brunheten

Min man är Bortrest i Jobbet.

Han åkte idag och på fredag kommer han hem. 2 nätter och nästan 3 dagar.

Jag är sån jävla looser när han åker bort. När vi ska va ifrån varann. Hela jag fylls typ av en gråtklump och allting blir sorgligt och eeeeensamt. Jag får sorg, nästan. Vill klä mig i svarta kläder och bära sorgeflor.

 

Innan jag lärde känna honom så älskade jag att vara ensam, behövde vara ensam, mycket. Och så är det väl ännu, men bara om jag vet att vi snart ska ses. Eller att han är i närheten.

Nu är han i fucking Oslo. Och han kommer inte hem förrens på fredag.

Då känns ensamheten inte på något sätt skön utan bara sorgesam och trippelensam.

 

Det är liksom inte bara att han är borta och vardagen blir annorlunda och jag saknar HONOM (fast det är såklart det jobbigaste), nej. Det är det där andra också.

 

Mamma var här en stund efter att han åkt, men när hon åkte kom Den Stora Ensamheten rullande över Brunheten. Blev tvungen att sätta på radion.

DÅ önskade jag att vi bodde hemma i Rone och att jag kunde gå över till nån moster och tjattra lite. Gå en promenad och träffa massa släktingar och gamla bekanta bara på den lilla promenaden. Visst vinkar vi till våra grannar och hälsar lite här också, men det är INTE samma sak.

När vi var ute i trädgårn en stund ikväll jag å ungarna, HÖRDE jag grannar och liv och rörelse omkring oss. Men vi var inte en DEL av det. Det kändes inte TRYGGT som det kunde göra hemma i Rone bara av att det körde förbi en bil på vägen.

Men inte här i STAN. Stan i vilken jag KÄMPAT i 5 jävla år nu, för att skaffa mig vänner och bekanta. Och oftast tycker jag att jag har lyckats bra. Men det är ju under dagar som dessa som man liksom börjar tvivla.

 

Alla andra har redan sina jävla umgängen. Och alla mina närmaste kompisar bor på fastlandet. Och jag har fått NÄSSLA mig in, TVINGA mig på och varit så jävla ÄLSKVÄRD jag bara kunnat. Ingen har nässlat sig in hos mig. Eftersom alla ju redan haft sina jävla kompisar och inte fattar att det ju kan vara trevligt att få FLER kompisar och kanske bredda sitt jävla umgänge lite så man slipper fastna i inskränkta gamla tankebanor. Och jag börjar bli så jävla trött på att nässla in mig. Nu får folk fan i mig börja nässla sig in hos mig!

 

Ja ni hör. Nu blir jag förbannad också. Det är bara för att Han inte är hemma. När Han är hemma är min värld så mjuk och varm och trygg. Nu gäller det bara att ta sig igenom dessa dagar. Det är ju mysigt också. Man kommer så nära barnen. Blir ett med dem på ett helt annat sätt.

Imorrn ska de på dagis en stund och på kvällen ska vi äta qournfärssås och cykla en sväng och spela lite fotboll borta på planen tror jag.

 

På fredag ska vi åka Blå Tåget (litet guidetåg som kör runt Visby). Premiär.

Sen kommer han och vi blir en hel familj igen.

5åringen grinade ikväll vid läggningen för att hon längtade efter sin pappaslappa. Hon är pappas lilla unge hon. Eftersom 3åringen är som en klängapa på mig dagarna i ända kan jag förstå att det blir tomt för henne när pappaslappa är borta.

Jag ska kanske också grina lite.

Men först ska vi kärlekschatta på facebook han och jag.

Vi har redan skickat tusen sms.

 

Ja. Det blev lite töntigt ikväll. Det får ni ta. Även tönterier måste få visas upp.