clara och balkongen
Förlåt, men jag ler för mig själv då och då, när jag tar del av UnderbaraClaras blogg.
På ett njutningsfullt sätt ler jag när små små sprickor anas under den perfekta fasaden faktiskt, precis som jag jublar högt när hon slår huvudet på spiken som här i inlägget om Arbetslinjen till exempel.
Jag njuter av sprickorna för jag tycker det är skönt att få ana en verklig person där inunder. Plus att det ger mig mindre ångest såklart. Och jag tänker att det ger henne mindre ångest också.
Det här inlägget tex, gladde mig. Det är ett av de få inlägg som Clara bjuder på bara ibland, där vi faktiskt får veta lite mer om henne och där hon bekänner eventuella svaga sidor. Att glädjas över att vara vuxen, samt att INGEN av hennes vänner är i samma branch så hon slipper gå runt och vara missunnsam och ständigt tävla, vittnar ju om ganska fula känslor som få pratar högt om. På sitt vanliga, vinnande sätt, får Clara det att låta som något helt normalt och näst in till coolt.
Senaste gången jag log för mig själv var efter att först ha läst det här inlägget och sedan det här.
I det första inlägget skriver Clara, på ett lättsamt sätt, hur hon lämnat sin 2åring ensam inomhus och gått ut med hunden. Fattar ni! Hon lämnade en 2åring ensam inomhus och gick på en "kort promenad" med hunden! Sedan låste sig barnet inne och Clara fick klättra in via balkongen- hohoho så tokigt det kan bli va!
Det är 35 som kommenterat inlägget. Ungefär tre av kommentarerna är försiktigt kritiska. Kvinnor, som försiktigt påpekar att det kanske var lite väl risky att lämna en 2åring ensam inomhus för att själv gå ut med hunden.
Betänk att Katrin Zytomierska eller Magdalena Graaf eller dylik hade skrivit samma sak. För det första hade det blivit rubriker i tidningarna och för det andra hade kritiken varit massiv. Men UnderbaraClara kommer undan med det.
Några dagar senare publicerar hon det här inlägget som man tydligt märker är ett svar på den försiktiga kritiken angående hennes beslut att lämna en 2åring inomhus och själv gå ut med hunden.
Här gör Clara klart för oss alla att det minsann är svårare att ge barnen "frihet under ansvar" än att vara sträng.
Och återigen så njuter jag. Njuter av att ta del av Claras så uppenbart extrema problem med att ta kritik. Hennes behov av att alltid ha rätt och hennes förmåga att vända även sina sämre sidor till något coolt och positivt.
Jag är lite likadan själv på den senaste punkten faktiskt, men helt tvärtom på den första.
Och ni ska hejda er, innan ni börjar gå på om jante. För det handlar inte om jante i de här fallen. Det handlar om ett behov av djup. Jag njuter inte av tex Claras misstag och svaga sidor för att jag ska kunna gotta mig i det. Tvärtom har ju jag också gjort tusentals missar med barnen som vart rejält ångestframkallande. Hade jag varit Clara hade jag nog skrivit ett låååångt långt inlägg om min extrema dåligmammaångest och skräckbilderna som rullat genom min skalle under de minutrar jag varit utelåst med en tvååring ensam inomhus.
Jag hade skrivit om alla de dödsolyckor jag känner till (och de är väldigt många faktiskt) som berott på att föräldrar gett sina barn för mycket frihet och jag hade nämnt min egen barndoms fria uppfostran på bondgården där vi ständigt utsattes för grejer som man nu som mamma själv ALDRIG NÅGONSIN skulle utsätta/erbjuda sina barn. Jag hade VRÄKT PÅ med självhat och jag erkänner villigt att det på sitt sätt absolut kan vara ett slags försvar. Man sparkar kanske inte lika hårt mot någon som redan har sparkat ner sig själv så att säga. Men samtidig som man gör det, så delar man åtminstone med sig av sina svagheter och enligt mig är det bättre. Jag läser hellre sådant.
Eftersom Clara inte är sådan får man då istället glädjas åt de små små glimtarna av djup som man ibland skymtar där bakom den vackra vackra fasaden.
För man VILL JU läsa Clara. Tack vare de där Arbetslinjenguldkornen hon släpper ifrån sig då och då.
Och den där fasaden gör ju verkligen sitt jobb på så sätt att man ju aldrig tappar nyfikenheten vad gäller Clara. Kanske är allting otroligt noga uttänkt, ja, det LÄR väl till och med vara så. Och jag slutar liksom aldrig facineras av henne.
Kommentarer
Postat av: Anna-Lena
Jag håller med. Skrev en kommentar på inlägget och "frihet under ansvar" att kanske är det att ta i att försöka lära en liten 2-åring att det är hans fel att han fryser för att han inte klädde på sig ordentligt?
Fick 5 svar såg jag nu när jag läste ditt inlägg! Och jag kan bara konstatera att Clara har svårt att ta kritik men även hennes läsare har väldigt svårt att ta kritik tydligen!
Bra inlägg, jag förstår att du inte kritiserar eller vill gotta dig, hennes blogg kan ibland kännas som ett vakum och det kan vara skönt ibland när lite luft kommer in =)
Postat av: Stina
Jag läser inte hennes blogg, trots att jag säkert skulle ha viss behållning av dem. Faller liksom i målgruppen. Men pallar verkligen inte av den där klämkäcka tonen. Nä föredrar folk som spyr på livet emellanåt. Gillar heller inte folk som är så jävla tvärsäkra. Och vad ska man säga... bristen på vulgäritet? Känns jävligt kristet. Ja det är hon väl förresten?
Trackback
