de små barnen
I
Nu kommer snart de små barnen hem. Klockan 00.00 kommer de hem och då har de vart borta i tre hela dygn. Det var länge sedan de var borta så länge ifrån oss och det har verkligen känts i mitt modershjärta så att säga.
Varsin liten ros och lite sommarslöja ska stå bredvid deras sängar när de vaknar imorrnbitti.
Idag sov vi länge och idag har vi pysslat inför Barnens Hemkomst. David har pysslat om deras pool. Gjort rent den och trixat med poolens många olika system (som han har byggt...). Jag har städat deras rum. I regel brukar de få städa själva, alltså, hålla ordning på grejerna medan vi dammar och dammsuger där. Men bådas rum såg ut som två bombnedslag så nu plockade jag ordning på grejer och gjorde rent. Lyssnade på både Liv Strömqvists och Jonas Gardells sommarprat och Värvet med Britta Persson hann jag också med.
Ikväll stack vi ner och käkade på resturang och sen åkte vi runt med bilen en stund. Det älskar jag. Min favoritromantiska grej att göra med min man är att åka bil. Han kör. Jag sitter bredvid. Så pratar vi oavbrutet. Ibland måste jag vrida upp radion på max när det kommer någon jätterolig sång att sjunga med i (typ Toto) och då ler han milt.
Ikväll stannade vi och plockade blommor på olika åkrar och vid dikesrenar.
Jag har alltid älskat Brudbröd (som vi kallar den här på Gotland iaf) men morsan har alltid sagt att "den vissnar så fort man tar in den". Ikväll kom jag på att jag är vuxen och bestämmer själv. Så jag plockade en stor bukett och ställde på trappan. Man är ju ändå sin mors dotter..
Så hittade vi ett helt fält fullt med vallmo och plockade lite där med.
Och nu sitter vi här och väntar. Har verkligen gjort det bästa av våra tre barnfria dagar. Men längtat hela tiden. Efter de små solskenen. Snart kommer de och inatt ska vi sova med deras små kroppar emellan oss.
pevaryl&potatis
Jaha. Inatt tog jag sista vagitorien. Då började det blöda. Jag saknar Pevaryl. Pevaryl har hjälpt mig vid mina båda andra svampinfektioner, men nu fick jag höra att man absolut inte får använda Pevaryl som gravid. Istället fick jag använda äcklet Canesten. Canestens vagitorier är strävare än Alvedon. Dessa ska så tryckas upp i en sönderkliad, snustorr vagina full med svamp. Ta mig fan att slemhinnorna brister och den tunna huden spricker.
Inte har det hjälpt ett skit heller. OCH JAG KÄNNER ATT DET RÄCKER NU KROPPEN! Nu är jag så JÄVLA TRÖTT på att vara gravid och det har alltså gått 15 veckor! Av 40!
Jag har inte mått illa den här gången och var så jävla glad över det. MEN ISTÄLLET ska självklart kroppjäveln göra både den traditionsenliga bölden OCH den traditionsenliga svampinfektionen TUSEN GÅNGER VÄRRE än vanligt.
Järnvärdet suger. Diabetsen suger. Jag är trött och det kliar över hela jävla kroppen hela tiden. Dessutom är jag förkyld och skulle kunna DÖDA för en liten jävla Treo men SÅ JÄVLA KUL SKA VI VÄL INTE HA DET?!!
Utöver det ska jag behöva oroa mig för den lille parveln som gör min vardag till ett enda långt lidande.
Fy fan vad jag är dålig på att vara gravid. Som tur är så är jag en så jävla bra och fin mamma istället, när barnen kommer ut ur min kropp. Men så länge de är i den så lider både de och jag.
Känner att jag vill gå i ide. Alternativt gräva ner mig och min kropp i en djup och lugn grav tills det blir dags att föda i december. Då kommer jag upp ur graven, fräsch och utvilad! Är så jävla besvärad av min egen kropp just nu att jag inte vill va bland folk.
Dessutom är jag hungrig. Dygnet runt. Man kan inte va hungrig dygnet runt när man har diabetes. Det är liksom ingen ide. För allt du kan äta som diabetiker är så jävla äckligt att du aldrig kan äta dig mätt. Kroppen borde därför rent logiskt gå ner i någon slags stumhet. Men det gör den inte. Istället blir den hungrig. Drömmer om kolhydrater. Och kött som är gott. Men mest om potatis. Potatis i alla former. Nu blommar snart färskpotatisen i landet. Och när den är redo, då jävlar ska jag slita upp stånd efter stånd, sljuta in enorma mängder insulin och bara VRÄKA I MIG!!!!! Rå potatis! Kokt potatis! Stekt potatis! Friterad potatis! Potatissallad! Potatisgratäng! Potatismos! Potatisburgare!
Och Gud plockade upp potatisen och såg att den var god. Och då kom Jungfru Jenny och åt upp den. Amen
Birk Borkason och Bieber
Det blev lite bättre sen, efter den där jobbiga ultraljudsdagen.
På kvällen hade vi vänner här, vilket var skönt, men riktigt bra blev det inte förrens dagen efter när min barnmorska ringde. Jag känner att jag skulle kunna lägga mitt liv i hennes händer, så jävla ljuvlig är hon.
Hon underströk att i VANLIGA FALL så är läkaren som utför den typen av ultraljud på ÖN och troligtvis har jag gjort likadana ultraljud vid mina tidigare graviditeter, men inte tänkt på det på samma sätt eftersom det varit som ett vanligt ultraljud nere på MVC. Men nu är det sommar och då har inte Sthlmsläkarna tid att åka ner till Gotland, så därför ville han att jag skulle komma upp.
Men vi kommer ändå inte ifrån att det är en förhöjd risk för missbildningar när man har diabetes och då SÄRSKILT när man har haft höga värden i början av graviditeten. Så det känns ju ändå jobbigt. Men, som min ljuvliga barnmorska sa, nu får jag lägga oron i en box för sig och försöka lägga undan boxen tills efter ultraljudet.
Hon underströk även att bebisen, på torsdagens ultraljud, ju såg helt normal ut, rörde sig normalt, var normalt stor och hade fina hjärtljud. Och faktiskt så såg ju jag att det var en OVANLIGT SÖT bebis som vinkade till oss på ultraljudsskärmen.
Så nu tänker jag inte på att jag är orolig utan tänker EXTRA MYCKET på hur HÄRLIGT det ska bli att få en bebis. Min barnmorska sa att det var viktigt att jag inte avskärmade mig ifrån den utan istället borde vältra mig i förväntan och glädje. Så nu gör jag det.
Ikväll har vi pratat om namn. Barnens förslag är...kreativa får man säga! Gargamel, Badiddo, Lovis, Birk Borkason, Skrållan, Tjorven, Snoppen, Snippan, Birk Borkason, Mimmi, Emma är några. Birk Borkason alltså. Så jävla grymt namn. Ebbot är ju fint också.
I fredags åkte vi ut till mamma. Min moster bor i huset bredvid och där bor mina "små"kusiner (13 och 16 nu..) som mina barn älskar. Vi brukar sova i mosters gårdsstuga på sommrarna så när vi ska åka hem har vi grejer i tre hus.
Min kusin fyllde 13 i fredags och halva släkten kom och firade. Vi åt mat och tårta och ungarna var vakna till 22 innan vi la dem i dubbelsängen lilla stugan.
13årstårtan
Jag har ju ätit penicillin i 10 dagar för min lilla ansiktsböld och i torsdags bröt den traditionsenliga Svampinfektionen ut! Jag har haft svamp två gånger tidigare i livet och båda gångerna har inträffat i samband med penicillinätande när jag som gravid har haft ansiktsböld. Det är så jävla sjukt.
FY SATAN vad det kliar! Jag fantiserar om träd. Att få gå ut i skogen och skrubba mig mot ett träds ljuvligt, räffliga bark. Att få ta den sträva sidan av en disksvamp och bara klia runt som satan i fittan!
Barnmorskan rekommenderade en kur som jag nu håller på med. 3 vagitorier 3 kvällar i rad och så tusen kilo salva ungefär. Tyvärr har det inte slutat klia ännu och min mardröm är att svampinfektionen helt enkelt inte ska gå över. Skräckhistorier från en kär vän mal i mitt huvud, där svamp som aldrig försvinner är huvudtemat. Hu. Må det gå över bara genom den här kuren. Må jag slippa huskurer som olivolja och yogurt. Må jag få ha samlag med min man snart. Petting är så jävla överskattat.
I lördags var vi kvar ute hos morsan hela dagen. Barnen lekte med min världssnälla kusin och vi slappade, åkte och köpte present till grannen som snart fyller 30, käkade morsans köttgryta och på eftermiddan kom mammas sommargrannar in med sina 3 barn och lekte en stund.
Det går många "skräckisar" om Gotlänningar som är motsträviga till "fastlänningar" och historierna om hur man aldrig kommer in i samhället osv, är många. Därför är jag lite stolt över min morsa och hennes sambo som är så himla snälla mot alla fastlänningar med sommarhus som de har omkring sig. De ser efter fastlänningarnas sommarhus på vintrarna, bjuder över, hjälper till och verkligen anstränger sig för att sommarfolk och inflyttade fastlänningar ska känna sig välkomna i socknen. Mammas sambo är förresten en inflyttad fastlänning så kanske har det lite med det att göra, men vad jag minns var morsan likadan redan i min barndom. Och det är fint tycker jag.
Det FINNS, på riktigt, mycket fördomar om "fastlänningar" och då särskilt "stockholmare" på ön och många är öppet "rasistiska" när det kommer till dessa. Ja, för det är ju en form av rasism! Som grundar sig på fördomar och otolerans inför olikheter. För det är klart det blir skillnad på människor som lever sina liv i storstäderna och på oss, som lunkar på på en avskild ö och dessutom då kanske till och med på landsbygden på denna redan avskilda ö.
Med just de här sommargrannarna med barnen är skillnaderna extrema, dessutom.
Hon, författare som skrivit barn och ungdomsböcker (bla "UppfinnarJohanna" som vi älskar!)och sysslat en massa med tv (bla hotell Kantarell), regi, teater och skådespeleri och han, musiker på heltid (mycket med Lars Winnerbäck men även Ulf Lundell, Titio och ja, typ alla stora). Bor i Sthlm. Verkligen lyckats inom sina områden.
Och så min mamma då. En pensionerad journalist som jobbat 42 år på samma arbetsplats och bott på Gotlands landsbygd i nästan hela sitt liv. Hennes sambo bonden/målaren från lilla Björkvik.
Så hänger de.
Samma sak med min mormor. Som blev bästis med "skärgårdsdoktorns fru"(Sten Ljuggrens fru Barbro Oborg). En skådespelare från Stockholm. Och så min lilla mormor, bondhustru i hela sitt liv. 6barnsmamma.
Jag tycker det är så himla coolt. Och jag tycker man ska tänka på det också, trots att "skräckisar" om hur svårt det kan vara att "komma in" i små ensliga samhällen (typ Änglagård). Det är mycket som är fint också, när det går bra. Och för att det ska gå bra krävs det att båda parterna anstränger sig.
Barnen sov kvar hos morsan igår, men jag och min man tuffade hem. Svängde införbi min lilla mormor på vägen. Sen hem och somnade framför tv:n. Idag låg vi länge i sängen imorse och skrattade och hade sådär jättemysigt som man mycket sällan har om morgnarna när man är småbarnsföräldrar. Sen åkte vi och käkade thaimat och sen hem och städade hela huset. På kvällen kom barnen hem och vi har lekt och lekt och sett på Saltkråkan.
Den lilla är jätteförkyld och hade nog lite feber ikväll.
Nu ska vi ha sommarlov i 4 dagar innan stressmidsommar drar igång. På torsdag får min man semester!
Hoppas ni har det somrigt ni också.
Puss på er
stolen
Idag skulle vi på organscreening av vår lilla bebis. Det är inget konstigt, utan det har vi gjort varje gång vi väntat barn eftersom jag haft diabetes när jag väntat samtliga.
Jag har ändå vart extra nervös den här gången. Jag har aldrig tidigare har haft höga blodsockervärden i början av mina graviditeter, utan det har kommit senare när man tjocknat på sig. Den här gången gick jag in i graviditeten med höga värden och har fortfarande inte fått ner dem där de bör vara. Det har varit mycket krångel med sprutorna, hormonerna och min egen motivation.
Jag vet ju att det är kasst att ha höga värden i början av graviditeten. Att det är då risken för missbildningar blir större eftersom det är i början som barnet utvecklar allt det där. Men har aldrig tidigare ens behövt tänka i de banorna, utan min och vårdens främsta oro vid de tidigare graviditeterna har varit att barnen skulle bli för stora, vilket de inte har blivit någon av dem.
Så jag var jävligt nervös inför idag.
Kunde bara ligga och stirra in i väggen i väntan på att få åka ner till Mvc. Längtade och hoppades att min oro skulle släppa när vi fick se vår bebis idag.
Så kom vi ner och det var inte alls den läkare som det hade sagts som hämtade oss i väntrummet. Istället var det en tant från Karolinska. Direkt när vi kom in berättade hon att det, AV NÅGON ANLEDNING, skrivits en remiss om ett extra supernoga ultraljud (sk riktat ultraljud) på Karolinska åt oss. Dock hade läkaren inte tillgång till min journal så jag fick själv försöka gissa varför det hade blivit så, för läkaren själv visste inte varför en sådan remiss hade skrivits. Jag vet ännu inte riktigt varför en sådan kontroll ska göras, men gissar på att det beror på höga värden under de här första tre månaderna.
Jag blev ju skitnervös förstås. Vi har aldrig behövt åka till Karolinska förut.
Sen skulle vi göra ultraljud, men ingen organscanning som vi blivit lovade utan bara ett vanligt ultraljud. Vi fick se bebisen och den hade alla kroppsdelar och hjärtat slog och när hon tog lite slarviga mått kunde hon inte se att den var onormal på något sätt. Men hela tiden pratade hon om hur lite hon såg. Hur svårt det var att avgöra någonting och hur BRA det skulle vara för oss att åka till Karolinska. Det är ju frivilligt, men det lät på henne som att hon tyckte det var viktigt.
Nu fattade ju inte att hon att jag redan innan varit så nervös. Kanske fattade hon det när jag reste mig upp från britsen och det var stora svettfläckar på pappret där, från min rygg, trots att jag hade haft klänning på mig. Klänningen var också våt nu.
Sen åkte jag hem och slog sönder en stol. En stekpanna också. Barnen var inte hemma.
Det är fyra veckor kvar till ultraljudet. Jag försöker hitta info på nätet, men det är jävligt dålig med den typen av info som jag behöver.
Läser om en undersökning från England där 1000 kvinnor med diabetes följts och där typ över 100 barn fötts med allvarliga missbildningar. Läser en annan om att 4 av 1000 barn i Sverige föds med hjärtfel. Hjärtfel är en vanlig missbildning vid diabetes tydligen. Sedan vet jag just inget mer för det är ingen som kan ge nån info liksom. Förhoppningsvis har de väl mer på Karolinska.
Allting såg normalt ut idag och min man kände sig bara positiv när vi gick ut därifrån. Tyckte det var skönt att vi blir erbjudna såna bra undersökningar. Men för mig känns det bara helt mörkt. Lite som att jag behöver låssas att det inte finns nån bebis i min mage tills jag verkligen får se att den är okej. Om 4 veckor. Hela jävla sommarn ska jag gå och oroa mig. Hoppas att jag inte kommer att känna sparkar. Ifall ifall. Att den måste tas bort. Det sa läkaren, att om den är allvarligt missbildad så får man välja om man vill ta bort den eller inte. I vecka 20.
Jag är ju inte den positiva typen heller direkt. Så det känns inte så jävla kul nu. Jag vill mest bara slå sönder saker. Vi får se hur mycket inredning som finns kvar i huset om fyra veckor.
maktordningar, rosa cyklar och kommunism
Känner mer och mer att jag snart inte har något mer att säga vad gäller feminism och genus... Det behövs liksom inte längre i samma utsträckning som säg för 6,7 år sedan. För nu pågår debatten liksom hela tiden.
Fler och fler blir medvetna, fler och fler ger sig in i debatten, fler och fler intresserar sig.
Jag är med i gruppen "varför apor inte har rosa kläder" på Facebook och där mättas min feministiska själ varje dag. Fy satan vad folk sitter och diskuterar där.
I början upplevde jag att gruppen var väldigt släthårig. Alla tyckte samma saker. Men på senaste tiden har det rasslat till, blivit lite barskare ton där inne och fler hätska diskussioner. Jag gillar det.
Endel tycker det är skitjobbigt och tråkigt att det "alltid ska bli bråk". Men jag tycker bråk är bra.
Och jag älskar det med feminismen, att det finns så himla mycket olika tankar, inriktningar och intressen inom den. Men i grunden har alla insett samma sak och strävar mot samma mål.
Idag annonserades Lady Dahmer och Cissi Wallins show på Maxinteatern till hösten. Fy satan vad jag är förväntansfull och många med mig tror jag. Känns som att det kommer bli publikrusning och damerna kan nog glömma det där med två föreställningar. Det lär bli fler.
Tänk liksom en show med feminismen som grund. Och lägg där till alla olikheter inom feminismen som jag nyss nämnde. Förväntningarna på det. Alla feminister i Sverige som liksom TÖRSTAT efter något liknande i så många år! Ja, känn ingen press LD och Cissi :) Modiga är de och skitbra lär det bli.
Jag och Nina åker upp tillsammans. Ger oss själva ett dygn TILLSAMMANS i present. Ska prata oavbrutet. Nina får baxa runt min 7 månaders dräktiga kropp på Sthlms gator. Jag kommer ha hemorojder och åderbrock då. Och Nina kommer va där! Fan vad ljuvt. Jag längtar tills oktober.
Jag kanske inte har så jävla mycket att SKRIVA om feminismen längre. Men det betyder ju inte att jag inte TÄNKER på den. Det gör jag hela tiden.
Idag har jag tänkt på en rosa cykel. Min yngsta dotters vän (som har snopp) hade en rosa cykel förut, som han ärvt av sin syster. Nu har han fått en ny som är blå. Ordning återställd så att säga.
När de lekte förra gången fick min unge låna den rosa cykeln.
Och jag har gått och funderat idag på hur de två barnen tänker i det sammanhanget. Där stod en blå cykel, som pojken precis hade fått. Och en rosa cykel som pojken inte längre kunde ha. Min dotter däremot kunde ju ha den. Den var ju rosa och hon är ju tjej. Men för pojken var den utesluten. Den dög inte för honom. Den var mindre värd än den blåa cykeln. Är då min dotter också mindre värd i pojkens ögon, då hon kan ha cykeln? Kände sig min dotter mindre värd så hon grenslade cykeln som hon visste inte längre var aktuell för pojken?
Mitt andra barn kläckte följande mening här om dagen när jag frågade henne om hon leker med pojkarna:
- De leker så konstiga lekar. Jag fattar inte vad de går ut på.
Och jag förstår henne så väl, för precis så kände jag som barn (och än idag..).
Könsroller är alltså en så jävla stor del av min vardag just nu. Och jag får fundera åt båda hållen. Jag kan känna mig trött och besviken på pojkföräldrar som accepterar och till viss del uppmuntrar sina söner då de "dissar" allt som är tjejigt och till och med tjejerna själva. Samtidigt som jag har enormt förståelse för mitt äldsta barn som inte leker med pojkar för att hon inte förstår dem.
Men det blir ju en skillnad helt enkelt för att det finns en maktordning. Som LD skrev: "Det handlar ju om maktpositioner och hierarki, precis som det inte är samma sak när en kvinna tar en man på rumpan som tvärtom. Man kan aldrig bortse från maktperspektivet. En person i underläge som slår mot sin förtryckare, sparkar upp vs en person som utnyttjar sin maktposition eller sparkar neråt."
Och det är samma sak som gäller när jag menar att slutna "herrklubbar" som inte tillåter kvinnor att vara med är en helt annan sak är slutna kvinnoklubbar som tex Ninas tjejklubb Fabella.
Grejen är att den saken förstår man ju inte om man inte sett att där finns ett förtryck och en maktordning. Och det är så sjukt många som inte ser det.
Vad gäller mig själv är jag jävligt trött på att ha en man som är viktig på jobbet. Är inte alla män väldigt viktiga på jobbet? Oersättliga liksom. Två veckor av semestern i år går åt till att ha jour. Då måste maken kunna ta sig till dator inom en timme. Tillgänglighet är a och o! Inatt ska han upp kl 02 och releasa. På Nationaldagen jobbade han. Så jävla viktig. På jobbet.
Och sen kommer han hem till Karl Marx bäste vän. Som predikar i oändlighet om privata företag, om vart vinsten av allt hans hårda arbete går och sedan läser jag några väl valda citat från boken Lön, pris och profit och snörper ihop munnen till ett streck. Vi jobbar mycket så i vårt äktenskap. Kompletterar och väger upp. Och där han får stå för kapitalismen står jag för kommunismen.
Nu när jag väl tänker på det, vore inte Marx ett vackert förnamn på en son?
Puss på er
Du klär i böld
Dagen började med att jag ställde mig upp, gick fram till spegeln, synade mitt ansikte och började grina.
Sedan staplade jag mig tillbaka till sängen och låg sedan där och illgrinade en stund över mitt öde.
Jag har nu drabbats av Bölden. Jag får den varje gång jag blir dräktig. En stor, gulröd, svulstig BÖLD på vänster sida av näsroten. Den värker och spänner men framför allt gör den mig så ful att jag inte kan se folk i ögonen. Jag måste gömma mig. Den här gången har jag fått en böld på halsen också.
Så imorse låg jag i min säng. Och tänkte att när penicillinet som valfri läkare ska skriva ut åt mig imorgon, har fått bort bölden, så har jag ett konstant varande nageltrång som ska opereras på kirurgen. Och när det är borta så har jag ÄNDÅ, minst sex månader av insulintagande kvar. Det går mycket dåligt för mig med insulinet. Jag får sår, små bölder, det blöder och blir blåmärken efter ungefär varannan spruta.
Kort sagt. Min dag började inte i optimismens tecken.
Tyvärr sken dessutom solen utanför fönstret och vi hade sedan länge bestämt att om solen sken denna söndag så skulle vi åka till Kneippbyn.
Kneippbyn består av ett sommarland fyllt av studsmattor, racerbilar, karuseller och massa roliga saker för barn. Det riktiga Villavillekulla står även där och under högsäsong finns Pippi och gänget på plats.
Sedan finns en stort vattenland fylld av vattenkanor och bassänger.
Det är barnens bästa plats på jorden och idag skulle årets premiärbesök ske.
Så vi gick upp och inledde årets premiärgräl på temat Inför Kneippbyn.
Såhär lät det ungefär:
Make - Jag steker lite pannkakor nu så tar vi med oss matsäck.
Dräktig maka - Jaha... Du ska alltså stå vid spisen den närmaste timmen vilket innebär att JAG ska få packa och planera och göra i ordning barnen och städa undan i huset och sen måste jag ta tusen kilo insulin för att kunna äta dina jävla pannkakor och vem fan ska släpa på matsäcken hela dan då, är det jag det också eller? VA? Det har inte slått dig att du har en 13 veckors gravid fru med böld, nageltrång och diabetes som dessutom väger typ 90 kilo och INTE KÄNNER SIG SÅ JÄVLA GLAD JUST NU??!!! SKULLE DET INTE VARA AV GODO att försöka UNDERLÄTTA lite för den frun JUST IDAG när det ska vara 25 grader varmt och vi ska vandra runt hela jävla dagen i hettan och försöka göra en rolig dag för de stackars små barnen som ALLA ANDRA DAGAR har en jävligt sur och trött och tråkig mamma? (monolog avslutas med fördel med lite hulkningar)
Ja vad ska man säga. Min fina man hade tyvärr inte mycket att sätta emot och "vi" bestämde raskt att kosta på oss lunch på en av Kneippbyns resturanger.
Så vi packade TILLSAMMANS ihop och gav oss av.
Och dagen har vart helt fantastisk. Jag har varit glad, trots böld, värme, diabetes, nageltrång och jävelskap och framför allt har BARNEN varit glada, make har varit glad och ja. Alla har varit glada och haft roligt.
På kvällen åkte vi hem till svärfar som har fyllt år och jag var inte ens helt slut då! Vi åt gott och satt och pratade medan barnen lekte under en gran.
Sen åkte vi hem.
NU är vi faktiskt helt slut, men det är ju helt ok när klockan är 21 och soffan finns att tillgå.
Jag ska helt ärligt gå och lägga mig nu.
De säger ju att efter vecka 12 "vänder det" för många. Jag har tyvärr aldrig tidigare upplevt att det "vänt" efter någon särskild vecka, men kanske kanske ändå den här gången. Blir jag bara av med bölden ska det nog kännas bättre sen.
Vi har fått tid för det första "extraultraljudet", som man får som diabetiker, till nästa vecka. Det har sina fördelar att ha den här sjukdomen faktiskt! Man får ultraljud hela jävla tiden och får se bebisens hjärta slå med jämna mellanrum och behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att den ska ha dött.
Nu tänker jag äta lite brieost utan kanter. Överlever ungen bölder, tåinfektioner och diabetes så överlever den nog en bit brieost utan kanter också. Nått jävla roligt måste jag för fan få ha.
// Bölden
*"du klär i böld" = uppmuntrande Yrrolcitat från min vän Nina som delgetts en bild på spektaklet
Yohio
Lilla Yohio.
Mitt barn älskar Yohio. Hon kan kolla på hans bidrag i Melodifestivalen om och om igen och hon facineras av hans rosa hår och feminina sätt. Jag tror att hans anspelning på femininitet bättrar på hennes självkänsla. En kille som VILL vara som och se ut som en TJEJ! För killarna i hennes egen ålder är det DEN STÖRSTA SKAMMEN att tas för en tjej. Att erkänna att man gillar nån TJEJGREJ. TJEJGREJER och TJEJER I ALLMÄNHET är SKITTÖNTIGA enligt killarna på hennes förskola. Och så kommer Yohio och är jättecool och vågar va annorlunda och ser ut som en tjej!
Mitt enda problem med Yohio är attityden. Yohio ler nästan aldrig. Det känns lite som att han ständigt måste kompensera sitt feminina utseende med en stenhård attityd. Som att han ändå måste bevisa att han verkligen ÄR MAN. Eller? Är det bara jag som får de vibbarna? Vilka känslor har ni kring Yohio? Då främst som förebild för barn.
Min Mors Dag
Min mors dag. En fin dag. En dag för mig. Mor. Till två. Snart till tre.
Jag blev väckt med paket och blommor på sängen.
Fick en statyett av Jungfru Maria som jag hade önskat mig samt en vacker kruka.
Vid frukostbordet fick jag kill på båda armarna av båda barnen, coca cola light och annan lyx!
Eftersom det var min dag fick jag bestämma vad vi skulle göra. Jag bestämde att vi skulle Ut I Naturen. Tyvärr ösregnade det större del av dagen, men en kortis på vår favoritplats hann vi med i alla fall. Ingen fick klaga och om man ändå behövde göra det fick man göra det endast till den ljuva fadern denna dag.
Sen åt vi glass och gick på loppis. Eftermiddan och kvällen spenderades vid svärisarna som bjöd på resturang. Jag fick rödspätta med potatis och remouladsås. Satan i helvite vad det var gott!
Nu luktar det både syren och liljekonvalj hos oss.
efter första aurorasamtalet
I fredags var jag då på Det Första aurorasamtalet inför det snittet som jag önskar mig i december.
Jag har ju redan berättat att barnmorskan jag har fått den här gången är helt jävla grym? Hon är lugn som en ko, vän som en huldra och är bara MED MIG hela tiden. Gav mig tips på hur jag skulle framhålla att jag vill ha snitt. Sa att mitt BMI är HEEEEELT OKEJ och så har hon ett kors runt halsen. Hon har Jesus med sig vart hon går tror jag. Jag älskar fan det.
Mycket av mina tidigare problem med mödravården har ju vart att jag känt mig illa bemött. Att det tagits beslut över mitt huvud, att man inte lyssnat på mig och att man avfärdat mina krämpor och fysiska problem som heeeeeelt natuuuurliga och gett mig töntiga tips på bot. Samma sak vid förlossningarna. Dåligt bemötande. Barska toner. Ingen glädje, inga komplimanger för väl utfört arbete (inte ens när jag födde vaginalt), inget pepp. Bara "ja det här var ju det mest onödiga snittet vi någonsin gjort". Mmm okej, förlåt så mycket.
Jag har skrivit mycket om allt det här, både i krönikor och på bloggen och så har jag pratat om det i podden. I samband med p-pilleruppropet som jag och Nina startade i januari kastade jag en och annan känga mot barnmorskor som grupp och jag har, via omvägar, hört att jag är ganska omtalad och ganska illa omtyckt nere på förlossning och gyn. Så det har ju känts lite motigt det här och jag har förståss varit lite nervös nu när det blev dags för mig att hänga regelbundet där igen.
Men nu jävlar har de dragit på det tunga artilleriet, känns det som. Troligtvis har det att göra med att jag är 28 år och att det är det 3 barnet jag väntar. Jag borde rimligtvis kunna mina saker nu och det gör jag ju också. De har större förtroende för mig, vilket är ganska orimligt för en bra morsa har var varit sedan första stund, även när jag var 22.
Sedan kan det ju vara så att de har läst också. Och är lite räddhågsna. Eller känner att de verkligen VILL ge mig en fin upplevelse den här gången.
Och de är ju på god väg.
Träffade en fin barnmorska i fredags som jag aldrig träffat förut. Jag sa direkt att det kändes som att det skulle bli svårt för mig att vara öppen i det här samtalet eftersom jag vet att minsta lilla skulle kunna användas emot mig. Hon sa då att det behövde jag inte oroa mig för. Hennes uppgift var att lyssna på mig och titta efter eventuella "fönster". Sätt att "laga" skräcken som jag känner inför att föda, men för den sakens skull inte försöka övertala mig.
Så jag drog igång och efter en halvtimme ungefär sa hon att det inte fanns några fönster. Hon kände inte att det var nödvändigt att dra igång någon form av kbt eller annan "övertalning" eftersom jag var så säker på min sak, har erfarenhet och visste vad jag ville.
Då kunde jag slappna av och vi pratade mer fritt. Jag berättade om ångesten jag känner bara av att vara på sjukhuset. Min pappa dog på en avdelning inte alls långt ifrån förlossningen som jag tvingades passera påväg till samtalet vilket bara det fyllde mig med ett sådant obehag att jag ville vända direkt.
Jag pratade om hur jag faktiskt vill sätta MIG SJÄLV före barnet när det kommer till förlossningen och fundera kring hur vida det gör mig till en dålig mamma eller ej.
Jag berättade såklart om de tidigare förlossningar, särskilt den första då, som traumatiserade mig ganska rejält får man säga. Jag har blivit så smärträdd efter det att jag helt plötsligt blev tvungen att söka specialisttandvård hos en tandläkare specialliserad på tandläkarskräck (har aldrig haft tandläkar skräck tidigare) och jag har inte lämnat cellprov sedan 2010. Jag har större problem med min diabetes nu eftersom nålarna skrämmer mig. Ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet.
Jag berättade om skadorna som ännu kan spricka upp ibland när jag är i samlagssituation och så berättade jag såklart hela min och min mans historia, vilken gjorde henne hänförd (den berättelsen har ofta den inverkan på folk..).
Vi bestämde att vi skulle ses en gång till efter sommaren, mest bara för att prata mer om pappa och om smärträdslan som jag naturligtvis vill bli av med någon gång. Men jag vill ändå ha snitt.
Jag kände stort förtroende för henne och det kändes verkligen som att jag blev lyssnad på. Inte ifrågasatt. Allting kändes så jävla mjukt och fint.
Fortsätter de såhär så har de mig snart i sitt garn alltså.
En stor anledning till att jag själv är mildare till mods denna gång beror såklart också på att jag inte mår särskilt dåligt i min dräktighet, än så länge. Det är en sådan glädje att få göra det att jag känner att jag älskar alla. Jag älskar min omvärld och tackar Jesus Kristus för att jag eventuellt kommer att få uppleva ett lyckligt havandeskap. I alla fall slippa de värsta grejerna. Som magkatarr och spyor till 7 månaden tex.
Men det är ju ändå segt att vänta får man säga. Helvete vad jag längtar tills hen kommer. Lilla BoEve.
Intör det 1:a aurorasamtalet
I eftermiddag ska jag på mitt första aurorasamtal inför kejsarsnittet som jag önskar mig i december.
Min man ska inte gå med den här första gången utan jag ska gå själv. Prata med en barnmorska jag inte tror att jag har träffat förut.
Det känns...lite onödigt eftersom jag ju vet att jag inte kommer att kunna dela med mig helhjärtat av mina funderingar och tankar, eftersom jag känner att jag måste vara stenhård och inte tveka på rösten en sekund, för annars riskerar jag ju att INTE få snitt.
Målet med samtalen är ju för MIG att de ska inse att kejsarsnitt, för min del, är fullständigt nödvändigt. Det finns inga alternativ liksom, för MIG. Och det måste ju jag förmedla.
Dock vet jag ju att målet med samtalet för DEM är att hitta svagheter i mitt resonemang så att DE ska kunna övergå min önskan och "döma" mig till vaginal förlossning..Eller, hitta svagheter i mitt resonemang och på så sätt kunna övertala mig till vaginal förlossning.
Jag har gått på aurorasamtal förut, efter min vaginala förlossning. ETT samtal fick jag då, med barnmorskan som hade förlöst mig, så jag kunde ju på inget sätt framföra min kritik eftersom jag var rädd att såra henne, plus att jag var 22 år och nyförlöst då. Hormonell så att säga. Det samtalet ledde ju till ingenting. Jag var lite smärträdd när jag gick därifrån som när jag kom. Men det är klart, då hade de ju ingenting att sträva mot. Inget kejsarsnitt att försöka undvika. Då var skadan (för min del) redan skedd så att säga.
Idag lär det bli lite mer anlägeläget från deras sida och lite mer hårt från min sida. Skriver om hur det gick ikväll.
springtävling
Hade en så jävla fin dag och kväll igår.
Förskolan hade stängt så ungarna var hemma. På förmiddan duschade vi och hängde på deras splitternya rum.
På eftermiddan kom deras bästekompisar hit och lekte. De har sån fin harmoni i sin lilla grupp, även om de, just igår, var lite trötta alla 4.
Till middan kom deras föräldrar och vi grillade och slängde i oss en jävligt god middag.
På kvällen var det ett maratonlopp nere på strandpromenaden. Där fick även barnen springa ett lopp på 450 meter, snitslad bana, med högtalarröst som räknade ner, samt läste upp alla namnen utefter att de sprang i mål och allt.
Vi var tre familjer vars barn alla går på samma förskola och våra barn fick starta samtidigt. Och det som hände var så himla fint.
Minstingen Theo, 2,5 år, kom såklart genast på efterkälken. Vår yngsta stannade till och vände sig om för att se vart han blev av. De är lite kompisar. Då kom hon också efter de tre stora, samt sin bästekompis som kutade vidare med storesyrrorna. Längre och längre efter, kom hon. Min man sprang för att kolla till henne, medan vi andra hejade barnen i mål. Vår äldsta kom först i mål. När jag såg henne springa fem meter framför de andra, såg jag någonting som jag aldrig sett hos mig själv. Jag såg hur det brann av NU JÄVLAR SKA JAG VINNA i hennes blick. JÄVLAR I HELVETE vad hon bara skulle vinna! Jag blev alldeles facinerad av det och deras målgång blev lite problematiskt för mig då jag dels kände att jag ville hylla och uppmuntra hennes KÄMPARGLÖD, samtidigt som jag inte ville att de andra skulle känna att de inte också var vinnare, för det var de ju allihopa.
Hur tänker ni kring det där, med barn och tävlande?
Jag tänker att en kämparglöd, en vilja att prestera och en vilja att vara BÄST ju kan ta människor långt. Har man inte det så kommer man ofta inte heller särskilt långt. Att vilja VINNA är ju också att ha en tro på sig själv att man faktiskt kan klara det. Och jag är ganska säker på att det inte hade förstört henne om hon inte kommit först heller. Då hade hon nog bara tänkt att "jag vinner nästa gång". Känns som att hon blivit en ganska cool mix av mig och min man. Jag tävlar inte, liksom. Jag har ingen kämparglöd och jag tror aldrig att jag kan vinna
någonting. Min man vill helst vara bäst på allt, men går för den sakens skull inte under om han inte är det.
Vår yngsta kom som sagt på efterkälken. Min man berättade senare hur hon lyst upp när han kommit fram till henne. Hur hon varit nära gråten och känt sig osäker på vart hon skulle springa när hon blivit ensam. Han hade tagit henne i handen och visat vägen, men på sluttampen fick hon springa själv i mål. Vi stod och hurrade och skallade så högt vi bara kunde. Senare konstaterade hon att hon kommit sist. Mesmorsa som jag är babblade jag på om att "nej då, alla är ni vinnare i era egna lopp", men då spände hon ögonen i mig och väste "nej mamma, jag kom faktiskt sist. Jag ville hjälpa Theo och då kom jag sist. Sen kom jag vilse. Pappa hjälpte mig. Jag kom sist". Inget mer med det. Ingen direkt värdering i det. Det var snarare jag som lade värderingen i det. Hon strålade när hon sprang i mål, stolt över att ha klarat det, trots motgångar. Och så kommer jag och flummar om "vinnare i egna lopp".
Själv hatade jag att tävla som barn, av två anledningar:
1. Jag var väldigt ofta sämst. Det är inte kul. Jag hade heller absolut aldrig tron på mig själv att jag skulle kunna klara av någonting i idrott/sport/tävlingssammanhang
2. Jag tog det väldigt hårt när jag kom sist. Jag var helt enkelt en dålig förlorare som inte kunde gilla mig själv när jag kom sist.
Och därför blev jag så glad igår, eftersom det verkar som att barnen, hittills, har lyckats undkomma mina egna besvär med tävlande som barn.
Sen lekte vi på stranden en stund, i solnedgången, innan vi åkte hem och hoppade i säng.
Visbys strandpromenad alltså. Jävligt svårslagen.
målbilden
Nu är vi klara med ungarnas rum!
Totalt jävla panka är vi, trots att det enda vi köpt i möbelväg är en säng. Det blev ingen solresa. Det blev två barnrum istället. Vilket känns bra. Än så länge. Men i december kommer nästa unge och till hen har vi inget rum. Hen måste sova i vårt rum tills hen blir typ 2 år. Vi har aldrig jobbat så, med tidigare barn. Båda har tidigt fått egna rum, helt enkelt för att jag blir för stressad av att ha sovande barn i mitt rum. Tänk om de vaknar när jag kommer och lägger mig! Precis när jag själv vill sova! Så vaknar de! Och det här med knullandet. Tänk om de vaknar när man precis ska till och, ja ni vet det där som ingen skriver om fast det också är så hiiiiimla naturligt...
Decemberbarnet (vi kan kalla hen för Jesus) kommer dock att få stå ut! Jag kommer också att få stå ut!
Och jag tänker att man kanske ändå inte är så jäkla knullsugen när man har tre barn? Eller? Någon med erfarenhet som kan uttala sig?
Det kan nog va en god ide att knulla upp sig lite extra såhär nu medan man väntar i alla fall. Så att man har något roligt att tänka på åtminsone, när man ligger där med en liten pilt emellan sig och vet att det är väldigt länge kvar till nästa samlag. Så att man kan vila mot sina minnen så att säga.
Gud nu fick jag lite ångest alltså... Inför det här med födandet. Avslaget. Tröttheten. Bebisen som ska va vaken hela nätterna. Nätter ensam med en bebis alltså....gud... Den ensamheten!
När vi väntade vårt första barn fick vi, på allvar, själva RITA en sk "målbild". Jag minns inte riktigt vad jag målade, bara att det kändes smått töntigt att liksom MÅLA den själv, med kritor liksom!
Så sedan dess jobbar jag med MENTALA målbilder när jag är dräktig.
Här är min målbild med Jesusbarnet:
Det är sommar. Juli. Jesus är ca 7 månader gammal och en tjock och glad liten bebis. Hen har på sig vita kläder och hela vår trädgård är fylld av släkt och vänner som ska fira Namnfest med oss och Jesus. Vi har utformat en skitfin cermoni själva. De äldre ungarna är delaktiga på något sätt. Vi är alla lite slarvigt klädda och hela cermonin är väldigt enkel med typ papperdukar och köpta tårtor för vi har inte riktigt ork och tid att göra oss till nu när vi har tre barn och hur som helst har det ändå aldrig varit vår stil det där med perfektion.
I slutet av cermonin spelar min kompis Elisabeth BoEves psalm på sitt dragspel. För vårt lilla Jesusbarn.
När hen kom in i min mage var den den första låten jag tänkte på. Den bara dök upp i min skalle.
Sen äter vi tårta och lilla Jesusbarnet sitter och storasystrarna kör runt med lilla Jesus i den blomsterklädda skrindan och massa barn skriker och skrattar och Elisabeth drar några låtar till på dragspelet. Vi är trötta men glada. Vi har läget under kontroll. Och vi har tre barn. Tre barn att älska.
Fan vad fint.
Kanske borde vi döpa hen till Jesus om hen har en snopp? Är inte Jesus ett jävligt coolt namn att ha?
barnen och könsrollerna
Imorse när vi kom till förskolan kom 4åringens tre bästa kompisar springande för att möta oss, eller, för att möta lilla E. Alla hade de varsin pinne i handen och alla började de "låssasskjuta" mot mitt barn. Dessa tre pojkar är de härligaste pojkarna jag vet. Mitt barn älskar dem och det gör jag också. Idag när vi kom hade de hunnit leka en stund och jag såg så tydligt i deras ögon att skjutandet mot mitt barn var ett test "är hon med oss eller är hon inte?".
Mitt barn, hon lösgjorde sig från mig, ställde sig två meter framför kompisarna, siktade sitt finger och började skjuta tillbaka, helt med på leken, helt inne i vad som hände. Killarna började skratta och vips var hon i deras gäng och de började, skratta och fnittra och skjuta mot mig istället. Jag låssades vara ett monster och jagade dem tills de skrek av skratt. Sedan försvann de iväg, ivrigt skjutande med sina pinnar. De 4 musketörerna. Tre små pojkar och så min unge, för dagen klädd i jacka med smultronmönster, rosa kjol och Hello Kitty- strumpbyxor.
Hon har sedan en tid tillbaka tjatat om att hon vill ha en "pangare". Svärd har hon i mängder (hon älskar att leka prins och prinsessa med sin pappa. Då är hon prinsen och han prinsessan. Så har de prins och prinsesskronor på skallen och fäktas med svärden. Pappa måste alltid förlora för annars blir allting väldigt sorgesamt tycker hon) men pangare har vi sagt nej till so far. Hennes bästa kompisar som har snopp har inte heller några pistoler, då deras föräldrar förbjuder det också.
Men nu tror jag fan hon ska få en ändå. Jag läste någon forskning häromdan att sådana lekar inte alls är farliga för barn, det skadar inte deras hjärnor så att säga. Och tar man sig ett snack med dem så de fattar att om man skjuter på riktigt så dör man, så borde det väl inte va nått problem? Eller? Hur tänker ni kring leksakspistoler? Vattenpistoler?
Jag kan förundras så över hur jag har det ställt med mina barn. Mitt stora barn önskar sig inget hellre än ett sminkbord nu när hon ska få ett eget rum. Eller, mer ett litet bord med en spegel där hon kan sitta och "göra sin fin". Jag vet. Jag gråter inombords och vi pratar förstås mycket om det. Men jag har gett med mig. På vissa punkter. En spegel ska hon få, där hon ska få ha sin hårborste, lite snoddar, samt sina nagellack (som hon aldrig använder för de tar så lång tid att torka) men smink har jag sagt nej till. "När du blir femton ungefär", säger jag och jag har förklarat varför.
Med henne gäller det alltså att begränsa det jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen. Ungefär det enda jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen faktiskt och det är alltså skönhetsidealen, utseendefixeringen, sexualiseringen osv. Hela tiden kämpar vi med det vad gäller henne.
Och med den lilla, som ju också har en snippa, kämpar vi med att begränsa det som vi anser destruktivt med den manliga könsrollen eftersom det är den hon verkar trivas bäst i. Eller. Hon väljer litt of varje så att säga. Men lever och verkar nog ändå mest på den manliga spelplanen.
Jag tycker det är så häftigt och jag är så glad över det. Över dem båda.
Det har varit nyttigt för mig att få ett "prinsessbarn" också. När den stora föddes vägrade jag rosa, klädde uteslutande i kläder från pojkavdelningarna och hon hade inga "tjej"leksaker. Men sen blev hon stor och visade själv vart skåpet skulle stå. Skit samma om det är dagis, faroch morföräldrar eller what ever som förde henne in på banan. Jag anklagar ingen, för hon är lycklig i sin rosa värld. Utöver att älska rosa, barbie, prinsessor och glitter så älskar hon att klättra i träd, hoppa studsmatta, cykla, tävla och hon är smart och snäll och rolig. Bara för att en unge gillar rosa och prinsessor betyder det ju liksom inte att hon är fucked for life och att hon inte är MER än så. Det är nog en vanlig föreställning om "prinsesstjejer" tror jag, att det skulle vara så.
Och jag fick ju sadla om helt och omfamna och välkomna prinsessorna till vår familj. Jag fick öppna mitt sinne så att säga. Och det är jag väldigt glad över.
le dräktighet
Har mått illa från och till hela dagen idag. Fick världens illamåendeäckel mitt under inspelningen av veckans podcast, tråkigt nog. Botades med mat. Men det är så jävligt att man inte får småäta. Gud vad jag skulle vilja småäta. Mariekex. Valfri kolhydrat bara. Ner i magen. Bort med äcklet. Men det får jag inte. Jo. En morotsstav kan jag ju ta. Eller suga på nått litet solrosfrö. Mmmm, det är ju....gott....
Kan inte äta kött längre. Det är väl för jävla lustigt. Fram tills jag blev dräktig har jag lagat KÖTT till familjen flera gånger i veckan och bara VRÄKT i mig (med en fd vegetarians mått då alltså..) men så fort den lilla började gro i mig så ba NEJ! Det går inte! Kött är så jävla dött och obehagligt. Celler från levande väsen. Uuuuuh vad äckligt det är när jag tänker på det.
Lagade min världsgoda köttfärslimpa ikväll. Fick inte ner en bit. Kunde inte ens smaka. FAST MIN BEBIS BEHÖVER JÄRN! Men det går ju inte!
Jag måste börja äta broccoli. Och jordgubbar. Varje dag. I mängder. Lilla lilla Heath som bara längtar efter att mamma ska svälja ner en stor blodig biff full med härligt järn. Får bara broccoli. Och solrosfrön.
Oj nu blev jag jättesugen på inlagd rödbeta här också. Undrar om det finns på Statoil? De har ju öppet till midnatt!
om jag fick en egen fjollbög
Jag tänker att jag borde skriva något om min Dräktighet... En liten Dräktighetsrapport så att säga.
Men så vet jag liksom inte vad jag ska skriva.. Det är ju 3 gången nu så att säga. Vet knappt vilken vecka jag är i... 10? 11? 10 tror jag!
I fredags fick vi det första ultraljudet. Som diabetiker är det inte svårt att tigga till sig ultraljud. Det är bara att säga "tänk om den är skitstor" så hivar de fram apparaten direkt.
I fredags fick vi iaf se den lilla klumpen. En klump med ett litet tickande hjärta. Jag grinade lite för det var så skönt att se att den var vid liv.
Den största risken med att ha diabetes och vara gravid är ju att barnet blir för stort. De två andra kom ut med 3.5 kilon. Helt normala. Men ändå. All jävla oro över deras jävla storlek vid de andra graviditeterna. Hur man tillslut, vid varje liten tugga man åt, kunde få sån satans ångest över att de skulle hyperväxa och bli 5.5 kilo stora. Den är så jävla skön att slippa. För nu vet jag ju att Jag Ska Bli Snittad.
Det är såklart inte bestämt ännu, formellt, men snart är det nog det. Jag har framfört mitt beslut så att säga. Och eftersom man inte riktigt har rätt till sin egen kropp som det ser ut idag, så måste jag genomgå ett antal samtal med diverse människor innan det kan bokas in slutgiltigt så att säga. Men jag vet ju att de inte kan tvinga mig om jag inte vill föda. Och det vet ju de också. Så därför vet jag ju redan att det kommer att bli snitt.
Och det känns så jävla härligt. Att få vara gravid och inte må dåligt (för det gör jag inte, än) OCH att få veta att barnet kommer att komma ut utan att mina vaginala och min röv demoleras totalt. Att liksom VETA DET, redan nu! Att slippa all ångest! Alla nätter där man liksom snurrar in sig i skräcken inför förlossningen! Att bara kunna släppa den delen helt! OOOOH, så jävla SKÖNT!!!
Den här tredje dräktigheten ska gå i Glädjens tecken. Det är jag så jävla mycket värd efter de HELVETEN jag haft med de andra ungarna. Jag ska liksom MÅ BRA! Jag ska verkligen försöka hålla järnvärdet uppe. Jag mår inte illa. Jag kommer kanske få foglossning, men det får vi ta då. Jag kommer inte att få magkatarr. Och magkatarr/illamående är liksom det Värsta. Med min förra spydde jag och mådde illa tills 7 månaden. Fick magkatarr. Gick ner 10 kilo. Kunde aldrig må bra. Det var så jävla hemskt.
Och nu är allting så jävla bra.
Och att dessutom slippa ångesten inför förlossningen! Sån jävla lyx! Tack Sverige! Känner jag nu.
Framför allt så är jag äldre nu. En erfaren babymama. OM mitt järnvärde går ner mot 90 (förra gången födde jag med ett järnvärde på 88) ska jag kräva sprutor med järn. Jag kräver snitt. Jag kräver ultraljud när jag känner att det behövs. Jag låter mig inte hunsas runt och blir jag förstoppad så tar jag min jävla cilaxoral och skiter i deras jävla gröter. Till BB kommer jag ta med skydd för bröstvårtorna. Jag har nämligen tänkt amma denna gång och det går inte när bröstvårtorna förvandlas till blödande sår. Jag tar också med en nappflaska, ifall det inte skulle funka, för jag vet nu att ett mätt barn är viktigare än vad barnet är mätt på. Jag tar även med mig en napp till bb för nu vet jag att det inte är särskilt svårt att få barn att sluta med nappen sen, plus att tandläkarn säger att det är ok med napp upp till 3,4 års ålder. FÖR DETTA HAR JAG LÄRT!
Jag är så jävla GRYM på det här med barn och barnafödande nu!
Jag har fått en jättefin barnmorska. Hon har ett kors runt halsen och jag misstänker att hon är Kompis Med Jesus Kristus. Det gillar jag. Jag älskar kristet folk. Tycker det känns fint att Jesus Kristus liksom svävar i rummet lite. Bebisen kommer ju ungefär till jul också så det passar ju MER ÄN VÄL!
Hon tar mig på allvar och har aldrig en anklagande ton. Inte ens när hon räknade ut mitt BMI...
Kanske har hon läst mina krönikor där jag skrikit ut min besvikelse över mina tidigare havandeskap och all inblandad personal, kanske inte. Hur som helst så är hon snäll.
Jag har gått upp 4 kilo vilket är rakt osunt. Min man har gått ner 6. Jag äter honom, bokstavligen, ur hus och hem.
Det händer att jag mår lite illa, visst gör det det. Men det är inget som däckar mig. Inget jag inte kan leva med.
Och vet ni. Jag är så inställd på att det är en pojke så att det inte är klokt. Jag är fan i mig nästan 100% säker. Jag vill döpa honom till Aragorn. Aragorn, den gulligaste lilla fjollbögen som Gotland någonsin skådat. Fan vad gulligt det skulle vara med en liten pojk. Jag skulle lära honom allt jag kan.
Min man ställer in sig på att få en 3 dotter. Vi har redan ett uttänkt namn till henne.
Vi kommer att ta reda på könet, men inte berätta det för någon.
Varför vi tar reda på kön? För att veta vilka färger på kläderna vi ska köpa såklart! Kommer Aragorn måste vi ju bunkra upp med rosa! Kommer han ska jag fan i mig köpa en knallrosa vagn, beställa hem prideflaggor och börja pimpa hans rum med duniga volanger i skärt!
Jag vill ha en egen fjollbög. Som jag kan gosa med.
Jag måste bli så jävla mjuk och vänlig om jag får en son. Måste lägga om totalt. Den här grejen som jag kör varje kväll med ungarna, när vi ska gå och borsta tänderna, när jag förvandlas till en "tysk tant" som men tysk brytning skriker: "LEDIGHETEN ÄR SCHLUT?!! MED FULLSCHTÄNDIG SCHOVUTRUSTNING- UPPSCHTÄLLNING!!", det måste jag lägga av med. Istället måste jag mjukt viska "älskade lille gulleson, kom nu ska jag rengöra dina små gulliga tändiländer innan vi går och sovipover i sin rosa, mjuka säng med änglar runtomkring som följer dig in i din rosa, fluffiga, mjuka sömn. Först ska vi bara ligga och tala om dina känslor och funderingar en stund, men sedan, älskade lille son, ska du få slumra in".
Så att han blir mjuk och go och aldrig förlorar kontakten med sina känslor som alla andra män.
Ja voine voine. Vi får se hur det går. Jag välkomnar vad som helst. Fågel fisk eller mittemellan. Snippa snopp eller transperson! Alla är välkomna till Big mama!
Se de första 2 minutrarna så fattar ni vad jag menar:
det här ska bli Aragorns favoritsång
bebis
Jag har en bebis i min mage.
Vårt tredje barn ligger där inne och gonar sig. Gonar och gonar förresten, hur mysigt den nu har det med all diabetes och skit.
Men jag gör iallafall mitt bästa för att den ska ha det fint där inne.
Vi är bara i vecka 9 än så länge, men jag orkar inte hålla hemlisar. I alla fall inte av sån här rang.
Jag är så jävla glad. Och jag tänker att om den väljer att inte ligga kvar så kommer jag att bli så jävla ledsen. Och det kommer jag inte heller att vilja hålla tyst om. Jag gillar att dela. Vill inte vara ensam.
Och nu vet ni.
BoEve, som vi kallar hen, är ett Planerat Barn. Det är väldigt ovanligt för att vara oss.
Vi har pratat om det i flera år men känt oss ganska nöjda med de barn vi har. Med mening har vi velat vänta så länge som möjligt för att försöka komma undan mellanbarnsrollen för vår lilla.
Nu kommer hon att vara nästan 5 när BoEve kommer. Det kommer för alltid att vara hon och storasyrran. BoEve blir lite av en sladdis.
Så i höstas började det bli svårt att hålla tillbaka. Suget växte, så att säga. Och den 15 december hade vi Det Första Samlaget med bebissyfte. Det blev dock inget. Troligtvis för att jag inte hade ägglossning då.
I januari hade vi samlag 6 dagar i rad. Självklart valde ägglossningen att inte dyka upp då och hela menscykeln valde att flytta sig i flera veckor. Så har det alltid varit. Min hjärna har alltid haft väldigt bra kontakt med min livmoder så att säga. Det räcker med att jag visktänker ordet BEBIS och jag blir skendräktig direkt.
Så vi började med ägglossningsstickor. Och inte förrens den 22 mars, på stora ungens 6årsdag, visade de att det var dags. Dags att lägga sig på rygg så att säga. Så det gjorde jag.
Och 8 dagar senare kom det första, supersvaga plusset.
Jag grät då. Jag har hittills aldrig gråtit vid ett positivt graviditetstest. Inte av lycka iallafall.
Med första barnet grät jag av chock (jag var 21 år och singel...), vid andra barnet befann jag mig på ett badrum på ett fik mitt i offentligheten så då fick jag hålla tillbaka. Men nu. Nu grät jag av glädje och har gjort det ungefär varje dag sedan dess.
Det första som kom till mig var just BoEves psalm som ni kan lyssna på ovan. Den är helt enkelt bebisens sång. Och jag lyssnar på den varje dag och grinar. Jag har till och med tackat Gud. Vänt ansiktet mot himlen och viskat "tack! Tack för att jag får bära ett barn till!!". Mmmm, innan den här dräktigheten går ut så har jag väl blivit en flitig besökare i Rikets Sal på kuppen.
Men att ungarna liksom bara kommer till oss! Att vi bara FÅR allt det här! Det känns så jävla mycket som en gåva, för första gången!
Jag är verkligen äldre nu.
Nu förstår jag liksom mammorna jag alltid hatat! De som säger "ja visst har jag ont och visst kräks jag varje dag och gråter och inte kan jag gå heller, men DET ÄR DET VÄRT!" för nu känner jag också så.
Ja min diabetes är skitjobbig. Men det är så jävla mycket värt det!
Jag mår dessutom så bra! Visst har jag mått lite illa. Brösten har gjort ont. Jag är trött och framför allt så gråter jag otroligt mycket, både av glädje och av DJUPASTE, plötsliga SORG (kan va lite över vad som helst. Att det regnar, tex). Men hittills går inte den här graviditeten att jämföra med någon av de andra i dåligt mående. Med tvåan kräktes jag ju i 7 månader. Gick ner 10 kilo. Ville dö varje dag.
Nu flyger jag liksom fram. Och är så jävla glad och förhoppningsfull inför att EVENTUELLT få uppleva en graviditet som kanske inte ska ta ut mig totalt. Tänk om jag eventuellt kommer att få må ganska bra och eventuellt känna mig lite......lycklig?!
Lycklig känner jag mig iallafall.
Vi köpte det första plagget i vecka 6. En blå tunika med ugglor på från flickavdelningen. Jag ville kolla hur långt min man skulle kunna gå inför en eventuell son. Han sa inte ens nej till de rosa långklänningarna. Vår eventuella son kommer att gå klädd i rosa klänningar från den dagen han föds. Men jag valde en supermjuk blå tunika med ugglor. Den ska hen ha, vår lilla BoEve.
Till lucia kommer hen.
om kärlek till barnen
Tänkte på det, uppmärksammade, som Lady Dahmer skrev häromdan. Om det där med kärleken till barnen, hurvida man älskar dem lika mycket osv.
Jag tror det har jättemycket med ålder på barnen att göra.
Med båda mina barn har kärleken växt fram. Jag minns att när vi fick vårt första barn så brukade jag och min man prata om hur vi liksom älskade henne mer och mer för varje dag och fundera på vart det skulle sluta. Om man liksom ska älska sin unge mer och mer för varje dag hela livet så blir det ju en enorm kärlek. Lite naivt sådär.
Och det blev ju precis så. Man älskar dem mer och mer för varje dag. Ju mer man lär känna dem, ju fler drag i deras personligheter som kommer fram. Desto mer kärlek.
När man då får sitt andra (eller tredje eller så vidare) barn så tycker jag att det är ganska självklart att man känner mer för det äldre barnet, eftersom man helt enkelt känt det längre. Det är ju som med vilken relation som helst, ju längre den pågår, desto djupare blir den. Att sedan det äldre barnet ofta är mer lätthanterligt medan det yngre barnet är det som står för det krångliga och lite utmattandet i vardagen spär ju på det hela ytterligare.
Jag tror många, många har ångest för det, men då kan jag lugna er genom att säga att det blir bättre sen. När båda barnen är större och ingen är extrajobbig och du har lärt känna även den lilla.
Jag älskar båda mina barn. Skulle jag tvingas välja mellan dem hade jag inte kunnat göra det.
Det finns ingen tvivel i mig om den saken. Men dock så älskar jag dem på olika sätt, helt enkelt för att jag har helt olika relationer med dem. Precis som jag älskar min vän Nina på ett sätt så älskar jag ju min vän Korre på ett annat. Såklart. Inget konstigt. Men det är klart, moderskärleken är ju densamma. Jag älskar dem för att de är mina barn. De kommer ifrån mig. De är mina att ta hand om, beskydda och göra mitt allra bästa inför.
De är ju dessutom helt olika människor, mina erfarenheter med dem är helt olika.
Eftersom jag upplever att man älskar barnen mer och mer ju mer man lär känna dem så har jag aldrig känt den där himlastormande kärleken vid förlossningarna. Särskilt inte vid min vaginala, då jag mest bara hade ont ju. Vid kejsarsnittet var det bättre, även om jag, ärligt talat, mest var fokuserad på snusen jag ÄNTLIGEN skulle få ta när det var klart (ja men skjut mig då..)....
Självaste födsloögonblicket var dock otroligt mycket vackrare vid snittet och jag tror det beror på att det inte gjorde ont. Hon gjorde mig ingen skada, liksom. Medan den äldre barnets utkomst medförde skador som än idag inte är helt läkta...
Det är mänskligt tänker jag och det är ju inte som att känslan sitter kvar någon längre stund. Men just när hon flög ut genom min spruckna vagina, då kände jag mest "där är den där klumpen som fick mig att lida såhär". 5 minuter senare var den känslan givetvis långt borta.
Men det jag kände kan man ändå inte kalla enorm kärlek, inte med någon av dem. Facination förstås, dödlig lojalitet och beskyddarinstinkterna tog ju vid direkt. Men den där enorma kärleken, den har sannerligen växt fram och den växer ännu.
Själv har jag alltid haft tanken att jag var min pappas lilla tös och min bror var mammas lilla pojk. Min brors förlossning tog typ en kvart. Han kallades för "pluppen" och föddes mitt i sommaren, precis efter att mamma vart på konsert med sin favoritartist. Jag föddes i januari, svinkallt hela vintern och allt var ju omodernt och de bodde långt ute på landet och ja, inte så kul verkade det va helt enkelt.
Tyvärr dog ju min pappa sen så min tid som någons "lilla tös" blev ju relativt kort. Men morsan har ändå gjort ett bra jobb. Det är klart att man i perioder, särskilt i tidiga tonåren, kunde känna att de (föräldrarna) älskade syskonet MYCKET MER och själv var man alldeles alldeles oälskad och allena. Men någon inre djup känsla av att vara det oälskade barnet har jag aldrig haft.
Vi har lyckats fint med våra barn och deras syskonrelation kan jag tycka. De älskar varandra, så är det bara. Sedan har man funderingar såklart. Att de är tätt födda ligger nog min största fundering kring. Hur det påverkar dem. Att de nästan ses som och behandlas och beter sig som tvillingar många gånger. Alltid tillsammans.
Men det löser ju sig i höst när storungen börjar i helt ny skola och så nu när de äntligen ska få varsitt rum för första gången. Det blir nog krisigt för dem båda, främst för den lilla, men det blir nog bra också.
Jag och min bror hade det precis likadant. 1.5 år är det mellan oss och vi var också i princip som tvillingar många gånger. Idag är jag dock glad för det. Vi hade en mycket fin barndom tillsammans och som vuxna har vi varandra ännu.
Skulle jag behöva sticka någon gång, bara dra rakt ut genom dörren, så skulle jag ringa min bror.
om BolibompaNina
I 6års present fick vår unge sin första dator. Ja, det är tidigt och ja, det kanske är lite väl. Men den var begagnad och vi fick den gratis av hennes farfar. Hennes pappa är systemutvecklare och vi båda till att barnen ska lära sig tidigt för vi tror att dagens barn behöver det.
Hur som helst.
Det hon gör på sin dator är att
1. Maila. Hon har fått mailadresserna till alla i familjen och rätt som det är kan man ha fått ett mail i sin inbox i stil med "tak för maten ikvel mamma. Den var jetegod. Jag elskar dig".
2. Spelar Drakens värld på Bolibompawebben
3. Kollar på klipp från årets Melodifestival på youtube. Mest på Yohio.
4. Kollar på olika klipp från Bolibompa som ligger på deras webb.
Detta är det hon gör mest. Kollar på olika roliga klipp med programledarna alltså.
Favoriten är Nina. Nina är så tokig. Gör så tokiga saker. Sjunger roliga sånger. HUMOR är Ninas grej och hon fiser och kladdar med mat när hon bjuder ett skelett på romantisk middag och ja, jag vet inte allt hon hittar på.
När man läser den här artikeln blir det så jävla uppenbart att författaren till artikeln inte kollar mycket på Bolibompa. Hade hon gjort det hade hon lärt känna Nina, Ylva, Farzad, Janko och alla de andra programledarna och sett att här finns ingen jävla ytlighet. Humor däremot, finns en hel massa. Men humor är inte samma sak som ytlighet. Barn behöver humor lika mycket som de behöver fakta och att "bli lärda om samhällets verklighet".
Man kan säga vad man vill om programmen som Barnkanalen väljer att visa. Är man genusmedveten är det inte alltid helt lätt att sitta och titta så att säga. Men man märker ändå att det FINNS ett genustänk på Barnkanalen. Att sedan de utländska barnprogrammen som man måste köpa in är skit ja... De svenska barnprogrammen som producerats i Sverige däremot, det är bra grejer! Och jag tycker Barnkanalen får till en fin blandnind mellan underhållning, drama, glamour, fakta osv.
Det bästa med Barnkanalen är ändå helt klart programledarna. De borde få mer tid, ta mig fan, för för mina barn är de den största underhållningen.
Tidigare gick ju Doreen Månsons underbara musikvideos på Barnkanalen. Där låtarna behandlade olika ämnen med målade musikvideos till. Ofta var ämnena mörka och allvarliga, som mobbing, föräldrar som dricker, vänner som sviker osv. Skitbra grejer, verklighet liksom. Och efter varje video pratade Bolibompaprogramledaren i studion om det och gav tips om vart man kunde vända sig om man upplevt något liknande själv.
Hur som helst. Tillbaka till Nina. Denna underbara människa som lär mina döttrar att tjejer också kan vara roliga, busa, skoja, skämta och ta plats. Som får mina barn att gapskratta och gå och dra samma skämt i dagar efteråt. Jag älskar henne för det. Och jag prisar gudrun för Barnkanalens programledare!
Amen
Obs: otroligt sorglig den här. Men viktig förstås.
den fria lilla systern
Jag har ofta dåligt samvete mot mitt lilla barn. För att hon är liten, inte vill vara liten, behandlas som om hon är mindre än hon är, får mer suckar då hon är upprorisk och argsint på bästa lillasystersmanér.
Lika ofta har jag dåligt samvete mot mitt stora barn. För att hon är stor, duktig, får göra extrasaker för att hon är storasyster.
Jag har läst en del om rollerna man tilldelas ut efter vilket nummer man har i syskonskaran och det var skitjobbig läsning eftersom det naturligtvis spädde på mitt dåliga samvete då jag insåg att vi såklart gör precis de misstag som det står om. Tex så behandlas äldsta barnet som duktigbarnet och yngsta barnen har man ungefär noll förväntningar på. Det är kasst åt båda hållen.
Därför var det jävligt skönt ikväll när jag faktiskt uppräckte en fördel som kommer endast utifrån barnets nummer i syskonskaran.
Vi delade på oss. Pappan spelade Nintendo med storasystern och jag och lillasystern satte oss vid köksbordet. Eller. Hon skulle måla och satte sig och gjorde det. Jag satte mig bredvid.
Jag insåg så mycket ikväll. Insåg hur olika mina barn är. När mitt stora barn var i den ålder som mitt lilla är nu så målade hon litet och pyttigt och en sak på varje papper. Det gick åt väldigt mycket papper. Det var blommor och bin och prinsessor och jättelånga hår.
När jag nu fick se mitt lilla barn måla var det verkligen en helt annan person. Hon målade torn. Brädor. Väggar, Fönster. Olika finesser på tornet och slottet som hon målade. Trappor och tinnar och kanor. Sedan avslutade hon med en liten person. Med jättestor glad mun och Pippiflätor. Det var då jag.
Hon måldade och målade tills hela pappret var fullt. Brydde sig inte om att ta nytt papper när hon behövde börja om eller ville rita nått nytt.
Hon var så fri i sitt målande.
Och då insåg jag att det troligen beror på att jag aldrig suttit bredvid.
Med första barnet var man ju så otroligt överpedagogisk. Satte en penna i hennes händer från att hon var typ 9 målader och oooohade och aaahde över minsta streck. På den tiden gjorde jag allting tillsammans med mitt barn. Hon var ju bara ett barn, ensam. Bygde hon med klossar gjorde jag det. Lekte hon häst så gjorde jag det. Alltid. Tillsammans.
Jag är glad för det på många vis, för hennes tid som ensambarn blev ju ganska kort då lillasyster kom prick 2 år efter storans födelse. Jag har läst att normalt sett börjar barns frigörelse från föräldrarna tidigast vid 3 års ålder. Men om man får syskon innan det börjar frigörelsen från mamman redan när mamman blir gravid. Hon var 1.5 år när jag blev gravid och eftersom jag mådde så dåligt så var jag ju verkligen frånvarande från och med då också, något jag sedan försökte väga upp genom att inte amma tvåan (det funkade inte heller, med amningen, men viljan att "ge tillbaka" till mitt äldsta barn spelade absolut in i beslutet att avstå).
Hur som helst så fanns jag ju alltid där. Och när mitt stora barn började måla så satt jag bredvid. Och målade som en vuxen gör. Lägg sedan sitt storasystersduktigheten och ni kan förstå hur förödande det är att alltid ha en teckning som är mycket mer avancerad och "fin" (enligt henne) bredvid alstret man själv just kladdat ihop som treåring..
Vårt stora barn pillade med sina teckningar i evigheter. Började om tusen gånger. Blev arg för att det blev fel. Och slutade så småningom att måla fritt och övergick till målarböckerna och deras tydliga gränser och linjer.
Det är såklart skitsorgligt att det blev så.
Men istället för att deppa över det så kan jag nu glädjas över att lillasystern blivit så fri i sitt skapande. Hon tycker att allt hon gör är fint. Hon börjar om ibland, men det är inte mer än att hon säger "oj" och börjar om bredvid det som inte blev som hon hade tänkt. Hon målade ett stjärnfall ikväll. Och sen skrev hon sitt namn för första gången.
prinsen prinsessan och draken
Spelade den här för mina barn idag:
Prinsen, prinsessan och draken
Å kungen han sade med stämma av sorg
Ack prins kan du rädda min dotter den sköna
Prinsessan från drakens förskräckliga borg
Så skall jag dig verkligen rikligt belöna
Å prinsen han red båd för hej och för hå
Och höga var bergen och krokig var vägen
Och när som han ridit i dagarna två
Han kom till en dal där en borg var belägen
Runt dem låg en drake med taggar och horn
Den sprutade etter å svavel å aska
Och uti ett fönster högst upp i ett torn
Där syntes prinsessan otröstligt traska
Ack prins skrek prinsessan kom hjälpe mig ut
Ack döda nu genast den hiskeliga besten
Så sagan kan få sitt sedvanliga slut
Och vi två tillsammans blir vigda av prästen
Men drakens domäner var sköna som få
Med dignande trädgårdar, milsvida parker
Och prinsen han tänkte, han tänkte som så
Att aldrig jag skådat så kostbara marker
Och prinsen kom ridande som ett jehu
Med svärdet, men sedan han vände på saken
För han klöv prinsessan precis mitt itu
Med svärdet och gifte sig sedan med draken
Av Stefan Demert (såklart)
Ja den gick hem faktiskt. Jävligt oväntat slut. Tokig prins tyckte barnen.
