brunheten

Dagen började med att jag vaknade och kände mig glad. För jag visste att min vän Sandra var påväg med sina ungar.

Så jag gick upp. Matade mina barn. Drog igång stereon. Bruce Springsteen. Har jag nämnt att jag har en förkärlek för rockgubbar? (Grymlings!!)

 

Maken kom upp. Barnen var glada. Vi pratade om USAresan vi ska göra om ganska exakt 15 år. Vi ska lyssna på Bruce i bilen, när vi kör genom USA. Och Belinda Carlisle.

 

Jag började baka en enkel chokladsockerkaka (som blev för torr) och Sandra och hennes barn kom. Barnen försvann omgående. Jag vet inga ungar som leker så bra ihop. Det är ren magi.

Jag å Sandra pratade och pratade och sen fikade vi med alla ungarna och mannen och så hann vi sitta och sola näsorna i solen en stund innan de skulle vidare.

 

Sen blev allting tråkigt. 5åringen bäddade ner sig i sängen och somnade. Maken fick en släng av "harintelustmednånting"- syndromet (drabbar mig ofta, men är väldigt sällsynt hos honom) och 3åringen lekte intenstivt i barnens träkoja.

 

Sen upptäckte vi att 5åringen hade 38 graders feber, vilket snabbt steg till 39. Hon och jag slängde oss i soffan medan pappan och 3åringen begav sig ut på en cykeltur.

Sen slappade vi runt tills det blev läggdags.

 

Imorrn kommer 5åringen att vara helt prickig, för hon har ju såklart fått vattkoppor nu. 3åringen tappade dessutom rösten ikväll och klagade på halsont så det blir till att ha båda hemma imorrn. En pigg 3åring med heshet och en sjuk 5åring med klåda över hela kroppen. Cant wait.

 

 

Det bästa med den här dagen var helt klart Sandra och hennes barn. Den lilla dansstunden jag och barnen hade var också guld. Michael Jackson och Robert Broberg lyssnade vi på.

 

Resten av den här dagen kan faktiskt dra åt helvete.

Särskilt sugig är det dessutom att det är LINNEADAGEN idag. Både jag, mamma, mormor och båda mina ungar heter LINNEA i mellannamn. Ända sedan jag föddes har jag mamma och mormor firat dagen med prinsesstårta. Något år firade vi även sedan barnen kom, men sedan har traditionen dött ut. Det är så sorgligt. För det är en fin dag att fira. Särskilt när man har födelsedag i januari. Så kan det vara trevligt att även ha en vårdag att fira. Och det är ju nått SPECIELLT med Linnea. Jag har iallafall alltid trott det.

Tills jag träffade en man som KNAPPT firar sin egen födelsedag. Ingenting är heligt i hans värld. Ingenting är Något Särskilt. Knappt ens bröllopsdagen (och då pratar jag alltså om den dagen man GIFTER SIG. De årliga bröllopsdagarna ska vi inte ens prata om..). Hade inte jag funnits hade vi inte haft mycket kul i den här familjen.

Jojo han köper presenter och fixar och donar och så, men det är liksom KÄNSLAN som är lite...svag... Han har liksom inga särskilt NOSTALGISKA känslor inför varken födelsedagar eller årsdagar eller vilka jävla dagar som helst.

Och jag är helt tvärtom. Jag är min mammas dotter. Min mamma firar saker ordentligt. Har alltid haft förmågan att göra saker och ting speciella. Den där särskilda känslan som bara hon kan få till.

 

Prinsesstårta i solen under varje 13 maj.

Luncher på finare resturanger varje mors dag.

Presenter i överdåd. Grattisannonser i tidningarna och grattishälsning i Radions firarprogram vid varje födelsedag. Ballonger serpentiner och "vad är det för en dag, är det en vanlig dag?!".

2 månaders förberedelser inför varje jul.

Ja min mamma är Stämningarnas Drottning kan man säga. Traditionernas mästarinna.

 

Bara som en sån sak som när man var liten och inte kunde sova på kvällarna. När man tassade ner i köket. Varje gång fick man varm choklad och en macka. Allting var sådär lite mysigt nedsläckt och hon var just klar med kvällsstöket och satt och drack kaffe.

Eller de där ljusen i december. Som man ska bränna ner lite för varje dag. Det gjorde hon. Varje dag. Bränna litegrann.

Eller midsommarafton. Radion på. Sommarmusik. Mamma vid spisen, färsk lök, färsk perar och rädisor, gräddfil och ägg, släktingar som springer lite in och ut i huset. Mamma trallandes vi spisen.

Små små saker som var så VIKTIGA och som gjorde saker viktiga och betydelsefulla och magiska.

 

Jag är lite så jag också. Men får sällan till samma stämning. Kanske för att min man är så totalt stämningslös.

Nej nu är jag orättvis. Han köpte en nejlika åt mig idag. Som jag ju hade önskat. Och han anstränger sig mycket. Engagerar sig. Antar att det helt enkelt är mamma jag saknar. Och hennes stämning.

 

 

När vi var små plockade vi alltid liljekonvaljer till mamma på mors dag. Det var det enda hon önskade sig. Vi hade särskilda ställen som vi åkte till med pappa, kvällen innan. Det var alltid lika mycket mygg. Vissa år hittade vi bara några få. Andra år stora fång.

Efter att de skilt sig åkte jag och brorsan själva och plockade. Det var inne med häng på brallorna då och brorsan fick ett enormt stort myggbett rakt på röven.

Jag plockar ännu liljekonvaljer till henne varje år. Min man går bredvid och plockar till mig.

Ja han är bra fin ändå min man. Och faktiskt är bröllopsdagen den dagen har prioriterar högst, näst efter barnens födelsedagar förståss.

 

Jaja. Denna dagen- inte ett liv. Imorrn blir det bättre. Då ska jag rensa en grusgång medan barnen fridfullt leker på en filt bredvid. (ja men visst!)

 

Amen

 

ja. den här sången brukar min mamma sjunga på Linneadagen. Hon älskar dessutom Hootenanny singers..