brunheten

Jag tror faktiskt att alla de flesta människor jag känner uppger sig vara mer eller mindre genusmedvetna. Eller....de tycker det är hemskt att kvinnor tjänar mindre än män. Eller deras män dammsuger minsann. Eller de klär inte sina döttrar i rosa.

Jag tycker, egentligen, att allt sånt här är av godo (förutom det där med inget rosa) för minsta lilla intresse eller tanke KAN ju alltid utvecklas. Ett frö växer alltid osv. Och eventuellt blir man sugen på mer, då det är fröet är sått. För precis som Lilla My skriver så handlar det om kunskap.

 

Däremot är ju inte genus något reserverat för "de som kan". Ultrafeministerna med hår under armhålorna och barn i regnbågskläder som läst 30 poäng genusvetenskap på universitetet och kan rabbla härskartekniker i sömnen. Tvärtom är det ju av godo att de som kan och vill anamma det faktiskt gör det.

Men hur kan man egentligen "leva" genus?

 

Ja. Nu ska jag berätta för eder hur VI gör i vår familj. Små tips och trix som gör livet lite mer genusrosa, helt enkelt. Små små saker som vi har märkt gör skillnad och som gör gott.

 

Låt oss börja med det omdiskuterade ämnet Kläder. I vår familj är allting fritt, fram till sexigt och våldsamt. De två sämsta delarna på de två könsskalor som vi som handlar på Kedjorna har att roa oss med. Har man råd kan man givetvis köpa vackra, färgglada kläder från mindre butiker, inriktade på neutralitet och färggladhet. Men det gör inte vi. Kanske hade vi haft råd, men så mycket vikt fäster vi inte vid kläder.

Istället blandar vi hej vilt från pojk och flickavdelningar. När barnen är små är det lättare att styra och bestämma. Men sen blir de större och får favoritplagg.

 

Storungens favoritplagg är en rosa, glansig klänning i ett totalt värdelöst material. Den har hon fredag till söndag för det är de dagar då vi kommit överrens om att hon får välja själv. Övriga dagar har hon mjuka byxor och mjuka tröjor. I alla färger, men eftersom vi vet att hon föredrar rosa och lila väljer vi oftast dessa åt henne. Efter 5 tror jag att hon kommer att få välja kläder själv, med vissa gränser för prinsessklänningar och våldsbudskap på tröjor.

Lillungen har ett favoritplagg- en brunrandig klänning med uggla på. "Ugglekännin" som hon säger. Den får hon ha när den är ren. Annars samma som den stora. Mjukhet är a och o. De har sällan jeans, tex. Och alla färger är välkomna.

Ytterkläderna är oxå i alla färger

 

* Tips 1- När vi målar målarbok ihop med ungarna är vi noga med att alla hudfärger ska finnas representerade i skapandet. Bor man på ett ställe med jävligt låg invandrarfrekvens är det upp till en själv att normalisera normalisera normalisera allt det som, ur barnens ögon, skulle kunnas ses som avvikande, helt enkelt för att det inte förekommer så mycket i deras direkta omgivning. Vårt stora barn målar svart, brun, rosa, gul eller röd hudfärg. Vår lilla målar ännu gärna gröna och lila ansikten, men tex idag blev Askungen vackert brun. Om du vill kan du även nynna lite hurtfriskt på följade visa när du sitter och målar hudfärger i alla olika kulörer  - "både vit och röd och svart, gör det samma har hen sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jooooord!"

 

 

Lady Dahmer skriver ofta och bra om att vara fin. LD säger inte så till sina barn, att de är fina. Inte heller säger hon att de är duktiga. Istället uppmärksammar hon deras prestationer på andra sätt. Detta är så jävla bra och smart tycker jag och min man. Och detta jobbar vi mycket med. I perioder. För man är inte mer än människa, uppfostrad av andra människor. Och är det inte jävligt mänskligt, att strö tomma komplimanger omkring sig? Av artighet. Av välvilja. Och sina barn älskar man ju. Vart enda streck de drar med pennan är så otroligt fantastiskt. Varenda liten kullerbytta de gör! Och för att inte tala om första gången de övervinner något de tidigare inte vågat! Det är så fantastisk! Och man vill jubla. Skrika så att änglarna hör att DU ÄR SÅ FANTASTISKT OTROLIGT SUPERDUPERDUKTIG MITT BARN!!

Men efter ett tag med de fasonerna så hamnar man där. Då ungen kommer och frågar - är jag fin nu? Eller - ser du vad fint jag gör, mamma? Och snart svälter de sig till döds och de sista orden de yttrar på dödsbädden innan de dör av uttorkning och svält blir - är jag fin nu?? GUUUUD det är så sorgligt!

Nu har vi döttrar och eftersom kvinnor i regel lider av mer bekräftelsebehov än män (vilket troligen beror på att man inte är lika tokig i att ständigt bekräfta små pojkar..) och får jobba lite hårdare med detta som flickförälder än med pojkar. Med pojkar kan och bör man istället jobba lite med andramänniskorperspektivet. Men inte genom att skapa bekräftelsebehov, utan snarare ”hur tror du det känns för Olle när du sparkar på honom?” Och ”när du säger hej då till en kompis, vill du inte då att den kompisen ska säga hej då tillbaka?”.

 

* Tips 2. När vi läser böcker (böcker med uttalad genusmening är ofta dyrare och vi äger faktiskt ingen sådan ännu. Men vi lånar!) byter vi kön och föräldraroller hit och dit. Eftersom vi läser varannan kväll och inte har pratat ihop oss om varje liten bok, har nog de allra flesta karaktärer i de flesta böckerna, varit både det ena och det andra. Min man byter ofta "mamma" mot "pappa" när han läser, eftersom han upptäckt ett akut pappaunderskott i de flesta böcker. Jag byter kön. Eller undviker kön. I boken Pite och Palt (om två könslösa kaniner) får tex fotbollsbäver, som är en stor, arg, riktigt jäkla manlig karaktär- bli en tjej. I boken om de två igelkottarna som blir kära är båda tjejer. I boken om Tutu och Tant Kotla är Tutu en flicka. Osv osv. Nu när HEN är så på tapeten är det givetvis en ny utväg att ta till.

I en bok vi nyligen lånade fanns en prins, vilken genast fick världens pipigaste och ljusaste röst genom mig, osv. Vi leker med roller, så att säga.

Ibland gör jag om texterna helt. Tex i boken Alfons och Milla. När Alfons på slutet, efter att återigen ha VÅGAT börja leka med tjejer efter att ha blivit retad av de stora killarna säger- "jag leker inte alls med tjejer. Jag leker med MILLA" säger jag

-          Ja! Jag leker med tjejer! Och idag leker jag med MILLA.

Den boken alltså...jag hatar den... Hur den RADAR UPP alla fördomar man kan ha om tjejer och sedan presenterar MILLA som då INTE är sådär som ALLA ANDRA tjejer. Jag antar att boken är tänkt för att visa på att tjejer inte alls BARA är sådär som killarna tror. Men budskapet går inte riktigt fram tycker jag. Så i perioder gömmer jag den... :D

 

När vi leker med barnen, är det samma sak som med målarböcker. Där finns homosexuella, transpersoner, människor med andra språk osv. Och familjekonstellationerna varieras till oändlighet, om det nu är familjelekar på tapeten. Vilket det inte är särskilt ofta än. Annars är det modiga flickor och blyga pojkar. Arga flickor och snälla pojkar. Bråkiga flickor och pyssliga pojkar. Osv osv. Lets vänd på alltihop.

 

När vi leker mer fysiska lekar, rättare sagt Monsterlekar, vilka är barnens favoritlekar, är oftast jag monster. Jag är ful, läskig, elak och vill äta upp dem. Pappa räddar dem. De räddar pappa när monstret fångar pappa osv.

Och när vi dansar så dansar alla. Även pappa (vilket egentligen inte alls ligger i den här pappans NATUR, men han fogar sig snällt för jämlikhetens sak).

 

Barnen förstår snabbt i hemmet vilka saker samt respektive sysslor som är Mammas och Pappas. Vi är noga med att SÄGA att vertyga, skruvar och muttrar osv är Mammas och Pappas, men de är inte dumma. Bilen är också pappas och det får väl va så då, så länge jag inte har körkort. Men dammsugaren är oxå pappas. Och skottningsredskapen är mammas.

 

Som person är jag ingen direkt tjejtjej, men däremot till intressen. Samma sak med min man.Till personen är han ingen karlakarl, men till sina intressen är han det. Länge  hade jag ångest över detta, att jag inte kunde vara en bättre förebild eftersom jag helt enkelt inte har intresse nog. Men inte nu längre. Jag bakar, pysslar, leker och plockar blommor med barnen. Pappan skruvar, hamrar, badar, spelar fotboll, cyklar och gör allt det där som jag hatar- med barnen. Vi delar på allt hushållsarbete och andra rutinarbeten runt huset. Men han bygger och fixar med tekniken. Jag bakar och älskar blommor. Vi hatar båda att laga mat. Och vi älskar båda våra datorer. Vi älskar att vara utomhus (i alla fall när det inte är snö). Jag tror att så länge barnen får möjlighet och uppmuntran till att prova på och vara med på bådas ”grejer” är det lugnt. Hade någon på något sätt uppmuntrat mig till att köra traktor eller sösle för korna när jag var liten, hade det vart annorlunda för mig idag. Och det hade inte spelat någon roll vem som gjorde det, bara jag fick uppmuntran och tro på mig. Jag tror att barn på många sätt lär sig, följer och tar efter den förälder som har samma kön som barnet själv, men inte i allt.

 

Tips 3 - Jag sminkar mig inte inför barnen de få gånger jag faktiskt sminkar mig. Jag kan inte rättfärdiga det inför dem så därför får de helt enkelt leva i tron att ibland blir mammas ögonfransar kolsvarta, som genom ett trollslag!

 

Och så språket. Igår provade jag HEN för första gången i Offentlighetens ljus. Lillungen hamnade i en liten dispyt med en unge nere på bibblan. Som hade svart jacka och gröna täckbyxor, men ändå, jag kunde ju inte se könsorganet och därmed alltså inte veta könet. Så jag ropade - FRÅGA HEN BARA, om du kan få tillbaka klistermärket. Min man började skratta. Av skam. Ja. Han är en bra människa och öppensinnad för det mesta, men det där var riktigt jobbigt för honom. Jag får försöka ha överseende.

Hur som helst. HEN ska bli vardag i vår familj.

Men det är annat oxå. Vi säger tex SNÖPERSON, BRANDPERSON OCH STJÄRNPERSON, BVCPERSON, SJUKVÅRDARE osv osv. Sjunger "en sockerbagare hon bor i staden". Vi pratar om coola, modiga, häftiga och snälla barn. Inte om söta prinsessor och modiga prinsar.

 

*Tips 4 I de flesta av våra böcker är tjejer huvudrollen, annars gör vi om. Vi kollar på filmer med tjejer i huvudrollen. Ronja, Pippi, Madicken, Lotta på Bråkmakargatan. Vi ser videos med Robyn på youtube. Numera även videos på Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och diverse kvinnliga ryttare. Som pojkförälder skulle jag göra ungefär samma sak, men även inkludera män, som beter sig på ett annorlunda vis än normen. De är bra mycket svårare att hitta då den kvinnliga könsrollen är den som oftast anses behöva ändras, men letar man så hittar man. Bolibompakillarna är fina. Alfons bra i vissa lägen. Ska återkomma med fler tips.

 

Och just det. Jag har lärt mina barn att det är okej att fysiskt försvara sig om det behövs. Men det är inte direkt genus, utan mer mänskligt vett. Alla barn måste lära sig att försvara sig. Stå upp för sig själva.

Det här lär vi våra barn.

Steg 1- Säga NEJ SLUTA med hög röst.

Steg 2(om personen inte slutar) - Ropa på/hämta fröken

Steg 3 (om man inte kan hämta fröken eller om det inte hinns med) Knuffa bort personen i fråga.

 

Precis som du själv skulle göra om du hamnade i en våldsam situation. Däremot får inte barnen BÖRJA med att knuffas. Och de får inte slåss. Det vet dom.

 

* Tips 5 Var en förebild.Tänk på hur du pratar. Betygsätt inte andra människor inför barnen. Spara omdömen om folk till ensamtid. Men var för den sakens skull inte mesig. Jag är hårdare och modigare än någonsin numera, eftersom jag känner att jag måste vara en förebild för barnen. Jag tar helt enkelt ingen skit. Och jag drar mig heller inte för att uppfostra andras barn. Det kan sannerligen behövas ibland.

 

När vår dotter uppmärksammade det faktum att mamma oftare säger "jag tycker om dig/jag älskar dig" till pappa än tvärtom (den dagen blev skilsmässa ett ganska intensivt diskussionsämne här hemma får man säga!!) startade, naturligtvis utan barnens vetskap om att det var med mening, kampanjen PappaVisarKärlek här hemma. Ibland får jag påminna honom och viskar då- säg det nu och så säger han med hög röst- JAG ÄLSKAR DIG JENNY!!!

 

För när man lever i familj måste man ju vara medveten om att det är vi som mor och far som "lär" barnen hur ett förhållande är. Hur ett förhållande ser ut och vad det innebär. Slår pappa mamma är risken stor att eventuella söner senare slår sina fruar och att eventuella döttrar senare låter sig slås. Har mamma alltid maten på bordet när pappa kommer hem blir det barnes norm sen.

 

Mitt svåraste komplex i livet är ju, tex, att jag INTE har maten på bordet när min man kommer hem eftersom jag aldrig lagar mat, för jag hatar det. Det har jag komplex för, eftersom min mamma ALLTID ALLTID ALLTID lagade mat och detta DESSUTOM alltid från grunden.

Jag städar även mer än min man, eftersom jag är uppvuxen med att se min mamma städa, medan han är uppvuxen med att se sin pappa bygga och mecka. Jag fixar julen i huset, eftersom min mamma alltid fixade de mest fantastiska jular för oss när vi var små. Och så håller det på.

Därför- var en förebild. Säg till din man (ja jag utgår ifrån att du, läsare, är en kvinna)

-          Vill du verkligen att vår son ska bli en lat jävel som aldrig städar hemma, vilket kanske kommer att leda till att hans fru (om han nu är lagd åt DET hållet) lämnar honom, vilket enligt statistiken kommer att leda till att han DÖR i förtid???

-           - …eh…nej…

-           Men det fattar du väl att så länge han ser sin mamma ständigt plockande på pappas saker och så länge han ser sin pappa ständigt sittande i soffan med en öl i näven så kommer han ju ha ta efter det beteendet! ÄR DET VERKLIGEN DET DU VILL???!!!

 

Gud så präktigt detta blev nu då. Jag låter som en slags guru.

Långt blev det också. Men nu har ni lite att jobba med!

Nu måste jag sova.

Amen