brunheten

Imorse vaknade barne l 5. Det händer inte ofta. Meda de såg på morgonbompa satt jag i soffan och skrev ett låååångt och ganska smart inlägg om den här "barndebatten", inspirerad av Nina som skrev om det igår.

Jag skrev bland annat om att min mamma skrev utelämnande krönikor och böcker om oss och vårt familjeliv när vi var små. Om hur glad jag är åt de texterna. Hur de bevarar min barndom. Hur lite jag bryr mig om att andra människor också fick ta del av det. För i jämförelse med den SKATTEN, som jag tycker att hennes texter är, så spelar det offentliga noll roll. Mycket av det hon skrev kan jag tänka "hoppas att ALLA läste det här", av ren stolthet.

Jag skrev om hur jag ser mitt och andra bloggande kvinnors skrivande som ett stycke kvinnohistoria. Om 70 år kommer ingen skolelev att behöva fråga sin lärare "men vad gjorde kvinnorna egentligen, under den ekonomiska krisen i början av 2000-talet"? Det frågade jag min historialärare en gång, fast då var ämnet Andra världskriget. Han svarade att det fanns så lite dokumenterat av kvinnorna. Det var männen som dokumenterade, sina historier. Och så har det väl alltid varit.

Men inte nu.

Med kvinnors historia kommer även barnens. Och även det är bra. Ju mer barn och deras situation uppmärksammas, ju mer höjs deras status.

Nina skriver om hur hon läst tillbaka i sin blogg och nästan skämts lite för sådant hon skrivit tidigare i livet. Det gör jag också. Men jag vill aldrig sudda ut det. Jag vill bevara allt. För det är min historia och jag är en människa och människor begår misstag och är pinsamma och gör fel.

Jag skrev om att det självklart finns gränser. Carolas blogg om sin nyadopterade dotter var något jag reagerade på. När föräldrar skriver att de vill sälja sina barn på facebook reagerar jag (även fast jag säkert gjort det själv någon gång..). Det måste finnas kärlek bakom det jobbiga som man formulerar som förälder. Och det gör det i de allra flesta fall. När man har det jobbigt som förälder är det sällan barnet det beror på, utan omständigheter runt omkring. Man får aldrig vara ensam. Man har fysiskt ont efter förlossning. Man får aldrig sova. Men det är ju inte barnet det beror på, utan hur man lägger upp det. Och det fattar alla föräldrar. Få föräldrar hatar sina barn och vill lämna ut dem i skogen. Föräldrar älskar sina barn.

Och jag tror att så länge mina barn vet det, så kommer de inte att gråta och tvivla på min kärlek i framtiden när de får läsa mina texter från att de var små.

Jag skrev om att jag inte kommer att skriva om när de får mens, hår under armarna, om de blir mobbade eller överhuvudtaget inte om deras känslor. Men att resonera kring föräldraskap, samt dokumentera vårt vardagsliv kommer jag aldrig att sluta med. Jag ser det som en skatt. En gåva. Och ett stycke kvinnohistoria.

Och jag tänker: är det inte vad vi alla vill? Göra oss hörda. Låta andra ta del av vår syn på saken. Skapa lite kvinnohistoria.

Jag gav även ett tips på en blogg som gör det här med att dokumentera ett kvinno/familjeliv på ett väldigt bra och okränkande vis för sina barn och det är Mien.

Nina själv är förresten ytterligare ett exempel på något som jag tycker sildrar sitt familjeliv och sina barn på ett sätt som känns fint och bra och inte FÖR nära.

För det är klart att man måste hålla en gräns. Men att dokumentera barnens barndom och resonera kring min föräldraroll är iallafall något som jag kommer att fortsätta med.

Exempel på något jag inte kommer att sluta med:

Treåringen: - Du är mamma och jag är barn och han den där lille killen är pappa..