Jag tycker det är svårt med män nu.
Är ovanligt glad över min sjukskrivna tillvaro, vilket gör att jag inte behöver beblanda mig med övriga samhället om jag inte har lust. Facebook räcker. Suger musten ur mig.
Och det att vara gift med en man också. Oerhört ansträngande i dessa dagar skulle jag vilja påstå.
Det handlar om våldtäkt överallt. Och rätt som det är gör arga snickaren ett uttalande om att män är djur som bara vill sprida sin säd och får massa uppmärksamhet i media. Och nästa dag handlar det om att "pojkar tycker det är omanligt att plugga" och så blir 13 män och bara 4 kvinnor nominerade till Region Gotlands kulturpris och så visar Svt en dokumentär om varför kvinnor är kortare än män (vi har helt enkelt fått mindre mat genom alla tider) och ja.... Fy fan. Det finns ingen ände.
Det stör mig så in i helvite att de som engagerar sig, delar texter, sitter i debatter och verkligen jobbar för att hålla debatten om våldtäkt vid liv, det är kvinnorna. Delar man en skitbra text i ämnet så är det kvinnorna som gillar. Jag har typ 2,3 män i mitt flöde som ibland delar liknande texter själva och som trycker på gilla och deltar i diskussioner.
Jag själv anser att just FB är det optimala stället att ta ställning, särskilt om man tycker det är obehagligt att göra det irl. Visa en ståndpunkt. Stå för sina åsikter. Använda sin plats på Internet till att skapa en förändring, för det tycker jag att man gör.
Jag älskar att ta del av andras delade artiklar tex. På FB kan man ju få insyn i andra ämnen än de man själv redan brinner för.
Jag har bönderna, miljövännerna, hon som propagerar för att kvinnor ska få föda hemma, folkmusikerna, operakillen, de som jobbar för att synliggöra psykisk sjukdom och så självklart, moderaterna och sverigedemokraterna och de som ungefär har motsatta åsikter än mig.
Jag läser allting. Gillar, ogillar, kommenterar ibland.
Framför allt delar jag själv. Trycker texterna i mina fbvänners ansikten. Skriver provocerande och får igång debatt. INGEN kan någonsin missa vad jag tycker är viktigt. Jag gör det väldigt klart. Och jag skulle skämmas så över mig själv om jag inte gjorde det, med tanke på vilket samhälle vi har just nu med både kvinnohat och främlingsfientlighet.
Många av kvinnorna i mitt flöde är likadana, om än inte lika hätskt som mig. Men männen tiger. Delar fjanterier. "Roliga" saker. Lättsamma. De är så himla rädda. Så himla rädda för att sticka ut. För att tvingas stå upp för något. Särskilt om det gäller ett så kallat "mjukt värde", tex då värderingar kring sexualitet och våldtäkt. Och särskilt om ämnet på något sätt nuddar vid manlighet.
Män är så jävla rädda.
I helgen var jag i Uppsala och träffade mina 4 bästa vänner. Vi sammanstrålade på fredagen kl 13 och skildes åt på söndagen kl 18. Mellan dessa klockslag pratade vi oavbrutet, förutom de få timmar vi sov. Vi pratade tills vi somnade ifrån varandra och började prata såfort vi slog upp ögonen. Jag var hjärnmässigt död när jag kom hem, men själsligt helt full och varm.
Vi har pratat om allting. Mycket politik och mycket "mjuka värden". Ingenting ytligt. Ingenting oviktigt. Allting brännande och allting djupt. Vi ses så sällan att vi inte kan slösa bort tiden på ytligheter, men även om vi sågs varje dag skulle vi nog inte göra det särskilt ofta för vi är helt enkelt inte såna. Det är hjärtat utanpå kroppen och rakt ner på djupet med oss alla fem.
Och jag tänker att när män ses är det tvärtom. Ytlighet, lättsamhet och göra allt för att inte stöta sig med varandra. Och så alkohol, icke att förglömma. Män umgås sällan ledigt och otvunget utan alkohol. Och är det något viktigt så tar de det med sina kvinnliga partners. I alla fall männen på Gotland.
Män pratar inte politik, förutom den hårda politiken och då tävlar de gärna i vems åsikter som är hårdast. De pratar inte om oro över sina barn, om sina förhållanden med fruarna (mitt umgänge är extremt heteronormativt..) eller om psykisk ohälsa. De blottar inte sina svagheter inför varandra och de är så extremt rädda för att stöta sig- med varandra.
Och så har jag med stor sannolikhet en son i magen. Och spontant känner jag bara nej. Ta ta och stanna där inne lilla vän. Jag vet inte om jag kan garantera din säkerhet när du kommer ut. Jag vet inte hur jag ska kunna beskydda dig från den här skiten. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att fostra dig till en man fri från allt det där. Spontant känner jag att ska vi flytta någon gång så är det nu. Jag tror att män gör sig bättre i storstäder. Där acceptansen för olikheter är större. Där samhällsklimatet inte är lika macho och den sociala kontrollen inte lika stor.
Jag håller helt enkelt på att tappa hoppet.
Och nej, jag hatar inte män. Det är inte manshat att skriva om strukturer eller om hur män som grupp ÄR. Det är att generallisera och ibland måste man göra det. Kring kvinnor görs det hela tiden. Kvinnor ÄR på jättemånga sätt, vilket oftast inte ens ifrågasätts. Men så fort man prata om män som grupp, om strukturer eller för den delen om ren forskning, så går de i taket.
Forskning visar tex att män som grupp, över hela jorden, äter mer kött än vad de behöver. Kvinnor äter också kött, men inte alls i samma mängder och de flesta kvinnor jag känner är väl medvetna om att de även behöver grönsaker och långsamma kolhydrater. Män tror att de dör utan kött. Att deras kroppar veknar utan kött. Att deras massiva musikelmassa (som typ 2 procent av alla män faktiskt har eftersom övriga är lönfeta och otränade och dör i förtid) kräver kött. Och den miljöfarliga och djurplågande djurproduktionen världen över ökar och ökar och förstör och förstör. Och männen ba "kött är ju viktigt för våra kroppar". Och sen end of discussion.
Männens behov först. Om män har ett behov ska detta tillfredsställas, till varje pris som helst. Behöver de kött spelar det ingen roll till vilket pris det blir. Behöver de knulla ska de knulla till vilket pris som helst. Behöver män fiska fisk ur havet för att försörja sig så fiskar de tills fisken tar slut, de har ju behovet.
Är en man kissnödig så pissar han vart han än befinner sig. Tycker män att det är roligt att jaga vilda djur ska djuren jagas tills de är helt utdöda.
Som vit människa, boende i ett rikt land i Norden, är jag väl medveten om hur jag bidrar till att människor i andra länder har det sämre än mig. Jag förstår att för att jag ska kunna ha det bra, måste andra ha det sämre. Jag måste sko mig på någon annan för att själv ha det så här pass bra.
Jag kan tex köpa nya kläder varje säsong, för att andra kvinnor jobbar för en krona i timmen i Indien. Jag kan äta billig mat för att andra människor jobbar för skitlöner i rent av farliga miljöer på andra platser i världen, med att odla, bespruta och skörda maten jag sedan kan köpa billigt. Jag kan renovera mitt flådiga hus genom att anställa desperata människor att göra det åt mig, billigt och gärna svart och helt utan trygghet för dem. Jag kan ursäkta mig med att "de tjänar ju på det" utan att prata högt om att jag tjänar mer på det och dessutom på hens bekostnad.
Hela tiden är jag medveten om att jag bidrar till förtrycket. Jag som vit människa i ett västerländskt land, bidrar till skiten och jag gör vad jag kan (alltid mer dock) för att göra skillnad.
Jag tror att jag känner ca 5,6 män som kan hålla med mig om ovanstående fakta. Och när det kommer till andra förtyck, tex det förtryck som män utövar mot kvinnor, är det ännu värre. De allra flesta män jag känner kan inte ers erkänna att där finns ett förtryck och en orättvisa. Och om de KAN det, så är det alltid någon annans fel. Aldrig deras eget i alla fall. I de flesta fallen är det faktiskt kvinnornas eget fel.
Kvinnornas eget fel att män inte tar ut fler föräldradagar. Kvinnornas eget fel att vi våldtas och ständigt lever i beredskapen att vi skulle kunna våldtas. Kvinnornas eget fel att vi tjänar mindre (vi borde visa framfötterna mer). Kvinnornas eget fel att vi står för merparten av hushållsarbetet (fast här är de flesta män överrens om att just DE faktiskt gör hälften, att just DE står över statistiken). Kvinnornas eget fel att vi har kroppsångest och ätstörningar.
Eller så är det alla andra mäns fel. Aldrig ens eget.
Och det leder ju till att männen, gång på gång, kollektivt, kommer fram till att ingenting behöver göras. Ingenting behöver ändras. Och våldtäkterna fortsätter. Och barnen fortsätter att vara främst kvinnornas ansvar. Och kvinnorna fortsätter att halka efter på arbetsmarknaden. Och männen kan leva på som om ingenting har hänt. Totalt ansvarslösa.
Det finns tre saker jag ska lära min son som jag anser är manlighetens allra största problem:
* Ansvar
* Lyhördhet
* Begränsning
Ja. Detta kan vara det mest provocerande jag någonsin skrivit. Det skiter jag i. Jag behöver inte mäns gillande. Jag behöver förändring.
Och du man, som precis har läst det här och känner att det på INGA SÄTT gäller dig. Eller att DU MINSANN. Så skönt för dig. Verkligen. Lev nu vidare i din trygga lilla bubbla där allt du gör är perfekt och inte påverkar någon annan på något sätt. Slipp att öppna ögonen för hur just DU bidrar till kvinnoförtryck och förtryck av uländerna. Lev du vidare i din sköna tro om att allting är alla andras fel. Och ha det så mysigt.
