brunheten

Nu är lyckan bortblåst. Jag känner att JAG ÄR TILLBAKA! Ärligt talat kände jag inte riktigt igen mig själv när jag gick runt med lyckorus och fylldes av välbehag titt som tätt. Som tur är gick det över. Jag fick nämligen mens. Har inte haft det sedan i juli och skulle JUST ringa gyn när den dök upp i lördagsmorse. 

 

Lördags alltså. Kan ha varit min VÄRSTA DAG NÅGONSIN. 

På fredagskvällen uppäckte vi nämligen vårt livs första LÖSS i håret på ungarna. Klockan var 22 på kvällen så vi kunde ju inte avlusa dem utan de fick gå och lägga sig med de nya små kompisarna. När kaoset lagt sig skulle jag kolla mig själv för säkerhets skull. Jag har ALDRIG haft löss och tänkte att de biter väl mest på barn. Men efter TVÅ TAG med kammen, ramlade den första ut. Det var så jävla äckligt så jag pallade inte att göra det själv. Så jag satt och grät medan David kammade ut 6 löss ur mitt långa, fina hår. FÖREVIGT BESUDLAT nu. 

 

Så ställde vi in alla aktiviteter, förutom det att barnen skulle åka till mamma ALLA TRE. Jag och David skulle alltså VARA HELT BARNFRIA en hel natt för BEBISEN skulle OCKSÅ sova hos mamma! Vi hade även danslektion och Kvartersliganavslutning som vi snabbt ställde in på fredagskvällen och planerade att åka till Apoteket direkt på morgonen. 

 

Så vaknar jag kl 06 på lördagsmorgonen och BLODET BÖRJAR RINNA. Jag blir glad faktiskt. Jag har vart orolig att den varit borta så länge. Jag lämnar över bebisen till David och går och lägger mig några timmar till för det var min tur. 

Så väcks jag kl 09 när vi ska åka till Apoteket. Men jag kan inte röra mig. Har 38.6, vilket är EXTREMT för mig som har normaltemp runt 36.2 och kan inte komma ur sängen. Jag domnar in och ut ur feberdimmorna och David får själv åka till Apoteket, avlusa ungarna samtidigt som världens jobbigaste bebis krälar runt och skriker. Sen lämnar han ungarna till världens bästa mamma som inte räds löss och kommer hem igen. 

 

Till mig, som ligger på soffan med hög feber, blod som forsar ur fittan och löss i hela jävla håret. Jag är för svag och medtagen för att orka avlusa mig, så tillslut släpar David in mig i badrummet, lutar mig över badkarskanten och avlusar mig ömt. Alltså han har då de vackraste sätt att visa sin kärlek, det får man säga. 

 

Sen ligger vi på soffan hela dan och hela söndan också och ser dåliga och bra filmer och jag har feber och jätteont i magen och han klappar mina fötter och serverar mig vatten och Ipren medan lössen dör i min hårbotten. 

 

Ja fy fan. Det var en vidrig helg.

 

Läget är ännu ganska vidrigt faktiskt, trots att löss och feber är borta. Jag har ännu mens och ont i magen och dessutom är jag sur och orkeslös, förutom de stunder då jag får hysteriska utbrott. Det blir ju så uppenbart nu, att det var mensens frånvaro som gjorde mig så där dumlycklig. Och ärligt talat, vem fan vill gå runt och vara lycklig jämt. Men blir vek, mesig, har inga åsikter just för man är så jävla till freds. Är det så männen har det jämt? Inte undra på att de flesta är så in i helvite tråkiga och bara pratar om ytliga, tråkiga och egoistiska saker. 

 

Förra helgen var definitivt bättre. Då var Davids gamla kompis här som i sin tur hade med sig en kompis och hennes dotter. Så vi hyrde badbalja och badade på gårdsplanen mitt i hösten. Vi åt godmiddag och var på leklandet. En lycklig helg. 

I onsdags var vi på Hemse stortorgdag hela familjen. Också en fin dag. 

 

David har börjat vara ledig på måndagar och fredagar med första dag i måndags. Det kunde ha varit fridfullt om nu inte "gamla Jenny" hade varit tillbaka och jag var sur på honom hela dan, ända fram till igår faktiskt. Då gick det över. Han är ju gullig och den där avlusningen över badkarskanten går ju inte att glömma. 

 

Jag är så himla glad att jag har min granne också, Sara. Vi går på Klapp och klang och öppna förskolan ihop eller så fikar vi bara i hennes kök. Hon är också barnledig med en bebis som är min bebis bästis (vi misstänker att det är mer än vänskap bakom det, då de är väldigt ömsinta mot varandra. PRIDE 2033 HERE I COME!) och så har hon en 2åring. Hon har även skitmånga kompisar som jag får lära känna på alla våra bebisaktiviteter och det är så härlig och bra för mitt sura lynne att få komma iväg och sitta med hurfriska andra mammor i kyrkan och ha trevligt. Jag känner sannerligen Jesus närvaro under de stunderna så att säga. Sara ÄR faktiskt lite som Jesus hela hon när jag väl tänker på det. Har sällan träffat en snällare människa. 

 

Jag älskar verkligen snäll. Så här vid 30 har jag insett att de viktigaste egenskaperna hos andra människor är 1. SNÄLLHET 2. INTELLEKT 3. HUMOR. Lyckligtvis kommer oftast de tre hand i hand. I resten av mitt liv ska jag omge mig med såna människor. 

 

Idag är min bebis världens jobbigaste och otrevligaste bebis. Han skriker hela tiden. Måste ha mig nära dygnet runt. Jag kan inte göra nånting. Får sitta på golvet och rulla en boll till honom. Kanske är han lite traumatiserad över översovningen i lördags, plus att han ju är den här åldern när de börjar inse det här med att folk kan försvinna och så. Han gallskriker varje gång jag kommer ur sikte. Så jag bygger mitt liv runt hans tjocka lilla kropp. Skönt att David kommer hem mer nu, för han har blivit mammig också. Han behöver helt klart mer pappa i sitt liv. 

 

Fy fan vad det kliar i håret ännu. Jag måste kamma mig lite för säkerhets skull. Vi kammar varje kväll nu. Har tvättat och fryst in allt. Barnen är helt fria, men jag undrar jag, om det inte gömmer sig en liten jävel där inne i mitt hår som blivit så tjock och fint och glansigt nu igen efter min dräktighet. Måste kamma!

 

Hälsningar LusJenny