNTLIGEN lett till att ett av mina barn själv valt att vara just stjärnPERSON. Hon vill ha "trollspö" och så ska jag måla en svart katt på hennes strut. 

Det blir fint. 

Andra ord vi använder oss av i familjen:

* brandperson, snöperson, bankperson, sop-person, 

 

På torsdag ska 3.5åringen och hennes förskolegrupp till brandstationen. Jag hoppas för brandstationens skull att de "visar upp" någon av sina kvinnliga brandpersoner också, samt att de talar om att TROTS att yrket har det något missvisande namnet brandman (hyser inga större förhoppningar om att varken förskolan eller brandstationspersonalen använder sig av könsneutrala ord så nej..) så är yrket lika öppet och välkomnande mot killar som mot tjejer. Annars fattar jag faktiskt inte varför förskolans småtjejer ska släpas dit också. 

 

 

Även fast det är lite jobbigt att ha det så här varje månad när de obefruktade äggen ska ut, så finns det även en viss tillfredsställelse i det. Jag gör mig av med "vänner" på Facebook som jag tröttnat på, tex. Inskränkta, rent av korkade "vänner". Varenda jägare har jag tagit bort ur vänlistan nu tror jag. I alla fall de jägare som högt envisas med att deklarera sitt varghat. Jävla idioter. 

Jag drar mig heller inte för att göra klart ett och annat för väl valda personer och jag tänker ovanligt smarta och arga tankar. Det är sunt att vara arg då och då. 

 

Nu ska jag ta och förvandla ilskan till lite kreativitet

Amen

 

 

 

 

Helgen var fin. Jag har gjort ungefär allt som jag begär av en helg. 

Jag har lekt monster med mina barn, ätit på resturang (detta behövs dock inte VARJE helg, men ibland är det mysigt), varit på julmarknad, slappat i soffan, haft samlag. 

Som extra bonuspoäng hade barnen varsin kompis här i lördags och på kvällen bakade jag mitt livs första saffransbullar. 

 

Det är härligt att ha andra barn här och jag förstår inte varför inte fler föräldrar tar hem kompisar till barnen på lediga dagar. Särskilt inte nu när våra barn och deras kompisar är så stora. Det är liksom bara roligt. 

Jag och de två 3.5åringarna var ute och sparkade fotboll i helgen. Vi lekte Zlatan. Vi hade storlunch med köttfärssås och glass till efterrätt. Storungarna spelade spel. Småungarna lekte med bilar. Jag och min man gick mest bara runt och höll ställningarna. 

 

På onsdag är förskolan stängd och jag ska ha två andra barn. Och jag tycker att jag gör precis alla rätt. För barn blir man glad av. Jag tror att antalet timmar spenderade med barn blir livsavgörande en dag. Ju fler man har, desto längre blir livet. 

 

Jag har lite svårt att skriva blogg och krönikor just nu för jag väntar på en annan sak. Sen när den saken är igång, då blir det mer flyt här hoppas jag. 

 

Det HÄR go vänner, är VÅR generation feministers förtjänst. Det här ligger VI bakom. VI gjorde det.

År 2012 skildras äntligen barn som barn och inte som kön i leksakskatalogerna och det är VÅR förtjänst.

JÄVLIGT BRA GJORT!

Nu är det bara en tidsfråga innan klädesaffärerna är med på tåget också!

 

 

Ja i torsdags åkte jag alltså upp till Sthlm. Mötte upp min kusin och bästa vän Fanny. Gick på stan en sväng. Åt middag med vår andra bästa- Ida. 

Sen begav vi oss till Chinateatern. Vi hade fått platser längst fram. 

 

Både jag och Fanny kan i princip alla repliker ut filmen Dirty Dancing utantill, så en jäkligt positv grej som de hade gjort var att låta första akten vara i princip exakt som filmen. Samma repliker, samma händelser i samma följd. Jag och Fanny satt i princip och mumlade med i replikerna, som nu var översatta till svenska. Några grejer var dock lite förändrade. 

Som figuren Neil, den vidrige brorssonen till hotelldirektören. I filmen framställs han som enbart dryg och sliskig, medan han i musikalen framsälls på ett mycket trevligare sätt. Babys inställning till Neil är mycket mer positiv också. Hon tar honom i försvar och uttrycker beundran för honom, då de är mycket mer lika varandra i musikalen än i filmen. 

 

En negativ sak med första akten var kemin mellan Baby och Johnny. När de sedan slutligen hamnar i säng med varann fattar man inte riktigt varför. När blev de kåta liksom? De har mest grälat och inte varit särskilt kärleksfullt inställda mot varandra fram tills de slutligen hamnar i säng. 

Kanske beror det på att scenen som utspelar sig under "Hungry eyes" inte alls är lika elektrisk som i filmen.

Det känns som så med alla scener där kemin mellan Baby och Johnny liksom byggs upp i filmen. I musikalen är det lite MINDRE av den varan konsekvent genom första akten. 

 

En annan sak de gör i musikalen som var positiv är att de öppnar upp mot omvärlden lite mer. I övriga landet pågår stora demontrationen vid den här tiden. Martin Luther King går i spetsen för de färgades frihetsrörelse och vid ett tillfälle i musikalen samlas hela ensambeln framför en radio, lyssnar på sändningar från upproret och sedan dansar de och sjunger den engelska versionen av "det här är mitt land". Förstå rysningsfaktorn på den med tanke på vad som pågår här hemma i Sverige just nu. 

 

Andra akten är lite mer "omgjord" med nya scener och repliker. Saker från filmen utvecklas lite. Bland annat så är mammans roll (spelad av samma kvinna som spelar Häxan Surtant! ) utvecklad och större. I filmen får hon tex veta hela om hela balunsen kring Baby, hennes pappa och Johnny och ställs inte utanför på det där sjåpiga viset som i filmen. 

Babys syster Lisa är hela musikalens lustigkurre och det är HÄRLIGT att en tjej får axla den rollen och vara den som river ner mest skratt.

Monolgen som Baby håller för sin pappa är jättefin och Linus Wahlgren sjunger (ännu i första akten tror jag) så fantastisk vackert i "in the still of the night".

 

Baby och Johnny sjunger ingenting. Istället finns en annan man och en kvinna i ensamblen som tar de flesta sångpartier och GUD vilka sångare dessa är! Särskilt kvinnan. 

Det är överhuvudtaget skitmycket sång och skitmycket dans som sig bör och allting är förståss himla mäktigt och häftigt för en DDnörd. 

 

Den stora skillnaden mellan filmen och musikalen är väl den att det inte känns lika självklart att det ska vara Baby och Johnny. Baby tycks nästan vela lite mellan Johnny och Neil, Johnny är väldigt förtjust i Penny och som sagt så saknas det kemi, passion och STORA KÄNSLOR mellan Johnny och Baby. 

Slutnumret är förstås fantastiskt fint och pampigt och då är man extra glad åt att musikalen så konsekvent följt filmen helt igenom. Inte tagit bort någonting, med istället lagt till lite. Slutnumret är helt autentiskt, förutm att Baby och Johnny faktiskt pratar om en framtid tillsammans! Då blir man glad, för det saknar man ju i filmen. 

 

Jag och Fanny hade så¨sjukt roligt.

I början av föreställningen sa Fanny såhär:

 - Å jag blir så längtansfull efter min man när jag ser Johnny!

när föreställningen är slut pratar vi oavbrutet om vilka på scenen som vi skulle kunna tänka oss att ligga med (i princip alla).

I kön till garderoben kläcker jag att jag ibland brukar tvinga min man att kalla mig för Baby och jag honom för Johnny och då skrattar vi så vi nästan pinkar på oss. 

 

Det var nog bra att vi såg musikalen med varandra och inte våra män. Att vi kunde få kvida högt om alla manliga bringor och knullblickar som vi går igång på på scenen. Det ÄR väldigt sexigt allting, på scenen och eftersom vi satt längst fram fick vi även tillfälle att kolla in under alla kjolar... Alla breda bringor kom även väldigt nära så man kan väl säga att vi var lite...anfådda! när vi lämnade Chinateatern. 

 

För en DDnörd som mig var det helt klart en upplevelse att sen den. Tänk er ett Starwars-fan som går på en ny Starwars-film. Lite så var det. När de nördigaste av de nördigaste DirtyDancingälskarna kom till stan. 

 

 

 

Nu har vi sagt ja till att ta hand om den här dåren medan hans husse och matte är i Thailand över vintern.

Jag har redan ångrat mig tusen gånger. Jag ångrar mig och tar tillbaka det ca hundra gånger om dagen.

När han jagar mina katter ångrar jag mig.

När maken råkar lägga armen på mitt hår i soffan och jag skriker till lite och hunden kommer springande som ett skott för att se hur det är med mig tar jag tillbaka det.

När han far iväg och ställer sig i givakt vid minsta läte från kattluckan ångrar jag mig.

När jag ser hur han ständigt håller koll på mig och hela tiden återvänder till mig när jag släpper honom lös i skogen tar jag tillbaka det. 

 

I ena sekunden befinner jag mig i absolut förtvivlan. VAD GÖR JAG FÖR FEEEEEL!!!??

I andra sekunden är jag stolt som en höna över hans välartighet. 

Det är, men andra ord, inte särskilt stor skillnad på att ha en hund och ett barn. I alla fall inte känslomässigt. 

 

Eftersom han just nu skrämde slaget i vår gaykatt Russin är jag på nersidan just nu. Tänker att HUR SKA DET GÅ! Hela jävlar vintern! 3 katter och en hund på 40 kilo. Som jagar katterna. KÄRE JESUS hur ska det GÅ?!!

 

Han bäddar åt sig överallt. Varenda matta i huset ligger i högar som han krafsar ihop och lägger sig på. Han äter allting han kommer åt. Drar sig inte från att stjäla pizzakanter från bänken. Han vill ligga vid dörren och ligger han inte ner travar han runt runt i huset för att hela tiden ha koll på vad flocken gör. Vi alltså. Vi är hans lilla flock. 

Han sitter gärna i ens knä... Placerar sin stora håriga rumpa i knäet på en och sätter sig tillrätta. Hans päls är lång och mjuk och fin att borra in ansiktet i. 

Kommer katterna för nära och fräser blir han rädd. Stora hunden på 40 kilo. 

Ja han är sannerligen en fin hund och det är jobbigt att behöva slitas mellan honom och katterna. Jag älskar ju katterna också. Men när de är i närheten måste i princip all min uppmärksamhet gå till hundis.

Förutom på nätterna. Inatt sov kattungen som en halsduk över min hals. Hårt tryckt emot mig. Min lilla gosekatt.

 

Ja ni hör. Det är ju inte klokt vilken nörd jag har blivit. Djurnörd.

Barnen har bott hos mamma inatt så det är lite därför jag faktiskt kan nörda ner mig i djuren. 

 

Ingen sovmorgon fick jag, utan gick upp kl 8 och rakt ut i skogen. Det var ljuvligt. Det passar mig verkligen att ha hund. Allting med hund passar mig. Förutom det att han jagar mina katter. Vore det inte för det så vore allting perfekt. 

 

Var uppe och såg Dirty Dancing i torsdags. Ska skriva om det för er om en liten liten stund.

 

Puss på er

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja jag är ju besatt av djur. Kattkvinnan är mitt mellannamn så att säga. Så låt oss därför frossa i bilder på de små liven.

 

Här är den av våra kattungar som flyttade till svärmor och svärfar. Vi kattvaktar den ganska ofta och har alltså 4 katter i huset när hon är här. Som ni ser trivs hon bra. 

 

Här är Argbiggan. Efter att ha genomgått en graviditet, en sommar med 5 kattungar samt en steralisering har den här katthonan blivit arg och läskig. Morrar och bits. På lördag ska hon till veterinären och kolla om hon har ont någonstans. Här ligger hon oftast. Medan de andra ligger i vår säng, ligger hon i fönstret med överblick över oss alla. 

 

 

Hänt på senaste:

 

Vi spökade för grannarna!

 

 

Storungen med hunden vi dagmattar lite då och då. 

 

NI får ursäkta bloggtorkan. Det beror på två saker. 

1. Netflix

2. Nip / tuck.

 

Jag har nördat ner mig igen och denna gången med råge. Eftersom jag har 6 hela osedda säsonger av Nip /tuck som jag helt plötsligt älskar, så har jag med andra ord en hel del att göra på kvällarna. Jag lever, tänker och andas Nip / Tuck kan man säga och prioriterar det framför allt just nu. 

 

 

 

Eftersom jag inte uppdaterade särskilt mycket förra veckan måste jag istället nu snabbt summera den här. 

 

Måndagen minns jag inte särskilt mycket av, men däremot tisdagen! Bästa dagen på mycket länge.

Då träffade jag nämligen Nina. Som vanligt uppstod magi. Vi satt i många timmar på ett fik i Visby och pratade pratade och pratade. Det finns ingen hejd på oss. Vi har en grej på gång, vilket var meningen med vårt möte. Men vi pratade om bra mycket mer än just det. 

Alldeles rusig och glad över vårt samtal började jag samma kväll min nya hobby. Det är en nystartad kör här i Visby som bara kommer sjunga rocklåtar. Det var så länge sedan jag sjöng i grupp! Så länge sedan jag anträngde mina stämband tillsammans med andra människor! Och när jag kom hem den kvällen var mina kinder alldeles sådär rödmosiga som efter en långpromenad, fast denna gång fanns ju ingen direkt motion inblandad i bilden utan det var nog mest av lycka- som kinderna var rosiga. 

Ja jag var så glad och upplyft att jag åkte hem och drog över min man av pur glädje så när jag somnade den kvällen var det ju verkligen flaggan i topp kan man säga! 

 

På onsdagen var det frukost på dagis och sedan på eftermiddan gick jag och barnen med Sandra och hennes barn med hem. Jag och Sandra lagade en kaotisk (och härlig) middag och våra män kom hem från jobbet och vi åt allihopa och sen stressade jag och Sandra iväg till barnklädesauktionen. Handlade lite strumpbyxor och sånt till barnen. Efter förra barnklädesauktionen skrev jag den här krönikan, vilken självklart togs upp under kvällen av de som höll i det hela. Jag står dock ännu fast vid min önskan. Storlek och plaggindelning på plaggen vore det ultimata. 

 

På torsdagen ville min 5åring vara hemma så det fick hon vara. Vi myste, bakade kaka och hade det fint. På eftermiddagen kom Hunden hit. Det började inte bra. Min 5åring hade tyvärr kattungen i famnen första gången kattungen skulle träffa hunden, vilket resulterade i världens längsta rivsår på armen hos min 5åring och massa tårar. Katten lyckades dessutom ha ner en av mina älsklingar (pelargon) i rädslan för hunden. Hunden var en av de största hundar jag sett. En collie- hane. Men gud så fin han är! Imorrn ska jag ha honom själv under dagen och sedan ska vi bestämma oss om vi vill/kan ha honom under de nästan tre månader som hans familj är i Thailand. 

(hunden. Någon som har erfarenheter av Colliehanar? 2.5 år är han)

På kvällen efter hundens besök städade jag hela huset medan maken var och storhandlade. 

 

I fredags var barnen hemma. Vid 11tiden kom min vän Marika och hennes två barn och hängde här några timmar. Jag bakade chokladkakor och lagade mat åt oss alla. På eftermiddagen lagade jag maten inför kvällens besök och på kvällen kom Mats och hans familj hit. Mats och Anna har två döttrar i typ samma ålder som våra så barnen lekte och vi vuxna hade skittrevligt. 

(Marika och Gosan)

 

I lördags åkte vi på en liten shoppingrunda på förmiddagen och på eftermiddan var jag ute i trädgården och fixade  medan man och barn var inne. Broccolisoppa på kvällen och mys.

Och i söndags var det ju Fars dag som vi firade med frukost på sängen och lunch hos svärisarna. 

Det var en fin vecka. 

 

Igår hade jag 3.5åringen hemma och vi var på lekplatsen och myste och så kom mamma hit och sedan kom min kusin in och vi fikade och åt middag och hade det fint. 

Idag kommer Nina hit igen och ikväll är det kör igen. En vecka har gått. En väldigt fin och bra vecka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här såg jag. Jag som haft lite svårt för Loreen och hennes trollska flummighet, började genast älska människan. 

Looren är så stor! Just nu är hon Sveriges absoluta nationalskald och alla älskar henne. Och då tycker jag att det är så fantastiskt att hon faktiskt utnyttjar det. När hon tävlade i Eurovision passade hon på att uttala sig med några väl valda ord om landets regim. Ändå vann hon alltihop och kunde alltså vinna med gott samvete. 

Så är hon med i Nyhetsmorgon med hakan och halsen full av foundantion/punder/whateverjagsugerpåsmink. Bara för att hon vill det. Utmana normerna lite. Ifrågasätta skönhetsidealen. 

Vad jag tycker hon är häftig nu.

 

Förresten- det var ju Måns Zelmerlöv som återupptäckte Loreen. Signade henne till sitt nya bolag. Fixade vinsten för hela skiten. I flera olika program har jag sett honom hinta att han väldigt gärna vill leda Eurovision nästa år. OCH SÅ GER DE PROGRAMLEDARROLLEN TILL DANNY! Det avskum! Denna sexist! 

Lilla Månsis blir sjuk istället och får det jättejobbigt. Jag tycker synd om Måns. Ja det gör jag. För jag tycker han är charmig och en gullekvist. Måns och Loreen. Yes. 

 

 

 

 

 

Vi letade efter färger en dag på väg hem från dagis.

 

 

 

Med ögonen var det här trädet orange, även om det ser brunt ut via mobilkameran. 

Gula trädet, vårt bästa träd. Här stannar vi varje dag och kollar hur det går för det. 

Just nu i det närmaste lider jag med min yngsta unge. Det kan inte vara varken kul eller lätt att ha edn storasyster som hon har. 

Ikväll tappade hon (storasystern) sin 5 tand. Tandfen blir snart ruinerad alltså. Ovanpå det har hon börjat läsa godnattsagan varje kväll nu. Ikväll fick jag och lillasyster njuta av Molly mus. 

Och innan hon somnade ikväll, var det allra sista som storasystern viskade:

 - Mamma....I Birks familj är det liksom bare en tjej.... De är så fjantigt tyckar jag! Fattede int Astrid Lindgren att tjejar kan va rövare också ellar? 

 

5.5 år alltså. Läser, skriver, tappar tänder och smartare än Astrid Lindgren. 

Och 3.5åringen springer bakom och fixar uppmärksamhet genom att skrika, bråka, vägra och gråta. 

Får allt som oftast mest den negativa uppmärksamheten som storasyster inte ens tittar åt. 

 

Mina små barn. Vad ska det bli av dem? 

Hur ska det gå för min stora som är så uppenbart tidigt utvecklad och kanske till och med lite ovanligt intelligent?Ska det bli hennes mall for ever? Duktiga flickan som alltid måste vara bäst?

Lilla ungen alltid i skuggan av duktiga storasyster, bråkandes och klösandes för sin plats. Argsint, bestämt, rolig och med ett bollsinne utöver det vanliga. Ska hon för alltid tvingas leva i skuggan av sin syster? 

 

Fan alltså. Vad jobbigt det är med barn. Svårare och svårare ju äldre de blir. 

Tacka vet jag djur. Sniglar allra helst. De ligger ju mest bara där. 

 

 

 

 

 

 

Den här dagen alltså. Den kan ta sig jävligt hårt i röven. Så det gör ont. 

Jag hatar den här dagen och det är nu JÄVLIGT SKÖNT att den ska gå i graven. 

DÅLIG DÅLIG DÅLIG DAG har jag haft. Och jag har varit kanske världens sämsta mamma.

Jag hatar söndagar. Söndagar suger alltid. 

 

Den här dagen har vart så jävla dålig att jag inte vill tänka på den ens.

Istället ska jag fokusera på den roliga veckan som är på ingång imorrn. 

Min roliga vecka ska börja med en måndag fylld av skön ensamhet. På kvällen ska jag laga nyttig lax till min familj. Vi har ätit skräpmat hela helgen. Inte sett åt en kastrull sen i torsdags. Men imorrn blir det nyttomat och på tisdag också. Sen lär det väl gå åt helvite igen. 

 

På tisdag ska jag först träffa Nina och prata om en viktig sak. 

Sen på kvällen ska jag börja med En hobby.

Jag har inte haft en hobby sedan Jesu Kristi födelse. 

Så läste jag i förra veckan om en hårdrockskör som ska startas här i stan. I lördags hölls en audition till denna kör som jag först hade tänkt gå på men som jag ändå, av olika anledningar, aldrig gick på. 

Sen idag fick jag mail från körledaren, som var min gamla klasskompis på gymnasiet, där hon erbjöd mig en plats i kören! Så det var väl skojigt! Jag slapp det nervösa i att sjunga solo inför en liten grupp människor (det är alltid lättare att sjunga inför många), men gled ändå in på ett trevligt litet bananskal! 

Vi gick musikklassen tillsammans, jag och körledaren, så därför vet hon ju redan att jag är duktig. 

Det ska bli väldigt spännande faktiskt, det här körandet. Jag har lite svårt för kör egentligen, för jag vill ju helst stå längst fram och waila loss i roliga solon. Men nu var det så länge sedan jag faktiskt stod längst fram och wailade loss i roliga solon att jag nog kan nöja mig med att vara del i en grupp som Sjunger Tillsammans. Framför allt vet jag ju sedan tidigare att det är själavårdande att sjunga tillsammans. Och det kan ju den här gamla bitterfittesjälen behöva!

 

Jag har faktiskt redan ett bröllop inbokat till nästa sommar att sjunga på. Jag har sjungit på en del bröllop och en del begravningar genom årens lopp. Alltid lika hedrande att bli tillfrågad. Jag kanske borde marknadsföra mig lite hårdare... Jenny P- the weddingsinger. Helt klart något att fundera på. 

 

Sen på onsdag är det drop in- frukost på förskolan då alla föräldrar får äta frukost med sina barn på förskolan. Alltid mysigt. Och sen på kvällen är det dags för barnklädesauktion igen, med Sandra och Marika. Jag ska köpa leggings och pyjamasar om jag hittar nått fräscht, vilket jag lär göra. 

 

På torsdag kommer Hunden hit. Jag och hundens matte ska se hur den ganska okattvana hunden funkar ihop med våra tre katter. Går det bra ska vi boka en träff till och se hur det funkar med barnen (hunden är dock barnvan) och sen flyttar den hit i december om allt går bra och blir kvar i två månader medan hundens familj är i Thailand. 

Går det bra med hunden och vi känner att vi är Hundfamilj, köper vi en egen valp fram emot våren. 

Jag är nästan helt säker på att vi är det faktiskt- en hundfamilj. 

 

Sen i helgen är det ju Fars dag också. Och så hoppas jag på att få lämna bort barnen en natt också. Ja. Jag är trött. Jag orkar inte med vår 3åring. Hon är som djävulen själv. Jag har inget problem med att älska denna lilla djävul. Men jag är TRÖTT. Jag ORKAR INTE. MOR BEHÖVER FRID. Och därför hoppas jag på en dags frid. 

 

Nu har jag börjat göra listor inför kul. Listor över vilka som ska få julkort. Lista över vilket julgodis vi ska tillverka. Jag har även googlat recept och skrivit upp i min Julbok. Jag har gjort listor över vilka som det ska köpas julklapopar till, samt över vad som ska städas innan jul. Förrådet tex. Och skafferiet. 

 

Jag önskar mig tips på bra och juliga kakor samt julgodis som kan FRYSAS IN. Alltså- på såndat jag kan tillverka nu redan i november och plocka fram på julafton utan att det blivit äckligt. 

 

Tack för era kommentarer. Jag älskar er för att ni läser mig.

Jag har bestämt nu att om ETT ÅR ska jag leva precis det livet jag VILL leva. Och ni ska få äran att vara med på färden. Så man kan se den här bloggen som en Uppbyggnadsblogg. Ska snart publicera en liten lista över exakt vad som ska ha hänt i mitt liv tills nästa november. 

GUDRUN SÅ SPÄNNANDE VA! Förstår att ni knappt kan bärga er :)

puss på er

 

Jag har ju vart lite deprimerad det senaste halvåret. Till och med varit sjukskriven för det. 

Nu känner jag mig inte särskilt deprimerad längre och vet ni varför? Jo, det är tack vare den där himla "förlåt dig själv"- dikten av Jonas Gardell. 

 

Jag blev jävligt deprimerad när jag tänkte på min egen värdelöshet. Hur jag aldrig kan göra klart nånting, hur jag aldrig tar mig någonstans i livet, hur jag har svårt att finna saker att göra mer värdefulla än att vara med mina barn, hur jag så ofta känner att jag dör inombords om jag inte får göra något som jag verkligen tycker om, hur jag kastar mig in i saker och sedan medvetet låter dem gå åt helvete, hur jag "förstör" för mig själv, hur jag deppar ner mig med jämna mellanrum, hur jävla biopolär jag kan vara. 

 

Ja. Ångesten och självhatet blev ju så tungt att jag blev tvungen att börja springa för att slippa den. Det enda som fick mig att må bra under en period var att springa, motionera och låta skallen och kroppen tömmas på ångest och fyllas med andfåddhet. Jävlar vad jag sprang. Som en jagad. 

 

Sen blev jag trött på att vara deprimerad också. Såklart. Och så tänkte jag att varför kan det inte bara få va som det är?

Varför kan jag inte bara få vara så här som jag är? Varför kan det inte bara få vara okej att jag är en känslosam människa som deppar ner mig lite nu och då? Varför kan jag inte få vara en människa som inte kan göra saker som jag inte tycker är roliga? Kan det inte bara få vara okej att jag känner att barnen är det viktigaste i mitt liv? Kan det inte få vara okej att inte gör "karriär" och hetsar? Kan det inte få vara okej att jag är en människa som  gillar att plantera blommor och laga broccolisoppa åt barn? 

Ja. Så insåg jag ju att det såklart ÄR okej. Jag FÖRLÄT MIG SJÄLV för mina enorma brister. 

Och så bestämde jag att målet i mitt liv ska vara att, ekonomiskt, kunna klara runt det här livet som jag vill leva. Ett liv med många djur och många barn och mycket blommor och gärna egenodlad broccoli till soppan. 

Det får vara okej att det är så här. Det är okej att mitt liv inte är dans på rosor utan att min själ med jämna mellanrum blir lite dyster och svart. Jag får väl tugga i mig lite medicin under de perioderna. Försöka få tag på en psykolojävel som inte kostar massor. 

Men jag har i alla fall bestämt att jag själv ska skapa det livet som jag vill ha. Sedan vad andra tycker och har för åsikter om det livet, det tänker jag högaktningsfullt skita i. 

 

Skriver mer om det här sen. Barnen har kompis och jag spelar musik på högsta. 

Dagens hit, perfekt för en själ som min:

 

och så dikten:

 

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

 

 

Hittade ett gammalt inlägg jag skrivit i den här bloggen som jag tycker att ni kan njuta lite av så här på lördagsmorgonen. Det här inlägget tycker jag är bra. Jag menar ännu varje ord. Läs det. 

 

Nu har det hänt.

Jag har fått min Första Produktsponsring. 

 

Det är lite synd om företaget som, utan att jag bett om det, har sponsrat mig. Eftersom de ju inte kunde veta att jag inte gillar det där med reklam och bloggande. 

 

Tyvärr har de ju lyckats litegrann eftersom jag nu befinner mig i en tacksamhetssituation. 

Jag kommer i alla fall att göra så att jag nu berättar om vad det är jag har fått, för jag är så glad och sen får jag fundera på om jag ska ta och skriva om det som de vill att jag ska skriva om... Vi får se.

 

Hur som helst så har JAG fått TVÅ FRIBILJETTER till musikalen Dirty Dancing!!!

Alltså. De kunde faktiskt inte ha hittat en annan människa i hela jävla Sverige som den här "presenten" skulle ha passat bättre till.

Det är ju LITE som att ska man ge gratisbiljetter till Dirty Dancing- musikalen till nån, så ska man ju ge dem till MIG. 

 

Varje gång jag är ledsen så ser jag på DD. Det har till och med hänt att min man har LETT MIG IN till tv:n och satt på Dirty Dancing när jag har varit ledsen. Han vet att INGENTING tröstar min själ så fint som lite Baby och Johnny och I had the time of my life. 

Jag kan replikerna i stort sett utantill. Fråga mig VAD DU VILL om filmen och jag har svaret. 

 

Så ja. Jag är JÄVLIGT GLAD. Dessutom tycker jag att jag är jävligt mycket värd det. Så många jävla år som jag har förgyllt bloggvärlden. Detta var SANNERLIGEN PÅ TIDEN!!

 

Jag har bjudit med min bästa vän Fanny. Hon som fick tvillingar i v 26 i somras och med andra ord haft ett jävligt stretigt halvår. Hon som älskar Dirty Dancing precis lika mycket som mig. När vi var små/tonåringar hade vi Dirty Dancingkvällar titt som tätt. Hon skickar regelbundet bilder av JOHNNY till mig. Klart hon ska med. 

 

Jag fick biljetterna tack vare detta inlägg, som fick lite spridning på nätet. Det ÄR ett bra inlägg, eller vad säger ni? 

 

Ovan på den här DDglädjen är jag jävligt glad i övrigt. Det har vart en himla fin dag. Fina barn, fina vänner som vi hängt med, mysigt fredagsmys med pizza och popcorn. Och till helgen är massa mys inbokat. Dessutom har jag fått en jävligt fin ide som jag hoppas ro i land with a little help from my friend(s). Ja. Prima liv, förutom förkylningen som ännu har mig i sitt grepp. Men de gir si väl me teid´n. 

 

Ha det superfint gullisar! 

 

 

 

 

 

 

 

Åh gud. 

Vad härligt livet är såhär på friska torsdagskvällar. 

Fy fan vad jag ÄLSKAR den här känslan av att hela jävla huset (förutom hallen och toan uppe vilka är nästa renoveringsprojekt) är rent och fräscht och härligt. 

Fan vad HÄRLIGT det var att bara få städa idag. Städa bort all skit som aldrig blev bortstädad förra veckan.

 

Har dessutom vart hundvakt åt mosters hund idag igen. De här hunddagarna är så himla ljuvliga.Över två timmar av den här dagen har jag ägnat åt att bara gå. Ströva med hunden. Det är så ljuvligt att gå med en hund. När motionen blir sekundär och det främsta målet blir att hon ska få röra sig och vara hund fullt ut. Då är det inte alls jobbigt att motionera. När man liksom knappt märker det. Hennes svans som viftar så glatt. Den enorma glädjen när jag släpper henne lös på fotbollsplanerna och i skogen och hon får springa fritt en stund (är dock alltid noga med att kalla henne till mig och hålla i henne vid eventuellt möte. På gångvägar och i övriga samhället är hon såklart kopplad). Man får sån himla energi av det själv. 

 

Och så har jag då städat ikväll. Hela huset. Dammat, sugit, svabbat, rengjort duschen, rengjort spisen, vattnat blommor, röjt undan skit och bråte, rensat huset på sopor. Och så avslutade jag det hela med en fet rengöring av mig själv. Smörja in ansiktet med fet Helosan. Det behövde det efter den här förkylningen från helvite. Plåstrat om varbölder och nageltrång på bättringsvägen. Vädrat fittan lite efter menstruationen. 

 

Barnen har lekt och maken har shoppat byråer till vårt nya sovrummet. 

Medan jag duschade satt de vid köksbordet och spelade Nintendo ds. Ladydahmer har skrivit en del om hennes familjs spelvanor och jag kan inget annat än instämma i hennes ord. Nintendo, bolibompawebben, wii, allt sånt där är av godo.

 

Imorrn är barnen lediga och vi ska gå till några kompisar och leka på eftermiddan. Fan vad härligt med en frisk, ljuvlig helg framför sig som man inte har en aning vad den har att bjuda på. Kanske blir det nya Tingelingfilmen med ungarna? Lekplats? Runda på stan? Familjegympa på Friskis och svettis? Långförmiddag i soffan lär det definitivt bli någon av dagarna. Och det ska bli LJUVT. 

 

Hoppas ni också får en riktigt LJUV jäkla helg!

 

(Såna här helger var det ju ett tag sedan man hade. Men rolig är den:)   

 

Jag tycker vi fortsätter på tema döden. Det är ju faktiskt väldigt passande så här i Allhelgonatider!

Låt oss ta en titt på hur döden kan se ut. 

 

 

 

Så här jävligt kan det vara. Det här är den VÄRSTA dödsscenen jag vet. Jag grinar ALLTID. Och jag minns CHOCKEN som igår. När jag gick på gymnasiet gick SPUNG på tv. SPUNG är det BÄSTA BÄSTA BÄSTA tvserie som någonsin gjorts. Torka aldrig tårarna, våra vänners liv, hubbottarna, alla kan slänga sig i väggen om de skulle jämföras med SPUNG. 

Karaktärerna i SPUNG var våra kompisar, liksom. De var vi. 

Och så dog Pelle. Fy fan. Jag glömmer det aldrig. 

 

 

 Den mest klassiska av alla klassiska dödsscener. Glömmer aldrig heller den här. Jag var 12 år och jag och min bästis satt praktiskt taget i knät på varandra, FASTKLAMRADE i varandra, när filmen var slut. Detta var den första film jag grät till. 

 

 

Döden kan ju även ha en mer humoristisk touch. Killinggänget gör det bra får man säga!

 

 

Frågan är ändå om inte Astrid gör det bäst av dem alla. Så enkel och mänsklig skildras både döden och sorgen i hennes filmer. Lilla SkallePär. 

 

 

Så. Det var Dagens Död från mig!

I helgen är det Allhelgona. Det är en fin högtid tycker jag. En av de finaste, särskilt nu när man har barn.

Eftersom min pappas grav ligger sju mil ifrån stan, brukar vi åka till den största kyrkogården i Visby istället och tända ljus. Ett ljus för var för alla vi saknar.

Barnen tycker det är mysigt och spännande och frågorna om ”moffar” brukar bli många.

 

Min pappa dog när jag var femton år så varken min man eller mina barn fick träffa honom. Han fick cancer och det hela gick ganska fort. Plötsligt var han död och jag var femton år. Ändå har det tagit mig över tio år att inse att farsans död traumatiserade och skadade mig mycket mer än vad jag förstod då.

 

Jag tycker om när barnen vill höra om moffar och jag gör så gott jag kan för att de ska få lära känna åtminstone lite av honom, trots att han inte längre finns. Här om dagen lärde jag dem ett av hans uttryck, som jag antar att han använde sig av eftersom han inte ville svära inför barn. ”Fi hundan”. Jag sjunger sångerna som han brukade sjunga för oss vid läggningen, för barnen, berättar berättelser om honom och visar de bästa och roligaste bilderna på honom.

Jag undrar om han hade förväntat sig det? Att han skulle få barnbarn som skulle referera till honom som ”moffar” och använda hans uttryck och sjunga hans sånger, fast han inte själv fanns kvar?

 

Ända sedan en vän insjuknade i cancer för ett år sedan (det har för övrigt gått väldigt bra för henom) har det varit väldigt mycket cancer all over för mig. Dels ledde hens insjuknande till att tankar och minnen från min pappas sjukdom väcktes till liv, dels till att min egen cancerskräck och hypokondri tog helt nya proportioner och dels ledde det till att jag numera konsumerar cancer dagligen, i form av följande bloggar. Den här. Och den här. Och den här, som numera är avslutad eftersom bloggskrivaren till slut gick bort.

 

Jag kan känna mig lite makaber när jag följer de här döende människornas sista dagar i livet. Men mest känns det fint. Jag kommer att minnas dem. Många kommer att minnas dem. Och de påminner mig om vad som är viktigt i livet.

 

Jag har nog alltid levt ganska mycket med döden omkring mig, utan att för den sakens skull vara destruktiv. Jag är, så att säga, ständigt medveten om att jag kan dö när som helst och det är nog det enda positiva som pappas död förde med sig. För jag vet att ta vara på sånt som är fint. Jag irriterar mig på skitnödigheten och högtidligheten kring döden, önskar att både döden och sorgen var mer lättillgänglig för alla och inte så himla tabu jämt.

 

Det finns en grej med döden som jag motsätter mig jävligt starkt. Och det är det där med ”vinna” och ”förlora”. ”BengtÅke förlorade kampen mot cancern” och ”BrittMarie vann kampen om livet”. Vann? Förlorade? Är det att vinna när man överlever en sjukdom? Och är det verkligen att förlora när man inte gör det?

Jag gillar inte det, för det antyder ju att om man förlorar så har man inte kämpat tillräckligt. Man kunde ha gjort mer. Man får skylla sig själv litegrann. Det lägger en skuld på den sjuke som jag inte alls tycker om eftersom den inte alls är rättvis.

 

Jag träffade en gång en kvinna som hade KOL. Hon satt fjättrad, via en slang som ledde till en gasmask, vid en maskin i sin lilla lägenhet och hasade runt med den långa slangen efter sig. Under en av hennes sista dagar i livet pratade vi om hennes sjukdom. Jag var ung och kanske lite ful när jag frågade om vad som orsakade sjukdomen. – Jag har hört att rökning kan vara en av orsakerna, svarade hon. Jag frågade om hon hade rökt.  – Två paket om dagen i trettio år. MEN JAG HAR HÖRT ATT ÄVEN MÄNNISKOR SOM INTE RÖKER KAN FÅ KOL.

Några dagar senare var hon borta.

 

Fattar ni den grejen? För det gör jag. Jag fattar att hon i det skedet i sitt liv inte orkade ta i tanken att hon faktiskt själv orsakat sin egen död. Att hon inte orkade bära det och att hon gjorde vad hon kunde för att värja sig emot det. Jag fattar det. För jag skulle med all sannolikhet vara precis likadan.

 

Min mamma är en sån där riktig storrökare. En storrökare av rang. En sån där som väser ”även människor som inte röker kan få lungcancer”. Ibland när jag blir arg på hennes blossande brukar jag säga åt henne att den dagen hon ligger på dödsbädden och kippar efter luft så kommer jag inte att vara där och beklaga. ARG ARG ARG kommer jag att vara över hennes val att prioritera rökhosta och stelfrusna fingrar framför tio extra år med oss barn och barnbarn. Då får du ligga där själv! Brukar jag säga.

Arg lär jag vara och inte lär jag kunna förlåta det värdelösa valet heller. Men det är klart jag kommer att vara där. Räcka henne den sista ciggen och nicka eftertryckligt när hon rosslar fram att ”vem som helst kan få lungcancer”.

 

Inte heller gillar jag det där om kamp. Eller, det är väl klart att varje sjukdomsperiod är en kamp för alla människor. Men när den väl är över och man har fått sin dom, vad är det att kämpa emot? Ordet kamp antyder också det att det finns såna som kämpar bättre och såna som kämpar sämre. Jag hatar att döden så ofta låter som en jävla tävling.

 

När en väldigt ung människa tog sitt liv här i Visby tidigare i år, läste jag något av det värsta jag läst. Någon hade skrivit, till den unga människan: ”hur kunde du göra det? Dina anhöriga kommer aldrig att förlåta dig”. Hur tänker man när man skriver en sådan sak?

 

För det första, så vad har någon att göra med någon annans död? Vilka är vi som är kvar, att döma en person som själv valt att avsluta sitt liv?

Att människor och då särskilt unga människor, tar sina liv, är verkligen ett bevis på att ett samhälle har misslyckats katastrofalt. Men det är inte de döda som ska lastas för det. Det är omgivningen som ska lastas.

 

Ändå står jag fast vid den åsikten att alla människor har rätt att välja över sin egen död. Vill man själv bestämma datumet och tillvägagångssättet så får man göra det och man ska absolut inte lastas för det. Vill man invänta datumet och se hur livet har planerat ens slut så får man göra det. Vill man kämpa emot så varsågod. Vill man gå i frid så får man göra det. Det har övriga ingenting med att göra, även om man självklart måste jobba för att så många som möjligt vill leva så länge som möjligt.

 

Ja jag avskyr skitnödigheten kring döden. Önskar att alla kunde ta och slappna av lite. Både vad gäller sorg, rädsla för döden och självaste dödsögonblicken. Det är som det är. Folk föds och folk dör. Så har det alltid varit.