brunheten

Fy fan. Vilken misär. Barnen spyr. Bebisen har diarré och fyller blöja efter blöja med bajsvatten. Ikväll har jag avlusat mig själv och stora såhär 9 dagar efter lusattacken förra helgen. Och just det, jag har virus. Har legat däckad i sängen sedan i lördags. 4 dagar, utan feber men med hosta från helvetet, ont i halsen, ont i öronen och oförmåga att vara uppe. Min man har, likt den ensamma riddaren, roddat med oss alla. På kvällarna jobbar han in det han missar. Han kommer med all säkerhet att gå in i väggen snart, men det gör ju inget för om någon vecka går han på föräldraledighet vilket innebär att vi ska vara hemma tillsammans i 10 månader i sann UnderbaraClarastyle. Så då kan han få gå in i väggen så mycket han bara vill för då kan jag bära honom på mina starka axlar. Jag ska bara bli frisk först. 

 

Jag har så mycket att tacka sommaren för. För nu när jag sitter här och hostar upp snorklumpar stora som handflator (lite överdrift men inte mycket), har doften av bebisdiarré fastklistrad i mina näsborrar och ungarna spyr som fontänder runt omkring mig medan lusmedlet svider i min skalp, så kan jag bara skänka Sommaren en stilla tanke och inse att det här är INGENTING i jämförelse med det. INGENTING i jämförelse med hur jag mådde när dagarna med 33 grader i skuggan aldrig tycktes ta slut. Luften som stod stilla. Inte. En. Vindpust. Paniken. Svetten som fullkomligt flöt konstant. Känslan av att vakna och inse att man skulle tvingas uthärda ytterligare en dag. I helvetet. Ja fy fan.