brunheten

I helgen är det Allhelgona. Det är en fin högtid tycker jag. En av de finaste, särskilt nu när man har barn.

Eftersom min pappas grav ligger sju mil ifrån stan, brukar vi åka till den största kyrkogården i Visby istället och tända ljus. Ett ljus för var för alla vi saknar.

Barnen tycker det är mysigt och spännande och frågorna om ”moffar” brukar bli många.

Min pappa dog när jag var femton år så varken min man eller mina barn fick träffa honom. Han fick cancer och det hela gick ganska fort. Plötsligt var han död och jag var femton år. Ändå har det tagit mig över tio år att inse att farsans död traumatiserade och skadade mig mycket mer än vad jag förstod då.

Jag tycker om när barnen vill höra om moffar och jag gör så gott jag kan för att de ska få lära känna åtminstone lite av honom, trots att han inte längre finns. Här om dagen lärde jag dem ett av hans uttryck, som jag antar att han använde sig av eftersom han inte ville svära inför barn. ”Fi hundan”. Jag sjunger sångerna som han brukade sjunga för oss vid läggningen, för barnen, berättar berättelser om honom och visar de bästa och roligaste bilderna på honom.

Jag undrar om han hade förväntat sig det? Att han skulle få barnbarn som skulle referera till honom som ”moffar” och använda hans uttryck och sjunga hans sånger, fast han inte själv fanns kvar?

Ända sedan en vän insjuknade i cancer för ett år sedan (det har för övrigt gått väldigt bra för henom) har det varit väldigt mycket cancer all over för mig. Dels ledde hens insjuknande till att tankar och minnen från min pappas sjukdom väcktes till liv, dels till att min egen cancerskräck och hypokondri tog helt nya proportioner och dels ledde det till att jag numera konsumerar cancer dagligen, i form av följande bloggar. Den här. Och den här. Och den här, som numera är avslutad eftersom bloggskrivaren till slut gick bort.

Jag kan känna mig lite makaber när jag följer de här döende människornas sista dagar i livet. Men mest känns det fint. Jag kommer att minnas dem. Många kommer att minnas dem. Och de påminner mig om vad som är viktigt i livet.

Jag har nog alltid levt ganska mycket med döden omkring mig, utan att för den sakens skull vara destruktiv. Jag är, så att säga, ständigt medveten om att jag kan dö när som helst och det är nog det enda positiva som pappas död förde med sig. För jag vet att ta vara på sånt som är fint. Jag irriterar mig på skitnödigheten och högtidligheten kring döden, önskar att både döden och sorgen var mer lättillgänglig för alla och inte så himla tabu jämt.

Det finns en grej med döden som jag motsätter mig jävligt starkt. Och det är det där med ”vinna” och ”förlora”. ”BengtÅke förlorade kampen mot cancern” och ”BrittMarie vann kampen om livet”. Vann? Förlorade? Är det att vinna när man överlever en sjukdom? Och är det verkligen att förlora när man inte gör det?

Jag gillar inte det, för det antyder ju att om man förlorar så har man inte kämpat tillräckligt. Man kunde ha gjort mer. Man får skylla sig själv litegrann. Det lägger en skuld på den sjuke som jag inte alls tycker om eftersom den inte alls är rättvis.

Jag träffade en gång en kvinna som hade KOL. Hon satt fjättrad, via en slang som ledde till en gasmask, vid en maskin i sin lilla lägenhet och hasade runt med den långa slangen efter sig. Under en av hennes sista dagar i livet pratade vi om hennes sjukdom. Jag var ung och kanske lite ful när jag frågade om vad som orsakade sjukdomen. – Jag har hört att rökning kan vara en av orsakerna, svarade hon. Jag frågade om hon hade rökt.  – Två paket om dagen i trettio år. MEN JAG HAR HÖRT ATT ÄVEN MÄNNISKOR SOM INTE RÖKER KAN FÅ KOL.

Några dagar senare var hon borta.

Fattar ni den grejen? För det gör jag. Jag fattar att hon i det skedet i sitt liv inte orkade ta i tanken att hon faktiskt själv orsakat sin egen död. Att hon inte orkade bära det och att hon gjorde vad hon kunde för att värja sig emot det. Jag fattar det. För jag skulle med all sannolikhet vara precis likadan.

Min mamma är en sån där riktig storrökare. En storrökare av rang. En sån där som väser ”även människor som inte röker kan få lungcancer”. Ibland när jag blir arg på hennes blossande brukar jag säga åt henne att den dagen hon ligger på dödsbädden och kippar efter luft så kommer jag inte att vara där och beklaga. ARG ARG ARG kommer jag att vara över hennes val att prioritera rökhosta och stelfrusna fingrar framför tio extra år med oss barn och barnbarn. Då får du ligga där själv! Brukar jag säga.

Arg lär jag vara och inte lär jag kunna förlåta det värdelösa valet heller. Men det är klart jag kommer att vara där. Räcka henne den sista ciggen och nicka eftertryckligt när hon rosslar fram att ”vem som helst kan få lungcancer”.

Inte heller gillar jag det där om kamp. Eller, det är väl klart att varje sjukdomsperiod är en kamp för alla människor. Men när den väl är över och man har fått sin dom, vad är det att kämpa emot? Ordet kamp antyder också det att det finns såna som kämpar bättre och såna som kämpar sämre. Jag hatar att döden så ofta låter som en jävla tävling.

När en väldigt ung människa tog sitt liv här i Visby tidigare i år, läste jag något av det värsta jag läst. Någon hade skrivit, till den unga människan: ”hur kunde du göra det? Dina anhöriga kommer aldrig att förlåta dig”. Hur tänker man när man skriver en sådan sak?

För det första, så vad har någon att göra med någon annans död? Vilka är vi som är kvar, att döma en person som själv valt att avsluta sitt liv?

Att människor och då särskilt unga människor, tar sina liv, är verkligen ett bevis på att ett samhälle har misslyckats katastrofalt. Men det är inte de döda som ska lastas för det. Det är omgivningen som ska lastas.

Ändå står jag fast vid den åsikten att alla människor har rätt att välja över sin egen död. Vill man själv bestämma datumet och tillvägagångssättet så får man göra det och man ska absolut inte lastas för det. Vill man invänta datumet och se hur livet har planerat ens slut så får man göra det. Vill man kämpa emot så varsågod. Vill man gå i frid så får man göra det. Det har övriga ingenting med att göra, även om man självklart måste jobba för att så många som möjligt vill leva så länge som möjligt.

Ja jag avskyr skitnödigheten kring döden. Önskar att alla kunde ta och slappna av lite. Både vad gäller sorg, rädsla för döden och självaste dödsögonblicken. Det är som det är. Folk föds och folk dör. Så har det alltid varit.