brunheten

Jag fick huvudvärk när tvillingarna föddes. Sen började jag grina också, när jag blev ensam och lyssnade på fin musik. Sen blev jag trött och somnade. Känns oerhört förlösande den här födseln och jag inser att jag varit mer orolig än vad jag trott själv. 

Nina skrev idag om en vän som rakat av sig håret och om modet kring det. Jag har också haft det i tankarna i många år och när jag var 21 klippte jag mig kort för första gången sedan jag var barn. När jag var barn hade jag snaggat hår. Jag hatade att borsta håret och jag brydde mig inte. Men sen blev det annorlunda. Och när jag som 21åring klippte håret kort märkte jag hur enormt mycket av min "kvinnlighet" som hade suttit i håret. Jag kände mig halv, tom och förskräckligt ful. Sen växte håret ut igen och har vart långt sedan dess. Jag borstar det ännu väldigt sällan och går mest runt med ett evigt skatbo på skallen. Jag älskar långa, vilda, oborstade hår, både på män och kvinnor. 

Jag tycker det där med rakad skalle är en intressant grej eftersom det är just en sådan sak som jag flera gånger tänkt men INTE VÅGAT. Att inte raka armhålan, benen eller att skita i att sminka sig är inte särskilt läskigt för mig och inte särskilt utmanande. Men att raka skallen, DET skulle sannerligen innebära MOD för min del. 

Och då tänker jag på dem som Nina även nämner i sitt inlägg. Som inte VÅGAR gå ut med orakade armhålor, fast de kanske vill. Fast de kanske innerst inne skulle tycka att det vore jävligt skönt att gå ut på stan utan att kladda på en massa smink, så VÅGAR de inte. Och jag tänker på att vad modigt det är att erkänna det, att det faktiskt är så att man inte vågar, istället för att förlora sig i milslånga "jag gör det för min egen skull"- förklaringar..DET är OCKSÅ MOD. Att våga erkänna sina rädslor. Vad är ni rädda för, utseendemässigt och ytligt?

Jag är rädd för att raka av mig håret för att jag är rädd att inte längre vara attraktiv. De komplimanger jag får, både av make och omgivning, får jag ofta när håret är utsläppt, svallande och vilt. Mitt hår döljer många skavanker, så som runda kinder, inbakade käkben osv. Det lyfter upp min platta skalle och det ramar in mina runda kinder. Jag skulle nog ärligt talat INTE SE KLOK UT utan håret. 
Och jag är rädd för det. Jag vill se klokt ut. Jag vill vara iallafall lite snygg. Samtidigt som jag tycker det är SNYGGT, coolt och modigt med rakad skalle. Och framför allt skulle det vara skönt att slippa borsta, tvätta och dona med det hela tiden. 
Så ja. Jag VILL. Men jag VÅGAR INTE.

Kanske ska vi göra det tillsammans en dag, Nina? 

Puss på er

sångerskan i skunk anansie
 

Min mamma. Inte mycket hår på den skallen nej. 



(nu har hon visserligen crazy eyes på den här bilden, men är inte fullt så galen i vanliga fall )