brunheten

Den tröttaste dagen. 

Stannade uppe till 02 inatt. Hade fullt sjå med att luskamma mig där runt 01 och så var jag tvungen att duscha för att inte stå ut i mängden bland hurtfriska mammor på klapp och klang. 

 

Det är så typiskt mig det där. Jag känner mig som en alien i alla rum. Eller, jag alienerar mig i alla rum. Jag ÄR typ Håkan Hellström, Ulf Lundell, valfri manlig kulturutövare som byggt sin karriär runt att vara den ständigt avvikande. Det är så jävla töntigt. 

 

Så. För att jag är precis som alla andra så duschade jag och kammade håret och satte TILL OCH MED på mig mascara idag när jag skulle på klapp och klang. Sen satt vi i ett rum med 30 andra morsor (bara en pappa där idag, men i tisdags var de minst sju) och klappade och klangade. Min bebis kryper ifrån mig direkt. Sätter sig MITT I ringen och stirrar hänfört på tjejen med gitarren. Det märks att han är min son. Center of attention. Så jag får sitta där själv och klappa och klanga lite. Känns ganska fjantigt. Men det är ju inte själva sångstunden som räknas, utan fikastunden som kommer efteråt. Då äter man macka och vi mammor har skittrevligt och alla barnen är jättesura för det är långt efter deras sovtid. Det är roligt att sitta och prata med helt nya människor. Det kan en hemmafru som jag behöva. 

 

Sen åkte vi hem och min bebis sov i 2.5 timme. Det är hans nya grej. Långsovning på förmiddan och sen en kortis någon gång mellan 16-17. Sen går han och lägger sig vid 19 och sover till 07. Ja det låter ju drömlikt. Men så jävla jobbig som han är under de vakna timmarna så får man säga att det är rättvist mot oss föräldrar. Jag är ärligt talat HELT JÄVLA DÖD varje kväll. Orkar ingenting förutom att sitta och dumglo på datorn eller ligga och somna i soffan vid 22tiden. Varje kväll tänker jag att jag ska göra massa underbara grejer. Men det blir aldrig av. Jag orkar aldrig. Det är lite deppigt faktiskt. Men jaja, det vänder ju. Någon gång blir han väl stor. 

 

Sen på em hämtade jag E och så gick vi hem till en kompis och hennes son i några timmar. Min bebis är i sämsta gåbort-perioden nu. Han tog sönder en ballong, spydde på golvet och stökade till i alla lådor. Han åt även tusen kilo sand samt ett antal fallfrukter. Han älskar fallfrukt. Det är verkligen Guds gåva till just honom. MAT. Som bara LIGGER DÄR!! 

 

Har insett att jag numera är en oerhört tillåtande mamma. Det beror helt och fullt på att jag inte orkar. Samt att jag har lärt mig en hel del under mina 7 år som mor. Min bebis är lortig jämt och han har alltid nått i munnen. Han klättrar på allt och ja, det är no limits som gäller. Lyckligtvis är han en ganska lugn bebis ändå, liksom sävlig, han till och med ramlar omkull långsamt. Dock får han inte ta sönder saker. Det gör han ändå eftersom han är 10 månader och inte har en särskilt välutvecklad hjärna. Idag krossade han några pelargonknoppar som snart skulle stå i ljuvlig blom. Då fick jag skrika lite inombords. 

 

Vid 16 hämtade vi storasyster på fritids och sen släpade jag alla tre barnen, samt alla hundratalsmiljoner ytterplagg som inte behövdes eftersom det var typ 18 grader ute, till affären där vi snabbhandlade lite bröd, mjölk och treo och sen släpade vi oss hem. Väl hemma lagade jag ugnspannkaka som vi åt och sedan däckade samtliga i soffan. Vi ser inte Bollis så ofta, men ikväll såg vi hela, ända till 20. Jag slumrade en stund till och med. 

 

Nu ska jag skriva krönika innan jag ska poppa popcorn och bädda ner mig på soffan och somna innan David hinner säga till mig att det är min tur att sova uppe hos bebisen. Jag har sovit på soffan i tre nätter nu. David vet inte det, men det är ett tyst straff för att jag fick gå upp kl 05.30 i måndags på DAVIDS FÖRSTA DAG SOM FÖRÄLDRALEDIG. Vi får se när jag tycker att han tjänat av sitt straff. 

 

Over and out

 

Fallfrukten och glädjen: