förskolepersonal som hatar förskolan
Men är det verkligen så att de (förskolepersonalen) går runt och tycker synd om sig själva? Kan det inte vara så att de ser att situationen, som den är idag, drabbar barnen och vill synliggöra detta för att på så sätt kanske kunna bidra till förändring.
Jag hade blivit besviken om de INTE sa något om hur en tidig förskolestart påverkar barnen.
Dessutom är det väll inte alltid så lätt att byta jobb? Jag är sjuksköterska och får ofta argumentet att jag ska byta jobb om jag tycker lönen är så dålig. Men det är ju inte det jag vill, jag vill vara sjuksköterska OCH få en bra lön. Många förskolepedagoger vill nog fortsätta vara just pedagoger OCH ha bra arbetsvillkor...
Ibland är det inte så lätt att byta jobb, vilket ytterligare kan skapa hat mot ens arbetsplats.
Håller dock med om skuldbeläggningen av mammor. Vår yngsta är 1 år och några månader och han går på dagis. Pappan var hemma med honom mer än vad jag var, dock har vi inte råd att vara hemma mer så då blir det dagis.
Snälla, snälla använd inte ordet "utvecklingsstörd"!
Funktionshindrad, eller ännu hellre människor med funktionshinder/funktionsnedsättning.
Jag förstår faktiskt inte alls varför förskolepersonal ska vara försiktiga med vad de säger. Ska de hålla tyst om missförhållanden på sina arbetsplats för att det skapar ångest hos föräldrarna? Ditt resonemang om hur "smarta" sådana uttalanden är låter inte helt genomtänkt.
Det är väl ändå inte rimligt att föräldrarnas ömtåliga psyken ska gå före barnens välmående? Att berätta om hur situationen faktiskt ser ut är väl första steget mot förändring?
Att jag uppfattar förskolepersonalen som ärlig mot mig även i svåra frågor är en förutsättning för att jag ska kunna lämna "bort" mitt barn under dagarna.
Det ÄR ett problem med stora barngrupper. Att hålla tyst om det leder ingen vart.
Artikeln du länkar till berör mig starkt, och jag håller med henne på många punkter.
Att sen dra slutsatsen att förskolepersonal ska hålla tyst och sluta gnälla tycker jag är en extremt ytlig analys.
Det som skaver kan behöva förändras, inte täckas över.
Bra sagt, Eva!
Det är knappast en bra lösning att låta barnen utveckla magsår och bli utbrända bara för att dalta med föräldrarnas (förståeligt) ömtåliga känslor. Det är att dra saker till sin spets, men ändå. Om människor får reda på hur situationen ser ut kan vi börja ställa krav! För barnens välmående och för personalen på förskolorna!
Jag skrev precis själv ett inlägg om detta. Sluta skuldbelägga mammorna (och papporna) och klaga till politikerna istället!!!
http://www.godmorgonmyass.se/livet/forskolepedagoger-som-sager-kvalitetstid-ar-mitt-varsta-ord-ar-mina-varsta-forskolepedagoger/
jag har haft ett barn som vid 2 års ålder fick diagnosen "utbränd" av en läkare. och jag kan bara dela läkarens åsikt, barnet VAR verkligen utbränd. det här barnet är garanterat inte den sista jag kommer att se som är rejält utbränd och egentligen bara behöver vara hemma med mamma eller pappa utan stress och en jävla massa aktiviteter hit och dit.
förskolan idag är inte bra. det ÄR ett faktum att det inte fungerar längre, just nu är det bara barnomsorg (ist för pedagogisk verksamhet) och det är knappt så den fungerar. pedagogerna gör verkligen ALLT för barnens skull, utan tvekan, men det är inte personalen det ska tyckas synd om, det är barnen. vissa dagar är rent ut sagt fruktansvärda. och istället för att åka hem och vila ska det hälsas på, diverse lekland och sena kvällar.
nu har jag själv inte egna barn, men jag skulle aldrig sätta ett barn på förskola när den dagen kommer. aldrig.
