hur fan ska det gå för mig?

 
Det känns som att jag skulle kunna sova hur mycket som helst alltså. 
Imorse väcktes jag kl 07 av bebis. David hade stannat uppe extra länge inatt med honom eftersom jag hade ett litet sammabrott vid halv två och somnade sent. Så bebisen vaknade inte förrän sju. Och jag gick upp och matade och vid åtta gick vi ner i soffan och jag somnade sittande med huvudet hängande. Vaknade vid 09 när David och storungen kom upp. Kanske kom lillungen också, jag minns inte. Men de såg på film och jag somnade ingen vid 10tiden. Vaknade kvart i tolv, ännu sittande med rak rygg och huvudet hängandet och dreglet rinnande ner över bröstet. Barnen satt ännu bredvid mig i soffan och spelade nu Nintendo. Lillpojken skrek och David satt vid datorn och jobbade. Han skulle nämligen jobba idag, hemifrån. 
Så jag fixade mat till gallskrikande barn (David vaggade honom under tiden) och höll på att somna om igen när jag matade honom. 
David fick laga mat till familjen för den lille fortsatte krångla även efter matningen. Och det har han gjort resten av dagen.
 
Om detta var ett smakprov på vad den här föräldraledigheten ska innebära så kommer jag att vara död i juni när David tar över. Jag har suttit. Suttit med min bebis. Kommenderat de äldre barnen. "Hitta på nånting". "Kan du hämta en handduk?". "Hoppa inte i soffan!" och ärligt talat har David gjort ganska mycket också, samtidigt som han jobbat. 
Och nu känner jag mig liksom inte alls lika säker på att det här kommer att gå bra. 
 
Jag sökte en utbildning i höstas. Jag har alltid kommit in på allting jag någonsin har sökt (Komvux, Poppius, Kvinnofolkhögskolan, universitetet) så jag tänkte att en simpel yrkeshögskola på distans kommer jag väl in på lätt som en plätt med mina snygga betyg. Det var tänkt att jag skulle plugga hemifrån på distans och att David skulle ta ALL föräldraledighet med det här barnet, alltså två år, medan jag pluggade. Jag skulle ju plugga på distans och på så sätt finnas tillgänglig här hemma och dessutom så har jag ju lätt för mig och tror att jag skulle kunna glida genom en yrkesutbildning ganska lätt. Framtiden såg så ljus och ljuvlig ut liksom.
Men så kom jag inte in! Mitt välputsade ego fick sig en liten törn faktiskt och snabbt fick vi lägga om våra tankebanor till att JAG då nu istället är den som får vara föräldraledig, i alla fall det här första halvåret. Och ärligt talat. Jag gillar inte att vara föräldraledig. Jag ÄLSKAR att vara mamma, att ha en familj och att vara med den familjen. Men det här med att vara ENSAM. Att den andra föräldern, som man först på lika villkor kommit överrens om att man ska GÖRA ett barn med. Som man sedan gemensamt GÖR barnet tillsammans med (iaf i heterosexuella relationer med fungerande fertilitet) och sedan hyfsat gemensamt VÄNTAR barnet med. Att andra föräldern sedan FÖRSVINNER. Och man lämnas ENSAM med ansvaret för den där bebisen som man liksom gjort TILLSAMMANS. Det är vidrigt tycker jag. 
 
Det är VIDRIGT, de där sista timmarna mellan 15 och 17.30 när man bara går och VÄNTAR och tittar på klockan och RÄKNAR minuterna. KOMMER HAN ALDRIG HEM?!!
ILSKAN man känner när den andre föräldern kommer hem och har MAGE att vara TRÖTT.
Jag kan liksom bara se mig själv framför mig. Om två veckor. 
 - HÄR HAR JAG VART VAKEN HALVA JÄVLA NATTEN OCH UNGEN HAR SKIKIT HELA JÄVLA DAN OCH SÅ HAR JAG HÄMTAT DE ANDRA UNGARNA OCH FÅTT UNDERHÅLLA DEM SAMTIDIGT SOM DEN DÄR LILLA KORTVÄXTA HAR SKIKIT OAVBRUTET OCH INTE SOVIT EN SEKUND OCH JAG HAR INTE FÅTT ETT ENDA SKIT GJORT OCH SÅ KOMMER DU HEM OCH ANTYDER ATT DU EVENTUELLT HAR HAFT DET VÄRRE ÄN MIG?!! 
och 
 - HEJ. VÄLKOMMEN HEM EFTER ÅTTA TIMMARS ARBETSDAG. HÄR HAR DU DINA BARN. JAG DÖR NU OM JAG INTE FÅR VARA IFRED. VAR SÅ GOD. JAG GÅR OCH LÄGGER MIG. 
 
Nej. Jag är inte en lätt fru att leva med på det sättet att jag sällan biter ihop. Jag låter gärna min omgivning veta det när jag lider. Särskilt min direkta omgivning. Och jag har så himla svårt för när det som vi har skapat och byggt upp tillsammans blir bara MITT ansvar. Barn och hushåll alltså. Det känns så jävla onaturligt, särskilt det där med barnen. Jag tror inte att det är sunt heller. 
 
Så nu är jag lite orolig. 
Och klockan är halv tolv nu och jag borde verkligen gå och lägga mig. Men det är så otroligt tråkigt att gå och lägga sig ensam och så otroligt tråkigt att gå och lägga sig innan 01. Det är inte alls min stil. Jag är född nattuggla. 
 
Vi gör så att David har ansvar för bebisen mellan 21-03 på nätterna och jag mellan 03-09. David går inte och lägger sig utan stannar uppe med bebisen till 03 då han matar den lille och sen lägger de sig. Sedan går jag upp med honom och om det blir hiskeligt tidigt (vilket det är nästan varje morgon) väcker jag David vid 09 och går och lägger mig och sover till 11, 12. Fattar ni våra dygnsrythmer just nu eller? Helt sjuka faktiskt. 
Men sköna. 
 
Och så här har vi haft det i över en månad nu. Och på tisdag tar det roliga slut. Då är hela nattpassen mina och jag kan bara hoppas på att lillgrisen somnar om på förmiddan så jag får sova ikapp då. Jag hoppas även på att han kan börja sova längre stunder snart. Tre timmar är vad han kör på, ibland 4.
 
En stor skillnad denna gång är ändå att jag vet att det kommer att gå över. Till sommaren sover han hela nätterna, det vet jag. Flaskbarn sover bra. Till sommaren kan han sitta upp kanske. Till sommaren LER han och JOLLRAR och man känner att man FÅR TILLBAKA lite till skillnad från nu när man bara ger och ger och sällan får något tillbaka mer än kanske att han trycker sig mot en lite kärleksfullt ibland och blundar lyckligt när man stryker honom över kinden. 
 
Nu måste jag sova. 
God natt från dimman

Kommentarer
Postat av: Freja

Hahaha, jag älskar mina barn. Men jag hatade att vara gravid, att amma och att vara föräldraledig. Åtminstone den första tiden. Den andra halvan av ledigheten var ju kuligare, när de började gå och mer kommunicera, men den tog ju min man... Så lurad jag är... Fast sen turades vi om att jobba deltid tills yngsta fyllde 12, och den ledigheten var härlig!

2014-01-03 @ 23:54:33
URL: http://frejareddevil.wordpress.com
Postat av: Lortis

Självklart spelar tjejer och killar lika bra!

2014-01-24 @ 17:40:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0