förlossningen
Förlossningen.
Dagen innan förlossningen var morsan här. Vi åkte ner och klippte båda barnen och på eftermiddan lagade morsan mat och sen packade vi och pysslade. Jag var trött sur och sammanbiten hela kvällen och i sängen sen bröt jag ihop. Hade viss dödsångest. Grinade "tänk om jag döööör" till David.
Jag var mycket sammabiten och sur även när vi vaknade vid 5 nästa morgon. Hade nästan inte sovit nånting och drömt obehagliga drömmar.
Nere på förlossningen blev vi milt mottagna av en mild barnmorska som uppmanade mig att duscha och klä på mig op-kläderna. Så fort vi kom ner dit släppte lite av min surhet. Man kan inte sura sig mot förlossningspersonal. Jag försökte hålla skenet uppe.
Allting gjorde ont den här gången. Vid mitt förra snitt gjorde ingenting ont, nu var det tvärtom.
Att sätta katetern gjorde ont. Den sved och skavde sen och jag minns att jag längtade efter att få bli bedövad så jag skulle slippa känna den. Kanylen gjorde ont också och de stack fel och jag fick världens blåmärke.
En stor skillnad denna gång var nog ickejärnbristen. Vid mitt förra snitt hade jag ett blodvärde på 88. Jag levde ju som i en dimma, som i ett vakum. Denna gång var jag plågsamt MED, medveten om allt som skedde omkring mig. Lite på ont då när det kom till smärtan, men mycket på gott när det kom till Upplevelsen. Att jag sovit mycket sista månaden och var UTVILAD och psykiskt glad spelade nog mycket in i upplevelsen också. Jag upplevde allt bemötande från personalen som fint, från början till slut.
När jag var färdigfixad kördes jag ner till operation. Fick träffa narkosläkaren som visade sig vara en ung man typ i min egen ålder. Vår barnmorska var med också och diverse personal som skulle vara med vid operationen kom och hälsade medan vi låg och väntade. Jag tyckte mycket om narkosläkaren Lars. Han var snäll mild och rolig. Men det var lite ångestfyllt att han snart skulle se min rumpa.
Så kom läkaren som skulle snitta och hälsade. Vi fick samma läkare som vid förra snittet och det kändes fint.
Och så kördes jag in i salen.
Förra gången jag snittades gick spinalbedövningen rakt in och var helt smärtfri. Jag kände ingenting. Denna gång blev det inte riktigt samma sak.
Sju gånger stack de mig i ryggen innan det tog. Lars gjorde de första 3,4 sticken innan överläkaren kallades in. Även hon fick göra ett par stick och inför det sista sa hon "vi gör ett försök till, annars får vi se på andra alternativ" och jag fattade ju att det var nedsövning hon menade. Men då tog det, tack och lov.
Det var ju ganska jobbigt det där med stickandet. Jag kände hur varmt blod rann längs min rygg och hur läkarens hand darrade tillslut. Det gör ju ganska ont kan man säga. Men jag satt och hängde kring Davids axlar med snor och tårar rinnande och bet ihop. Och jag fick massor med beröm. Och det var fint. Det behövde jag. Och sen berömde jag Lars, för det var nog lite jobbigt det där, för oss alla.
Och så fort bedövningen tog fylldes jag av en sådan enorm lättnad och glädje som sedan bar mig genom hela operationen.
Medan de skar i mig låg jag och småpratade med David och Lars. Jag blev lite snurrig ibland och då fixade Lars det. Ibland började hela kroppen att tokskaka. Fattar inte hur de kunde skära och sy i mig när jag skakade så men det gick visst.
Och så kom vår son ut. 09.11. Jag minns nästan inte ögonblicket för euforin var så enorm när de ropade att allt såg bra ut och att han verkade må bra. Han fick ligga nere på mina ben en stund pga sen avnavling och vi hörde hans ljud och grinade nog båda två och så äntligen fick vi upp honom till oss och han var såklart det vackraste mänskobarn som någonsin skådats. Tilltryckt och slemmig förstås. Men helt underbar.
Jag fick ha honom en stund hos mig, men sen gick David och barnmorskan iväg med honom för mätning och vägning. Jag hade bett särskilt om vägning pga risken för jättebebis. Under tiden låg jag och pratade med Lars. Lars var rolig och jag skrattade så mycket att läkarna fick säga till mig att det inte var så lämpligt med skratt just i den situationen.
Det tog lång tid att sy ihop mig. David och barnmorskan och bebisen kom tillbaka och jag fick se SNOPPEN och höra om vikten. 4 400 gram. 55 centimeter. Välmående bebis.
Läkarna småpratade med mig under ihopsyendet. Jag fick veta att de fått skära ganska långt ut på sidorna och så fick jag hela tiden höra om läget. Tillslut var det klart och jag lyftes över till en säng (med en KRAN!) och vi kördes till uppvaket och fick värmefiltar och grejer. Hela tiden kom det folk och tittade till oss. Kollade hur mycket jag blödde, gav mig vatten, pysslade med bebisen. Vi började kolla både mitt och bebisens blodsockervärde regelbundet tex. Och jag låg med honom på bröstet under värmefilten och utanför sken solen och jag somnade till ibland och vi smsade kompisar och ringde våra föräldrar.
Efter någon timme blev vi äntligen nedkörda till bb och fick de efterlängtade mackorna! Jävlar i helvete vad goda de var!
Jag såg hela tiden till att röra på benen så mycket jag kunde för att kunna prutta ut. Det värsta vid förra snittet var nämligen magknipet man kan få eftersom man är orörlig och inte kan få ut gaserna ur magen. Så jag låg och hetspruttade kan man säga! Varje gång jag pruttade tittade David glatt på mig och sa, helt allvarligt och glatt:
- Oh! Det var skönt va!?
ungefär som man säger till en bebis med magknip..
Vid 15.30 på eftermiddan samma dag som snittet kom vår underbara barnmorska Matilda in i rummet. Vi hade bestämt innan att jag skulle försöka komma upp så fort som möjligt och hon hade gett sig fan på att det skulle gå. Hon var ungefär 15 cm kortare än mig och den späda varianten kvinna, men hon slog armarna om mig och liksom drog upp mig från sängen. Så stod jag där i hennes armar och STOD UPP helt jävla nyopererad och det var så skönt att jag ville grina. Jag blev så full av tacksamhet till henne då. Hur hon liksom använde all sin kraft i den där lilla kroppen och drooog upp min stora tunga kropp och sedan stod och verkligen höll upp mig, i en lång kram. Det var fint och bara en av jättemånga fina stunder vi fick uppleva med personalen på bb.
Lite senare gick jag runt med en gåstol och en annan barnmorska hjälpte mig att duscha UNDERLIVET. Ja alltså en annan kvinna släpade in mig i duschen och duschade bort blodet som rann längs mina ben. Satte på ny blöja och stoppade mig i säng igen. Tacksamheten! Ödmjukheten inför det där jobbet de har.
Senare på kvällen släppte bedövningen och jag upplevde ett litet bakslag smärtmässigt.
BARNEN kom kl 18 och hälsade på och jag fick 5 av sammanlagt 10 mg morfin som jag fick efter operationen. Sedan klarade jag mig på Alvedon och Ipren.
Jag åkte rullstol ut i korridoren när barnen kom, med mamma och sin farmor och det var en fin stund. En timme satt vi ungefär innan barnen och mommo åkte hem och vi återvände till rummet.
Barnen hälsade på både på fredagen och lördagen också och på söndagen åkte vi hem.
Bebisens sockervärden låg perfekt hela tiden, tack och lov, men han tillmatades var tredje timme under de två första dygnen. Det gjorde att han inte var särskilt intresserad av tutten. Och jag var sliten och ansträngde mig inte heller direkt. Det var väldigt smidigt liksom, när personalen kom in och matade honom var tredje timme. Första natten matade de honom, men på fredagen tog David över matningen.
På lördagsmorgonen tog jag även beslutet att vi skulle gå över till flaska (innan fick han maten i snipa) och därmed fick jag även tabletter för att stoppa upp bröstmjölken. Det var ett ganska jobbigt beslut att ta, men skönt när det var gjort. Jag kände mig inte bedömd på något sätt av personalen.
Mina sockervärden låg också bra hela tiden och på söndagen började jag med medicinen Metformin mot min diabetes. Värdena ligger ännu bra faktiskt och jag behöver inget insulin. Tack Jesus för det.
Jag blev sakta bättre, men visst gjorde det ondare den här gången, särskilt då i såret som jag inte hade något problem med alls förra gången. Det sved och stramade och liksom brände och det var jobbigt att gå.
På fredagseftermiddagen ville jag duscha. Bebisen sov och vi körde med honom in på badrummet. De hade dragit katetern tidigt på fredagsmorgonen och jag hade precis börjat kissa själv på toaletten. Det gjorde ont i början (det gjorde det inte förra gången) och framför allt var det svårt att komma upp och ner på toaletten.
Så David gick med. Hjälpte mig ner på toa och upp från toa. Så stod jag där, naken, med min helt nyförlösta kropp och blodet rann längs med mina ben och splash sa det så fastnade en svart blodklump på min fot. Jag började gråta och David kastade av sig kläderna han också och följde med mig in i duschen. Så stod vi där och mitt blod färgade golvet i duschen rosa och David tvättade mitt hår och tvålade in min ömma ömma kropp så försiktigt. Sen torkade han mig och drog på både trosor och binda och sen klädde han på mig mina egna kläder och bäddade ner mig igen.
Jag har kanske aldrig älskat honom så mycket som just då. Hans mjuka röst som viskade så fina saker i mitt öra om hur fin och vacker och stark och duktig jag var. Hans försiktiga händer som tvättade mitt hår. Det är i såna stunder man vet att man har valt rätt person.
Även all kontakt med personalen fungerade så otroligt mycket bättre denna gång. Alla var snälla och förstående. En var lite jobbig kanske, men nu när jag är en 28årig 3barnsmamma så kunde jag faktiskt skratta lite åt henne.Efter att hon hade gått alltså. Med två ganska stora barn hemma och trygg barnvakt kunde vi också tillåta oss själva att njuta lite av bbvistelsen. Av att det bara var vi tre. Över att bli servade med mat och vatten och allt vad vi behövde. David fick stanna alla tre nättera också. Det var skönt.
På lördagen bestämde vi oss för att åka hem på söndagen. Jag var dock lite orolig för att jag ännu hade så pass ont i såret så på kvällen när vi satt ute i dagrummet och mös och såg "så mycket bättre" så kom läkaren och erbjöd mig tre sprutor bedövningsmedel i såret. Jag är ju milt spruträdd så jag bad att få fundera på saken. Sen låg jag och hade dödsångest inför spruthelvetena hela natten innan jag tackade ja till erbjudandet på söndagsmorgonen, för barnen och Davids skull eftersom det utlovades snabbare återhämtning om jag tog dem.
Så innan jag knappt vaknat kom läkaren in och drog ner tre långa sprutor snett in i såret och jag ville förstås dö en smula men som vanligt var det inte så farligt som jag hade trott.
Sen åkte vi hem. Barnen hade inte kommit hem ännu så när vi kom hem började jag med att BAJSA och i glädjen över hur bra det gick sjönk jag ner i soffan med min lilla bebis och solen sken och det blåste typ storm utanför och David pysslade i köket och alldeles straxt skulle de stora barnen komma hem och vi skulle bli en familj på riktigt.
Och sen den dagen minns jag inte så mycket. 6,5 veckor har gått och jag undrar vad vi har gjort. Jag undrar lite hur det går för oss för jag kan liksom inte riktigt få någon översyn av tillvaron just nu. Jag undrar hur det ska gå framöver också. Men jag vet också att sen den dagen har vi varit rysligt lyckliga jag och David. Äckligt lyckliga nästan. Vi är så kära i vår lille bebis och i storasystrarna som är såna fantastiska syrror och i varandra förstås. Och vår tillvaro är lite av ett kaos men inte på det panikartade sättet liksom. Vi är nog lite för erfarna för panik tror jag.
L´s födelse blev min bästa barnafödelse hittills. Och det är inget ljug, för jag är inte en sån som målar upp fasader. Fasaden den här gången ÄR liksom pastellrosa och lycklig, inte bara på ytan utan ända in. Jag tycker jag är värd det.
Min första förlossning var dels hemsk rent praktiskt både under mvctiden och bbvistelsen. Att jag och David "inte var riktigt där" ännu i vår relation spelade förstås också in (vi var inte ett par, då, vi blev det sen, efter 1,5 år) plus att jag var så jävla ung och oerfaren (22 år).
Andra graviditeten var ju graviditeten från helvetet och med en tvååring hemma var jag allt annat än utvilad när det blev dags för förlossning. BBtiden minns jag knappt, så darrig och dimmig var jag av blodbrist och annat. Och tiden efteråt kom ju mest att handla om vårt äldre barn och om att slitas av dåligt samvete emellan de två. Jag läste tillbaka i min blogg häromdan från den tiden och typ 3 veckor efter förlossningen skrev jag "idag var första dagen som vi inte grälade sedan vi kom hem från bb". Mmmm tvåbarnschock är ett milt uttryck för den upplevelsen.
Och nu med trean är allt perfekt. Jag var utvilad och erfaren och gammal vid tid för förlossning. De andra barnen är stora. Jag har väldigt lite dåligt samvete faktiskt, men det är klart, lite oroar man sig ju alltid. Jag kan njuta av min bebis och av tillvaron på ett helt nytt sätt och liksom vila trygg i min erfarenhet. Det är grymt. Alla borde skaffa en liten halvsladdis ca 5 år efter andra barnet. Det är mitt bästa tips!
Och så gick det till när lilla L föddes.
Amen
Kommentarer
Postat av: Kristin
Åh vad fint Jenny! Alltihop; första bebismötet, relationen till din man där i duschen, storasystrar och de olika mötena med personalen på sjukhuset. Jag är rörd till rysningar.
Postat av: Em
Födde min första genom planerat snitt för snart 2 år sen och känner igen mig i mycket av det du skriver även om vi förstås haft helt olika upplevelser. Hur David hjälpte dig i duschen fick mig att börja storgråta. Så otroligt fint.
Grattis till lilla L och till din lycka inifrån och ut.
Postat av: S.W
Tack för detta! Vad jag grät när jag läste, men vad himla himla fint. Grattis och bra jobbat!
Postat av: Oxhen
Så himla fint, jag sitter här med tårar i ögonen.
Du beskriver människorna omkring dig så hudlöst att det nästan går att ta på känslorna, närheten, empatin, omsorgen och kärleken <3
Postat av: Hilda
Precis det där längtar jag efter om (när!) vi kommer få ett tredje barn. Ett barn där en liksom vet vad det handlar om, vet vad en själv vill och vet hur en kan göra för att få det! Ett barn en kan njuta fullt ut av, utan att oroas eller påverkas, utan "allt" (som i onödigt) tvivel och tvekan (som ju format en till vem en är idag, så inte helt förutan). Grattis till er lycka!
Postat av: Mikael
Stort grattis till bebisen!! Jag började läsa mellan två föreläsningar tidigare idag men fick sluta pga höll på börja gråta oha så fint! Vad härligt att allt gått så bra för er.
Postat av: Mikael
Stort grattis till bebisen!! Jag började läsa mellan två föreläsningar tidigare idag men fick sluta pga höll på börja gråta oha så fint! Vad härligt att allt gått så bra för er.
Postat av: Oskar
Rörande inlägg. Stort grattis!
Trackback
