maktordningar, rosa cyklar och kommunism
Känner mer och mer att jag snart inte har något mer att säga vad gäller feminism och genus... Det behövs liksom inte längre i samma utsträckning som säg för 6,7 år sedan. För nu pågår debatten liksom hela tiden.
Fler och fler blir medvetna, fler och fler ger sig in i debatten, fler och fler intresserar sig.
Jag är med i gruppen "varför apor inte har rosa kläder" på Facebook och där mättas min feministiska själ varje dag. Fy satan vad folk sitter och diskuterar där.
I början upplevde jag att gruppen var väldigt släthårig. Alla tyckte samma saker. Men på senaste tiden har det rasslat till, blivit lite barskare ton där inne och fler hätska diskussioner. Jag gillar det.
Endel tycker det är skitjobbigt och tråkigt att det "alltid ska bli bråk". Men jag tycker bråk är bra.
Och jag älskar det med feminismen, att det finns så himla mycket olika tankar, inriktningar och intressen inom den. Men i grunden har alla insett samma sak och strävar mot samma mål.
Idag annonserades Lady Dahmer och Cissi Wallins show på Maxinteatern till hösten. Fy satan vad jag är förväntansfull och många med mig tror jag. Känns som att det kommer bli publikrusning och damerna kan nog glömma det där med två föreställningar. Det lär bli fler.
Tänk liksom en show med feminismen som grund. Och lägg där till alla olikheter inom feminismen som jag nyss nämnde. Förväntningarna på det. Alla feminister i Sverige som liksom TÖRSTAT efter något liknande i så många år! Ja, känn ingen press LD och Cissi :) Modiga är de och skitbra lär det bli.
Jag och Nina åker upp tillsammans. Ger oss själva ett dygn TILLSAMMANS i present. Ska prata oavbrutet. Nina får baxa runt min 7 månaders dräktiga kropp på Sthlms gator. Jag kommer ha hemorojder och åderbrock då. Och Nina kommer va där! Fan vad ljuvt. Jag längtar tills oktober.
Jag kanske inte har så jävla mycket att SKRIVA om feminismen längre. Men det betyder ju inte att jag inte TÄNKER på den. Det gör jag hela tiden.
Idag har jag tänkt på en rosa cykel. Min yngsta dotters vän (som har snopp) hade en rosa cykel förut, som han ärvt av sin syster. Nu har han fått en ny som är blå. Ordning återställd så att säga.
När de lekte förra gången fick min unge låna den rosa cykeln.
Och jag har gått och funderat idag på hur de två barnen tänker i det sammanhanget. Där stod en blå cykel, som pojken precis hade fått. Och en rosa cykel som pojken inte längre kunde ha. Min dotter däremot kunde ju ha den. Den var ju rosa och hon är ju tjej. Men för pojken var den utesluten. Den dög inte för honom. Den var mindre värd än den blåa cykeln. Är då min dotter också mindre värd i pojkens ögon, då hon kan ha cykeln? Kände sig min dotter mindre värd så hon grenslade cykeln som hon visste inte längre var aktuell för pojken?
Mitt andra barn kläckte följande mening här om dagen när jag frågade henne om hon leker med pojkarna:
- De leker så konstiga lekar. Jag fattar inte vad de går ut på.
Och jag förstår henne så väl, för precis så kände jag som barn (och än idag..).
Könsroller är alltså en så jävla stor del av min vardag just nu. Och jag får fundera åt båda hållen. Jag kan känna mig trött och besviken på pojkföräldrar som accepterar och till viss del uppmuntrar sina söner då de "dissar" allt som är tjejigt och till och med tjejerna själva. Samtidigt som jag har enormt förståelse för mitt äldsta barn som inte leker med pojkar för att hon inte förstår dem.
Men det blir ju en skillnad helt enkelt för att det finns en maktordning. Som LD skrev: "Det handlar ju om maktpositioner och hierarki, precis som det inte är samma sak när en kvinna tar en man på rumpan som tvärtom. Man kan aldrig bortse från maktperspektivet. En person i underläge som slår mot sin förtryckare, sparkar upp vs en person som utnyttjar sin maktposition eller sparkar neråt."
Och det är samma sak som gäller när jag menar att slutna "herrklubbar" som inte tillåter kvinnor att vara med är en helt annan sak är slutna kvinnoklubbar som tex Ninas tjejklubb Fabella.
Grejen är att den saken förstår man ju inte om man inte sett att där finns ett förtryck och en maktordning. Och det är så sjukt många som inte ser det.
Vad gäller mig själv är jag jävligt trött på att ha en man som är viktig på jobbet. Är inte alla män väldigt viktiga på jobbet? Oersättliga liksom. Två veckor av semestern i år går åt till att ha jour. Då måste maken kunna ta sig till dator inom en timme. Tillgänglighet är a och o! Inatt ska han upp kl 02 och releasa. På Nationaldagen jobbade han. Så jävla viktig. På jobbet.
Och sen kommer han hem till Karl Marx bäste vän. Som predikar i oändlighet om privata företag, om vart vinsten av allt hans hårda arbete går och sedan läser jag några väl valda citat från boken Lön, pris och profit och snörper ihop munnen till ett streck. Vi jobbar mycket så i vårt äktenskap. Kompletterar och väger upp. Och där han får stå för kapitalismen står jag för kommunismen.
Nu när jag väl tänker på det, vore inte Marx ett vackert förnamn på en son?
Puss på er
Kommentarer
Postat av: Eva
Ja, åh vad jag kan förstå dig i det här med jobbets jävla allsmäktighet. Vi har ett starkt Lutheranskt arv i vårt land, som premierar arbete och inte bara åtta timmar, utan gärna övertid och så just det där oersättligheten..
I vår familj är det jag som arbetar heltid och mer. På mitt oersättliga jävla jobb. Maken är hemmapappa, även om han är i färd med att starta eget företag.
Men det är jag som åker hemifrån innan dagislämning och får längta mig igenom dagen. På kvällen hinner jag med två timmar med man och dotter innan det är dags för henne att sova.
Det är magert med tid, alldeles för magert, och såhär vill jag inte ha det alltför länge till.
Det har sitt pris att vara "oersättlig".
Trackback
