brunheten

Jag är uppvuxen på en bondgård långt ner på Södra Gotland i en väldigt ödslig liten socken (by, men här säger vi socken). Gården ligger långt ut på en udde och är det sista i en liten rad av gårdar. På ena "sidan" har vi alltså en granngård och på andra sidan ingenting. Bakom gården ligger världens vackraste hage innan man når havet.

Min pappa drev och ägde gården tills han dog år 2000. Då ärvde jag och min bror den. Vi har arrenderat ut den sedan dess, till min mammas sambo, men till hösten flyttar en ny familj dit som sedan ska driva gården och arrendera den av oss. De har småbarn och så känner vi dem privat, vilket känns väldigt skönt.

Ändå står vi inför en förändring. Någon ska BO där nu (mammas sambo har bara bott där under vintern då korna kalvat) och vi kommer inte att kunna stövla in som vi vill längre.

Varje vår när syrenen blommar får jag barndomsminnen. Hela gården är nämligen omringad, ja fullproppad med syren i massor. Min barndom ÄR syrendoft.

I fredags åkte jag och min bror ut. Bara på den korta stunden vi var där hann vi se både rabbis (vildkanin) och hök samt höra göken. Djurlivet där ute på den ödsliga udden är verkligen otroligt.

Att gå runt där ute, i rummen där vi bodde, i hagarna där vi lekte, i lagårn där vi såg kalvar födas, alla de där hemliga barnställena som man har som barn... Det är så otroligt. Det gör ont på ett ljuvt sätt, kan man säga. Och överallt finns pappa.

Jag kan inte se med vanliga ögon när jag är där ute. Jag vet inte om det EGENTLIGEN är vackert eller fult. För för mig finns inget vackrare ställe. Jag kan inte se något fult. Jag kan bara se vackert. Det är så vackert där, att jag föreställer mig att om det finns någon himmel så ser det ut som ute på Näs.

Så nu bjuder jag in er till min himmel, eller mitt paradis. Bilderna har förståss urusel kvalité. Men i mina ögon spelar det förstås ingen roll. Det är det vackraste oavsett kameralins.

På Näs finns Europas största vindkraftpark. Alla som har mark på Näs tjänar pengar på vindkraften. Och på så sätt har man även lärt sig att tycka att den till och med är vacker:

”Först vill jag säga att jag uppskattar din blogg som jag hittade till via Islam-debatten på helagotland.
Angående barnkläder, så hade jag samma inställning som du till en början. Sedan kom verkligheten...
Jag och min fru var djupt upprörda över framförallt HM, och deras syn på vad små barn ska sätta på sig. Nu är äldsta dottern 8, och den yngsta 5. De har på eget bevåg skaffat sig var sin klädstil. Den äldstas klädsmak kan sammanfattas i de rosa shortsen med rosetten, ofta snyggt och smakfullt komponerade outfits, men VÄÄÄLDIGT tjejiga. Den yngre har en mer bohemisk, ofta flera lager med olika färger, men ändå mycket tjejig stil. De unisex-liknande plagg vi har försökt med ratas helt och hållet. Det är bara att inse att det är omgivningen och inte vi föräldrar som påverkar barnen mest. 
Det viktigaste för mig som förälder hjälpa mina barn att bli trygga i sig själva, och att våga göra sina egna livsval oberoende av vad omgivningen tycker. För att ta klädexemplet: Vill min dotter klä sig i supertjejiga, tighta kläder och korta kjolar så ska ingen komma och säga att det inte är korrekt klädsel. Likaså om hon vill klä sig i baggy cammo-shorts, luvtröja och raka av sig håret. Det är hennes val. Nu vet jag också att det är mer komplicerat än så. Kläder handlar mycket om bekräftelse o.s.v. Men när 8-åringen efter 4:e klädbytet för dagen stolt kommer och visar upp sig är det väldigt svårt att inte ge henne den positiva respons hon vill ha.
Om det är någon vi "lyckats" med sett med genusglasögon så är det sonen som har rosa som favoritfärg på kläder. Men som sagt, jag är inte övertygad om att just klädval är den viktigaste frågan.” // Johan Malmros

Johan- jag håller med dig helt. Idag skickade jag mina barn till dagis i två knallrosa, blommiga klänningar med matchande rosa leggings samt även rosa strumpor. När min stora var bebis vägrade jag att klä henne i rosa, men fick snällt lägga mig när hon blev ca 3 år och deklarerade att hon älskar rosa. Nu är rosa hela familjens favoritfärg, även pappas. Rosa är bäst och finast och glitter också. Eftersom rosa och allt annat som är TJEJIGT även är så väldigt bespottat har vi beslutat oss för att tuta i våra barn motsatsen. De ska aldrig skämmas eller tillåta nedvärdering av sådant de tycker om att ha på sig eller göra, som många tjejtjeiga tjejer och kvinnor gör/blir. De ska leva i tron att allt som är tjejigt är BÄST. De ska inte känna att de behöver förändra sig (gå på självförtroendekurser eller lära sig köra lastbil bara för att..) osv.

De flesta kläderna är rosa. MEN. Jag har några gränser. Kortkorta kjolar och andra opraktiska kläder får mina barn inte ha. Det får vara hur rosa och glittrigt som helst, men det ska va praktiskt och lekvänligt. Nu är mina barn 3 och 5 år och allting bestämmer de inte själva. Med all sannolikhet lär det bli många gräl i framtiden och vid en viss ålder ja, då går det ju inte att bestämma längre. Men vi ska fortsätta prata. Det gör vi redan nu. Och precis som du skriver så handlar det ju om bekräftelse i 9 av 10 fall. De vill ha fina klänningar, fina kläder och de vill ha komplimanger eller bara KÄNNA SIG fina ("jag rakar hela kroppen 3 gånger i veckan för MIN EGEN SKULL, brukar det ju heta). Det är så jävla hemskt. Och så jävla svårt. Att veta hur man ska bemöta.

Vad gäller kläderna så är jag övertygad om att om media och leksaksbutiker samt klädbutiker hittade på att små tjejer bör klä sig i burka och gröna simfötter så skulle våra barn vilja ha burka och gröna simfötter. Precis som vi vuxna bar stentvättade jeans på 90talet och nu bär vi..ja..andra jeans (?? Eller..??jag använder inte jeans själv..). Sedan visst, vuxna människor kan mixa fram sina egna stilar. Men det är svårt att ha, tex, stentvättade jeans som stil numera, då det inte finns att tillgå i affärerna. Jag skulle alltså vilja hävda att när det gäller kläder och STILAR så ligger det inte särskilt mycket "egen vilja och egna val" bakom varken det som vi eller barnen väljer.

Ändå har vi vuxna större valmöjligheter.

Barn har inte lika stora möjligheter att mixa fram sina egna stilar. Det är antingen Pojkkläder eller Flickkläder som gäller för dem. Rosa eller blått. Och eftersom det könsnischas så otroligt hårt i både butiker och media blir det ju väldigt mycket samma. Särskilt för de barnen vars föräldrar bara har budget för de större kedjorna.

Så nej. Jag håller inte med om att din dotters klädstil komponerats ihop på eget bevåg. Det där sköter samhället om.

Jag håller fullständigt med om att när ens barn uttrycker att något är fint eller vackert eller roligt, då ska man hålla med. Aldrig ifrågasätta. Allt barnet själv beslutar MÅSTE VARA det bästa i hela världen, oavsett vad man själv tycker (om det inte är rent dåliga beslut som att måla en vägg med tandkräm eller dyl förstås. Jag menar förstås mer personliga val..).

Och jag har själv haft jävligt stora problem med att båda MINA (mina!!) barn har blivit två rosa prinsessor. Jag har SLITIT för att inte låta mina funderingar eller mitt ifrågasättande lysa igenom. Och nu är det som det är. Vi älskar rosa kollektivt i familjen och färgar medvetet pappas strumpor rosa i tvätten så att även han ska få ta del av denna underbara färg (barnen har själva lagt märke till att det inte kryllar av rosa plagg på herrsidorna i affärerna).

När det kommer till shortsen i fråga handlar det dock om praktiskhet. Mina barn kommer få de rosa, lite längre shortsen från H&M´s pojkavdelning. De kommer att bli skitglada. De går sällan med när vi handlar åt dem och de får inga alternativ.

Sen hur det blir när de är 8 kan man ju bara fundera kring  :)

Och jag tycker att klädfrågan är viktig. Även om man inte är medveten om det själv så dömer nog de allra flesta människor till stor eller liten del andra människor utefter hur de är klädda. Ett barn i svarta kläder och punkiga jeans bemöts som en liten rocker och ett barn i rosa prinsesskläder bemöts som en prinsessa. Det finns ju forskning på det.

Det var hemskt vad jag gick igång på det här.  =) Jag får nog sätta punkt där.

Tack för din kommentar och kul att du gillar vad jag skriver!

Imorgon. Ja. Det vilar något Magiskt över morgondagen.

Förskolepersonalen friskförklarade mitt barn idag när vi hämtade 3åringen och sa att hon var välkommen imorrn.

Imorrn avslutas alltså 24 dagars sjukdom i vårt hus.

24 dagar.

Imorgonbitti ska jag gå upp, klä på barnen, ge dem frukost, spänna fast dem i bilen och se dem lyckligt glida iväg till förskolan. Jag ska hämta min tidning. Kanske baka några scones. Sätta mig vid frukostbordet och ha en jävligt lång frukoststund helt. för. mig. själv.

Sen är det naturligtvis tusen andra saker jag ska göra också. Men det är den där stunden jag längtar efter. Morgonfriden. Morgonlugnet.

Som TUR ÄR ska det dessutom vara lite svalare imorrn. I två dagar har alltså luften stått stilla i Visby. Och så 25 graders värme på det. Tryckande. Kvävande. Usch. Jag hatar det. Jag kan gärna ha sommar och sol men i LAGOM doser.

Jag gillar höst och vår. Innan jag fick barn var jag en höstperson ut i fingerspetsarna. Kände att min kropp och min själ kom i Harmoni i höstmörkret. Sen jag fick barn är jag definitivt mer av en sommarperson, men bara på ytan. Bara för att barnen är så lyckliga då.

Men ärligt. Myggor, svett, skavsår, sand, bikini, getingar, kirskål och annat skit. Nja.

Jag blir så jävla deprimerad av det här med bloggande. Jag fattar inte hur andra orkar hålla på!

Eftersom vissa större bloggare läser den här lilla fittbloggen (fitt=något positivt i min värld eftersom jag inte är kvinnohatare. Fitt-blogg betyder alltså: jävligt fin liten blogg) händer det med jämna mellanrum att jag blir länkad. VIPS så har tusen pers vart inne och läst. Jag får eld i baken och bloggar hektiskt i några dagar om just egentligen ingenting och dör sakta inombords då läsarantalet går neråt och neråt tills bara min "standardgrupp" återstår. Det är dock inte bara. Och det, att ni i standardgruppen inte är bara, ska jag ta hårdare fasta på från och med nu.

Jag skulle dock bli väldigt glad om ni i "standardgruppen" (alltså ni som är här regelbundet) kunde upplysa mig om vad ni vill läsa om. Så var vänlig besvara följande frågor:

* Vad vill du ha av mig? Vilka ämnen?

* Varför läser du mig?

Svara nu på de frågorna så att mitt bloggande kan få kännas lite skönt och avslappnat igen. Jag kommer ju inte att ANPASSA mig och tex bara skriva om feminism om det nu är det ni vill ha, tex. Nej nej, ni får stå ut med lite dödsdagar, Broder Daniel och småbarnsliv också. Men ja...jag vill ha en push, en morot. Av er. Tack.

Puss på er gullisar

(bekräftelsebehov)

Ännu en ganska meningslös dag har passerat.

5åringen har legat i sängen i princip hela dagen med varierande graders feber. 3åringen har vart rastlös.

Jag städade övervåningen lite snabbt men sen hann jag inget mer.

Ångrar att jag hade 3åringen hemma. Pigg som en mört har hon vart, om än lite snorig. Hade behövt ha mer tid till min 5åring idag. Längesen hon var såhär sjuk. Hade velat ligga bredvid henne i sängen, stryka henne över håret och lyssna på cd-berättelser hela dan. Istället fick hon ligga där ensam. Då är det bra att ha ett litet hus! Man är aldrig långt ifrån varann!

(jag är så jävla positiv!!!)

Var sur och tvär när maken kom hem. Gick direkt i duschen och lät honom ta över allt.

Det HAR vart en mysig dag men jag är arg på mig själv för att jag höll 3åringen hemma när hon skulle ha haft det roligare på förskolan idag och så har jag så dåligt samvete mot 5åringen för att jag inte kunde ge henne 100% när hon behövde det. Och så lät jag det gå ut över maken...Men vi blev kompisar igen sen.

IMORGON ska bli en MYCKET BÄTTRE dag!! Då ska 3åringen till förskolan och om 5åringen ännu har feber ska vi ligga och lyssna på alfons och pippi- berättelser och så ska vi se film och jag ska passa på att städa ur ett par skåp. Om hon inte har feber ska vi gå ut i trädgårn och jag ska rensa den där jävla grusgången.

God afton

Jag har ett knep... Som jag faktiskt inte fattar varför inte fler tar och använder sig av.

Nu ska jag ge er det Bästa Tipset ni troligen har fått i era liv. Särskilt bra är detta tips för kvinnor och jag önskar innerligt att jag inte kände till det här knepet när jag var yngre och typ hela livet gick ut på att killarna skulle tycka att man var bra/smart/snygg/cool/rolig.

Tipset:

Tänk bara att: alla andra är dumma i huvet.

När du blir hånad, förlöjligad eller förminskad- tänk bara att de är dumma i huvet!

När du ser en reklamaffisch på gatan med en modell som är så JÄVLA SNYGG och du ser hur killarna vänder sig om för att kolla på den perfekta modellen i bikini eller om du börjar tänka hopplösa tankar som "det ÄR ju det här som är det optimala. Det är sunt, snyggt och alla vill ha en när man ser ut såhär hoppet är ute" och så vidare: tänk bara att alla andra är helt jävla dumma i huvet.

När du känner sådär att alla och allt är emot dig och det finns inget HOPP liksom- tänk bara att alla andra är dumma i huvet.

OBS OBS OBS: konstruktiv kritik, du vet sånt där som stingar lite för att du vet att det är något du faktiskt borde ta åt dig av, ska du naturligtvis ta åt dig av. TILL VISS GRÄNS!! Det ÄR OKEJ att inte vara helt perfekt och ibland är det helt okej att tänka "ja, jag är en avundsjuk/missunnsam/lat/surig/stöddig jävel och DET FÅR GÅ". FÖRLÅT DIG SJÄLV för i helvite!

Hur som helst så är dummaihuvet-knepet otroligt bra. Prova det en dag ska ni få se!

OBS: man får inte låta det gå en åt huvet utan hushålla med det på ett förnuftigt sätt.

Så boka nu av den där jävla kursen i självkänsla som du hade bokat. Kursen i retorik och ledarskap också för den delen. Det enda du behöver är dumihuvet-knepet.

ALLA. ANDRA. ÄR. DUMMA. I. HUVET.

//coachen

I april blev jag utmanad av Fanny att svara på dessa frågor. Nu besvarar jag dem. Jag orkar dock inte skicka dem vidare eftersom jag helt enkelt inte läser så många bloggar och de bloggar jag läser är så stora att de säkerligen inte har tid att sitta med sånt här. Men här är iaf mina svar:

Kallar du dig feminist och, beroende på svar, varför/varför inte?

Ja. Har gjort det sedan jag var 15 år. Men jag minns att jag redan som liten unge reagerade över och tänkte på skillnader och orättvisor mellan mig och pojkar i min omgivning.  Jag gör det eftersom jag anser: " att vara kvinna och inte kalla sig för feminist är som att pissa sig själv i ansiktet". Det är en självklarhet.

(höll i muffverkstad på Almedalsbibblan på 8 mars för ett par år sedan. OBS: jag är alltså gravid på denna bild..)

Var har du din politiska hemvist i övrigt?

Jag har gått från väldigt vänster och så in emot mitten. Jag är liberal i vissa frågor, men ligger allt som oftast till vänster. Röstade på FI nationellt i förra valet dock. Och lokalt på sossarna där jag kryssade min favoritpolitiker Hanna Westeren. Jag kryssar bara och uteslutande kvinnor varje gång jag röstar, vare sig det gäller EU, kommunal, riksdags eller Grammisval jag gör.

(Hanna)

Utövar du på några sätt dina politiska övertygelser?

Jag skulle gärna gå med i valfritt vänstervridet parti. Men eftersom jag skriver krönikor i Gotlands största lokaltidning har jag blivit ombedd att hålla mig politiskt neutral även privat. Ändå har nog ingen missat åt vilket håll jag lutar, särskilt då många av mina krönikor har en ganska klar feministisk touch.

Feminismen är ju politik, men även väldigt privat. Jag utövar feminism varje dag på alla de olika vis. Bokar möten med förskolepersonalen och tjatar genus. Diskuterar med min man och mina vänner. Gör val och tar beslut, alltid med en feministisk baktanke. Uppfostrar mina barn med feminismen i ryggen. Allt jag gör har feminismen i sig. Förutom möjligen tarmtömningen..

Jag har även gått Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Den 1åriga kursen "feministiska studier"

Är du religiös?

Nja...Min relation till hela kristendomsfaderuttan har dock blivit rejält mycket mer kärvänlig sedan jag gick ur Svenska kyrkan för 7 år sedan. Mitt äldsta barn har även sedan hon var typ 2 år, haft ett...visst intresse för Jesus Kristus. Så det har blivit ganska mycket snack om henom här hemma.

(Jesus K)

Sysslar du på något sätt med ”anlighet” (väldigt svepande begrepp, men hoppas det går fram)?

Det kan hända att jag snackar lite med farsan, som gick bort när jag var 15. Och visst kan det hända att jag "känner av" att det tex bott ett par i vårt hus i 50 år innan oss (mannen avled dessutom i huset). Så ja. Någon form av andlighet har jag väl för mig då och då...

Är vad du arbetar med viktigt för dig och på vilket sätt?

Jag pluggar ju nu. Och har dessutom en rejält pluggkris för tillfället. Men jag skriver krönikor också. Varje lördag sedan 4 år tillbaka. Och det är viktigt för mig på så sätt att jag får göra mig hörd. Att 33 000 pers läser mig varje lördag är en trevlig tanke för en som gillar att predika. Jag hoppas kunna göra skillnad. Få folk att tänka till. Gillar att vända och vrida på saker. Sedan är det självklart smickrandet att "bli igenkänd". Och den fina uppmärksamheten och den fula. Jag gillar det.

(min bylinebild)

Vad har du för inställning till konsumtion?

Jag älskar konsumtion. Tyvärr kan jag aldrig ägna mig åt det helhjärtat eftersom vår ekonomi väldigt sällan tillåter det. Så genom att ständigt ha det snålt med pengar drar jag mitt strå till det kollektiva samvetet.

Hur vill du bilda familj/leva tillsammans med andra människor (tänker kärnfamilj, kollektiv, särbo osv osv)?

Ååååh jag hade jättegärna velat vara en sån där jättemysig och cool lite hippieaktig tjej som ba KOOOOM ALLIHOOOOOPA så BOR vi TILLSAMMANS, ÄTER TILLSAMMANS, LEVER TILLSAMMANS OCH LIGGER MED VARANN ALLIHOOOOOOPA!!! Men det är jag tyvärr inte. Jag älskar att vara gift. Med en man. Älskar att ha hus och bo i Bostadsområde och grilla kollektivt bakom sitt eget staket och klippa gräset på söndagarna tillsammans med resten av grannskapet bakom varsitt staket och gnälla över sopräkningen och den senaste tidens höga elkostnader med grannen över staketet. Jag älskar heterosex, älskar barn och jag älskar att ha MITT EGET.

Jag skulle däremot gärna vilja ha alla mina bästa kompisar på samma gata. Det är nog så nära kollektiv jag kan tänka mig. I övrigt älskar jag den heterosexuella kärnfamiljen. DOCK har jag inga problem med att andra väljer att bilda familj och leva tillsammans med andra människor och jag är gärna med och kämpar för att alla olika former ska bli lika accepterade som min jävla heterokärnfamiljsbubbla.

(bröllopsdagen. det åskade och ösregnade HELA dagen. men det blev ett jävligt fint äktenskap av det ändå. Fina Anna Bauer vigde oss. Borgerligt såklart.)

Har du några hobbys du ägnar dig åt helt utan prestationskrav?

Mitt skrivande finns det sällan några prestationskrav bakom. Jag har lärt mig att prestera på beställning nu och vet att jag klarar det. Ska även börja sjunga i kör sen. Det kan dock aldrig bli utan prestation eftersom jag alltid måste vara bäst vad gäller sången. Vilket jag även är. Tiden tills alla inser att jag verkligen är det är dock alltid lika jobbig för mig. Men efter det (när alla har insett det alltså) brukar prestationskraven släppa! :D

Rakar du dig på kroppen

Under armarna lite då och då men inte särsilt regelbundet.

Har du hopp för mänskligheten?

Till och från. Upp och ner. Ibland och ibland inte. Eftersom jag ser på mänskligheten med feministiska ögon har jag oftast ganska dåligt med hopp. Men ibland skiner solen igenom.

(brudbuketten. mitt äktenskap ger mig faktiskt ganska ofta hopp om mänskligheten...Eller iallafall Manligheten och det är ju den som, enligt mig, är den mest hopplösa.. )

Idag har jag faktiskt varit lite av en Perfekt Person.

Ägnat mig åt saker jag i normala fall inte gör. Varit Duktig.

Storaungen var vaken inatt och var trött och ville vara hemma idag. Så det fick hon. Lilla ungen, som ju varit hemma i många dagar pga vattenkoppor, ville däremot bestämt iväg till förskolan och iväg for hon.

Jag och stora ungen såg morgonbompa och jag fixade klart krönikan till morgondagens GT.

Sen dammsög jag. Bara en sån sak. Spontandammsugning hör verkligen inte vill vanligheterna.

Sen satte vi oss på golvet i barnens rum och lekte. Med Hello Kitty-husen och småsakerna såklart. Hon älskar när jag leker med henne så. Det är det finaste jag kan göra för henne- leka med henne. Så det var klart att jag skulle göra det.

Sen fikade vi och hon pratade och pratade och pratade och jag lyssnade och lyssnade och njöt av hennes 5åriga funderingar.

Till 12 skulle vi hämta 3åringen på förskolan. Tyvärr hade pappan råkat få med sig vagnen i bilen till jobbet. Så då tog jag 3åringens cykel och BAR DEN HELA JÄVLA VÄGEN till förskolan. Det är en liten 12tummare, men vi har LÅNGT till förskolan. 5åringen cyklade bredvid och såg till att jag inte trampade på någon av alla de miljontals sniglar som krupit upp under den regniga natten.

Vi hämtade lillstrumpa och så cyklade vi runt i området kring förskolan och alla dess lekplatser. Sen hem igen.

Maken kom hem. Vi vilade en stund.

SEN. Sen tog det hus i helvite. Barnen lämnades att roa sig själva medan maken fortsatte jobba med allt trä som ligger på framsidan efter att vi fällde ett enormt träd samt klappade ett annat förra helgen.

Jag gick till baksidan och det ruttna staketet. "Plockade" (läs:släpade) stora jävla pallar som låg bakom staketet och ställde dem snyggt under ett tak vi har på baksidan. Slängde bråte på en hög.

Och sen. Sen kom maken med tigersågen. Staketet gick nämligen inte att böja av som jag hade tänkt (...) utan krävde sin kvinna så att säga. Så jag sågade. Sågade och sågade. Med den ljuvliga tigersågen. Gjorde först ganska stora delar av staketet som jag inte riktigt kunde flytta på själv, i tanken att min man kunde flytta dem sen. Men så blev jag irriterad och kände att jag ville kunna själv och inte göra mig beroende av honom. Så jag sågade upp staketet i lite mindre delar som jag själv kunde bära. Bände upp stolparna, tunga som as.

Fick flytta järnstegar, tegelsten och armeringsjärn för att komma åt. Men jävlar vad grym jag var.

Barnen stod med öppna munnar bredvid och jag kände sån jävla KVINNOKRAFT.

Sen blev jag så till mig över alla möjligheter som tigersågssågare att jag började såga ner mindre träd och sly och grejer.

Ja. Jag var verkligen ett med sågen.

Det var FÖRSTA GÅNGEN i mitt liv som jag höll i en motordriven såg. FÖRSTA GÅNGEN. TÄNK vad mycket jag har MISSAT! Tänk alla träd jag hade kunnat beskära! Tänk hur vår trädgård KUNDE ha sett ut! Om jag bara hade lärt mig hantera sågen!

NU kan jag det iallafall. Och fi satan vad jag ska såga.

Efter att jag sågat ner staket och träd samt flyttat alla tunga delar och träd till en prydlig hög gick jag in. Min kropp befinner sig ännu i chock efter denna vildsinta eftermiddag.

Inte nog med att jag sågade idag, jag Fruktade Inte. Sjåpade mig inte. Jag ogillar tex starkt att gå in i högt gräs (läs kirskål) eftersom man inte vet vad som döljer sig där. Jag är lite insektsrädd. Men idag har jag klapmat runt, bränt mig på brännässlor, viftat bort fästingar som krupit på mina armar och lugnt tittat på stora, äckliga spindlar som krupit omkring mig. Så jävla cool.

Men det häftigaste är nog ändå hur jag använt min kropp.

Jag har en stor kropp. 178 cm lång, breda höfter, breda axlar, bastant och rejäl. Ändå ser jag på mig själv som ganska svag, bräcklig och framför allt otränad. Otränad är jag ju, men svag? Naj naj naj. Jag ÄR stark! Jag kan lyfta skittunga staket, såga grova träd och släpa och styra fram och tillbaka med tunga saker. Jag är inte svag. Jag är stark! Min stora, breda, rejäla kropp borde sannerligen sättas i arbete oftare för den gillar det!

Däremot har min kropp sedan mycket länge undanbett sig all form av Träning. Gym, löpning, spinning och annan skit- nej tack, säger kroppen. Den tycker det känns meningslöst. Tråkigt. Däremot att rusta och dona i sin egen trädgård, eller bära en cykel ett par kilometer, det har den inga problem med. När det finns en MENING och ett MÅL med motionen och rörelsen.

Sen var jag och min man väldigt trötta. Vi funderade en stund på att köra helfabrikatsmiddag, men sen fick vi ytteligare ett ryck. Vi gick in båda två och han gjorde kyckling och jag ställde mig och råstekte potatis och sedan åt vi alla av våra hjärtans lust.

Sen däckade vi i soffan alla 4. 3åringen somnade i soffan straxt efter Barda.

Jag har läst en bok för vår 5åring och sedan slocknade hon också på 5 sekunder.

Jag och maken kommer också somna sött snart tror jag.

Ja idag har jag sannerligen varit Duktig. Men det blir nog ingen vana.

DÄREMOT ska jag nog fortsätta att utsätta min kropp för prövningar liknande dagens.

Eller, jag MÅSTE. Har en milslång To Do-lista som måste betas av innan det blir sommar.

Imorrn ska jag tex lägga tegelstenar i en skottkärra, köra kärran 15 meter och sedan stapla tegelstenarna på en hög. Om och om igen. Jag ska även gräva ett hål och sedan fylla hålet med grus, som jag först måste rissla. Vet ni hur det går till när man risslar grus med en hederlig gammal rissla typ från Kristina&KarlOskars tid? Det vet jag. Och kan därför somna med vetskapen att min kropp sannerligen kommer att få jobba imorrn med.

Det här är för övrigt första året som BÅDE jag och min man kan jobba i trädgården SAMTIDIGT. Alla tidigare år har vi tvingats turas om eller så har en fått haft "jour" och ständigt tvingats avbryta sig för att fixa med barnen. Men nu behövs inte det längre. Barnen de bara leker och leker. Går bredvid en ibland och pratar lite och försvinner sedan igen. 5 och 3 år gamla.

Första våren på 5 år. Som vi kan jobba samtidigt. Det är en helt otrolig känsla.

Jag och min stora starka kropp:

Åsa skrev till mig idag och tipsade om Dokument inifrån som ikväll kl 21 sänder en dokumentär med namnet "inte en riktig våldtäkt". Se det.

På samma ämne ska jag passa på och tipsa om den här radiodokumentären som p3 gjort angående fallet Billy Butt och våldtäkterna på 90talet. Lyssnade på den medan jag rensade grusgång igår.

Den belyser verkligen ämnet vad som är en Våldtäkt och vad som inte är det.

Billy Butt går där igenom alla de våldtäkter han blivit dömd för, berättar om dem och hävdar sedan att han är oskyldig. I alla fallen har han ljugit och lurat flickan i fråga. Han säger att han "kör ett ragg" och att han tjatar och tjatar och tjatar på tjejen tills hon ger med sig. Enligt honom är det inte våldtäkt att göra det. Vad tycker ni?

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker, MEN, det jag säkert vet att det ska en sjuk jävel till för att, efter att ha tjatat och tjatat, hotat, bönat, bett och ljugit, ha samlag med personen i fråga. Hur kan man VILJA ligga med någon som man "tvingats" lura och tjata sönder för att få komma till? HUR KAN MAN VILJA DET??

Billy Butt verkar vara en särdeles störd man, MEN, det finns ändå intressanta vinklar i historien. Så lyssna på den.

Vad gäller mig och våldtäkt...När jag var yngre funderade jag mycket kring, läste mycket samt pratade och engagerade mig mycket i ämnet våldtäkt. Men det är så jobbigt. Det tär så på en. Att jag faktiskt numera oftast inte tänker så mycket kring det. Inte heller läser jag särskilt mycket om det. Jag orkar helt enkelt inte.

Katarina Wennstams böcker har jag läst, allihopa. De är fantastiska, men inte psykiskt lätta att läsa. Man blir trött. Utmattad. Arg. Men alla bör läsa dem, då de är väldigt viktiga.

Så. Det var dagens feministiska tips.

http://www.expressen.se/halsa/manga-svenska-man-rakar-sitt-konsorgan/

Här har vi då en artikel om att allt fler män rakar sina könsorgan.

Under rubriken HÄLSA finner vi den. Bara den grejen. Sen när blev det en HÄLSOgrej att raka kuken?

När man söker efter liknande artiklar fast om kvinnor på Aftonbladet, får man upp rubriker som "idealet är att se ut som barn" och liknande. Skönhetsidealet disuteras. Skönhetshetsen. Stackars flickor som känner att de måste raka sina kön! Stackars flickor som är sådana slavar under skönhetsidealen!

I artikeln ovan läser vi: "Kroppsbehåring eller avsaknaden av det har blivit en del av det personliga uttrycket. Här kan man tydligt utläsa olika tendenser i olika åldrar. Ett exempel är att 75 procent av männen under 35 år tar bort hår från de intima kroppsdelarna. Det är inte längre en trend, det är en folkrörelse"

och får alltså veta att män på inga sätt är några OFFER under några skönhetsideal. De är inte ens offer under olika trender. Det är ju en FOLKRÖRELSE det handlar om! Något som ALLA gör! Finns inget att diskutera, inget att prata om. Det bara är så. Och framför allt så är män inga offer under någonting.

Men lägg märke till en sak. I en artikel, riktad till män, står i början: "Om kvinnan får välja ska manskroppen vara len och fri från hår i näsan."

Så här kunde det ofta stå i tjejtidningar i mitten av 90talet. Texter som handlade om hur killar vill ha tjejer. Det är nästan helt borta nu (istället pratar man om hälsa och "göra det för sin egen skull"). Men männen. De får stå ut. De kommer heller aldrig att protestera. För gud vad pinsamt om en man skulle kliva fram och säga "jag känner mig pressad och förtryckt av sånt här". Då skulle ju han framstå som värsta offret! Och det GÅR ju inte! Det GÅR inte!

Självklart är dock att de gör det. Det vet vi kvinnor som levt under den pressen i typ hundratusen år. Vi vet. Att det är synd om dem.

Fint och välbehövligt med en länk från Lady D idag, eftersom jag har en Dödsdag. Dessa dagar har jag till och från och de går ut på att jag kort och gott känner att jag vill dö. Ska skriva mer om det senare.

Men jag måste tillägga en sak, angående idealinlägget. Eftersom det är en del av en konversation med Nina känns det även väldigt riktat mot Nina. LD och några andra nämns oxå.

MEN. Det jag MENAR med inlägget är ju att ALLA, även jag själv, bygger upp ideal som säkert kan vara ångestframkallande för andra.

Precis som LD skriver idag vill jag visserligen oxå fungera som en MOTPOL till de bloggar som målar upp en perfekt yta och vardag (inte helt olikt vilken damtidning som helst) och bloggar då istället gärna om mina tillkortakommanden, mitt stökiga, bruna hus, min psm, bråk i äktenskapet, misslyckade middagar osv. Men jag är väl medveten om att det då istället kan bli så att min personlighet (och även mitt vardagliga liv) sätts som ideal och norm. Eftersom jag även gärna dissar en annan typ av personlighet/livsstil sätts ju min i kontrast och i fördel mot dessa.

MEN jag är medveten om att mitt sätt inte behöver vara RÄTT eller BÄST för alla för det.

Men min tanke är som sagt att vara en motpol, finnas till för de som känner att de behöver en sådan.

Nu ska jag gå ut och rensa ogräs och vänta på att vårdcentralen ska ringa. Jag är så jävla trött på Broder Daniel nämligen, som fungerar som soundtrack på min dödsdagar. Man kan ju för fan inte hålla på och lyssna på Broder Daniel hela tiden.

Fast de är bra fina.

Här kommer min favorit dödslåt. Sätt på den här och ni börjar hulka och tänka på döden på en sekund:

Förresten slutade jag med att försöka bli smal för flera veckor sedan. Jag hann knappt börja faktiskt, innan jag slutade.

Istället har jag bestämt mig för att försöka sluta bita på naglarna.

Jag tror det är sunt att sätta upp rimliga mål. =D

Orsak? Det gör ont under och kring mina maximalt nedbitna naglar när jag pysslar i min trädgård. Det stör mig.

Orsak? Om jag måste välja mellan att vara tjock och glad eller smal och sur så väljer jag definitivt det första. Och sur blir jag när jag inte får äta samt hela tiden tänker på att jag inte får äta (vad jag vill).

Kom häromdan att sitta och tänka på saker som jag tidigare i livet varit Helt Övertygad Om. Tror det var efter att ha läst Fannys blogg, kanske det om mödomshinnan .

Det var nog det ändå, för jag kom iallafall att tänka på att jag, innan jag blev av med oskulden, var helt säker på att jag Aldrig Skulle Kunna Knulla. Inte på grud av mödomshinnerädsla, för jag hade minsann läst att mödomshinnan faktiskt inte fanns. Men grejen var att jag inte fick in nånting. Ingen ens en minitampong. Jag var helt övertygad om att jag hade Världens Minsta Vaginaöppning.

Jag kunde I PANIK sitta och fundera kring hur jag skulle göra, vem som skulle vilja gifta sig med mig när jag inte kunde knulla osv.

Detta trodde jag alltså ända fram tills jag verkligen blev av med oskulden. Vid 16 års ålder. Jag var helt övertygad om att det inte skulle gå, för jag hade ju provat innan. Men den kom helt enkelt inte in.

Men sen blev jag Kär På Riktigt. Och jävligt nervöst och skitfint (lite som i Dirty Dancing faktiskt) gick det vägen. DEN FICK PLATS JIHUUUUUUU tänkte jag efteråt.

En annan sak jag kunde grubbla till döds på när jag var yngre var kring hur jag NÅGONSIN skulle hitta en kille som jag faktiskt kunde prutta inför. Och bajsa! Alltså, hur skulle jag någonsin kunna bo ihop med en kille och liksom säga "nu måste jag gå och bajsa". Sa man ens det? Eller bajsade man bara lite snabbt och låssades sedan inte om något? Jag som inte kan bajsa när någon kan höra! Han skulle ju fatta direkt när jag sätter på kranen som jag ALLTID (ännu) måste ha rinnande när jag bajsar (det har en avslappnande effekt för mig)! HUR skulle han kunna älska mig om han hörde mina pruttar? HUR skulle han kunna vilja ha samlag (om det nu någonsin skulle funka..) med mig efter att ha känt lukten efter mig på toa. HUR HUR HUR GODE JESUS!!! brukade jag tänka.

Jag var 20 när jag flyttade ihop med en kille första gången. Vi kunde PRATA om allt, bajs och pruttar osv, men vi vågade aldrig prutta inför varann under det året vi delade lägenhet. Vi kunde ligga bredvid varann i sängen och räkna till 3 och på 3 skulle vi prutta, men vi avbröt oss alltid. Gick till varsitt rum och gjorde vad vi skulle. När jag bajsade drog jag igång stereon, satte tvvolymen på max eller liknande för att han inte skulle höra. Han visste alltså vad jag gjorde, för vi hade ju pratat om det. Jag var ju tvungen att förklara min förkärlek för Extremt Höga Ljud vid vissa tillfällen under dygnet. Och han ville ligga ändå faktiskt. Men jag kan ännu fundera på hur det skulle ha gått om vi hade börjat prutta inför varandra också..

SEN träffade jag min nuvarande man.

De första veckorna tillsammans var väldigt...tillknäppta... Vår situation var ju lite annorlunda (vi hade blivit gravida genom ett engångsligg, bott isär under 8 av de 9 månadernas väntan men flyttade ihop 4 veckor innan förlossningen, då som Kompisar Som Väntade Barn Ihop) och stämningen lite stel.

Vi pratade nog inte ens om varken prutt eller bajs utan skötte vårt så diskret vi kunde (jobbigt). MEN SEN! SEN födde jag barn och han var med och jag fick lavemang och sen bajsade jag på mig lite under förlossningen och sen blev jag förstoppad i 16 dagar vilket slutade med ett besök på akuten och det var laxermedel, ångest och slutligen, ljuvligt bajs all over i några veckor. Efter det var det No Limits. Vi pratade och skrattade om bajs och pruttar. Vi började prutta inför varandra och han kan faktiskt gå på toa med öppen dörr numera. Det kan inte jag. Jag vill ännu helst låsa och har alltid vattenkranen på. Men vi kan dela alltså. Alla våra ändtarmsbesvär stöts och blöts som en äktenskaplig angelägenhet här. Vi pruttar utan hämningar också. And I Love it.

Igår var det dock på gränsen. I duschen upptäckte jag nämligen att jag fått en fästing. På rumpan. NÄSTAN I rumpan. Men inte helt. Ingenting behövde säras på eller så. Jag kunde hur som helst inte få bort den själv. Så efter mycket ångest och även lite gråt, fick jag lägga upp mig på soffan och låta maken plocka bort den.

Han var mycket pedagogisk och talade med lugn och mild röst under ingreppet. Ändå var det ett Gränsfall. Gränsfall!

Hur som helst. Det är lustigt hur tokig man kunde vara som ung. Tur att man blir äldre. Klokare. Och det är tur att jag inte kommer föda fler barn (kommer bli snittad vid eventuella syskon till barnen) för tänk om ens underliv skulle töjas ut extremt och förvandlas till Världens Största Vaginaöppning!!!

Idag var Stora Trädfällardagen här hemma i Brunheten.

Maken åkte och hämtade en skylift och på eftermiddan fällde grannens farsa både grannens stora björk och ett av våra stora träd vid infarten.

De höll på hela eftermiddan, maken hjälpte dem med det och jag och 3åringen har pysslat själva. Sovit eftermiddag, pärlat, degat med lera, vart ute, cyklat osv. Storasystern har vart hos sin mormorn och lillasystern har längtat efter henne. Jag med.

Men vi har haft det fint ändå.

Imorrn ska vi på kalas hos hennes bästekompis Liam. Han ska få ett rosa prinsess-svärd med rosa fluff av henne.

Det värsta med hela den där Carola-grejen är ändå hur många verkligen anser att det Carola har gjort (adopterat ett barn) är något så otroligt FINT och BRA!

Hela den grejen stinker skit tycker jag och vittnar om ja...ett djupt rasistiskt tänkande. Ett tänkande med Sverige som Grund. Sverige är det Bästa för Alla. Och det vittnar om en förväntad tacksamhetsskuld.

De allra lustigaste kommentarerna i kommentarsfältet efter det här inlägget är de som upprörs över att Lady Dahmer användit sig av ordet välgörenhetsprojekt och försvarar det genom att skriva "det Carola har gjort är något så otroligt fiiiiint" och därmed alltså själva menar att det Carola gjort i och med adoptionen är välgörenhet.

En annan otroligt fjantig grej- kritiken mot LD då hon inte "tar emot kritik" på ett sätt som vissa önskar. De vill ha upprättelse, förståelse, ursäkter eller iallafall veta att LD TAR ÅT SIG av kritiken och FÖRSÖKER ÄNDRA SIG.

LD undrar då varför hon ska behöva förändra något för att ANDRA tycker det och det är så jävla klockrent.

Tänk om jag hade ändrat mig så fort jag fått folk emot mig som tyckt annorlunda genom årens lopp. Det är ju helt befängt. Man jobbar ju med det man själv anser sig behöva jobba med. Om det nu skulle finnas något, vilket inte är någon självklarhet. Alla människor strävar inte efter att bli älskade av massan, alla mår inte dåligt och alla människor har inte ständiga komplex. Vi är dock väldigt få eftersom så väldigt många ofta provoceras av detta och gör allt för att uppmärksamma oss på "saker vi borde jobba med".

Jag tycker inte att LD har ett skit att be om ursäkt för angående Carolainlägget. Jag tycker inte att hon borde ge sig in i diskussioner ens, utan anamma Linda Skugges gamla stil lite mer. Linda Skugge sa aldrig ett ljud. Bad aldrig om ursäkt, uttalade sig väldigt sällan om texter hon skrivit och skrev aldrig om samma ämne två gånger.

Om jag vore LD skulle jag leverera, men skita i det som kommer efter.

För att göra det måste man vara dryg och hårt och måste kunna skita i kritik.

Provocerande va, att SKITA I KRITIK??!

FlatfeministenFanny undrar på vilket sätt elakhet är en bra egenskap och tycker att LD åtminstone borde jobba för att få bort elakheten i sig. Vilket trams. Särskilt då få av FlatfeministenFannys kommentarer här hos mig varit "snälla". Elakhet bär vi alla på. Elakhet har räddat mig många gånger och elakhet kan med stor fördel portioneras ut där den har förtjänats.

Inlägget om Carola var inte ens elakt. Det var en kommentar. Uppmanade till debatt. Huvudet på spiken enligt mig. Elakt enligt andra.

Linda Skugge skulle ha skrattat, ryckt på axlarna och gått vidare till nästa ämne.

”Fast jag tänker att i bloggvärlden kan man läsa massor av olika sätt att leva sitt liv på. Vissa gör si och andra gör så. Fler än jag tänker si medan andra tänker så, och så kan man också tänka. 

Ja på ett sätt som en dagstidning. Fast ibland utan kommersiellt syfte och mer personligt. Alla får komma till tals.

Sen är det alltid skillnad på att bli inspirerad till att GÖRA saker til skillnad från att SE UT på ett visst sätt. Att göra saker kan de flesta lära sig, det är en aktiv handling som kan påverkas och sällan pajar det självkänslan på samma starka sätt som utseendet som är en del av en själv.

Jag tycker bloggvärlden bidrar till för mycket gott för att skrivas ner. Och självklart handlar bloggvärlden om "kvinnliga" saker eftersom det är kvinnor som skriver.

Inredningsinlägg kan tyckas rent ytliga men det handlar ju också om att visa hur man kan göra med sitt hem. Jaha sätter du tavlorna på det viset. Eller jaha klär du in dina pärmar i omslagspapper. 
På samma sätt som du har ett intresse av att göra fint i din rabatt.
Dock kommer aldrig ett hus, en rabatt, en cup cake i prickig form kunna göra brott på min person på samma destruktiva vis som utseendefixering och att eftersträva idealkroppen.// Nina”

Ja..Bloggvärlden har många fantastiska sidor också, såklart. Har skrivit krönikor om det ett par gånger. Det bästa är förstås att den är kvinnlig, enligt mig. Och ja, självklart blir det där utefter kvinnligheten som speglas och skildras.

Men inget av det har egentligen med poängen att göra.

Min poäng var att vi alla är skyldiga till att måla upp Ideal.

Visst låter det fjantigt när man rycker saker lösa ur sina sammanhang.

För blommiga gardiner och prickigt porslin är ju bara en liten del av det livsstilsideal som UnderbaraClara målar upp. Feminismen är bara en del i LD´s och omslagna pärmar bara en del i ditt.

Det är klart att det inte är något medvetet som vi gör, men eftersom vi läses av andra människor så blir det ju så. Vi målar upp- läsarna tar till sig.

Och jag kan inte hålla med om att utseendet skulle vara värre än några av de andra idealen som pressas över oss kvinnor. Eftersom det aldrig varit så för mig.

Jag skiter fullständigt i hur Blondinbella ser ut. Jag skiter på samma sätt i hur Kenza ser ut eller hur porraktiserna på min senast sedda porrfilm ser ut. Kunde inte bry mig mindre faktiskt. Och det är absolut ingenting som ger mig ångest.

Där emot kan jag, som du vet, få riktig ångest när du lägger upp bilder på din trädgård. Eller när LD går loss i någon riktigt pedagogisk utläggning angående barnuppfostran. Eller när Underbara Clara lägger upp en bild på en vackert prunkande pelargon i en fantastisk kruka eller ett i övrigt perfekt inrett rum. DÅ får jag ångest. Känner mig kass. Osäker. Dålig. DÅ påminns jag om mina egna tillkortakommanden.

När du och jag, Nina, pratat om detta, har vi pratat i termer om avundsjuka. Men tänker vad fel det blir, egentligen. För tänk om någon skulle anklaga Blondinbella eller dig eller någon av alla andra som protesterar mot utseendehets och skönhetsideal, för att egentligen vara avundsjuka…Avundsjuka på kvinnorna med Perfekta utseenden.

Jag antar att det är där man har sina komplex som ångesten även finns. Jag har inga direkta utseendekomplex, inget akut, inget som jag inte kan leva med. Däremot har jag ibland komplex över mitt hus. Över vår ekonomiska situation. Ständiga funderingar över mitt moderskap. Komplex över min oförmåga att inreda vackert.

Detta är ju absolut inget som jag tidigare i mitt liv har lagt tankeenergi åt. Men så fort jag fick barn och hus samt började läsa bloggar, då tog det vid.

De här bloggarna påminner mig ständigt om mina egna tillkortakommanden. Precis som vilken knubbis som helst ständigt påminns om sin fetma varje gång hon slänger ett öga på valfri reklamaffisch. Men den pågående inredningshetsen och livsstilshetsen som pågår i VuxenSverige påminner även hela tiden mig om min oförmåga till allt det där.

Och ja. Ibland gör jag tafatta försök, odlar en rabatt. Precis som någon kanske då och då tafatt försöker banta bort ett par kilon.

Det är möjligt att min livsstilsångest inte gör allvarliga brott på min person. Men det påverkar mig, ger mig ångest och får mig att må dåligt.

Det handlar ju om att jämföra sig. När du jämför din kropp med Angelina Jolie så känner du kanske eventuellt att du vill dö.

När jag jämför mina pärmar med dina, så känner jag att jag eventuellt vill dö.

Varför bantar du inte bara? Varför opererar du inte bara om nosen och färgar håret lite? Jo därför att du vet att du ändå aldrig kommer att bli lika snygg som Angelina Jolie. Det är bara så. Och då får du ångest. För du vet att det är kört.

Varför klär jag inte bara om mina pärmar? Varför arrangerar jag dem inte sedan bara lite vackert i en hylla? Jo därför att

1. Mina pärmar skulle aldrig bli lika fina som dina. Det bara är så.
2. Hyllan jag skulle ställa dem i skulle aldrig vara lika fin som din
3. Pärmarna skulle se totalt malplacerade ut i mitt övrigt bajsbruna hus med mixad inredningsstil.

Och då får jag ångest. För jag vet att det är kört.

Jag hävdar därmed att det är samma grej. Samma upprätthållanden av ideal. Samma hets. Vissa får ångest över pinnsmala ”dagens outfit” bilder och andra får ångest över perfekt slipade trägolv.

Älskar förresten, Nina, att vi är back om track och kan fortsätta våra diskussioner. Och jag älskar din blogg, som skiljer sig från andra och består av Både Och. Både yta och själ. Både glädje och sorg. Både lycka och surhet. Hemorrojder och hemgjord saft. Det ska du ha cred för.

När jag läser det här och det här så kommer jag att tänka på mig själv och min cup cake-mix. Mitt "du måste inte vara perfekt och baka cup cakes och klä dina barn i matchande kläder". Hur jag ständigt försöker förcoola allt det som inte är perfekt. Allt det som är jag med andra ord.

Jag tänker också på Lady Dahmer med sina håriga armhålor och bohemiska livsstil.

Och jag funderar... Skapar vi inte alla ideal?

Att visa upp en bild utav något, att förespråka något (hemmabakat bröd, egenodlade gurkor, håriga armhålor, fri och förlåtande livsstil osv) offentligt är väl att visa upp en sorts ideal? Alla vi som läser Ladys blogg har väl då och då önskat att vi vore lite mer som henne? Alla vi som läser Ninas blogg har väl önskat att vi vore lite mer som henne?

Det mesta i mediaväg som man tar till sig, tar man väl till sig för att man vill inspireras? Lära sig? Bli lite mer som?

Vill jag lära mig baka bröd köper jag en baktidning när någon kvinna står med rutigt förkläde i ett vackert kök och bakar. Eller så läser jag en liknande blogg. Vill jag få inspiration till klädval köper jag valfri tidning där smala modeller posar på ett naturligt vis, eller så besöker jag någon av de större modebloggarna och kollar vad de tipsar om inför rådande säsong.

Vill jag inspireras i mitt moderskap läser jag mammatidningar eller bloggar av kloka mammor jag vill inspireras av. Bli lite mer som.

Osv osv osv.

Och vi som bloggar visar upp. Delar med oss. Frikostigt. Kolla här vilken fin dag jag hade med min familj idag. Ser ni vad lyckliga vi är? Ser ni vilka snygga kläder mina barn har? Ser ni vilken fin matsäck vi hade med oss? Receptet på kantarellpajen kommer här. Baka den så kanske ni blir lika lyckliga!

OJ nu har jag tänkt en hel MASSA på patriarkatet. Ser ni vad smart jag är? Tycker ni som jag? Håller ni med mig? Önskar ni inte alla att ni hade denna smarta och välformulerade hjärna? Läs följande böcker så kanske ni blir lika smart som jag!

OJ kolla här vad härlig och frisläppt jag är här nu då när jag lägger upp en bild på mig själv sittandes på toaletten. Önskar ni inte alla att ni var så här roliga, härliga, tillfreds och bekväma med era kroppar? Läs den här bloggen så kanske ni lär er ett och annat!

Är det inte vad vi alla gör? Säljer ideal?

En annan sak också...Om inte Blondinbellas kropp ska vara ideal...vilken kropp ska då vara det? Om vi bortser en stund från allt klokt som Nina skriver om sexualisering av kvinnokroppar osv och försöker bortse från det sexistiska och ojämställda i det hela: vilket är idealet?

Jag har alltid tänkt att jag själv ska fungera som en slags motpol mot allt det som jag själv mår dåligt av. Sådant som jag mår dåligt av är:

* inredningsreportage/bloggar. Jag får ångest över min egen oförmåga samt ekonomisk ångest.

* bak&matreportage/bloggar. Jag får ångest pga min egen oförmåga.

* uppmålade av perfekt vardagreportage/bloggar. Jag dör en stillsam själslig död.

* mode&skönhetsreportage/bloggar. Jag dör återigen en stillsam själslig död.

Jag dör egentligen stillsamt av alla kategorierna eftersom det bara är yta yta yta och ingen själ. Men vissa delar ger mig även ångest, på grund av oförmåga. Som tur är har jag tagit mig förbi skönhetsgrejen för den utseendemässiga ångestdöden är den värsta av dem alla.

Hur som helst så vill jag gärna försöka fungera som motpol till allt det här.

Jag skriver mer än gärna om halvfabrikatsfiskpanetterna vi åt ikväll. Om cup-cakemixen. Brunheten i/på vårt hus. Jag klankar dock inte ner på mitt eget utseende särskilt ofta. Jag är helt enkelt för snygg för det. Och skriver alltså hellre om det.

Hur som helst. Motpol.

Precis så tänker jag att Blondinbella tänker också. Hon vill visa på Ett Annat Sätt. Precis som jag. Precis som LD. Precis som alla bloggare. Få bloggare tänker väl "nu ska jag göra en blogg som alla andra" utan de allra flesta tänker nog " nu jävlar ska jag vara unik".

Grejen är väl kanske att det inte är särskilt unikt. Många har vikt ut sig i syfte att "visa på annat" före Blondinbella. De flesta har sedan återvänt till bänkpressarna och löpbanden och liksom många andra börjat tala om HÄLSAN och STYRKAN.

Jag slås så himla ofta av att bloggvärlden egentligen bara är en enda stor jävla damtidning. Innehållandes alla ovanstående kategorier. Utvik och hyllandet av den "normala" kroppen på ena sidan, hälsomat och träningstips på andra. Bläddrar man vidare hittar man cupcakesen (gärna fettellerkolhydratsfria) och mascaratipsen också.

Här fick vi kvinnor, genom bloggvärlden, VÄRLDENS CHANS att göra något på Våra villkor. Och så kopierar vi rakt av. Fortsätter hetsa varandra med Perfekthet och Ideal på alla de vis.

Och ingen är bättre än den andra. Egentligen. UndebaraClara med sitt jävla husmorsideal. LD med sitt jävla feministideal. Blondinbella med sitt jävla businessideal. Amanda Schulman med sitt jävla hjärtatutanpåkroppenideal. Jag med mitt jävla slackermorsaideal.

Vi är alla lika skyldiga.

OJ så härligt FRISLÄPPT och mysig man kan vara!