brunheten

Jag skrev ju ett inlägg för några dagar sedan...Det där om att feminismen idag behöver lite mer "både vit och röd och svart, gör detsamma har hen sagt", över sig..

Jag TYCKER verkligen det och jag ska verkligen jobba mot att det ska bli så. MEN. Jag har ju inte varit världens bästa på det själv direkt.

 

Min grej har ju varit mycket det där om Perfektionen. Jag har mycket svårt för den. Både i bloggvärlden och i riktiga världen. Precis som Sigge Eklund sa i sin och Alex pod, har jag jävligt svårt för SAMTAL som handlar om ingenting. Om yta. Jag dör inombords av sådana samtal och av sådana människor vars yta man bara inte KAN ta sig igenom då de är så fullständigt livrädda för att visa på något som inte är perfekt. Jag dör. Inombords.

Och jag har kritiserat den ofta.

Vilket ju inte gör mig bättre än någon annan av alla de som jag själv sedan kritiserade i inlägget.

Fast jag antar att vi är många. En stor del av bloggandet för många är ju att ifrågasätta saker och det är ju just sådana bloggar jag vill läsa... Så det blir ju svårt..

 

Men som Fanny skriver måste man ju även kunna ifrågasätta...Utan att för den sakens skull fördöma.

 

En som är väldigt bra på att få till både det tjejigt ytliga (som de flesta av oss ju faktiskt älskar) men ändå vara personlig och intessant är Nina Ruthström. Jag har creddat henne på tok för lite under åren som har gått. Men sanningen att säga så är hon faktiskt en av mycket få bloggar som lyckas med konststrycket att mixa både yta och själ på ett alldeles fantastiskt sätt.

 

Idag har jag funderat på när man egentligen är en feminist? På hur man är. Osv.

Jag har snöat in mig lite på Alex Schulman igen på senaste. Egentligen slutade jag medvetet att läsa honom i höstas av den enkla anledningen att han bor på Gotland om sommaren. Och då läser han den tidning i vilken jag skriver krönikor. Vilket leder till en sådan enorm skrivkramp från min sida om somrarna att det inte är riktigt klokt.

Men så startade han den där jävla podcasten och jag tycker att han är så jävla grym på podcasts så jag kunde inte låta bli. Och självklart är hans podcast med Sigge Eklund helt fantastisk. I första avsnittet berättade Alex djupa och gripande minnen om sin pappa. Hur han via sin psykolog kommit i kontakt med minnen av pappan som han hade förträngt. Hur de där minnena fått honom att så smått ångra den hyllande boken han skrivit om sin pappa. I ett annat avsnitt pratar de om Alex dödsångest och om Sigges matmissbruk. De är så sjukt utelämnande och så sjukt djupa, men samtidigt så himla roliga. Och jag tycker att de bryter mot många manliga könsrollsmönster när de lämnar ut sina djup på det där viset. När de inte är rädda för att blotta sina rädslor och svaga sidor och sorger och allt vad de ältar i den där podcasten. Ja. Jag älskar den!

 

Alex Schulman berättar i ett avsnitt om hur hans fru Amanda fått honom att inse att jämn könsfördelning är viktigt. Vilket vi alla även märkt, då han dels har ungefär varannan manlig, varannan kvinnlig gäst i sin talkshow, samt ofta en majoritet av kvinnor i sin panel. Jag har även märkt att han lagt manken till och lägger kvinnor på sin topplista i Aftonblandet om fredagarna. Och det, att han medvetet jobbar för att få en jämnare könsfördelning dels med de han jobbar med och dels bland de han hyllar, det är en feministisk handling. Han gör något aktivit för att förändra könsmaktsordningen. Och eftersom han är en av Sveriges största medieprofiler så sitter han på en hel del makt, vilket gör att det han gör är bra mycket mer än vad många av oss andra gör.

 

Samtidigt. Samtidigt är Alex gift med Kvinnornas Kvinna. Amanda. Vacker, vän, mild, tjejtjejig. Alla "glossiga magasins" våta dröm. Det är alltså denna kvinna som inspirerar Alex.

Amanda i sig är också intressant. Hon är otroligt kvinnlig. Kvinnligare kvinna får man nog leta efter, skulle jag tro och då menar jag den tjejtjejiga kvinnotypen (vilket inte bara är negativt förstås, men äh, ni fattar).

Samtidigt så har hon gjort en jäkla karriär, utan högskoleutbildning (väl?) och även HON har uttalat att hon medvetet försöker och vill lyfta fram fler kvinnor. Nu har hon startat eget företag med sin syster, startat en podcast på den annars så mansdominerade podcastlistan och ja... På många sätt har även hon gjort väldigt mycket rent feministiska handlingar.

 

Både Alex och Amanda har uttalat att de tycker att det är viktigt att tjejer är tjejer och killar killar. Och även om ALex inte är machomanlig, så har han ju väldigt mycket manlighet i sig, eftersom han är en man.

De är alltså ett par som på många sätt bryter mot könsrollerna, samtidigt som de på många sätt håller hårt om dem.

 

Och då är frågan: kan Alex och Amanda kallas för feministiska? Kan vi hylla dem, eller bör de sänkas, kritiseras?

 

Det är lite samma sak som när man har en kompis. Hon sköter all städning och disk och tvätt i hemmet och hon vabbar 90% av alla fallen. Hon tycker om att göra sig fin och hon skulle aldrig röra en skruvdragare. Hon är inte alls påläst om feminism och genus och hon tycker att det här med HEN, det är att gå för långt.

Samtidigt låter hon sin lilla son cykla runt på en rosa cykel. Samtidigt sysslar hon själv med brottning på fritiden och är ordförande i flera mindre styrelser, vilka alla verkar för att hjälpa ensamma mammor och kvinnor fom flytt till Sverige med sina barn...

 

Förstår ni vart hän jag vill komma?

Bloninbella. Feministisk på så otroligt många sätt. Ofeministisk på så otroligt många.

UnderbaraClara- likadant. KAN man verkligen vara feminist och sprida den där ångestframkallande perfektionsmentaliteten? KAN man verkligen vara feminist när man köper märkeskläder och röstar på Moderaterna??

 

Jag har själv de senaste 12 åren dömt människor utefter hur pass genus/feministmedvetna de är. Tänkt direkt att "hoppet är ute" så fort en potentiell vän visat upp otroliga okunskaper i ämnet. Ärligt talat har jag klassat dem som ointelligenta. Ja. Egentligen inte ett dugg bättre än alla töntrasister som sitter och dumförlarar sosse efter sosse. Sån ÄR jag, för jag kan inte säga att det gått över helt ännu faktiskt. :)

 

Men nu på senaste har något börjat hända. Antar att det är 27årsåldern som spökar. Det här med att se saker och ting från FLERA OLIKA sidor, istället för ifrån en...Det är vad som har hänt. Och det är jobbigt, men häftigt.

 

Och slutklämmen blir ju då att om feminismen tog och öppnade upp armarna lite och inkluderade de med läppstift och sizeme-kampanjer och till och med såna som tycker att ordet HEN är att gå lite väl långt- ja men då skulle vi ju kunna bli hur många som helst. Och vi skulle kunna enas kring de viktigaste frågorna och kollektivt driva dem på ett härligt sätt och VIPS så skulle vi äga världen. :D

 

Ibland tänker jag på den otroliga kraften som skulle kunna uppstå om alla de bloggare som då och då eller väldigt ofta bloggar feministiskt tog och slog sig samman. Några slog sig ihop och började driva på butikerna och såg till att slopa pojk&flickindelningar utan såg till att fixa BARNavdelningar istället. Några gav sig i kast med föräldraförsäkringen och andra med förskolan. Ytterligare några med våldtäkterna, hedersvåldet, lönerna, företagandet och  Blondinbella och hon Timglaset tog tag i skönhetshetsen. Om man skapade grupper, små föreningar vars uppgift blev att formulera ett mål och sedan jobba emot det. Det skulle vara grymt.

Internet borde överhuvudtaget användas mer och oftare åt att organisera sig. Visst dyker det upp fantastiska tillfällen. Som kampanjen "prata om det" osv. Men få saker är beständiga.

Det är synd.