Att ha stolthet i sin kropp, blandat med rädsla för smärta- det gillar inte barnmorskor.
Jag är medveten om att det finns många som älskar mödravården. Som längtar efter att gå dit när de är gravida. Som pratar lyriskt om fantastiska mackor och ljuvligt mjuka barnmorskor på förlossningen. Vissa känner sig så otroligt omhuldade och mjukt bemötta och jag är ofta avundsjuk på dessa.
Tack! Jag ska göra vad jag kan för att mödravården ska bli bäst på bemötande och aldrig ogiltigförklara känslor, tankar och beteenden hos människor som kommer dit. Igår diskuterade min chef och jag att det idag är ett stort gap mellan de (oftast yngre) kvinnor som kommer till kvinnokliniken och de (oftast äldre) kvinnor som jobbar där. Vi får ta den här diskussionen nästa gång vi ses.
Ps. Ja, jag hade nog relativt lätta graviditeter och förlossningar rent fysiologiskt. Men mycket, mycket oro och skenande känslor. Det fångades upp bra. Och ja, på gott och ont säger jag mer ja än nej. Där behöver jag bli inspirerad av sådana som du.
Jag var en ung och ensamstående 18åring när jag fick mitt första barn. Jag hade aldrig haft ett spädbarn i mina armar när jag fcik henne på bröstet efter förlossningen. Jga blev sydd och fick både bedövning och tröst, jag fick mjölkstockning och det rann blod och tårar vid amningen. Jag fick hjälp, bedövning, råd, omtanke och stöd från mödravården. Jga fick veta att vid förstoppning fanns det mildare tabletter att ta, de var inte lika effektiva, men jag fick veta att alternativet fanns och att jag kunde välja. Jag fick ta med min 16 åriga syster på föräldragrupp och förlossnig och vi blev enligt min mening bemötta som de fantastiska kvinnor vi var. Jag fick en amningsnapp från min barnmorska och brösten läkte och jag har ammat mina barn så länge jag känt att jag velat. Jag har avrit ung och förstoppad och rädd och osäker men det gick bra. Jag har goda minnen från min första graviditet. Jag tycker ingen ska behöva må dåligt, jag tycker alla ska få ett bra bemötande och bra och god vård. Min upplevelse är ju bara min men jag tänkte dela med mig av att den finns.Bra att du tar upp ämnet! mvh Majjen
Jag har haft två bra förlossningar men har under båda mina graviditeter får slåss och stå på mig så in i bomben för en massa småsaker som egentligen inte borde behövt vara så svåra för vården att bara acceptera.
Den största grejen var att de ville klippa mig under min andra förlossningen (stor bebis). Jag sa nej, trots upprepade övertalningsförsök och påpekanden om att bebisen var stressad (otroligt jobbigt att säga nej när de säger så men jag hade på känn att det skulle gå ändå och det ganska så snabbt) - jag bad om en förlossningspall och knappt 5 minuter senare var han ute och jag gick inte sönder någonting.
Mitt första barn föddes 12 på natten och jag ville bara hem direkt men de ville att vi skulle stanna trots att allt gått så bra. På morgonen samma dag fortsatte vi säga att vi ville hem och då var det ett spån till doktor som sa att vi "inte fick" och då brann det till i huvudet på mig - watch me liksom! och så packade vi våra saker, sa hej då och gick helt enkelt. Vad var grejen med det?
Sen har det varit en massa småsaker - de slarvade bort ett av mina blodprover, tog ett nytt, det visade sig vara för lite blod i det röret så de ville ta ytterligare ett nytt och just den dagen mådde jag pyton och ville inte bli stucken utan ville vänta och oj, vad hon tjatade! Jag stod på mig och gick till vanliga labbet några dagar senare när jag mådde bättre och så var det ur värden.
Jag vägrade göra en glukosbelastning bara för att jag haft ett blodsockervärde i överkant (hade ätit en massa söt kräm och druckit oboy en timme tidigare) och hade ingen lust att dricka en sötsliskig sörja mitt i allt illamående och påpekade lite försynt att en glukosbelastning faktiskt kan provocera fram en diabetes. Jag tyckte att jag kunde ta med mig en mätare hem och testa hemma men det gick absolut inte att ordna. Då jag har möjlighet att mäta mitt socker själv på jobbet (är sjuksköterska) så bestämde jag att jag skulle ta kurva på mig själv några dagar och se hur sockret låg - barnmorskan höll på att smälla av! Men jag gjorde så och sockret låg hur bra som helst.
Småsaker förvisso men ändå så onödigt! Trots att jag är trygg och säker och inte ger mig i första taget så har det ändå skapat en massa onödig frustation och osäkert. "Borde jag göra som de säger, tänk om någonting händer nu bara för att jag varit tjurnackad" osv osv. Så jävla onödigt helt enkelt!
Har du hört denna? "Hellre dö än föda barn" Tendens, P1
http://m.sverigesradio.se/artikel/5365500?programId=
Åh, jag känner igen mig i så mycket kring amning och vändningsförsök. Jag fick bältros i vecka 35. Över halva magen. Bältros gör satans ont, även när blåsorna utanpå på huden har försvunnit eftersom bältros är nervsmärta. Min bebis satt i säte och man ägnade en hel timme åt att övertyga/övertala mig om att göra ett vändningsförsök. Bältros över och inuti halva magen till trots. Jag sa "Nej. Jag vill inte". Jag sa nej klart och tydligt flera gånger. I en timme satt jag i ett rum och med jämna mellanrum kom läkaren in och gav mig olika argument, riskerna med snitt och bla bla. Jag ska nej, vill inte, grät av ångest och utmattning. När en timme gått kom hen in och sa "Du vet, vaginal förlossning ÄR ju det bästa för ditt barn". Hur fan ska jag kunna säga nej då? Och förvägra mitt nyfödda barn det som är bäst för henom. Läkaren var då "schysst" och bokade in vändningförsöket redan morgonen efter så att jag skulle "slippa gå och må dåligt så länge". Taaack. Givetvis gick det inte att göra något vändningsförsök, det kunde man konstatera efter jag haft ångest en hel kväll och natt, varit fastande i 10 timmar och fått infart i armen och allt. Det gjorde nämligen så satans ont bara av att någon rörde bältrosmagen så jag fick tokhög puls och bebisens hjärtljud skenade. Istället bokades ett (DYRT) snitt in. Och amningen är en så jävla lång och trist historia så den ska jag inte ens gå in på. Men, mitt förtroende för personalen på förlossning och BB är inte särskilt stort efter detta.
