brunheten -

om brösten idealen och genvägarna

Två ganska stora feministiska diskussioner pågår just nu och jag kan inte på något sätt delta i dem.

Dels är det hela grejen kring Miley Cyrus och hennes "förlöjligande" av den svarta kulturen osv. Fanny skriver så bra om saker jag aldrig ens tänkt på att jag får tunghäfta. LD kommer med andra tankar som jag också håller med om. Men Fannys inlägg satte sig hårt då jag insåg att jag gjort en ganska så kraftig tankevurpa förut då jag tänkt att vita artister gör något "bra" när de "anammar" den svarta kulturen och liksom lyfter/reclaimar den. Så jävla enkelspårigt har jag tänkt. Nu vill jag tänka om och tills dess är jag tyst.

Sen är det tuttdiskussionen mellan bla Lady Dahmer och Elaine Eksvärd, vars blogg jag nu upptäckt tack vare den där diskussionen. Elaine skriver om att hon "fått en ny kropp".Kanske har hon fött barn eller nått, jag har inte läst så länge än. Hon beskriver hur hon haft otroligt dåligt kroppssjälvförtroende på senaste och att hon nu håller på att bygga upp det igen, bla genom att försöka tro på sin mans komplimanger. I ett inlägg får vi alla vet att hennes midjemått ökat med en cm, från 79 tll 80. Detta ska enligt Elaine bero på att hon druckit kaffe.

I nästa inlägg skriver Elaine om hur hon vill vara en förebild för andra kvinnor genom att vara "naturlig" och uttalar sig ganska drygt om Vimmelmamman Lotta Grey som använder Botox och Restylan. Det är hemskt enligt Elaine.

Att lägga upp bilder på måttbandet runt midjan och skriva om hur man är i det närmaste beroende av att få komplimanger av sin man däremot det är helt sunt.

Lady och Elaine är vänner privat, det vet jag ju och Lady är modig och stark när hon gör grymma försök att förklara det orimliga i det hela för Elaine och alla andra som är inne på Elaines spår. Det här inlägget är så klockrent där Lady Dahmer stillsamt undrar vilken jävla skillnad det är på att sminka sig och raka benen och räkna cemntimeter runt midjan och på att operera brösten och använda botox?

Just precis det undrar jag också.

Och jag undrar också, precis som LD, vilka vi är att fördöma andra.

Och som en som aldrig varit klassiskt snygg och många gånger brottats med det (i yngre dagar) kan jag också känna att det ju är jävligt lätt för en person med Elaines utseende att prata om naturlighet hit och dit. SAMTIDIGT vill jag ju heller inte döma Elaine när hon känner sig oattraktiv och tjock. JAG kan ju inte bestämma över vilka känslor hon får ha och inte ha över sin kropp, liksom hon bör ge fan i vilka känslor Vimmelmorsor och många fler har inför sina. Alla har vi ju komplex och alla bemöter vi dem på olika sätt. Och jag kan absolut hålla med Elaine om att det bästa sättet att jobba med och bemöta sina komplex är att försöka övervinna dem och lära sig att älska sig själv. Men bara för det är jag ingen att nedvärdera dem som väljer andra stigar att vandra.

Elaine skriver "nån måste ju skicka ut andra ideal" och då känner jag lite att om Elaine tycker att det känns jobbigt att göra det så behöver hon inte oroa sig för den saken. Vi har ju Lady Dahmer. Som lägger ut närbilder på sin massiva byst när hon klipper gräset i genomskinligt linne utan bh. Som ställer upp i rakabenentävling och på alla sätt frikostigt och generöst sätt delar med sig av sin kropp utan att någonsin nedvärdera den. Hon visar på annat. Hon är kvinnan Elaine inte vågar vara och heller inte behöver vara om det känns så jobbigt.

Orsaken till att jag inte kan delta i den här debatten mer än så är ganska dryg, för innerst inne är jag som Elaine, fast skillnaden mellan oss är att jag lever som jag lär, i alla fall mer än henne.

Jag älskar min kropp som den är. Jag har lågt behov av komplimanger för den helt enkelt för att jag redan vet att den duger. Ja, jag vet att den duger, inte att den är perfekt. Den behöver nämligen inte vara perfekt. Det är inte viktigt för mig.

Visst tycker jag att det kan vara viktigt att man inte är rakt ofräsch och i vissa sammanhang är det ju roligt att se lite snygg ut. Men ärligt talat, jag bryr mig inte.

Det där med botox och restylane och till och med det där med måttband kring midjan ligger så otroligt långt bort ifrån min värld och jag blir rent full i skratt ibland när jag försöker föreställa mig mig själv på vissa större bloggares dagliga outfitbilder.

Mycket av det har naturligtvis att göra med att vi lever väldigt olika liv. Jag bor inte i Sthlm liksom och jag är inte en karriärskvinna. Men jag tror och hoppas att jag ändå hade kunnat hålla mig utanför den där ytliga världen som råder i storstädernas inre kärnor även om jag bodde där, helt enkelt för att det verkar så himla jobbigt. Förstår dock att pressen är ungefär en miljon gånger större på en där och förstår även att inte alla tycker att det är jobbigt. En del tycker det är kul! Kul!

För det har väl kanske varit mitt problem då, det där som Lady skrev om att inte döma andra som lider under sina komplex och väljer att åtgärda dem genom ingrepp eller bara vanlig rakning. Hår på kroppen måste ju vara det vanligaste komplexet bland kvinnor. Det är till och med så vanligt att det inte ens kallas för sitt riktiga namn, utan skyls över som något helt naturligt som man i det närmaste måste göra, inte minst för att kunna ha ett trevligt sexliv. Nu har inte jag och David mycket av varken armhålesex eller bensex så därför har jag ju valt att låta håret växa så fritt det vill i dessa partier och när jag då stöter på kvinnor som slaviskt rakar sig var och varannan dag så kan jag bli så innerligt sorgsen för deras skull. Ibland blir jag arg också och tänker att de borde veta bättre.

Men det är ju lätt för mig att säga. För mig har ju den bästa vägen till att komma överrens med min kropp varit att jobba på att acceptera den just så som de är. För alla är inte det den bästa vägen och det ska inte jag hålla på och dryga mig kring.

Dock finns det en sak som jag ser är väldigt positivt med den vägen jag har valt och det är acceptansen även för andra människors utseende. Jag ska inte säga att jag inte attraheras av andra människors skönhet MEN. Som ett led i att jag jobbat så himla intensivt med att älska och acceptera min kropp just så som den är, märker jag, när jag jämför mig med vänner, även är mycket mindre drömande till andras kroppar och utseende än just de människor som valt att bemöta sina komplex genom förändring.

För precis som jag kan dryga mig över folk som är "ytliga och utseendefixerade" drygar sig ju såna som valt "den andra vägen" över oss människor som inte slaviskt tränar, sminkar oss och stylar hit och dit. Det finns ett enormt förakt mot oss som faktiskt hela vägen ÄR naturliga och särskilt då mot oss som valt att inte stenhårt träna bort varje grams övervikt utan istället valt att försöka lära oss att tycka om de där grammen/kilona istället. Enligt många människor är vi lite av samhällets avskum som kostar skattepengar och bidrar med ohälsosamma ideal till framtidens generationer. Typ.

Så den LÄTTASTE vägen måste ju, i dagens samhälle, helt klart, vara att gå förändringsvägen. Banta, raka, sminka, styla, botoxa och operera. Personligen ser jag det lite som en genväg. Samtidigt, vem fan är jag att döma de som väljer genvägar. Det gör jag själv på många andra plan.

Utan att nu låta dryg skulle jag ändå vilja hävda att man blir en trevligare och mer accepterande och öppen person av att lära sig att älska sig själv. Genom sig själv älskar man andra och allt det där.

Om man inte kan acceptera sig själv, då tror jag fan att det är svårt att acceptera andra också. Om man sliter som en dåre med midjemåttet eller med att jobba ihop pengar till nya bröst eller vad det nu än kan vara, så tror jag att det är ofrånkomligt att man även blir lite besatt av midjemått och/eller bröst. Man lägger märke till midjemått och bröst. Och då kan man ju fatta att det är provocerande och snudd på äckligt när andra människor går runt med STÖRRE midjemått än det man själv haft och hatat och föraktat så länge. Om man hatat sina hängiga bröst så länge och äntligen kunnat åtgärda dem till perfektion kan jag tänka mig att man har väldigt nära till "sådär skulle jag aldrig vilja se ut"- tanken när man betraktar andra, just för att precis så var det ju. Man såg ut på ett sätt, men så vägrade man att göra det och ändra det det helt enkelt. Hur kan man då vara öppen och accepterande mot andra med likadana?

Ja. Sånt tänker jag på. Hur tänker ni?

2013-08-29 @ 11:51:52 Feminism Permalink

Kommentarer

Postat av: tessa i höghuset

Ja, eftersom du frågar får jag väl snällt svara :-).

Jag tänker att det är en stor skillnad mellan plastikkirurgi och att raka benen, skillnaden ligger i graden. Plastikkirurgi är en oåterkallelig (riskfylld) operation som motverkar en naturlig process. Samtidigt som det så klart är samma sak egentligen. Hade man kunnat motverka åldrande eller fixa bröststorlek på ett enkelt ofarligt sätt hade jag kanske gjort det. Jag tycker dock att det är viktigt med KAMPEN! All den här hetsen gör ju att normen för hur man ska se ut blir mer och mer skev och krävande att nå. Mina obefintliga bröst blir onormala, mina rynkor blir konstiga. Snart blir det en motståndshandling att ha bekymmersrynka! (Jag är äldre än du, därav denna rynkfixering.)

Men jag gillar verkligen ditt resonemang om processen att älska sig själv gentemot genvägen, jag håller helt med. Jag håller också med om att inte döma den som trillar dit. I somras var det en som frågade om jag var 45 år, efter det köpte jag två rynkkrämer...

2013-08-29 @ 22:41:45
URL: http://femitio.blogspot.se/

Postat av: Åsa

Jag tänker direkt på det faktum att jag när mina kolleger diskuterar bantningstips och dieter på lunchen, vilket intresserar mej minimalt, ofta försöker kontra med att jag försöker gilla min kropp som den är istället får konstiga blickar tillbaka. Vill hellre kämpa för att "gilla läget" trots extra kilon men det är så svårt när alla runt omkring mej har åsikter om min vikt.

2013-08-30 @ 08:28:02

Postat av: Eva

Fast jag tycker nog att du deltar rätt friskt, åtminstone i tutt-diskussionen.

Och jag tror att vi ska välkomna alla öppna berättelser om självbilden, kroppen, vikten, brösten osv. Vi lever i ett gravt ätstört samhälle där vi alla från tidig ålder matas med självförakt och uppmanas förändra oss till vilket pris som helst. Aldrig vara nöjd.
Det är något varenda kvinna, och till viss mån också man, måste förhålla sig till.
Att resonera som så att Lady Dahmer räcker som en god förebild tycker jag blir lite fattigt. Inget ont om Lady Dahmer, hon är en fantastisk kvinna som vågar och ORKAR stå för sina åsikter och sin kropp, trots all skit som kastas på henne.
Men när mer eller mindre varenda kvinna kämpar med kroppsförakt, vikthets, rynkor och annat, välkomnar jag VARENDA berättelse om vägen mot självacceptans. Lady Dahmer är EN person, mot Loreals tusen reklamaffischer, för att nämna EN negativ influens.

Du skriver att du älskar din kropp, och givetvis önskar jag att alla kunde känna så inför sina kroppar, oavsett storlek.
Men för många av oss är det inte så enkelt att bara bestämma sig för att älska sin kropp. Det tar tid, och jag kan bara relatera till mig själv, men när jag ser tillbaka på mitt liv, så ser jag att det under många år inte var möjligt för mig att bryta mig fri ur självföraktet och de eviga dieterna/kroppsprojekten. För många faktorer i mitt liv puffade för viktminskning, dieter och förändringsprojekt.
Inte förrän nu, med kärleksfulla människor omkring mig, KBT och inte minst personlig mognad, har jag kunnat sluta dieta och påbörja vägen mot acceptans av mig själv här och nu. Utan förändring.

Vi måste vara varsamma mot oss själva och varandra. Inte döma de som väljer en annan väg än vi gör.
Och jo, jag tycker nog att det låter lite dömande, eller kanske mest raljerande att skriva "Att lägga upp bilder på måttbandet runt midjan och skriva om hur man är i det närmaste beroende av att få komplimanger av sin man däremot det är helt sunt."
Elaine beskriver hur osäker hon känner sig på sitt fysiska utseende i sin nya mammakropp. Det är att öppna sig och visa sig sårbar. Jag tror hon hjälper många av sina läsare, i det att hon visar att en (iaf i mitt tycke) fantastiskt vacker och med de rådande idealen överenstämmande kropp också kan bebos av en osäker person.
Själv vill jag aldrig låta utseendet spela så stor roll att jag lägger upp midjebilder på min blogg eller instagram, men det är jag det.
Vi är alla på olika platser i vår resa och det är illa nog att vi alla behöver göra denna jävla resa, från inlärt självförakt till återtagen självkänsla.

Sen tror jag det finns en hel del som upplever Elaine "för snygg" för att få ta del i debatten, eller ens uttala sig om dåligt kroppsjälförtroende, men det grundar sig nog i ren och skär avundsjuka. Med det inte sagt att ditt resonemang grundar sig i avundsjuka.

Till sist, det här med att man om man obsessar om sitt eget midjemått då ofelbart dömer andra efter samma standard, det tror jag vi helt kan bortsse från. Jag tror detta handlar om ett självförakt som inte överhuvudtaget räcker längre än den egna kroppen. Det är en självupptagenhet som bara syftar till att förminska en själv.
Har du någon gång suttit bredvid en anorektisk person och försökt övertyga denna att de inte behöver gå ner mer i vikt?

Samtal från när jag gick en kurs i ätstörningsvård:

Anorektisk patient: Jag önskar jag kunde se ut som du.
Jag: Fast jag är mer än dubbelt så stor som du, då behöver du gå upp i vikt istället för ner.
Anorektisk patient: Det kan aldrig stämma.
Jag:"Men du SER väl att mitt lår är fyra gånger större än ditt?"

Nej, det såg hon inte. Det som var precis framför hennes ögon kunde hon inte se.
Anorexi är en svår form av ätstörning, kanske en av de svåraste. Men vi matas alla med ätstörda tankar, dagligen.
Vi är alla mer eller mindre ätstörda.
Och vi måste alla hitta vår egen väg ur fällan.

2013-08-30 @ 09:43:39
URL: http://frurinblad.pixelworship.be/

Trackback

brunheten

Nobody puts baby in a corner

om brösten idealen och genvägarna