Chefen


Min man har en vän. En mycket Manlig vän. Egenföretagare. Bossig. Bitsk. Rolig och snäll också. Men lite macho och man kan verkligen tänka sig att han är en dominant person. Men det är han inte.

 

På ett mycket mycket kärleksfullt sätt kallar han sin fru för chefen då och då. Jajaja jag vet, vi feminister gillar väl inte riktigt sånt där egentligen. Men eftersom jag är en person som gillar att bestämma och eftersom jag faktiskt bestämmer väldigt mycket så tycker jag att det är så fint att den här kompisen kallar sin fru för Chefen. På sättet han säger det så låter det som att han liksom har kommit till ro med det. Att hon är bossen. Det finns en"jag gör vad som helst för henne"-ton över det när han säger det, som jag AVUNDAS!

Min man vill inte kalla mig chefen. Han vill inte ens GÅ MED PÅ att JAG är den som bestämmer det allra mesta. Han är helt enkelt inte så pass bekväm i sin manlighet tror jag. Att han kan erkänna att det faktiskt ÄR jag som bestämmer det allra mesta här i familjen. Jag som har koll. Jag som håller koll och jag som liksom..ja..är CHEFEN!

 

Idag tyckte jag dock att jag fick ett ganska bra bevis på detta. På att min man minsann också gör vad som helst för mig.

 

 

Vi har 5 små stugor på vår tomt. Tidigare var det 6, men vi rev just skjulet mot staketet in till ena grannen. Den tidigare ägaren av vårt hus hade en förrådsfetish kan man säga och troligen var han även ganska mycket av en samlare eftersom han hela tiden var tvungen att bygga nya förråd (obs: en stuga är en inredd boningsstuga).

 

För några veckor sedan kom maken med iden att vi skulle flytta den andra stugan (skjulet har vi ju redan rivit) som gör insynskyddet in till grannen åt höger. Han ville ställa ner den på tomtgränsen mot skogen istället. Den stugan ska bli lekstuga så småningom så ja, jag gick med på iden då det är bättre att ha lekstugan nere i trädgården än precis vid uppfarten. Några dagar senare kom dock maken med rynkad panna och sa att det hade uppstått ett litet problem... Stugan skulle nämligen placeras som allra bäst rakt över två av de perenner som tanten som ägde huset i 50 år före oss planterat och som jag vårdar ömmare än en guldskatt.

- NEIN!!! skrek jag och så var det inte mer med den saken. Jag visade bestämt med hela handen vart stugan måste placeras för att inte störa växtligheten och höll sedan en liten föreläsning om "inga kompromisser, får inte stugan plats här bredvid perennerna får ni ställa tillbaka den".

 

Idag kom så dagen då min mammas sambo kom körande med traktorn. Det tar honom 1.5 timmar att körda de 7 milen in till stan och med sig hade han även höstens vedlass. Men först skulle stugan flyttas. Här följer nu ett litet pärlband av bilder som bevisar att det är Kvinnans Ord som är lag.

 

Upp på lastarn. Far och son bevakar det hela.
Off we go.
Här syns nu perennerna. Gubbarna fick stanna. Överlägga. Backa. Fixa. Dona. Jag satt ett antal meter därifrån och bevakade det hela med bister uppsyn.
Ja men se där ja!
Med exakt precision fick så stugan sluta sin färd exakt i kant med perennerna (det står ett träd på andra sidan stugan..)
Såhär mysigt blev det. Nu ska stugan målas rosa och bli en lekstuga.
Såhär tomt blev det där den tidigare stod.
Grannarna i huset till höger är nog jätteglada nu när de har den här vackra synen in på vår tomt så fort de sticker näsan utanför dörren... Vi ska nog bygga upp ett plank tror jag..
(obs: det brukar inte stå byråer framför rabatten. Men just nu gör det det!)
Tid för rekreation efter stugflytten. Troligen diskuters den allra viktigaste frågan: Är Kvinnan nöjd?
Svar: JA! MYCKET NÖJD!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0