brunheten

 

 

Idag har vi haft ljus tända hela dagen för det oerhört sorgliga som hände i min födelsesocken Näs igår. En 14årig pojke dog efter en motorcrossolycka. 

Mina kusiner förlorade en kusin så därför känns det nära, trots att jag inte kände pojken och bara är bekant med hans föräldrar. 

Men så är det ju som det är när barn dör också. Ingen lämnas liksom oberörd av det. 

 

Så vi har haft tända ljus hela långa dagen och jag har berättat för barnen om vad som har hänt och de har pratat och funderat ganska mycket kring döden hela dagen idag. Lillan tyckte sig se "en litn bit av moffar" på ett moln och så har de funderat över om killar fortsätter att vara killar när de blir änglar eller om alla blir tjejer när de kommer till himlen (de har aldrig sett en bild på någon pojkängel). 

 

Barn är så jävla softa och fina med döden. För små och oförstörda för att inte kunna prata och tänka fritt omkring det. För små för oro över att framstå som klumpiga.

Ungdomar är också fina med sånt där. Inga ord är liksom för stora och pampiga i en tonårings mun. Det är stora känslor och tonåringar har också ofta vett att förstå att andra människor är nödvändiga i dödsituationer. De vill hålla ihop, inte vara ensamma, sörja tillsammans.