Du klär i böld

Dagen började med att jag ställde mig upp, gick fram till spegeln, synade mitt ansikte och började grina. 
Sedan staplade jag mig tillbaka till sängen och låg sedan där och illgrinade en stund över mitt öde. 
 
Jag har nu drabbats av Bölden. Jag får den varje gång jag blir dräktig. En stor, gulröd, svulstig BÖLD på vänster sida av näsroten. Den värker och spänner men framför allt gör den mig så ful att jag inte kan se folk i ögonen. Jag måste gömma mig. Den här gången har jag fått en böld på halsen också. 
Så imorse låg jag i min säng. Och tänkte att när penicillinet som valfri läkare ska skriva ut åt mig imorgon, har fått bort bölden, så har jag ett konstant varande nageltrång som ska opereras på kirurgen. Och när det är borta så har jag ÄNDÅ, minst sex månader av insulintagande kvar. Det går mycket dåligt för mig med insulinet. Jag får sår, små bölder, det blöder och blir blåmärken efter ungefär varannan spruta. 
Kort sagt. Min dag började inte i optimismens tecken. 
 
Tyvärr sken dessutom solen utanför fönstret och vi hade sedan länge bestämt att om solen sken denna söndag så skulle vi åka till Kneippbyn. 
Kneippbyn består av ett sommarland fyllt av studsmattor, racerbilar, karuseller och massa roliga saker för barn. Det riktiga Villavillekulla står även där och under högsäsong finns Pippi och gänget på plats. 
Sedan finns en stort vattenland fylld av vattenkanor och bassänger. 
Det är barnens bästa plats på jorden och idag skulle årets premiärbesök ske. 
 
Så vi gick upp och inledde årets premiärgräl på temat Inför Kneippbyn. 
Såhär lät det ungefär:
Make - Jag steker lite pannkakor nu så tar vi med oss matsäck.
Dräktig maka - Jaha... Du ska alltså stå vid spisen den närmaste timmen vilket innebär att JAG ska få packa och planera och göra i ordning barnen och städa undan i huset och sen måste jag ta tusen kilo insulin för att kunna äta dina jävla pannkakor och vem fan ska släpa på matsäcken hela dan då, är det jag det också eller? VA? Det har inte slått dig att du har en 13 veckors gravid fru med böld, nageltrång och diabetes som dessutom väger typ 90 kilo och INTE KÄNNER SIG SÅ JÄVLA GLAD JUST NU??!!! SKULLE DET INTE VARA AV GODO att försöka UNDERLÄTTA lite för den frun JUST IDAG när det ska vara 25 grader varmt och vi ska vandra runt hela jävla dagen i hettan och försöka göra en rolig dag för de stackars små barnen som ALLA ANDRA DAGAR har en jävligt sur och trött och tråkig mamma? (monolog avslutas med fördel med lite hulkningar)
 
Ja vad ska man säga. Min fina man hade tyvärr inte mycket att sätta emot och "vi" bestämde raskt att kosta på oss lunch på en av Kneippbyns resturanger. 
Så vi packade TILLSAMMANS ihop och gav oss av.
 
Och dagen har vart helt fantastisk. Jag har varit glad, trots böld, värme, diabetes, nageltrång och jävelskap och framför allt har BARNEN varit glada, make har varit glad och ja. Alla har varit glada och haft roligt.
 
På kvällen åkte vi hem till svärfar som har fyllt år och jag var inte ens helt slut då! Vi åt gott och satt och pratade medan barnen lekte under en gran. 
Sen åkte vi hem.
 
NU är vi faktiskt helt slut, men det är ju helt ok när klockan är 21 och soffan finns att tillgå.
Jag ska helt ärligt gå och lägga mig nu. 
 
De säger ju att efter vecka 12 "vänder det" för många. Jag har tyvärr aldrig tidigare upplevt att det "vänt" efter någon särskild vecka, men kanske kanske ändå den här gången. Blir jag bara av med bölden ska det nog kännas bättre sen. 
 
Vi har fått tid för det första "extraultraljudet", som man får som diabetiker, till nästa vecka. Det har sina fördelar att ha den här sjukdomen faktiskt! Man får ultraljud hela jävla tiden och får se bebisens hjärta slå med jämna mellanrum och behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att den ska ha dött. 
 
Nu tänker jag äta lite brieost utan kanter. Överlever ungen bölder, tåinfektioner och diabetes så överlever den nog en bit brieost utan kanter också. Nått jävla roligt måste jag för fan få ha. 
// Bölden
 
 
*"du klär i böld" = uppmuntrande Yrrolcitat från min vän Nina som delgetts en bild på spektaklet
 

Den sämsta dagen

Det brukar ju vara så (för mig) att har man haft en riktigt bra dag så blir dagen efter riktigt jävla dålig.
Det kommer den här dagen att bli. Jag känner det ut i varje cell. Den har i alla fall börjat för jävla dåligt. 
 
Det är soligt och varmt. Något som jag aldrig riktigt har tyckt om. Om man känner sig lite nere så blir det ju tusen gånger värre när det är soligt och varmt. 
Grälade med barnen imorse. Det var jag som var dum. För jag var trött och sur. När jag frågade om jag skulle hämta dem tidigare idag tackade de enhälligt nej. Och det kan man ju förstå. Vem fan vill va med en sur mamjävel när man istället kan omhändertagas av massa ljuvliga, SNÄLLA, pedagoger?
 
Känner mig ensam och jävlig. Känns som att jag har noll kompisar, fast jag ju,logiskt sett, vet att det inte stämmer. Men nu står vi inför en helg med noll saker inbokade. Ingen grillning. Ingen att gå på Kneippbyn med. Inga kompisar åt barnen. Ingen kompis åt mig. Jag är så ensam i min sadel helt enkelt. Ingen häst har jag heller. 
 
Har gått runt i min stadsdel nu på morgonen och lyssnat på Jävligt Sorglig Musik. 
 
Jag längtar tills sommaren börjar på riktigt. Då kommer det vara vänner och syskon och släkt och tältning och så jävla mycket härligt hela tiden. 
 
Men idag. Idag är min själ mörk. Och jag ska omfamna det och lyssna på Broder Daniel hela jävla dagen. 
 

bästa dagen

Helvete vad trött jag är. För första gången känner jag att min trötthet eventuellt kan hänga ihop med mitt havandeskap. Är så jävla slut.
Läste igår att bebisen, i vecka tolv, är ungefär lika stor som en knuten mansnäve. Såg att det har börjat puta lite smått nu, men det är lååååååångt kvar innan det kommer att synas. Har man en kagge innan brukar det ju ta ett tag (förutom för Blondinbella som ju hade värsta bebisbulan redan i v 12). 
 
Har haft bästa dagen, hur som helst. 
Ungarna och jag cyklade till förskolan. Det har vi gjort de senaste veckorna och det är kanske det bästa jag börjat med på mycket länge. Annars brukar jag gå när de cyklar (det har känts tryggast så, att åtminstone en av oss har fötterna tryggt på jorden så att säga..)men nu har jag också börjat cykla. På vägen TILL förskolan tar vi det lugnt. Jag måste vara högljudd och lite sträng eftersom det är flera övergångsställen att ta oss över. Men det är mysigt ändå. Det bästa är hemvägen. När vi tagit oss över alla övergångsställen och når den långa skogsvägen så brassar vi. NU KÖR VI FORT SOM SAAAATAAAAAN, skriker vi och så cyklar de det fortaste de kan ända hem. Jag cyklar efter och håller koll men kan cykla rätt fort jag också för satan vad de kan trampa nu alltså! Vi tjoar och tjuter av farten och de trampar så fötterna nästan glöder. Sen vilar vi oss i trädgårn en stund när vi kommit hem. 
 
Efter att jag lämnat barnen gick jag till min brorsa och vi körde de 5 milen ut till morsan. Stannade och köpte prinstårta. Jag hade plockat liljekonvaljer och brorsan hade köpt öronhängen och så åkte vi ut och firade mors dag i efterskott eftersom morsan var bortrest i söndags. 
Det var mycket länge sen vi var tillsammans bara vid tre. Senaste gången troligen 2010 när jag gifte mig och morsan och brorsan tog med mig till Stockholm där vi bodde på hotell i två nätter och gjorde mysiga saker. 
Vår farsa dog när vi var 14 och 15 så det är liksom de som är Familjen, plus mammas sambo, men han jobbade idag. 
Vi har ätit, suttit på altanen, gjort en liten utflykt och sett hur arbetet fortskrider hos Ulrika och sen brassade jag och brorsan tillbaka in till stan igen. Min bror lyssnar uteslutande på musik från 90talet så nu har jag diverse slagdängor i skallen efter våra två bilresor idag. DR JONES JONES, CALLING DR JONES DR JONES DR JONES GET UP NOW. 
 
Brosan och jag
 
 
Sen var det direkt till förskolan och årets arbetsochgrilldag där. Jag städade ett förråd tillsammans med en av pedagogerna. Det var hitt sum i helvite och jag höll på att stupa tillslut. 
På kvällen grillade vi allihopa och satt och snackade skit. Ungarna har alltså vart på förskolan mellan 09 och 18.30 idag. De stupade vid 20.00.
 
 
Ni som läser här och gillar det får gärna prenumerera på bloggen via bloglovin . Ni är väldigt många nya och om det är nått ni undrar så är det ju bara att fråga. Det känns så konstigt om jag skulle skriva någon slags presentation här efter typ 10 år som bloggare... Eller ska jag göra det tycker ni? 
 
Puss på er
 

springtävling

 
 
 
 
 Hade en så jävla fin dag och kväll igår. 
Förskolan hade stängt så ungarna var hemma. På förmiddan duschade vi och hängde på deras splitternya rum. 
På eftermiddan kom deras bästekompisar hit och lekte. De har sån fin harmoni i sin lilla grupp, även om de, just igår, var lite trötta alla 4. 
Till middan kom deras föräldrar och vi grillade och slängde i oss en jävligt god middag. 
På kvällen var det ett maratonlopp nere på strandpromenaden. Där fick även barnen springa ett lopp på 450 meter, snitslad bana, med högtalarröst som räknade ner, samt läste upp alla namnen utefter att de sprang i mål och allt.
Vi var tre familjer vars barn alla går på samma förskola och våra barn fick starta samtidigt. Och det som hände var så himla fint. 
Minstingen Theo, 2,5 år, kom såklart genast på efterkälken. Vår yngsta stannade till och vände sig om för att se vart han blev av. De är lite kompisar. Då kom hon också efter de tre stora, samt sin bästekompis som kutade vidare med storesyrrorna. Längre och längre efter, kom hon. Min man sprang för att kolla till henne, medan vi andra hejade barnen i mål. Vår äldsta kom först i mål. När jag såg henne springa fem meter framför de andra, såg jag någonting som jag aldrig sett hos mig själv. Jag såg hur det brann av NU JÄVLAR SKA JAG VINNA i hennes blick. JÄVLAR I HELVETE vad hon bara skulle vinna! Jag blev alldeles facinerad av det och deras målgång blev lite problematiskt för mig då jag dels kände att jag ville hylla och uppmuntra hennes KÄMPARGLÖD, samtidigt som jag inte ville att de andra skulle känna att de inte också var vinnare, för det var de ju allihopa. 
Hur tänker ni kring det där, med barn och tävlande?
 
Jag tänker att en kämparglöd, en vilja att prestera och en vilja att vara BÄST ju kan ta människor långt. Har man inte det så kommer man ofta inte heller särskilt långt. Att vilja VINNA är ju också att ha en tro på sig själv att man faktiskt kan klara det. Och jag är ganska säker på att det inte hade förstört henne om hon inte kommit först heller. Då hade hon nog bara tänkt att "jag vinner nästa gång". Känns som att hon blivit en ganska cool mix av mig och min man. Jag tävlar inte, liksom. Jag har ingen kämparglöd och jag tror aldrig att jag kan vinna
någonting. Min man vill helst vara bäst på allt, men går för den sakens skull inte under om han inte är det.  
 
Vår yngsta kom som sagt på efterkälken. Min man berättade senare hur hon lyst upp när han kommit fram till henne. Hur hon varit nära gråten och känt sig osäker på vart hon skulle springa när hon blivit ensam. Han hade tagit henne i handen och visat vägen, men på sluttampen fick hon springa själv i mål. Vi stod och hurrade och skallade så högt vi bara kunde. Senare konstaterade hon att hon kommit sist. Mesmorsa som jag är babblade jag på om att "nej då, alla är ni vinnare i era egna lopp", men då spände hon ögonen i mig och väste "nej mamma, jag kom faktiskt sist. Jag ville hjälpa Theo och då kom jag sist. Sen kom jag vilse. Pappa hjälpte mig. Jag kom sist". Inget mer med det. Ingen direkt värdering i det. Det var snarare jag som lade värderingen i det. Hon strålade när hon sprang i mål, stolt över att ha klarat det, trots motgångar. Och så kommer jag och flummar om "vinnare i egna lopp". 
 
Själv hatade jag att tävla som barn, av två anledningar:
1. Jag var väldigt ofta sämst. Det är inte kul. Jag hade heller absolut aldrig tron på mig själv att jag skulle kunna klara av någonting i idrott/sport/tävlingssammanhang
2. Jag tog det väldigt hårt när jag kom sist. Jag var helt enkelt en dålig förlorare som inte kunde gilla mig själv när jag kom sist.
 
Och därför blev jag så glad igår, eftersom det verkar som att barnen, hittills, har lyckats undkomma mina egna besvär med tävlande som barn. 
 
Sen lekte vi på stranden en stund, i solnedgången, innan vi åkte hem och hoppade i säng. 
Visbys strandpromenad alltså. Jävligt svårslagen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

ökärlek

GOTLAND
Tofta
17 maj
15.30
 
 
 
Barnen badade hela eftermiddagen igår. Byggde sandslott. Fångade fiskar. 
Själv satt jag i en brassestol och käkade vindruvor, läste tidning och drog på mig en soleld utan dess like. 
 
Ni fattar väl att det är hit ni vill åka i sommar? Jag fattar inte varför man skulle vilja åka någon annan stans. 
 
Vi har några veckor kvar i augusti att hyra ut. Vi har en liten gårdsstuga på 24 kvm där två vuxna och två små barn får plats (det har dock bott betydligt fler där, så vill man kan man ju hoppas på fint väder och klämma in sig några fler). Medeltidsveckan (v 32) är lite dyrare, men eftersom det bli lågsäsong sen är det inte alls särskilt dyrt. 
Maila om ni blir sugna. 
 
Jag älskar den här ön. 

när renoveringen dödar ens själ

Vi håller på och renoverar. Vårt hur är på 104 kvm och innehöll två sovrum när vi flyttade in, varav ett var så litet att vår dubbelsäng inte rymdes i det. Barnen fick ta det stora rummet, vi ställde vår säng på övervåningens hall och sovrummet nere blev ett välbehövligt lekrum.
 
Sedan renoverade min man det stora sovrummet uppe. Barnen fck flytta ner till "lekrummet" och har nu bott så i 1.5 år. Det är ungefär 1 m mellan deras sängar. Vi sängarnas fotändor ryms en bokhylla och en garderob och thats it. Leksaker står inknölade i backar under sängarna. Barnen har, med andra ord, haft det väldigt trångt. Vi däremot flyttade in i stora sovrummet när det blev klart och hzr bott där sedan i höstas.
Och nu är det dags att göra ett rum på hallen åt den lilla så att den stora får sovrummet nere för sig själv.
Det blir verkligen pyttesmå rum, men det blir något eget. Bebisen som kommer i december kommer att få bo i vårt rum tills hen bli ca 2 år tror jag, för då ska vi bygga ut huset.
 
De senaste veckorna har min man varit väldigt upptagen med renoveringen av hallen. Det som går gör han när barnen somnat, men då måste han vara tyst, vilket gör att allting tar längre tid.
På senaste har vi trappat upp arbetet för att bli klara nån gång och då ser min makes dagar ungefär ut såhär:
 
07.30- 16.30- på jobbet
16.30- 17.05- middag
17.05- 02.00- renovering.
 
Jag lagar maten, leker med barnen, lägger barnen, städar och fixar allt annat som man gör när man har ett hus (förutom handeln, eftersom jag inte har körkort).
Det enda vi pratar om är dörrar, lister, tapet, el, inredning, golv osv osv.
 
Vi har ju haft några såna här perioder tidigare och de slutar alltid med att jag dör inombords. Min man blir trött och sur. Vi börjar gräla. Jag vill prata som vanligt, om livet, politik, familjeliv, samhället, ja, vi är ju ett samtalande par i normala fall. Vår relation BYGGER på att vi kan prata om allt samt att vi har samma värdegrunder och intresserar oss för vår omvärld. Och när allt reduceras till renovering dör jag inombords. Min man orkar inte tänka på något annat än renovering och blir sur på mig när jag kommer med anklaganden och lägger press på honom.
 
Ja. Precis så ohärligt är livet när man köper sig ett renoveringsprojekt!
 
MEN. Igår insåg jag att vi börjar lära oss! Fram tills igår hade vi vart sura på varann varje dag. Men så igår hände nått. Jag tror vi båda skärpte oss lite. Vi satt länge vid middagsbordet och pratade, om annat. Sedan la vi oss på soffan en stund och gjorde en noggran plan över helgens arbete. Sedan tog jag med ungarna på en cykeltur medan han sågade lite lister. Sedan la jag barnen och sedan hjälptes vi åt att röja i köket. Vi pratade om de här sista dagarna. Hur vi ska lägga upp dem för att det ska bli bäst för alla. När ska vi handla, vad gör vi med barnen på fredagem då vi besämt att hela familjen tar en fet renoveringspause, vad ska vi handla, hur sysselsätter vi barnen när båda måste jobba?
Vi la oss samtidigt. Och han sa "sen när det här är över, då ska vi gå ut och hitta på nått du och jag".
 
Jag ser denna afton som det ultimata beviset på att vi kommer att vara gifta hela våra jävla liv.
Precis samtidigt hade vi fattat att vi var tvugna att skärpa oss. Vi skärpte oss, gaddade ihop oss och står nu enade inför Den Sista Striden. Sen jävlar ska vi skita i insidan av huset hela sommaren och koncentrera oss på utsidan. Jag genom att köpa en hängmatta där jag ska ligga och bara dräktig och han genom att...ja, gud vet vad. Bygga altan misstänker jag. Men det får vi ta då.
Jag älskar honom så jävla mycket.
 

lycklig vardag

Har haft två otroligt härliga dagar. Det härliga grundar sig i följande:
* Har struntat i allergitabletter- sluppit tröttheten
* Har umgåtts med fantastiska människor
* Har promenerat/utsatt min kropp för motion båda morgnarna
* Solen
 
I tisdags började jag dagen med en långpromenad. Sen var jag enorfinstinn tills dagens trevlighet dök upp i form av Nina. Vi spelade in pod och pratade och pratade och det hela var ljuvligt som vanligt. 
När jag, efter vår stund tillsammans, steg ut utanför dörren var det HETT. Alltså. Sommarvärme. Min man tog med sig mat från McDonlands hem. Jag älskar att slippa laga middag. Jag hatar matlagning. Vi åt mat i trädgårdsmöbeln. Jag hade short. SHORTS!
 
Den varma kvällen spenderades vid nya grönsakslandet. Jag sådde och planterade. Maken planterade majsplantorna mot förrådsväggen bredvid landet. Barnen klädde av sig nakna och fick tillstånd att leka med vattenslangen som alltså var fylld av iskallt vatten. Jävlar vad lyckliga de var. De jagade varandra, hoppade genom vattnet, gjorde regnbågar, blötte lilla rutschkanan och kanade ner för den på nakna rumpor. Så jävla ljuvlig kväll. 
 
Sen kom vi på att det ju var föräldramöte på förskoleklassen som stora ungen börjar i till hösten. Typiskt oss att glömma en sådan sak, men min man hann iväg. Jag och barnen såg Ronja innan jag la dem. 
 
Igår, onsdag, började jag också dagen med en promenad, dock inte lika lång. När jag kom hem kom dagens trevlighet i form av Ida (som var gäst i en av våra poddar i vintras). Vi åt paj (som höggravida Ida hade MED sig!) och fruktsallad och pratade och pratade i många timmar. Det var första gången vi sågs förutom podden och jag kände att jag har fått en Ny Vän. 
På kvällen gjorde jag broccolisoppa (storans förslag) och sen tog pappan med barnen på cykeltur. Jag städade och gick med i Instagram. Fixade pod hela kvällen sen. 
 
Idag är det också härligt faktiskt. Barnen har varsin kompis, jag städar och pappan fixar uppe i renoveringsrummet. Nu sitter jag här. Jag kan göra det, för barnen har kompisar och leker så himla fint. Det har regnat precis hela dagen, men nu sticker solen fram. Ska snart kasta ut alla barnen i det våta gräset samt sätta de sista fröna om en stund. Och så ska vi fika med kompisarnas föräldrar sen. 
 
Vardagen känns helt enkelt lycklig, enkel och fin. Det är grönt ute. Bladen börjar komma. Jag älskar allt det gröna. Jag njuter extra mycket av maj, för det lovade jag mig själv förra året att jag skulle göra. Sommaren var så kort förra året och därför tänkte jag att NÄSTA ÅR, då ska jag räkna maj som sommar också. Så därför gör jag det nu.
 
Tycker det ser så sorgligt ut när man ser bilder från vänner uppe i Norrland. Där blommar typ krokusen nu. Här är krokusen stendöd sedan mycket länge tillbaka. Vissen. Utblommad. Här har vi 20 grader varmt även när det regnar. Gröna blad på buskarna. Snart dags att ta fram poolen.
Vad kort det måste vara för de uppe i norr. Korta somrar, långa vintrar. Så är det väl i hela Sverige egentligen. Lite för långa vintrar. Lite för korta somrar. Men jag är ändå ganska nöjd med att bo på Gotland. Vi vinner sol-ligan varje år (förutom typ Luleå som har sånt där nattljus, men det räknas faktiskt inte). Men jag antar att man bor som man vill ha det. Gillar man vinter och snö så bosätter man sig i Norrland. Gillar man regn och hav sätter man bo i GBG. Och gillar man solsken och flest soltimmar väljer man Gotland. 
 
 
Vår lilla på Fårö i somras
 
Morgondopp kl 07 på Fårö förra sommaren 

en egen farsa

 
Idag blev grönsakslanden klara! Yes! Nu jävlar ska jag odla! 
Spacklingen uppe på det som ska bli E´s rum är också klar och nu ska vi börja måla för att sedan tapetsera en vägg med den blå tapeten med Bilar/ Cars som hon har valt och sen är det fan i mig klart. 
Morsan och hennes sambo har vart här idag. De bor fem mil bort och morsan blev nyligen pensionär. Ändå har de sjukt mycket att göra jämt så att få hit dem idag var lite av ett lyckokast! De har spacklat och lagat mat. 
 
Svärfar har vart här i helgen också och hjälpt oss. Och diverse vänner har haft barnen hos sig på lekning och kalas idag, vilket gjorde att vi kommit en bit på väg. Så nu sitter jag här och är tacksam och glad. Kåt glad och tacksam minus kåt kan man säga. Det är söndag liksom. På söndagar knullar man inte (då hedrar man Jesus Kristus!).
 
Utan att förringa morsan och hennes sambos insats idag har jag tänkt ganska mycket på min pappa, som dog när jag var 15 (cancer).
 
Saknaden efter en förälder som dött i tidiga år går liksom aldrig över. Den kommer och går utefter att livet förändras.
När jag tog studenten saknade jag honom. När jag blev kär första gången saknade jag honom. När jag flyttade på fastlandet saknade jag honom. När jag fick barn saknade jag honom extra mycket, liksom när jag gifte mig förstås. 
Nu när jag är i småbarnsförälderåren och har hus och skit så saknar jag honom.
 
Jag kan bli så jäkla avundsjuk på min man som har en pappa.
När han sitter i telefon med sin pappa om kvällarna och jag hör hur min man frågar om råd och tips. Eller när jag ser dem tillsammans. Den djupa respekten som finns mellan dem nu när min man är en vuxen man men ännu har den där djupa respekten och liksom ovillkorliga kärleken till sin pappa och samma tvärtom förstås. Hur svärfar kommer så fort min man ber om hjälp. Hur han hjälper på ett sätt som liksom är självklart och inte kräver någon tacksamhetsskuld tillbaka. Hur han kan hjälpa till i smyg nästan, särskilt när det knipit och han förstått att vi varit lite för stolta att be om hjälp och då istället liksom smugit till hjälpen. Hur viktiga de ännu är för varandra. Det är så jävla fint. 
 
Jag hade också gärna haft en farsa liksom. 
 
Jag och farsan
 
 
 
 
 
 
 
 
 

jävla bra lördag

Har känt mig lite ensam på senaste tid. Det beror nog på att jag och min brusande treo Nina inte sågs i veckan. Ingen podcast blev det heller. Men på tisdag är vi på´t igen!
Nina alltså. Jag skulle kunna ta henne till min fru. Om jag bara vore lite mer lesbiskt lagd. 
 
Min man ska bort ikväll. Grilla med sina mansvänner från jobbet. Spela poker och vara sådär mysigt manlig som han inte så ofta är. Dricka öl förstås. Män kan inte umgås utan att dricka alkohol. Verkar skitjobbigt tycker jag. 
 
Jag och ungarna ska mysa. Sen ska de somna och jag ska vara eeeeennnsaaaaaaaam. Jag är inte alls särskilt sugen på ensamhet ikväll så jag är lite småsur för att min man ska iväg faktiskt. Men försöker hålla ifrån mig de känslorna.
Jag får väl se på Greys anatomy. 
Vi har fixat det amerikanska Netflix och där ligger 8 säsonger av serien. Jag drömde på allvar om Alex Karev inatt. 
 
Lady Dahmer länkade mig igår, både via fb och via bloggen. Det var sjukt mycket folk här. 
Jag tycker mycket om LD för att hon blivit så otroligt grym på att länka. I princip varannan tweet hon gör på twitter är retweets och hon snålar inte med tips och dylikt. Ärligt talat sög LD på det förut, men nu är hon helt förändrad. Och hon har all min respekt för det. 
Min fruga Nina är också en grym länkare.
Och jag tycker det är fint. När stora bloggar hjälper små. 
 
Svärfar är här och spacklar idag. Och 4åringen har åkt till en kompis och så tog vi hit den kompisens storasyster att leka med vår 6åring. Så barnen har det bra. Svärfar och min man spacklar det som ska bli 4åringens rum och jag sitter mest bara och jäser.
 
Har fått nya insulin- nålar idag. Den lättnaden! 
Igår pallade jag inte ens att ta insulin. De förra nålarna gjorde så jävla ont och det blev blåmärken efter i princip varje spruta. Tillslut bara grinade jag inför varje shot. Därför prisar jag Jesus idag, för mina nya, superkorta, nålar. Det kändes inte! Det kändes inte liksom! 
 
Här är förresten dagens krönika. De håller på och förhandlar om båttrafiken till Gotland just nu. Så därför tyckte jag att det var på sin plats med en extra bitsk och motsträvig krönika! Såg att vissa i kommentarsfältet under krönikan håller med mig!!! Detta är mycket ovanligt. Och understryker ju bara min tes om att jag i vissa fall faktiskt ÄR som en motsträvig gammal gubbe från Buttle. 
 
Nu ska jag ha Blomvård. Alla mina övervintrade pelargoner klarade sig och nu blommar samtliga. Fick dessutom en fin jäkel av Ninas man, vilken nu ska vårdas. 
Igår sådde jag. Blommor. Jag har tänkt att jag inte skulle odla så jävla mycket i sommar. Men så fick jag feeling igår och sådde en jäkla massa blomsterkrasse och en jäkla massa sommarslöja. I rabatten har jag satt sommarslöja som utfyllnad mellan perennerna. Har även sått sommaräng i en del av rabatten, samt satt rosenskära längst bak. Ja. Det är möjligt att jag är inte av en nörd. En blomsternörd. 
Barnen har fått så varsiEN kruka. Förra sommaren fick de en hel pallkrage att hustera kring, men de sket ju fullständigt i den sen. Så i år gjorde jag en kraftig begränsning. Det man SÅR får man SKÖRDA och TA HAND OM SJÄLV!
 
 
 
Ja det blev en jävla fin lördag det här!
 
 
 
 

Furillen forever

Igår (lördags) gjorde vi Vårens Första Utflykt! När man är en familj som gillar utflykter så får man säga att Gotland är ett väldigt bra ställe att bo på. 
Den här dagen gick färden till Furillen.
 
Furillen är en liten ö som ligger utanför Rute socken. Rute börjar bli ganska välkänt eftersom det är där familjen Widell, vilken Alex Schulman numera tillhör, har sitt sommarställe. 
Vi har vart på Furillen två gånger tidigare, men aldrig "ordentligt". Därför åkte vi dit Ordentligt denna gång. Körde förbi Fabriken och begav oss ut i ödemarken.
(Fabriken är en gammal jävla stenindustri som en entreprenör köpte upp för några år sedan. Startade restaurang och hotell där och vips så sitter Furillen på världskarten big time)
 
 
Klättrade lite. 
 
 
Och hittade sedan en öde strand där vi hade picnic. 
 
Familjen P och Naturen
 
Faktum är att vi knappt såg en enda människa på hela dan. Och under timmarna ute på Furillen kände vi oss faktiskt som De Enda Levande Människorna På Jorden. 
 
Här klättrade vi, jag och ungarna. Jag fick hela tiden blunda och titta bort medan barnen balanserade sig fram mellan stenbumlingarna. Här är Ett Dött Träd. 
 
Vi plockade sjukt mycket sten. Fanns hur mycket fossiler som helst. Hela vår familj är väldigt svaga för fossiler. 
Soligt var det också.
 
På hemvägen stannade vi vid fiskeläget Lergrav som ligger längs vägen i Rute också. Där finns det raukar. 
 
 
De lekte Lejonkungen
 
Han också
 
Familjen P och det stora havet
 
Det var en mycket fin dag. 
Om det är nån som läser detta som någon gång funderar på att åka till Gotland och vill se lite annat än Tofta, Visby innerstad och  Fårö så ska ni höra av er. Vi har gjort så jäkla mycket utflykter runt om hela ön nu att jag har en hel del feta tips som jag gärna delar med mig av. Förutsatt att man kan nöja sig med naturupplevelser samt har ungar som har vett att uppskatta Häftiga Grejer i Naturen. Tack och lov har vi det. De har väl blivit tvugna antar jag. 
Puss från Ett med Moder Jord

dragspel

Vi är sjuka. Alla är sjuka utom en.
Nu jävlar får jag tillbaka för att jag SKRUTIT hela jävla vintern och sagt "ja viiii har inte vart sjuka sen i våååååras när det var vattkoppooooor". Först var ungarna kräksjuka i varsin omgång vilka sträckte sig över två veckor.
Sen blev maken sjuk i söndags. Ikväll fick lillfian feber och så snorar och hostar hon bortom denna värld. Jag själv har vart förkyld så in i helvite och nu börjar magen krångla. Var nyss på skithus för tredje gången för dagen och det ska ni veta att detta är INTE normalt! 3 gånger i veckan är närmare normalt så att säga.
 
Vi får boka av allting som är roligt. Allting som vi vill. Istället får vi isolera oss i hemmet. Barnen har bott hos mormor i två nätter medan jag och maken legat pall här hemma i magsjuka och förkylning. Sen kom de hem och blev sjuka de med, men medan de var borta var livet ändå helt ok. Jag och maken spenderade hela solig söndagen (dagen då våren kom till ön) på soffan, men gardiner fördragna och filtar upphängda för fönstren. Såg film efter film. Somnade ibland. Hämtade lite resorb till honom, nässpray till mig. På måndagen hämtade vi thaimat. Såg 8 avsnitt av "viking". Pratade inte mycket. Gonade ner oss i våra sjukdomar. Och det var så skönt. Skönt att få må dåligt och sätta sig själv och sitt eget lidande först. Det gör man väldigt sällan när man har barn. 
 
Sen kom barnen hem idag och det var naturligtvis väldigt lyckligt. Jag storgrät i en halvtimme när de åkte i söndags, av dåligt samvete och ren saknad. Sen ville de aldrig komma hem från mormor. De har det så fint hos mormor och då kunde jag slappna av och omfamna min sjukdom. Men det var lyckligt när de kom hem idag. Lillungen fick feber nån timme efter att de kommit hem. Som om hon hållit tillbaka under tiden hos mormor. Så vi har sett på film hela eftermiddan och kvällen. Pusslat lite. Ätit fryspizza. 
Imorrn ska alla vara hemma. Tillsammans. Lillskruttans sjukdom är viktigast nu. Storskruttan får va hemma hon med för hon vill det. Hon ska hoppa studsmatta och plocka krokus har hon tänkt. 
 
Jag hoppas jag kan stå på benen. Kanske orka städa lite. Har sedan i lördags inte orkat mycket. Kan hänga upp en tvätt men måste sedan genast återvända till soffan. Satan vad jobbigt. Och magen blir bara värre. 
 
Må min morgondag bli ljusare.
 
Den här låten lyssnar jag på mycket nu. Jag blir så jävla lycklig när jag hör den. Jag älskar dragspel. 
 
 

prinsen prinsessan och draken

Spelade den här för mina barn idag:

Prinsen, prinsessan och draken 

Å kungen han sade med stämma av sorg

Ack prins kan du rädda min dotter den sköna

Prinsessan från drakens förskräckliga borg

Så skall jag dig verkligen rikligt belöna

Å prinsen han red båd för hej och för hå
Och höga var bergen och krokig var vägen

Och när som han ridit i dagarna två

Han kom till en dal där en borg var belägen


Runt dem låg en drake med taggar och horn

Den sprutade etter å svavel å aska

Och uti ett fönster högst upp i ett torn

Där syntes prinsessan otröstligt traska

Ack prins skrek prinsessan kom hjälpe mig ut

Ack döda nu genast den hiskeliga besten

Så sagan kan få sitt sedvanliga slut

Och vi två tillsammans blir vigda av prästen

Men drakens domäner var sköna som få

Med dignande trädgårdar, milsvida parker

Och prinsen han tänkte, han tänkte som så

Att aldrig jag skådat så kostbara marker

Och prinsen kom ridande som ett jehu

Med svärdet, men sedan han vände på saken

För han klöv prinsessan precis mitt itu

Med svärdet och gifte sig sedan med draken


Av Stefan Demert (såklart)

 

Ja den gick hem faktiskt. Jävligt oväntat slut. Tokig prins tyckte barnen. 

 


Håkan, Inde och tandkräm

Suttit och lyssnat på Håkans nya låtar ikväll. Han är så himla fantastisk. 
"Och om du någonsin, vill ha en idiot lägg din hand i min". 
 
Förrförra skivan släppte han när jag var mitt i tvåbarnsdimman. Jag hann aldrig lära mig låtarna för jag hade så fullt upp med att lyssna på Mojje. Har fått lyssna in mig i efterhand på dem, men de kommer nog aldrig riktigt att bli "mina" på samma sätt som de andra skivorna. Den här skivan som kommer nu kommer definitivt att bli min. För första gången sedan Hurricane-skivan har jag verkligen tid och lust att ta den till mig. Och jag nördar ner mig igen. Lyssnar på alla intervjuer han ger. Läser allt jag kommer över. Med nästan lika brinnande hjärta som när jag var 17 och andra skivan kom. 
 
Vi åkte till Hultsfred då, Sara och jag. På hösten, för att se Håkan i en lokal där. Vi höll på att missa båten och kom med endast på grund av att vi grät. Kaptenen backade bokstavligen tillbaka båten och vi fick hoppa på. Det var en glipa mellan båten och landgången som vi fick hoppa över. 
Vi hyrde ett rum hos en tant där, i Hultsfred och hade kanske den sjukaste helgen i mitt liv. Det var Kom igen Lena- plattan och jag tyckte bäst om Minnen av aprilhimlen. Jag och min man dansade vår brudvals till "det är så jag säger det" från samma skiva sen, ett antal år senare. 
 
 
 
"Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig. för jag blir aldrig kär i nån. Sånt där är slöseri med tid. Men då slösar vi bort våra liv! Och jag tänker alltid på dig i april"
 
Vi har haft en Himla Fin dag. Äntligen hade bästekompisarna blivit hyfsat friska och kom hit på minikalas för att fira förra helgens 4åring. Gud vad ungarna har lekt idag. Hela långa dagen. E och hennes Liam har pusslat och pysslat och lekt med plusplus. L och hennes Tuva har lekt bio, grannar och gud vet allt. Jag och Sandra har pratat och pratat. Sen på kvällen åt vi middag hos våra grannar. Det är fina grannar att ha. Det är fint att ha grannar att bara gå över till. 
 
Ikväll har jag sett två bra filmer utan att somna. Kanske för att det var uteslutande kvinnliga huvudrollsinnehavare i båda filmerna, vilket det vanligtvis inte brukar vara då jag och maken ska försöka samsas. Ikväll la jag mig resolut i soffan och valde själv ut två filmer i rad på Netflix. Jag älskar Netflix. Och numera älskar också jag vår skitstora, penisförlängande tv. Det är så himla bra med stor tv när man ser dåligt.
Jag såg "i oskuldens tid" och "the quiet" ikväll. Oskuldens tid utspelar sig på nått slags rikemans internatskola för flickor i mellankrigstiden och var typ 3 +.
The quiet var bättre. Handlade om en dövstum tjej som i tonåren blev adopterad av en familj sedan hennes pappa dött (mamman var död sedan länge). Snart märker hon hur det är något som är totalt fucked up i familjen eftersom alla ska prata ut med henne hela tiden i tron om att hon inte kan höra nånting. Det kan hon uppenbarligen och blir nästan galen själv då hon natt efter natt tvingas höra på då pappan i familjen har sex med den tonåriga dottern. Det är så SÄLLAN jag får se såna här filmer som handlar om KVINNORS liv, av KVINNLIGA regissörer. Jag ska fan sluta att se på MANSFILMER från och med nu. Lika lite som jag läser böcker av män ska jag se filmer om och av män. Jag har liksom läst och sett tillräckligt. När man i 28 år matats av mäns öden och liv är det faktiskt inte fel att ägna sig åt sitt eget kön. Helvete.
 
Våra planer för morgondagen ändrades precis och dagen är nu mer öppen. Jag ska sitta i två timmar vid barnens balett och kolla på folk som gymmar i gymmet där. Det är dödligt tråkigt. När barnen balettat klart ska vi gå på Mc Donalds och sen ska jag vi köpa tvål och tandkräm. Det är alltså lördagens planer! Balett, tvål och tandkräm. 
Jag ska vara med mina barn också. Idag har jag knappt sett röken av dem.
 
Har ni förresten hört The Story om mig och Jonas Inde? I förra helgens krönika råkade jag, felaktigt, uppge att Inde inte hade vårdnad om sitt barn. När denna text nådde Inde själv ägnade han en hel eftermiddag åt att älta detta på sin Twitter. Jag och helagotland.se tog bort avsnittet om Inde samt skrev en ursäkt. En rättelse publicerades även i papperstidningen. Inde kallade mig för gris på Twitter. 
Dagen efter rättelserna och ursäkten skrev Inde att han nu hade förlorat vårdnaden om sitt barn. Hovrätten har dömt. Inde förlorade. 
 
Via Nina som först blev intresserad av Indes offentliga undergång har hans historia också drabbat mig ganska hårt. Jag känner medlidande med honom eftersom han är psykiskt sjuk. 
Fattar dock inte hur vissa människor, på Twitter, kan vara så snabba med att ställa sig på Jonas sida mot exfrun. Fattar inte hur folk vågar. När det gäller vårdnadstvister, eller familjeproblem överhuvudtaget, så vet man ta mig fan aldrig.
 
Det är som det där avsnittet av Uppdrag granskning för nått år sedan. Om föräldrarna som helt plötsligt blev ifråntagna sina barn då ett av barnen hade pratat om att "mjölka pappas snopp". Andra detaljer fanns också, men avsnittet var helt klart vinklat till föräldrarnas fördel. Man ifrågasatte systemet. Kritiserade myndigheter hårt. Och jag fattar inte hur de vågade göra det. För TÄNK OM. TÄNK OM det faktiskt var någonsin som inte stod rätt till i den familjen. Fatta vilket enormt SVEK mot de barnen. Ett enormt svek av en hel jävla nation som såg skiten och tyckte så innerligt synd om de stackars föräldrarna. TÄNK OM, liksom.
 
Lite så känner jag inför Inde också. Jag kan tycka synd om honom pga at han är sjuk, men jag kan aldrig uttala mig om hurvida det är rätt eller fel att han nu förlorat vårdnaden om sitt barn.
 
Nu är klockan 01.17 och jag är ännu vaken. Det är inte klokt. Har inte hänt på mycket länge.
Ska ta och gå i säng nu, så jag orkar med all balett, tvål och tandkräm imorrn.
 
Hoppas ni får en fin helg också
puss
 
 
 

nästan obehagligt

Idag har vart en bra dag. 
Nina har vart här. Och så hämtade jag barnen tidigt och vi har myst hela eftermiddan. 
Jag lagade skitgod mat och efter maten åkte vi till rolig lekplats en stund. Barnen var överlyckliga. Äntligen är kvällarna så pass ljusa och våriga igen så att man kan göra något av dem. Men kallt var det. 
 
Jag blir glad av kompisar, vårsol, barn, god mat och familjemys. Ja jävlar vad glad jag känner mig. Känns nästan obehagligt. Ovanligt liksom. 
 
 

teidn gar

Påsken kom och gick. Det var en fin påsk, om än lite väl lååååååång. 
Särskilt långfredagen var låååååång. Men vi gjorde vårt bästa. 
Började dagen med skitlång och svinkall skattkarteletning efter ägg. Barnen BAD typ om att få gå in innan de hade hittat de väl gömda äggen... Satans vinter. 
Lagade påsklunch (jag) städade gården (min man. vi tycker det är viktigt att dela på sysslor utefter kön förstår ni..) hoppade studsmatta (barnen). På eftermiddan delade vi på oss. Jag och lilla gick till lekplats medan pappan och den stora spelade wii. Sen bytte vi och jag och stora lekte med barbie medan pappan och lilla cyklade första turen för i år. 
På kvällen såg vi Hitta Nemo. Jag älskar fan Hitta Nemo. 
 
På lördagen. Denna ljuva dag. Jag tog bussen ner på stan. Shoppade. Alldeles ensam. I flera timmar. Första ensamma timmarna på typ femton dagar. Ljuvaste frid.
På kvällen åkte vi till svärmor och svärfar och firade svärmor. Jag gillar dem. Vi hade mysigt.
 
På söndagen kom alla vännerna hit. Det var drag från morgon till kväll. Massa barn. Massa vuxna. Massa mat. Massa allt. Jag älskar dem. 
 
På måndagen åkte vi till Rone och jag och han som jag är gift med fixade kaffe och kakor i köket i bygdegården där revyn som mamma skrivit höll föreställning. Barnen sprang runt och lekte. På kvällen käkade vi middag hos morsan med det andra paret som också jobbade i köket. De är härliga människor. Får mig att vilja flytta ut på landet. Bli en i gänget.
 
Så i tisdags började äntligen dagis. Jag älskar dagis. Lämnade ungarna och Nina kom hit. Vi spelade in rekordlång pod. Här har ni den. 
Igår var ingen särskild dag och inte idag heller. Ikväll ska jag på barnklädesauktion. Ja. Det är precis vad det låter som. En auktion där man ropar in barnkläder för typ 5 kr. Tar flera timmar. Är som en dröm. 
 
På lördag fyller den lilla 4 år. Det är inte klokt. Hon föddes ju för fan nyss! 
Det är lite synd om henne på flera sätt. För det första för att hon är minst. Det hatar hon. Vi har lärt oss att ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN börja en mening med "du är för liten" för då skriker hon rakt ut. Det är även synd att det blivit så att hon fyller år sist av alla i familjen. Jag fyller först i januari, D i början av mars, stora i slutet av mars och så E i början av april. När det blir dags för hennes kalas två veckor efter storans (med påsk emellan) är jag alltid avtrubbad. Orkar inte riktigt. Men skärper mig alltid naturligtvis. Överkompenserar lite. Vräker på med lite extra serpentiner osv. 
Min stora unge. Det är inte klokt vad tiden går fort.
 
Lycklig unge

påskis

Obs: skrivet igår, onsdag
 
Nu jävlar är det påsk.
Jag gillar påsk. Nästan mer än jul faktiskt. Påsken är så härligt prestigelös. Man får bestämma lite mer själv, finns inga fasta traditioner. Man behöver inte städa. Bara sätta upp lite fina fjädrar. 
Det gjorde vi idag. 
 
Så gick vi i skogen och plockade påskris som vi klädde i solen på trappen. 
 
 
Påskpysslade lite
 
   
 
När vi inte orkade pyssla mer tog vi en långpromenad till en rolig lekplats. Och när min man kom hem (med tulpanerna på bilden ovan) fick jag gå och lägga mig en timme och vila. 
Det börjar slita på mig nu, den här kräksjukeperioden. Jag börjar bli tokig av att aldrig få va I FRED. 
 
Imorrn bryter vi vår isolering! Imorrn går nämligen den stora påskmarschen av stapeln som vanligt nere på stan. Rekordet är 3333 påskkärringar. Fatta den mängden i lilla lilla Visby. Så man samlas, de flesta är utklädda (dock aldrig jag för när det kommer till den biten har jag väldigt lite självdistans) och så tågar alla genom stan ner till Almedalen där det delas ut påskägg smockfulla med godis. Mina barn är aldrig påskkärringar. De ska alltid vara kycklingar, harar eller det senaste: ägg. Det är lite av ett helvite varje år, men jag är glad att de vågar gå utanför ramen så att säga så man får ju ställa upp.
Sen håller man på att frysa ihjäl så då åker man hem. I vanliga fall brukar ungarna få gå och påska hos grannarna, men inte i år då vi inte vill riskera att smitta någon med våra bakterier som kanske ännu hänger kvar. Man vet aldrig. Och de har bebisar i de familjer vi brukar gå till. 
Så imorrnkväll ska vi bara mysa.
 
Det finns ju många fördelar med att få barn tidigt i livet. Bland annat att mor och farföräldrar då ofta är väldigt unga och pigga och kan hjälpa till skitmycket. Det har även alla våra föräldrar gjort. Men det finns ju en nackdel också och det är att de är lite VÄL pigga... Makens föräldrar är just nu på golfresa och min morsa och hennes sambo har fullt upp med preimiären på revyn som morsan skriver vartannat år ungefär. Så nån mysig påskmiddag med familjen är ju bara att glömma. 
Hela långfredan ska vi därför vara ensamma och laga påsklunch, leta påskägg, måla påskägg och eventuellt gå och bowla om hallen är öppen. Men det är den nog inte. Eftersom alla har så fullt upp med att lida med Jesus på långfredagen att allting måste stänga så att folk kan ligga och hyperventilera ut sin Jesusångest i frid och ro.
På lördagen kommer svärisarna hem och då ska vi dit och lämna tillbaka katten vi vaktat samt fira svärmor som fyller år på Jesusångestdagen.
Och på SÖNDAGEN . Denna LJUVLIGA DAG som jag har längtat efter sedan ja...URMINNES TIDER! 
 
Sedan september faktiskt, då jag var i Sundsvall och hälsade på mina bästa. 
På SÖNDAG kommer mina äldsta och bästa kompisar hit med sina partners och barn och vi ska ha en skitlång påskdag och bara ha det fint tillsammans. Det hade vi förra året på påsken också och oftast har vi det under julen också. Och dessa dagar är de mest ljuvliga dagarna på året. För oss alla. 
Eftersom alla de andra bor på fastlandet brukar vi numera upplåta vårt lilla hus för dessa träffar. Vi lagar maten och de andra har med sig efterrätter och ditt och datt. Barnen stojjar. Alla våra partners kommer bra överrens och vi pratar och pratar om allt som hänt sen sist. Vi går en promenad, äter lite mer. Turas om att leka med barnen. Mina barn älskar de här människorna. Pratar om dem som "sina". "Min Josse du vet, mamma". Min man har lustigt nog också känt mina bästa vänner länge, då han dels var kompis med dem på gymnasiet och sedan bodde tillsammans med två av dem i Sthlm. Jag själv kände inte honom då så han har faktiskt känt mina bästa vänner längre än vad han har känt mig. Och alla mina bästa vänner har sannerligen valt de bästa människorna att dela sina liv med. 
Och allting klaffar så fint. Vår djupa vänskap har liksom flutit ut bland våra partners och våra barn och ja. Det är så jävla fint. 
Jag är alltid alldeles hög efter de här dagarna. Och sedan blir jag deppig. Hamnar alltid i tankarna att det är sjukt att vi inte bor närmare varandra, när vi nu mår så otroligt bra av att vara tillsammans. Tänker att vi borde köpa  hus i rad och leva våra liv tillsammans. Ja hu. Varför gör man inte det?
 
  
 
 
 
På måndag ska vi se morsans revy och jobba i köket i bygdegården med kaffe och sånt. Så det blir ju en hel del påskafirande ändå. Men helt på vårt eget sätt. 
 
Förra året plockade vi blåsippor på påsken. I år fryser påskliljorna i krukan på trappen ihjäl. Satans väder. Men skitsamma. Det blir nog fint ändå.
 
 

det våras i brunheten

 
 
 
Seriöst morgongos kompisar emellan
 
 
E och L målade ansiktsfärger och hade ljuvligt roligt
 
 
 
 Det spelas mycket bandy i brunheten just nu  Kortet de valde till pappan på hans 29 årsdag..   En dag när vi föräldrar städade och tråkade oss fick de med sig fika ut i kojan bakom huset. Jag stod på trappan och vinkade adjö.
 
Hon ville vara i diamantregnet
 
Skogsutflykt med polarna
 
Bandy i flamencoklänning funkar alldeles utmärkt
 
Hennes senaste hobby
 
Race hos farmor och farfar
 
Mys med kusin
 
Ytterligare skogsutflykt med gänget. Vi är ett med naturen!
 
Den här vintern har de lärt sig det som jag själv aldrig har lärt mig
 
Fin stund i solen med gammelmormor
 
Det här är alltså bilder på det fina. Det fula brukar jag inte ta kort av. Men det finns såklart också där. Supermegagräl, förstoppningar, skrubbsår och dödsångest finns i den här familjen liksom i alla andra. Kom ihåg det. 

dexter

Jag och maken såg Säsong sju av Dexter på två dagar. 
I fredags fyllde han år och på lördagen åkte barnen till farmor och farfar för att jag och han som jag är gift med då skulle fira lite för oss själva. Vad som hände?
Först begav vi oss ut på en kort loppisrunda. 
Sen åkte vi hem. Bäddade ner oss i soffan och såg 4 avsnitt på raken. 
Det okorrekta med att dra för gardinerna och hänga upp filtar för föntret klockan 4 på eftermiddan när solen ännu sken därute och folk var alldeles till sig över det fina vårvädret! 
Det ljuvligt "inte 30åringiallafall" i att gona ner sig under ett täcke i soffan med en påse godis och alla tre katterna omkring sig och bara hänge sig åt slapp mitt på blanka eftermiddan!
När vi sett 4 avsnitt åkte vi till thaithai och köpte mat. Pratade om NordKorea i bilen. Sen åkte vi hem och bäddade ner oss igen. Såg två avsnitt. Sen tog vi ett ryck och dammsög och städade lite runt 21tiden. Och sen var vi på´t igen. 
Jag somnade under näst sista avsnittet vid midnatt. 
 
Igår såg vi det sista. Det är verkligen ljuvligt bra. 
 
(GIRLS också.) 
 
När vi befann oss i den här Dexterorgien kom vi att tänka på när vi väntade vårt första barn. Vi var ju inte tillsammans då, men flyttade ihop ca 1 månad innan hon föddes. Den månaden ägnade vi oss åt ett par säsonger av tvserien 24. Alltså. Det jag MINNS från den tiden är 24. Jag hade foglossning och vägde nästan 100 kilo. Diabetes hade jag också men orkade inte längre motionera lika ihärdigt som tidigare i graviditeten. Istället fick jag äta mindre. Så vi såg på 24. Åt lite. Väntade på vår bebis och hade lite 100 kilos-samlag då och då. 
Vi var så insnöade i 24 att vi bestämde oss för att döpa barnet till JACK, som huvudkaraktären heter i serien. Vi var ju helt övertygade om att vi väntade en pojke. 
 
Då var vi 22 och 23 år och hade knappt lärt oss dammsuga än. Städade väldigt sporadiskt. Lagade väldigt lite mat själva utan köpte helst hem. Hade ännu AFFISCHER på våra rum! Gud. Vad unga vi var då. 
Nu är ålderdomen här.
Min man fyllde 29 i fredags. Tänk att jag har en man som är 29 år. 
 
Så mycket har hänt under de här sex åren sedan vi fick vårt första barn. Vi har verkligen blivit vuxna. Har ICAkort, dammsuger varje vecka, sätter oss inte i soffan förrens det blivit KVÄLL. Lägger oss på lagomtider. Oroar oss över våra vikter. Ja herregud. 
 
Och när man är så här Svennig och 30årig, ja men då är det ju jävligt skönt å bara skita i renovering, bio och disk och bara gosa ner sig i soffan och ägna sjukligt mycket tid åt en seriemördare på tv. Hålla varann i handen. Spänt väsa fram snabba konversationer mellan de spännande scenerna. Klappa en katt. Och se en lördag försvinna. 
 
 

helvete

 
 
Har blivit så in i helvite förkyld.
Mormor ligger på sjukhus.
Nina är påväg och i eftermiddag ska vi ha en spännande gäst i podden. Jag är lite nervös. 
Jag är orolig för min mormor och ledsen också. Hon fyller 79 på torsdag. Hon har funnits där jämt och jag vill att hon ska finnas länge till. Hon är mitt hjärtas ros. Mormor. 
 
Nina kommer snart så ni får lyssna på låten ovan idag sålänge. Jag blir så himla kär i min man när jag hör den. Typ så som den här låten låter, så låter ungefär vårt äktenskap också. Han är så jävla fin och trygg och varm. Jag ska vara kär i honom jämt. 
 
Har det jävligt genusjobbigt just nu. Hatar könsrollerna. Vill att de ska dö. Vill inte att de ska komma i närheten av mina barn. Men det gör de. 
Imorse delades pojkar och flickor in i två grupper när det blev dags för mina barns avdelning att gå in på förskolan. Flickorna fick gå in först och pojkarna fick vara ute en liten stund extra. 
Mitt lilla barn vill helst vara med killar. Hennes bästa kompisar är killar. Hon känner sig inte hemma i flickgruppen. Därför är indelningar som dessa inte alls roliga för henne. 
I hallen pratade alla tjejerna om vad de hade på sig. "Jag har rosa" "jag har blommor" "jag har tunika" "jag har klänning". Mitt lilla barn sa ingenting. Hon hade blå poliströja som hon älskar. Hon längtade nog ut till sina kompisar med snopp utanför dörren. Helvete. 
 
Tur att Nina är påväg. Ingen kan mildra min genusångest som hon.
Ikväll ska vi hälsa på mormor på sjukhuset. Lilla mormor. 
 

lite väl lyckligt

Tycker min blogg blir sämre ju gladare jag är. Mår nästan lite illa över min egen blogg. Det är så gulligulligt och Björn Ranelid är framme hela tiden kan jag tycka. 
 
Längtar nästan till jag får något riktigt svart och mörkt att skriva om. 
Tycker det börjar kännas konstigt att liksom vara såhär...glad...
Det finns en mycket rolig scen i Ally Mcbeal där Ally står stelt framåtlutad med en krystad min. Någon kommer fram och frågar hur det är med henne. 
 - Jag tror att jag....är lycklig, säger Ally och ser så fruktansvärt lidande ut. Som om hon ALDRIG känt känslan tidigare och som om hon inte alls är säker på att hon gillar den. 
Lite så är det för mig också. Jag tycker det börjar kännas ONORMALT att vara såhär glad så här länge. 
 
Jag tror det kan bero på att min ägglossning hoppade över förra månaden. Det räcker med att jag TÄNKER på ORDET "bebis", blixtsnabbt, så börjar cykeln krångla. Och det är ju himla skönt! Att slippa ägglossa! 
Men lite jobbigt om man nu vill ha en till bebis nån gång. 
 
Jag gillar liksom tom vädret... Jag LOVSJUNGER vintern. Snön. Det vackra snölandskapet. Snöpersonerna vi kan göra. Skottningen! Ja för jag gillar att skotta snö!! Jag OMFAMNAR vintern kan man säga. Och tänker NJUTA av den, exakt tills den försvinner. Då ska jag DIREKT börja NJUTA av våren. 
Efter förra sommaren, som blev kort och regning, bestämde jag mig för att verkligen TA VARA PÅ nästa vår. Från vårens första dag skulle jag NJUTA och ta tillvara på solskenet. Så att jag verkligen hinner bli trött på sommaren när hösten kommer. Och eftersom självaste sommaren brukar bli så kort så tänkte jag dra ut på det genom att verkligen VARA I och NJUTA AV våren i år. Dessutom ska jag jobba så in i helvite i trädgården att jag kommer dra en lättnadens suck när det blir dags att rusta ner trädgårn för vintern igen nästa gång. 
 
Ja fy fan vad lyckligt. Det är rakt obehagligt. 
Nämnde jag att jag är jättekär i min man också? Igår hade vi soffsdejt. Då låg vi först och såg varann i ögonen en stund. Sedan pratade vi om NordKorea och kommunism i det stora hela. Sen såg vi en jättesorglig film och jag somnade. Han höll om mig när jag sov. Det är det bästa jag vet. 
 
Nu ska vi hem till kompisar och äta lunch. Sen ska vi fredagsbada på badhuset i ROMA och sen hasta hem, köpa med mat och äta kvällsmat framför Wild kids och com. Sen när barnen har somnat ska jag måla klart badrummet och lyssna på senaste avsnittet av Alex å Sigge. Det blir en grym fredag!
 
Men jag lovar att SÅ FORT jag möter minsta möjliga motsång så KASTAR jag mig in här och delar med mig av SVÄRTAN! 
Pusspå er

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0