brunheten

Man kan undra ibland varför det ska va så in i helvite svårt att få till det med plugg-lusten.

Jag har alltid varit som så, att jag först blir som allra mest sugen på att plugga när det verkligen brinner i knutarna. Så länge jag kan minnas och genom hela min tid i det Sveriges grundskoleväsendet, fanns där stressiga nätter då jag satt uppe ungefär till 4 och hetsjobbade för att få klart antingen arbeten eller in-nötning av kunskap.

Och nu är det likadant.

Ja visst skulle jag kunna börja plugga inför tentan nästa vecka. Jag vet inte ens vilken exakt dag tentan kommer att hållas ens, för så mycket har jag inte ens engagerat mig ännu, men vad spelar det för roll? När jag ändå vet att jag inte kommer att bli sugen på att hetsläsa litteraturen förrens det verkligen är dags? Natten innan.

Natten innan tentan kommer jag och sitta och svettas med tusen uppslagna böcker och hetsskriva ner panikstödord. Jag kommer troligen även att gråta. Säga ”jag kommer inte att klara det den här gången, kan du älska och respektera mig ändå” till min man och till och med lyckas få honom att tycka så pass synd om mig att han kör ner till Max och köper nattamat i drive in:en åt mig.

Sen kommer jag att gå och lägga mig. Ha svårt att sova. På morgonen kommer jag att vara lite mosig men otroligt fokuserad. Jag kommer att kämpa in i det sista och anstränga mig hårt för att verkligen fylla i svar på varje fråga, även om jag inte har en jävla aning. (det är förresten nytt för universitetstiden. När jag var yngre brydde jag mig inte om frågor jag inte kunde. Tyckte det var pinsamt att gissa och/eller ordbajsa för att eventuellt skrapa ihop någon liten halv poäng åtminstone för visat intresse. Men inte nu längre. Jag är ordbajsardrottningen)

Sen när tiden runnit ut kommer jag att ta böckerna och lägga undan dem. Helst i någon låda som sällan öppnas. Troligen åker de där böckerna fram redan vis nästa kurs, men just efter tenta/prov måste jag få göra mig av med tyngden.

Sen släpper jag det. Ältar inte frågor. Tänker inte på det på nått sätt. Släpper det.

Tills nästa dagenföretentan.

Egentligen ser jag ytterst få problem med min metod, även om exakt varenda lärare och student råder en att undvika den. MEN. Med min metod, förutsatt att man verkligen klarar tentorna, lägger man verkligen minsta möjliga tid på sina studier. Man får massor med tid över till andra, viktigare saker, som tex barnen. Sen att man får ta några dagar var 3 månad och lägga dem på ångest och panik det får man ta. Det är värt det.

Det största ABER:et med metoden är naturligtvis om något oförväntat inträffar just under de där panikdagarna… Barnen kanske blir kräksjuka eller ännu värre- du själv kanske blir det! Så kanske du blir frisk precis till provdagen men det spelar ju ingen roll för då kan du ju ändå ingenting. Så det kan jag erkänna, är en smärre brist med min annars ganska väl fungerande metod faktiskt.

Förutsatt att man verkligen fixar det här med att vara avspänd och ostressad fram tills panikdagarna. Att man inte går runt och har ångest och känner stress fram tills lusten faller på och det blir dags. Jag börjar fixa det nu. Lita på mig själv liksom. Vara så pass säker på min egen prestationsförmåga att jag vet att jag fixar de där dagarna av panik. För annars är ju metoden ganska värdelös. Ångestfylld liksom.

Jaja. Nu ska jag faktiskt kolla upp åtminstone vilka sidor det är jag ska läsa under de där panikdagarna. Och tentan är på tisdag. Nu vet jag iaf det. Det går framåt i rafflande takt kan man säga.

God natt