brunheten

Nu ska jag vara dryg. Ni som är nya kanske få en chock. Ni som är gamla vet hur det är.

 

Jag har inte skrivit om feminism på länge.

Det beror på att det ibland känns som att jag ligger ungefär ett år- halvår före alla andra i sättet jag tänker (möjligtvis Fanny undantaget).

För länge sedan skrev jag tex både krönikor och blogginlägg om det här med SJÄLVFÖRTROENDE. Hur kvinnor och tjejer ständigt hetsas att FÖRBÄTTRA inte bara sina utseenden utan även sina inre. Man ska gå kurser i självkänsla. Läsa steg för steg reportage om hur man får sin drömkarriär osv osv.

Jag skrev tex den här krönikan om hur det hela tiden tjatas om att unga tjejer måste ha FÖREBILDER i oktober 2010. Nu har UnderbaraClara också skrivit om självförtroende. Två år efter mig.

 

 

Överhuvudtaget har den feministiska debatten på senare tid flyttat mycket fokus från kvinnorna till männen, vilket jag också gjorde för ett par tre år sedan. Flyttade fokus alltså. Fick nog. Fick nog på de ständiga diskussionerna om hur vi kvinnor måste arbeta med oss själva för att Sverige ska bli ett mer jämställt land.

 

Ofta när en debatt dyker upp känner jag alltså helt enkelt ofta att jag redan sagt mitt i den. Fast för flera år sedan. Typ.

Jag har kallat mig feminist sedan jag var 15 år (i 12 år nu alltså) och jag har skrivit feministiska texter sedan dess, på Lunar först och sedan på olika bloggar. Ungefär varannan av mina krönikor som jag skrivit varje lördag i 4 år i GT, har feministiskt tema.

Jag har helt enkelt skrivit om det mesta. Där av den senaste tidens stiltje.

 

Utseendedebatten som blossar upp några gånger per år har jag också skrivit om. Men nu ska jag göra det kort igen:

Jag förstår den inte. Eller jo. Jag förstår den. Men jag blir jag jävla deprimerad över att det ALLTID ska bråkas. Eller över att det alltid på något sätt ska vinklas fram ett bråk. Så att feminismen och dess frågor alltid framstår som väldigt bråkiga och oeniga.

Blondinbellas Size me nu senast.

Hela Size me- grejen är ju egentligen YTTERLIGARE en sån här FÖREBILDSgrej. BB vill vara en förebild. Tycker att unga tjejer behöver förebilder. Smala tjejer känner sig påhoppade. Bloggarna går igång och överallt diskuteras hur man egentligen BÖR se ut. HUR SKA VI VARA liksom, för att vara både ytligt perfekta och poltiskt perfekta?? Vilket är det FEMINISTISKT KORREKTA sättet att se ut egentligen? FÅR MAN SMINKA SIG? Får man bleka anus? Får man vaxa bikinilinjen? Får man vara smal? Får man gilla märkeskläder?

 

Herrrrrrrreguuuuuuuuuuud, vill jag Ranelidskt utbrista.

 

Det är klart att jag kan säga både det ena och det andra om hårborttagning och anusblekning. Klart som fan att jag har VÄLDIGT MYCKET att invända mot "jaggördetförminegenskull"- tjatet. Men ändå. Jag bryr mig liksom inte. För ärligt. Gudrun Schyman klär sig i dräkter och bär alltid rött läppstift. Lady Dahmer älskar att piffa med nagellack och grejer. Nina Ruthström springer och promenerar som en tok. Jag själv sminkar mig gärna då och då. Var enda jäkla topp-politiker som gjort sjukt många bra grejer för kvinnorörelsen har sminkat sig, tänkt på vikten eller burit obekväma klackskor. Det finns nog väldigt få feministjävlar som HELT struntat i sitt utseende. Vare sig man gillar att piffa sig med palestinasjalar eller Gucci-sjalar så gillar man att piffa sig. Och UPPENBARLIGEN har det gått väldigt bra ändå. Att jobba feministiskt.

 

Och jag skriver detta därför att jag ser det som ett problem. Utseendet, eller att protestera mot utseendemässiga normer- är och har alltid varit feminismens största problem. Varje gång någon feminist struntar i att raka sig under armarna blir någon ickefeminist orolig och börjar gasta om att JAG ÄR MINSANN INTE FÖRTRYCKT FAST JAG RAKAR MIG UNDER ARMARNA. Varje gång någon "feminist"tjej viker ut sig och visar upp något som avviker från mallen blir HORDER av andra kvinnor (som själva strävar efter just mallen) upprörda och känner sig kränkta och utpekade och dumförlarade och så VIPS har debatten flyttat från att handlar om något jävligt viktigt (nämligen: DET ÄR OKEJ ATT AVVIKA FRÅN MALLEN, SKITA I NORMEN) till att handlar om att det minsann är JÄTTEFEMINISTISKT att raka sig under armarna och klä sig i kläder från Gucci oxå samt vara jättejättesmal och leva på barnmat.

 

Och det är klart att man kan leva på barnmat och ändå vilja kämpa stenhårt för att Sverige ska bli ett jämställt land. Det är klart att man kan gillar dyra väskor (Sahlin) och röda läppar (Schyman) och ändå vilja jobba för att kvinnor ska få det bättre och mer rättvist.

Måste vi liksom diskutera den grejen?

 

Det där med kläder, mode, skönhet och hälsa är en sån JÄVLA svår nöt att knäcka också, eftersom det är många kvinnors intressen och levebröd. Inte kan jag sitta och dumförklara modehetsen när jag vet att väldigt många kvinnor älskar mode. Marit Bergman började gråta när hon såg ett par vackra skor. Ebba von Sydow började sin kometkarriär som faktiskt är väldigt cool och beundransvärd, genom att blogga och skriva om just mode. Många kvinnor designar och älskar kläder.

Inte kan jag heller håna de som kämpar för att hålla sig smala och sunda. Vi bor i ett land med jävligt mycket diabetes och övervikt. Att många människor (läs: kvinnor) intresserar sig för hälsa, kost, träning och motion, är säkert räddningen för många andra kvinnor som känner sig inspirerade att själva jobba mot ett sundare liv.

Och även om jag har svårt att förstå brunutansol och vaxning och mascara-hysterin så JAJA. LÅT GÅ. Intressera er för vad fan ni vill så länge ni inte går under, så länge det känns kul, men framför allt, så länge ni ändå är beredda att kämpa för att kvinnor ska få det bättre och mer rättvist.

 

Just nu kryllar Sverige, via bloggarna, av FÖREBILDER. Och jag tror att en sak som är jävligt viktig är att vi måste sluta hetsa om de här jävla förebilderna. Jag har aldrig fattat grejen. Varför måste man ha en förebild? Varför måste alla gå i taket varje gång Kissie äter en burk barnmat? Varför måste alla utgå ifrån att alla småtjejer som läser om den där barnmaten DIREKT måste springa och köpa en egen burk? Varför måste vi alltid utgå ifrån att bloggläsare/unga tjejer är dumma i huvet som inte kan fatta egna bra beslut? Det fattar inte jag.

 

Och det här med smalhetsen.... Alltså. Sverige blir fetare och fetare. Trots alla smala bloggerskor som bloggar om sitt jävla tränande och gröt-ätande så blir befolkningen fetare och fetare. Det om något visar väl på att de här så kallade "förebilderna" kanske inte är några förebilder?

 

Sedan, visst självklart måste man kunna diskutera vilka signaler och vilken ÅNGEST de här smalisarna skickar ut. Men samtidigt. Är man intresserad av hälsa, mode och skönhet så är man ofta hälsosam (smal), har vackra kläder och är/gör sig vacker. Och det måste man få göra. Vi kan inte dissa deras intressen, liksom.

 

Men vi får ju ångest. Och det beror på att vi är så jävla missnöjda med oss själva. Och via smalisarna påminns vi om våra fel och brister, tror vi. Och via de glada och nöjda tjockisarna påminns vi om våra självförtroendens briste.r Och den där missnöjd-grejen- DEN hjälper jävligt många feminister till att upprätthålla, sida vid sida med media och olika företag (läs:samhället). Och den där jävla missnöjdheten är alla kvinnors VÄRSTA motstånd och den MÅSTE göras något åt. Och jag tror INTE att den rätta vägen är varken smal eller tjockreportage utan lite mer BÅDE VIT OCH RÖD OCH SVART- GÖR DET SAMMA HAR HEN SAGT, är vad vi behöver.

 

Jag anser att Feminismen av idag är helt jävla bombad när det gäller att se MOTSTÅNDET. Mångra tror på ALLVAR att feminismens största HOT är kvinnorna själva. MEN det skulle ju inte behöva vara så om vi kvinnor bara kunde komma överrens om att DET ÄR OKEJ. VI DUGER DOM VI ÄR och VI ÄR BRA SOM VI ÄR, oavsett om vi gillar smalt eller tjockt eller barnmat eller Mc Donalds- KOM NU allihopa så diskuterar vi hur vi ska få till en jävla fin och bra barnomsorg eller KOM NU så diskuterar vi hur vi ska kunna lyckas få slut på våldtäkter.

 

" Många kvinnor hjälper till att upprätthålla patriarkatet" ÅÅÅÅÅHHH GUUUUUD vad jag HATAR den meningen!

För det första så håller jag INTE med (ska skriva om det senare) och för det andra: MÅSTE VI FOKUSERA PÅ DEM DÅ? Kan vi inte istället, ganska logiskt- fokusera på alla de väldigt många MÄN och de väldigt många strukturer och fucked up-grejer som upprätthåller patriarkatet? Till exempel det här med att STÄNDIGT lura i kvinnor att de inte duger som de är. Och då menar jag inte att vi alla måste gå tillbaka och bli helt naturliga, utan jag menar att varför kan man inte duga som man är med tre lager brunutan sol eller ett snövitt anus? OM MAN NU VILL det? Varför kan det inte få vara okej?

 

Feminismen måste sluta att "jobba med sig själv" nu. Kvinnor måste sluta med det. Vi går ju på det hela tiden! Hela tiden går vi kvinnor på myten om att vi jämt och ständigt måste jobba mot förbättring. Jag är så jävla trött på det. Flytta fokus för fan.

 

Men det är klart. Utseendegrejen är ju det enklaste att dra upp och diskutera inom de feministiska kärnämnena. Enkelt för att det berör oss alla. Till och Gudrun, liksom. Utseendehetsen är patriarkatets största, hårdaste och bästa grepp kring kvinnorna. Sexualiteten jocksas in i det på ett sätt, fast på andra sätt inte alls.

Utseendehetsen handlar ju dock enligt mig, i grund och botten om att vi ska vara liggbara. Spelar ingen roll hur mycket man GÖR DET FÖR SIN EGEN SKULL. Hur mycket man än bleker anus för att MAN TYCKER DET ÄR FINT MED LJUSA ANUS. Tar man bara och TÄNKER lite så inser man snabbt att det inte handlar om några självständiga och individuella val utan om jävligt djupt bottnade strukturer, samt en stor jävla värld av företag som vill fortsätta tjäna pengar på vår längtan efter att vara liggbara. Nu även på män mer och mer.

 

Men som sagt. Det är det hårdaste greppet kring oss. Och kanske ska vi lägga det åt sidan och inse att det inte löser sig förrens vi har löst en hel hop andra problem först. Kanske löser det sig inte förrens männen släpper greppet. Kanske är det mot det vi ska jobba istället? Mot männen och deras hårda grepp?

Vad fan vet jag.

 

 

Och nu har jag läst igenom mitt eget inlägg och känner att det måste sammanfattas:

De kvinnor som bantar, tränar, sminkar sig, stylar sina hem till perfektion, visar upp sin perfekta yta i sina bloggar osv osv- de är djupt insyltade i "vi duger inte som vi är, utan vi måste vara perfekta"-grejen.

Vi andra kvinnor, som inte är insyltade i det, blir provocerade och oroliga av de Perfekta kvinnorna, blir rädda när vi ser hur den där Perfektionen hyllas och eftersträvas och känner oss i många fall kassa för att vi inte orkar/kan/har möjlighet/har ork/har lust att eftersträva den där perfektionen. Vi kritiserar De Perfekta, vilka då påminns om sina bristande självförtroenden. Sedan börjar de kritisera oss för att vara hycklare. Vilket vi också är. Lika mycket som "perfekto-brudarna" är. Och detta måste vi sluta med. Amen