brunheten

LD, från vilken jag får vilken jag hämtar mycket inspiration ifrån, skriver idag om att hon ska börja träna. TRÄNA LIKSOM!!! HERREGUD!!!! STACKARS HENNE!!!!

 

Ja. För så reagerar jag instinktivt när människor väljer att Blossom Taintons väg vandra. Eller Anna Skipper. Jag tycker SYND om dem.

 

För mig har träning och motion aldrig kommit naturligt. Det hade kanske gjort det om jag någon gång i livet hade blivit det minsta uppmuntrad till just träning och motion. Men det har jag inte blivit. Istället fick jag genomlida otaliga brännbollsmatcher i skolan då killarna sprang fram och ställde sig 1 dm ifrån en, varje gång en tjej skulle slå till bollen (naturligtvis med tjej-slagträet, det bredaste). Jag fick genomlida tusentals fotbollsmatcher, vandrande fram och tillbaka längst ner i något hörn av planen, där vi tjejer placerades medan de riktiga spelet, killarna emellan, ägde rum långt därifrån. Om bollen någon gång kom rullande, ja då missade man ju och fick skit för det. De verkade tycka att vi skulle ägna vår tid i hörnen på planen åt att passa på att öva lite, nämligen…

 

Med en mor och far som hade noll och inget alls intresse för idrott och motion blev det som det blev. Jag och min bror blev Hopplösa Latmaskar. Tjocka blev vi dessutom, uppfödda på grädde och färskt kött som vi ju är.

 

Brorsans tjockhet rann av när han började jobba på båt. Numera är han smal som en jävla pinne, 1.90 lång och stark som en oxe. Det retar mig något oerhört. Men samtidigt är jag glad för hans skull. För säga vad man vill om idealen, men det är mer okej om en tjej har ”lite att ta i” än om en kille har det. Det är köns-skräcken som styr där också. Fett= kvinnligt=östrogen. Muskler= manligt= testosteron.

 

När jag var liten var jag retad/mobbad till och från på grund av min rundhet. På högstadiet led jag väl som allra mest av det, men efter 16årsåldern började det sakta klinga av. Numera, tyngre än någonsin och med mer ”defekt” kropp efter två graviditeter och tärande småbarns liv, är jag helt på grön kvist med min kropp och har varit det länge.

 

Jag minns att jag, redan som liten, hade medvetandet om att idealet var skevt, att alla inte kan se likadana ut och att smal inte är det enda vackra. Den tanken har sedan helt enkelt bara växt i mig. Jag har aldrig haft dödsångest över mitt utseende, alltid tyckt innerst inne att jag vart ”helt okej” men sedan i perioder dippat, som de flesta tonåringar gör.

 

Mycket har att göra med min mamma. För det var inte bara ointresse för sport och motion hon hade. Hon hade även ett uttalat ointresse för sitt eget utseende. Hon har aldrig brytt sig som om kläder. Som högst satt på lite blå mascara innan jobbet. Hon köper fleecetröjor från Rusta och hon älskar korta, fladdriga kjolar som svänger runt benen när hon dansar. Hor-kjolar kan man säga. Älskar hon. I så många färger som möjligt. Samtidigt. ”Jag är ju snygg från knäna och neråt så varför ska jag inte visa upp det?” brukade hon skratta när folk tittade snett på hennes korta kjolar på bygdegårdsdanserna.

Hon har alltid, så länge vi funnits, haft snaggat hår. Max 3 cm kort, silkeslent hår. Rökare som hon är gjorde att rynkorna kom tidigt och numera ser hon ut som en gammal indian. Med snagg. Hon har aldrig använt rynkkräm. Hon har däremot smörjt in sig med ACO´s parfymerade bodylotion sedan urminnes tider. När det är fest har hon glitterspray i sitt snaggade hår.

Jag har aldrig hört henne säga något negativt om sitt eget utseende. Att hon var snygg från knäna och ner var ett lättsamt skämt, men lika ofta kunde hon säga ”jag är så snygg” när det var fest.

Jag tror att det där att hennes utseende aldrig spelade någon roll helt enkelt hade att göra med att det var ointressant i sammanhanget. Hon visste helt enkelt själv att hon var så mycket mycket mer än sitt utseende, vilket gjorde att jag tror att mammas utseende sällan har varit till diskussion någonstans faktiskt. Det var en sådan skitsak.

Samtidigt tror jag även att hon helt enkelt var nöjd. Kort, rund, mjuk, rynkig, snaggad och jävligt tillfreds. ”Jag är så snygg!”.

 

Jag har 3 mostrar, för vilka det är lite likadant. I vår släkt är det kvinnorna som syns och hörs och storväxta, gapiga och vackra är de alla 4. De har så starka och utmärkande personligheter att deras utseenden helt enkelt hamnar otroligt långt ner på viktighetsskalan. Deras utseenden blir, oavsett hur de ser ut, tillsammans med de strålande personligheterna, vackra.

 

Och där någonstans är jag också. Jag tycker verkligen att mitt utseende är en jävligt oviktig sak. En petitess. Totalt jävla intetsägande faktiskt. Jag är så himla mycket mer än hur jag ser ut. Sen har jag, precis som mamma, en förkärlek för festkläder. Klänningar. Blommiga helst. I perioder målar jag naglarna ofta. Men mer än så är det inte. Jag är nöjd som det är och orkar inte lägga tid och energi på att ha ångest över något som är så oviktigt.

 

En sak som är störd, är att kvinnor ofta uppmuntras till skönhetsvård när de känner sig ledsna och nedstämda. Amanda Schulman skriver ofta om sina små ”ritualer” med diverse skönhetsprodukter som hon gör ”för att må bra”. När en kvinna mår dåligt, märker folk ofta det på att hon tex slutat borsta håret. Slutat piffa till sig. Det är så jävla sjukt. Och fan vad psykad folk måste tro att jag är, då jag duschar sällan, borstar håret sällan, sällan har parfym, sällan sminkar mig, sällan klär upp mig. Undrar vilken diagnos det ger mig.

 

Det säger i alla fall himla mycket om hur utseende och kvinnlighet går hand i hand. Och det finns få saker som är så skrämmande och provocerande som en kvinna som inte bryr sig om sitt eget utseende. Eftersom just det där med utseendet är något som ofta används emot oss. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag blivit avsnoppad eller dräpt genom att den manliga diskussionsmotparten helt enkelt fält en elak kommentar om mitt utseende. Och det funkar ju.

Kvinnor vill och har alltid velat vara vackra och attraktiva för män. Våra utseenden är i många fall våra triumfkort på samma sätt som det i lika många fall blir våra fall.

 

En annan sak som betytt mycket för min inställning till min kropp, är, SÅKLART, min man. Jag har nämligen haft turen att träffa en man som har ungefär samma inställning till kroppen som jag. Nämligen den om att kroppen i sig är sekundär. Det är inte existensen av benhår eller inte som han går igång på när vi ska ligga. Inte heller är det magstorlek eller vinkel på tuttarna. Han går igång på mig. Och fäster sig inte vid detaljer. Skulle han till och fästa sig vid detaljer så har jag, lyckligtvis, hittat en man som gillar mjukt. Och det var ju tur. Men jag tror att han skulle gå igång även om jag vore smal, hade perfekt fasthet på lökarna och glänsande lår.

 

Hur som helst. Hans lugn lugnar mig.

 

Tyvärr är vi båda lite väl lugna för tillfället. Och börjar känna av en viss ohälsa efter de här åren i soffan med chipsskål och ben&jerry icecream.

 

Och därav min början till inlägget. LD får alltid skit, då hon någon gång yttrar ett litet knyst om att hon eventuellt har haft en liten tanke om att börja träna. Det får hon, eftersom hon tidigare, liksom jag, skrivit inlägg om skönhetshets och smalhet som något negativt.

Det är lustigt hur hälsa och SKÖNHET alltid kopplas ihop faktiskt, särskilt när det gäller kvinnor.

Om vi jämför deltagarna på Biggest Looser. När det gäller männen där, handlar det alltid om just hälsan. De vill leva längre, få muskler, bli starkare, kunna springa ett maraton. Medan kvinnorna vill komma i kläder i mindre storlekar. Eller åka karusell med sina barn. Eller bara TRÄFFA EN MAN.

 

För kvinnor handlar hälsa dessutom i princip alltid, enligt media, om att bli smal. Smalheten är målet, belöningen. Smalheten, som liksom av en ren händelse, dessutom råkar vara idealet för hur en kvinna bör se ut.

 

Det är så jävla skjukt.

Klart som fan att man kan trivas med sin kropp även om den är överviktig. Klart som fan att man till och med kan ha en god hälsa trots att man är överviktig. Klart som fan att man kan vara glad och nöjd och tillfreds även om man har en kropp som inte klassas som idealet.

Och klart som fan att kvinnor också kan vilja träna för att leva längre, springa ett maraton eller fixa lite muskler. Precis som att det finns många män som nog bra gärna skulle vilja bli lite smalare.