brunheten

Känner att jag måste summera den här tiden som har gått lite. Den här bloggen ska ju, lik de tidigare bloggarna jag haft, sparas ner sen och fungera som dagbok åt vår familj. 

 

Så jag får börja förr förra helgen.

Eftersom det blev bestämt att jag skulle åka till Uppsala på måndagen fick jag som vanligt grav separationsångest och vi bestämde oss för att åka till Kneippbyn på lördagen.

Vi gick upp tidigt och åt tidig lunch hemma innan vi brakade iväg. Hade sagt till barnen på morgonen att de skulle få en överraskning och körde kringelkrokar till Kneippbyn eftersom de sedan länge har lärt sig vägen dit. 

 

Det är dyrt att åka till Kneippbyn. I alla fall för oss. Det händer några gånger per sommar och därför gäller det att suga ut så mycket som bara möjligt av dagen. Så det gjorde vi. Vi åkte och gjorde allting. Åt glass och sockervadd. Hade en helt ljuvlig dag där, ja för allting blir ju ljuvligt när ens barn är i sjunde himlen. 

Vi avslutade på vattenland. Med pooler och vattenruschkanor. Jag tog sommarens första dopp i sjörövarpoolen. 

På kvällen åkte vi förbi Sibylla och åt kvällsmat. Jag åt vegburgare med fullkornsbröd och bara lite lite ketchup och blodsockervärdet klarade sig fint. :)

 

 

På söndagen var vi hemma och mös. Gosade med våra kattungar.

Och på måndagsmorgonen åkte jag.

 

Bara grejen att ha 3 timmar ensam på havet. Det är ljuvligt. Det finns absolut ingenting att göra på båten. Man kan läsa eller se på film eller lyssna på musik. Tre saker som jag älskar. Så jag gjorde allt. Sedan in till Sthlm och sedan vidare till Uppsala.

De nyblivna föräldrarna Fanny och Henning hämtade mig vid stationen, vi åt och åkte sedan till sjukhuset där deras bebisar ligger på neontalintensiven. 

Och där löpte sedan dagarna. Jag fick mata bebisarna, genom att sakta trycka på en spruta som sprutade ner bröstmjölk åt dem genom en sond i näsan. Jag fick hålla min hand över deras små kroppar, se in i deras ögon och sjunga små vaggvisor för dem. Sitta bredvid deras föräldrar under de timmar som föräldrarna, som en del i behandlingen av de för tidigt födda barnen, ligger i sängen med barnen hud mot hud. Forskning visar att för tidigt födda barn mår otroligt bra av det- att ligga hud mot hud med sina föräldrar. Och Fanny och Henning ligger där, dag in och dag ut, timtals varje dag, med sina små barn. 

Det var en mycket känslosam resa för mig. Kanske kommer jag aldrig mer i livet att få se så små människobarn. Att få mata, vara med vid bad och få ta del av den dagliga omvårdnanden av så små, vackra barn som kämpar varje dag för att växa och bli stora var jäkligt häftigt. 

På kvällarna hade jag fått låna ett studentrum och låg vaken sent och Funderade varje kväll. Helt ensam. Så jäkla skönt. 

 

 

På torsdagen åkte jag hem. Kom hem vid 18 på kvällen och hann spendera några timmar och en natt hemma innan vi på fredagsmorgonen stack till Fårö med hela bilen fullpackad. Det var Dags För Tält. 

Det var ganska blåsigt när vi kom upp först och barnen tog ett blåsigt dopp i havet. På kvällen blev det helt stilla och barnen badade och vi lagade bulgur i serviceköket.

Ëfter att barnen hade somnat satt jag och min man i tältet. Långt ute över havet såg vi hur det blixtrade i ett stort  blått moln. Det var vackert. Sen gick vi och la oss. Och sen brakade helvetet löst kan man säga. Från 01 till 04 befann vi oss rakt i ett sjudundrande åskoväder. Det var som att vara på nattklubb, det blixtrade oavbrutet. Knallarna skar i öronen och för andra gången i mitt liv var jag rädd för åskan. Vi hade nämligen slagit upp vårt tält precis under en tall...

Vid 03 vaknade barnen och kröp ner hos oss på våra trånga luftmadrasser. Någonstans runt 04 lyckades jag somna, men vaknade vid 05 igen. Då hade stortjejen inte lyckats somna om utan gått upp och satt ute i "vardagsrummet" och målade och frös. Vi gick på toa och sedan tvingade jag henne att somna om. Vid halv åtta vaknade barnen, men jag kunde bara inte gå upp. Maken, som sovit sig igenom större delen av åskovädret, gick upp med barnen och lät mig sova vidare.

 

 

Jag vaknade vid 10 då familjen kom tillbaka från en tur till stranden. Det var strålade solsken. Straxt därpå kom svärföräldrarna samt makens bror och hans barns och vi åt frukost (nr 2 för dem) och gick ner till stranden igen. Barnen lekte nakna, svärfar och hans söner vakade över barnen medan jag slappade i en brassestol. Tog mina första dopp i havet. Tänkte att det finns ingenting som får mig att känna mig så LEVANDE som att vandra ut i Östersjön och doppa mig. Ö- generna skriker av lycka varje gång. Endorfinet flödar. Jag älskar att bada i havet. 

 

På eftermiddan åkte vårt besök och vi i familjen återvände till stranden efter korvgrillning uppe vid servicehuset. Det var stilla och varmt nere på stranden. Barnen hoppade i plurret och jag och maken satt och såg på dem. Höll varandra i handen och pratade om hur lyckliga vi är. 

 

 

Dagen efter var det blåsigt igen och lite kallt. Vi slappade kring tältet barnen lekte med några kompisar de fått och sedan åkte vi en sväng med bilen. Vi hittade för första gången Bergmans hus! Det är såklart ännu jätteövervakat med stora stängsel runt och dessutom är vi inte så värst intresserade. Men det var ändå häftigt att få se miljön i vilken han levde.

Vi parkerade vid havet en bit ifrån huset och det var en jättehäftig miljö med stora klippblock, stenstrand och massa häftiga grejer. Vi vandrade längs kusten, mötte ett norskt par som kom över staketet från Bergmans "tomt". Pratade en stund och hoppade sedan över vi också. Vandrade en sväng på Bergmans egen strand (liksom många andra, ska tilläggas) och vände sedan och åkte hem till tältet. Jag fick mens också, mitt i alltihop. På eftermiddan var vi en kort stund på stranden. Det blåste jättemycket. 5åringen badade oavbrutet i de roliga vågorna med en nyfunnen vän, medan vi andra satt och kurade på stranden. 3åringen somnade i min famn. På kvällen åt vi pasta och tomatsås och bestämde oss för att åka hem dagen därpå.

 

 

Och det gjorde vi. Hem med all packning. Tvätta tusen tvättar. Eftersom maken hade packat allting packade jag upp. Barnen lekte i poolen. Makens bror och hans 3åring kom förbi. Hyresgästerna kom hem (2 poliser med sina 2 barn!) och visade sig vara jättetrevliga! Det var kattungar och barn överallt i en salig röra.

Jag packade upp och packade om barnens väskor.

 

Och dagen efter kom deras farmor och farfar och hämtade dem och tog med barnen till Sthlm. Där skulle de gå på Skansen samt hälsa på sin älskade faster och hennes man.

Jag och maken blev ensamma och har varit det nu sedan i tisdags. 

Jag har inte gjort nånting alls. Lyssnat på sommarprat och pysslat om mina växter. Maken har målat uthyrningsstugan. Vi har sett bra filmer och undvikit att lämna hemmet. Jag har inte velat göra det. Det var så jävla skönt att komma hem igen efter alla äventyr.

Igår kväll åkte vi dock ut på Hällarna en sväng och gick en promenad. 

På tisdag har vi 2årig bröllopsdag och man får säga att det kommer lägligt på, så kära som vi är just nu efter 2 ensamma dagar. Han är mitt norr och mitt söder, mitt öst och mitt väst, helt enkelt. 

 

 

I eftermiddag kommer barnen hem. I helgen har makens brorsa 30årsfest och på söndag kommer några vänner hit. På måndag börjar sommarens arbetsvecka för maken och jag vet i fan vad jag och barnen ska pyssla med då. 

 

Vädret denna sommar är lite av en besvikelse faktiskt. Det är blåsigt och mulet och soligt om vartannat. Som om någon har svårt att bestämma sig. Man blir trött av det. 

 

Idag ska jag städa huset innan barnen kommer hem. Och gosa med kattungarna. 

Vi hörs!