argsinta divor
Alla tjejer som någon gång haft ett intresse för sång samt eventuellt lite talang, vet att den här låten ja...man får ångest av den... Skit i att det är en fjantig Disneysång och de har långklänningar och tittar varandra varmt i ögonen, hör hur de sjunger!! Det är helt otroligt faktiskt.
Minns ni pratet runt den här? Om hur mycket de HATADE varandra? Hur de grälade?
Låt mig genast lägga en liten feministisk touch på det, för är det inte typiskt?
Var det nån som snackade så när Bryan Adams och gänget gjorde All for love? Elton Johns alla duetter? Vilken jävla duett som helst mellan män. Inte målar media upp värsta cat fightsen killarna emellan?
Men så fort en kvinnlig artist blir tillräckligt stor blir hon en "diva" enligt medierna och kan då heller inte samarbeta med någon annan. Hon hatar konkurrens helt enkelt. Vill vara ensam på toppen.
Madonna har väl lyckats komma undan det lite, men istället framställs hon lite som en fascist. Som styr allt med järnhand. Robbie Williams fulländade bilden av henne genom låten "madonna" som sägs handla om Madonnas någon långvarig (Guy Riche? kanske är de ännu tillsammans?) pojkvän som egentligen var tillsammans med en annan tjej. Men så ringde Madonna och Robbie sjunger "i love you baby, but face it she´s madonna". Typ- när Madonna ringer, då kommer man. Oavsett vad.
Ja. Kvinnor och även svarta artister vinklas ofta hårt in i olika mallar. Svarta kvinnor är alltid divor, argsinta och bestämda. Svarta män är alltid antingen väldigt macho eller lite roliga och busiga. Bland vita kvinnor finns lite större spelrum, men inte jättemycket. Se bara på Robyn som i svenska medier redan stämplas lite som Madonna. De stora vita männen klarar sig. Kommer undan med det mesta pga medias hjältestämplar. Förmänskligas ofta till viss del, men bara till viss del så att glorian ändå sitter säkert. De allra största männen beskrivs ofta som nästan lite folkliga, med stora hjärtan och mjuka sinnen. Eller som stencoola. Och när de blir gamla är de coola gamla ”rockrävar”.
Tänk på det, när ni läser om dem i tidningar så får ni se. Att jag som vanligt har rätt.
Själv är jag ju då Gotlands argaste kvinna. Arg och lite divig faktiskt.
