ångesten, idealen, hetsen
”Fast jag tänker att i bloggvärlden kan man läsa massor av olika sätt att leva sitt liv på. Vissa gör si och andra gör så. Fler än jag tänker si medan andra tänker så, och så kan man också tänka.
Ja på ett sätt som en dagstidning. Fast ibland utan kommersiellt syfte och mer personligt. Alla får komma till tals.
Sen är det alltid skillnad på att bli inspirerad till att GÖRA saker til skillnad från att SE UT på ett visst sätt. Att göra saker kan de flesta lära sig, det är en aktiv handling som kan påverkas och sällan pajar det självkänslan på samma starka sätt som utseendet som är en del av en själv.
Jag tycker bloggvärlden bidrar till för mycket gott för att skrivas ner. Och självklart handlar bloggvärlden om "kvinnliga" saker eftersom det är kvinnor som skriver.
Inredningsinlägg kan tyckas rent ytliga men det handlar ju också om att visa hur man kan göra med sitt hem. Jaha sätter du tavlorna på det viset. Eller jaha klär du in dina pärmar i omslagspapper.
På samma sätt som du har ett intresse av att göra fint i din rabatt.
Dock kommer aldrig ett hus, en rabatt, en cup cake i prickig form kunna göra brott på min person på samma destruktiva vis som utseendefixering och att eftersträva idealkroppen.// Nina”
Ja..Bloggvärlden har många fantastiska sidor också, såklart. Har skrivit krönikor om det ett par gånger. Det bästa är förstås att den är kvinnlig, enligt mig. Och ja, självklart blir det där utefter kvinnligheten som speglas och skildras.
Men inget av det har egentligen med poängen att göra.
Min poäng var att vi alla är skyldiga till att måla upp Ideal.
Visst låter det fjantigt när man rycker saker lösa ur sina sammanhang.
För blommiga gardiner och prickigt porslin är ju bara en liten del av det livsstilsideal som UnderbaraClara målar upp. Feminismen är bara en del i LD´s och omslagna pärmar bara en del i ditt.
Det är klart att det inte är något medvetet som vi gör, men eftersom vi läses av andra människor så blir det ju så. Vi målar upp- läsarna tar till sig.
Och jag kan inte hålla med om att utseendet skulle vara värre än några av de andra idealen som pressas över oss kvinnor. Eftersom det aldrig varit så för mig.
Jag skiter fullständigt i hur Blondinbella ser ut. Jag skiter på samma sätt i hur Kenza ser ut eller hur porraktiserna på min senast sedda porrfilm ser ut. Kunde inte bry mig mindre faktiskt. Och det är absolut ingenting som ger mig ångest.
Där emot kan jag, som du vet, få riktig ångest när du lägger upp bilder på din trädgård. Eller när LD går loss i någon riktigt pedagogisk utläggning angående barnuppfostran. Eller när Underbara Clara lägger upp en bild på en vackert prunkande pelargon i en fantastisk kruka eller ett i övrigt perfekt inrett rum. DÅ får jag ångest. Känner mig kass. Osäker. Dålig. DÅ påminns jag om mina egna tillkortakommanden.
När du och jag, Nina, pratat om detta, har vi pratat i termer om avundsjuka. Men tänker vad fel det blir, egentligen. För tänk om någon skulle anklaga Blondinbella eller dig eller någon av alla andra som protesterar mot utseendehets och skönhetsideal, för att egentligen vara avundsjuka…Avundsjuka på kvinnorna med Perfekta utseenden.
Jag antar att det är där man har sina komplex som ångesten även finns. Jag har inga direkta utseendekomplex, inget akut, inget som jag inte kan leva med. Däremot har jag ibland komplex över mitt hus. Över vår ekonomiska situation. Ständiga funderingar över mitt moderskap. Komplex över min oförmåga att inreda vackert.
Detta är ju absolut inget som jag tidigare i mitt liv har lagt tankeenergi åt. Men så fort jag fick barn och hus samt började läsa bloggar, då tog det vid.
De här bloggarna påminner mig ständigt om mina egna tillkortakommanden. Precis som vilken knubbis som helst ständigt påminns om sin fetma varje gång hon slänger ett öga på valfri reklamaffisch. Men den pågående inredningshetsen och livsstilshetsen som pågår i VuxenSverige påminner även hela tiden mig om min oförmåga till allt det där.
Och ja. Ibland gör jag tafatta försök, odlar en rabatt. Precis som någon kanske då och då tafatt försöker banta bort ett par kilon.
Det är möjligt att min livsstilsångest inte gör allvarliga brott på min person. Men det påverkar mig, ger mig ångest och får mig att må dåligt.
Det handlar ju om att jämföra sig. När du jämför din kropp med Angelina Jolie så känner du kanske eventuellt att du vill dö.
När jag jämför mina pärmar med dina, så känner jag att jag eventuellt vill dö.
Varför bantar du inte bara? Varför opererar du inte bara om nosen och färgar håret lite? Jo därför att du vet att du ändå aldrig kommer att bli lika snygg som Angelina Jolie. Det är bara så. Och då får du ångest. För du vet att det är kört.
Varför klär jag inte bara om mina pärmar? Varför arrangerar jag dem inte sedan bara lite vackert i en hylla? Jo därför att
- Mina pärmar skulle aldrig bli lika fina som dina. Det bara är så.
- Hyllan jag skulle ställa dem i skulle aldrig vara lika fin som din
- Pärmarna skulle se totalt malplacerade ut i mitt övrigt bajsbruna hus med mixad inredningsstil.
Och då får jag ångest. För jag vet att det är kört.
Jag hävdar därmed att det är samma grej. Samma upprätthållanden av ideal. Samma hets. Vissa får ångest över pinnsmala ”dagens outfit” bilder och andra får ångest över perfekt slipade trägolv.
Älskar förresten, Nina, att vi är back om track och kan fortsätta våra diskussioner. Och jag älskar din blogg, som skiljer sig från andra och består av Både Och. Både yta och själ. Både glädje och sorg. Både lycka och surhet. Hemorrojder och hemgjord saft. Det ska du ha cred för.
Ångesten
Vilket härligt inlägg! Ditt föregående inlägg fick mig verkligen att tänka till, och det här ännu mer. Och tänker man som du beskriver här, att det man har komplex över är det man får ångest över, så blir det plötsligt mycket lättare att förstå folk. Att ha överseende när andra får ångest över saker som jag tycker är bagateller. Och tvärtom. Det är ju sånt man hört förr såklart, men du uttryckte det på ett sätt som gjorde att det verkligen gick att ta in för mig. Tack!
