brunheten

Har varit i Okontakt med min dator på senaste. 

Min mormor säger alltid så, så fort någon av hennes sex barn har problem i sina äktenskap/relationer:

 - De har hamnat i okontakt.

Sen sitter hon och gråter tills allting har blivit bra igen och då blir hon så hjärtans glad!

 

Jag och min dator har alltså varit i Okontakt på senaste, men nu börjar det bli bra igen. 

Jag har inte ens lagt ut länken till vår senaste pod märkte jag.

Här är den och i den här delen breder jag verkligen ut mig. Björn R kikar fram kan man säga! 

Vi pratar om vikten av att leka med sina barn, skalet som män tycks få runt 30årsåldern och massa annat. 

 

Här är förresten även min senaste krönika. Den blev bra tyckte jag. Det handlar alltså om gotlandstrafiken- båten alltså. Regeringen vill tydligen sänka pengarna som går till den, vilket innebär att båtarna måste gå långsammare och att priserna inte kommer att sänkas. Det är lite Red Alert över den grejen här på ön och förra veckan började kyrkklockor runt om på ön att ringa just för det syftet. Det tyckte jag var lustigt. Så jag skrev om det. Och det blev bra. 

 

Jag har två av mina egna krönikor på kylskåpet. Min krönikakollega Mats skrattade åt mig när jag avslöjade detta, men man är väl inte Björn Ranelid för ingenting!

Det är just helgens krönika som sitter där och även den här, som jag skrev förra året runt 8 mars. 

 

Idag har jag haft ungarna hemma. De är snoriga. Jag också. Snor och slem. Överallt. 

Vi har lekt med barbie, spelat Nintendo och inte så mycket mer faktiskt. Barbieleken var helt fantastisk och varade i två timmar. Den pratar vi också om i sjunde avsnittet av podden förresten, min förmåga att ännu leka med barbie som vore jag tio år. 

 

Maken sitter här bredvid nu och googlar resor till ett varmare land. Jag är måttligt intresserad. Vill gärna komma iväg, men samtidigt så skriker kommunisten inom mig. Det fullständigt VIDRIGA i att feta, bleka, rika människor åker till hotelkomplex i varma, fattiga länder och lyxar medan ortsbefolkningen jobbar 20 timmar om dygnet, skickar hem pengar till sina familjer och bor i små kyffen under arbetssäsongerna.... Satan vad äckligt det är. 

 

När jag var sjutton var vi i Turkiet (har vart där ohälsosamt många gånger). Min kompis var med och när jag nu ska försöka berätta om den turistorten för min man så kan jag inte säga mycket. Det var oftast mörkt när vi var ute så att säga. Vi levde på nätterna och sov på dagarna. 

Vi umgicks dock en hel del med ortbefolkningen... Och fick liksom uppleva den där krocken. 

Eftersom vi hade föräldrar med oss på resan var det inte tal om att ta med några killar upp på rummet. Blev vi k-sugna var det motellrum som gällde. Små unkna hotell uppe i stan, bakom turiststråken, där höll vi till. 

Den jobbiga situationen när man skulle betala för sig på morgonkvisten när man skulle gå hem till det fina hotellet och sova ut!! Vem skulle liksom betala!?? Jag, den bortskämda sjuttonåringen med fickorna fyllda av pengar från morsan, eller han, den hårt slitande servitören som jobbade minst 12 timmar per dag för skitsummor??? Dela lika? Och om jag betalar nu, är han då min hora?? 

Allt det där brottades min då sjuttonåriga hjärna med.

 

En rolig anekdot från den resan är "sista natten med gänget". Jag och kompisen hade i vanlig ordning spenderat natten på klubbar och sedan valfria motellrum. I gryningen kom vi hem till hotellet. Vi såg så söta ut som vi bara kunde och övertala killen i receptionen att inte knysta om vår sena/tidiga hemkomst för mamma. 

Sedan sprang vi lättade upp på vårt rum. YES! Mamma hade inte sett oss! Vi klarade oss än en gång! Nu skulle vi klä av oss och sova några timmar innan hemresan skulle påbörjas. 

Dum som jag var öppnade jag balkongdörren och gick ut där för att säga hejdå till utsikten eller liknande. 

 - Naj men är ni redan vakne! Va rolit då får vi sällskap på frukost´n idag da! hördes från balkongen bredvid och där stod min lilla mamma och rökte dagens första cigg. 

Så vi fick gå ner till frukosten, hålögda och jävliga. Killen i receptionen hälsade som överrenskommet med såg även lite skadeglad ut. 

 

För nått år sedan hittade jag liksom min "första turk" på Facebook! Honom träffade jag när jag var 14 och vi var i turkiet. Jättekära var vi och hade kontakt i många många år efter det. Men det var ändå väldigt många år sedan den kontakten upphört, som jag hittade honom på fejjan. Det känns så jäkla sjukt tycker jag, när hans statusuppdateringar flimmrar förbi. EN VECKA i mitt liv hängde jag med honom liksom. Och vi har ännu koll på varann...

 

Ja voine voine. Och jag tänker att det var TUR att jag var så vild och galen när jag var ung. Jag kanske kände på mig då, att jag skulle bli gravid vid 21 och få första barnet vid 22 och att mitt liv, ganska tidigt, skulle komma att handla om fredagsmys, bajsblöjor och utflykter i naturen. 

 

 

På senaste har jag tänkt en del på föräldraskap, kanske efter att jag och Nina pratade om det i senaste podden. Nina tycker inte att man som förälder ska känna pressen på sig att LEKA med barnen. Jag känner den pressen hela tiden och vårdar den, inte ömt kanske, men jag mår inte dåligt av den iaf. 

Jag menar att man bör leka med sina barn, ÅTMINSTONE om de tycker om det. Det är ju inte alla barn som älskar att leka med sina föräldrar. 

Men det gör mina barn, iaf den stora.

När hon får välja FRITT på vad vi ska göra när vi har ensamtid (också en sak jag tycker att föräldrar borde tänka mer på. Avsätta tid för vart och ett barn där man gör saker som BARNEN har bestämt/önskat) så väljer hon alltid LEKA, framför roligheter som bio, bad, bakning och dyl. LEKA är det hon vill så LEKA gör vi. Och då pratar vi alltså inte lite såna där "mammasitterhärochläsertidningensamtdigt"-lekar" utan LEKA med hull och hår. Jag har egna barbies, ordnar ett eget hem till dem, leker med dem ensam och ibland kommer hennes barbies över på fika. När vi inte fikar sitter vi bredvid varann och leker. Jag pratar högt, intrigerar och dramatiserar med de stackars oskyldiga dockorna, precis som när jag var tio. 

Ibland stannar mitt barn upp i sin lek, sitter still och bara lyssnar och ser på min lek. Då lägger jag in lite extra moral. :) 

Och jag tänker att hur skulle jag kunna neka henne detta? När detta är det Bästa hon vet. 

 

Jag tänker också att det är så kort tid. Så kort tid som hon vill leka med mig. Snart är den tiden över, det handlar om ett år till kanske. Redan på baletten i lördags sa hon åt mig att inte pussa och klappa henne inför de andra barnen. Efteråt förklarade hon att hon tyckte att det kändes lite pinsamt. Jag lovade naturligtvis att inte göra så igen men hulkade även såklart inombords: JAG ÄR EN PIHIHIHIHIHINSAM MAAAAMMAAAAA!!! Fatta vad GAMMAL jag är! Och fatta att min lilla unge, som jag burit och vaggat och älskat och pussat halv ihjäl, numera att det "känns lite pinsamt" när jag blir alltför närgången in public!!! UHUHUHUHUUUUUU. 

 

Samtidigt förstår jag och håller med Nina. Jag vill ju inte att andra föräldrar ska känna press på sig. Eller??

Är det dålig med press på föräldrar? Kan en förälder bli alltför bra?

Det handlar ju knappast om EKONOMI. Det är en sak att anklaga ensamstående mammor för att de har barnen på dagis för länge. Men LEK. Lek kan ju ALLA ge sina barn. Det kostar inte pengar. Man kan leka med vad som. Förra helgen lekte våra barn oavbrutet med varsin reflex... Helgen innan det var det varsin ouppblåst ballong som gällde.Det krävs ju inte så mycket så att säga. 

Och jag kan tänka att när det gäller föräldraskap- då ska inte prestige och föräldrars eventuella ångest spela någon roll- för där är barnen viktigast. Och om man som förälder får ångest av att läsa att jag leker med mina barn och tycker att fler borde göra det, så får man ju ångest för att det är något som bränns till. Kanske är det samvetet? 

 

Jag tänker mycket på hur Föräldraskapet har förändrats under årtioden som gått. När jag var bebis ställde man in barnvagnsinsatsen i baksätet bara, men bebisen i. Man rökte inomhus i sällskap med barn. Barn fick egna nycklar och sprang själva hem efter skolan och var ensamma hemma, trots att de var små så små. Barns status har verkligen ökat i samhället bara de senaste tjugo åren och barn får det bättre och bättre (iaf rent praktiskt)

Och jag tänker att det beror på det där samvetet, blandat med upplysning. Man har forskat i vad som gör barn illa respektive vad som gör att barn mår bra, fått resultat och så har barnens status ökat utefter det. 

 

Och de allra flesta är ju bra föräldrar, så är det verkligen. De allra flesta föräldrar jag känner är härliga föräldrar som med stor sannolikhet kommer att få barn som klarar sig bra. 

MEN. Det jag kan tycka är att det handlar väldigt mycket om FÖRÄLDRARNA i diskussionerna kring barnen. Feminismen och kvinnans frigörelse är nog en orsak till det. 

Man ska inte förlora sig i barnen, utan vara noga med att se till sig själv också. Man ska inte offra allt och det man hör allra mest: OM FÖRÄLDERN MÅR BRA SÅ MÅR BARNET OCKSÅ BRA och jag mår ju så bra av att jobba 40 timmar i veckan/what ever. 

Det jag även märker är föräldrars vilja att se sin egen skuld i saker och ting. 

"Mitt barn slår de andra barnen på dagis, men det beror nog på att hen är rädd för de andra killarna" eller "vårt barn bråkar varje kväll kring läggningen, men det beror nog på vanlig nattskräck". Ingenting beror på föräldrarna själva och GUD NÅDE DEN som antyder att det skulle göra det. 

 

Den grejen har jag jävligt svårt att förstå, eftersom jag anklagar mig själv i första hand ALLTID. Just nu bråkar tex vår lilla varje kväll inför läggningen. Vad beror det på? Jo! Och så väääääärldens längsta analys av våra (mitt och makens) röstlägen, beteenden och attityder kring läggningen. Kring våra sovrutiner. Vad kan vi ändra? Vad behöver vi göra? Så provar vi. Tyvärr har ingenting hjälpt. Ja men då inser vi att hon helt enkelt behöver lägga sig tidigare. Hon är övertrött. Eventuellt att vi ska återinföra vilan på dagis som vi tog bort för någon månad sedan. 

Förstår ni? Jag ser till mig själv/oss först. SEN, sist av allt, börjar jag undersöka faktorer som inte lägger direkt skuld på mig. 

 

Detta gör även att jag är EXTREMT medveten om sådant jag gör mindre bra som mamma. 

Jag är dramatisk och låter alla mina känslor gå ut över hela familjen

Jag har svårt att bemöta de sidor hos mina barn som jag känner igen från mig själv som barn och som jag upplevde som negativa (för mig själv, då)

Jag är ganska lat rent fysiskt. Ligger gärna ner när vi leker. Favoritleken är att jag är deras bebis då de tar hand om mig och jag är fullständigt hjälplös

Jag behandlar barnen olika utefter deras åldrar. Har högre förväntningar på den stora och lägre förväntningar på den lilla. Överser med mer när det gäller den lilla och är "hårdare" mot den stora

Jag lagar inte superbra mat åt deras små kroppar att nära sig på

osvosvosv

 

SOM TUR ÄR är jag medveten om dessa sidor och jobbar med dem. Men de flesta föräldrar jag känner verkar inte särskilt medvetna... VILL INTE vara medvetna, verkar det som. 

 

Stora delar av mitt föräldraskap bygger på mitt dåliga samvete, samt upplysning och inspiration. 

Petra Krantz Lindgren förser mig nästan dagligen med tänkvärda texter om barn. Jag får ALLTID ångest av texterna för skulle man göra allt som hon säger vore man nog den bästa och mest präktiga föräldern i världen. Men ångesten gör ju att jag tar TILL MIG. Jesper Juuhl fungerar likadant. Ren och skär ångest. Men jag tar till mig och blir bättre. Via andra föräldrar får jag inspiration. "Jaha, ni brukar ta varsitt barn och åka på varsitt badhus, vilken bra ide" eller "jaha du är inte så orolig när ditt barn klättrar högt upp på klippan, mhm, så ska jag nog också försöka vara". Upplysning får jag lite varstans ifrån, tex via Petra K L och Jesper, men även via vanliga  notiser från typ TT. "Jaha, det de allra flesta barn önskar sig allra mest, är mer tid med sina föräldrar" mhm, ja, men då gör vi alltså helt rätt när vi har barnen på dagis såhär lite, samt offrar fester, resor och övertid på jobbet för att vara med dem. 

 

En sak som stör mig, är att jag insett att jag blir en äldre mamma ju äldre jag blir. Detta stör mig katastrofalt mycket eftersom jag pläderat till unga föräldrars förmån i mången diskussion. DOCK ska tilläggas att bara för att JAG upplever det så stämmer det ju inte in på alla.

Men jag kan verkligen se hur mitt föräldrarkskap utvecklas ju äldre jag blir. Desto längre mina tankar löper. Desto mindre korttänkt jag blir. 

Jag ser även hur min dåvarande korttänkthet fick konsekvenser. 

Som att jag/vi lämnade vår 1.5åring hemma och åkte på semester i en vecka utomlands, utan henne. Trots att det gick bra (för henne, jag längtade mest bara hem) kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkat henne. Kanske har den resan något att göra med att hennes värsta skräck är att vi ska tappa bort henne, i affärer och dylikt. Kanske kommer hennes förmåga att anpassa sig, hålla tillbaka tårar och liksom "hålla ut" något med den resan att göra. 

Jag brukade amma henne till sömns och sedan lämna henne i sängen och lägga mig i en annan säng, i ett annat rum. Överhuvudtaget sov hon inte mycket tillsammans med oss som bebis, då vi var helt inne på att hon skulle sova själv. ÅNGEST på den. När hon var typ nästan ett år skulle vi lära henne att somna själv i sängen (innan dess hade vi vaggat henne till sömns i vår famn)  och ägnade 3 timmar av gallskrikande bredvid henne säng innan hon slutligen gav upp och la sig ner och somnade. ÅNGEST. 

Hur tänkte vi liksom???

Idag hade jag aldrig lämnat ett så litet barn hemma och rest ifrån det.Skulle inte ens göra det nu, när de är 4 och 6. (det beror ju även på att det är MINA barn som JAG känner. Andras barn känner deras föräldrar). Jag skulle ha låtit en bebis sova bredvid mig hela natten, alternativt i en "öppen" spjälsäng bredvid vår säng pga klämrisken och jag skulle ALDRIG ha tvingat att barn att somna själv om hen så tydligt markerade att hen inte ville det. 

Jag är äldre nu, helt enkelt. Eller så är det bara så att jag varit förälder längre. Kanske har det ändå allra mest med det att göra. Man blir bättre och bättre helt enkelt, oavsett vilken ålder man har när man startar. 

Se bara på Katrin Zytomierska som predikar om Anna Wahlgrens 5minutermetod som om hon vore Jesus. Det gör ONT i mig när jag läser det. Och då känner jag mer än någonsin att alla vi präktiga pekpinnemammor behövs för att visa på alternativ åtminstone. Kanske skapa lite ångest som leder till positiva förändringar i åtminstone någon familj. Positv ångest, helt enkelt. 

 

Och det bästa är att alla kan göra det. Alla kan leka med sina barn. Handikappade, invandrare, män, kvinnor, fattiga och rika. Det kostar ingenting, det skadar ingen. Det är bara positivt. YES! Björn Ranelid goes präktomorsa: LEK MED BARNEN!!!! HERRRRRRREGUUUUUUD! LEK MED ERA BARN!!!

 

 

Här sitter jag nu bredvid en man som doftar som en hel sommaräng! 

Vi har varit på Spa. Eller han, rättare sagt. 

Jag gjorde det lite ovanliga och gav honom 1.ansiktsbehandling 2. massage i julklapp.

Det är folkhälsans fel. Folkhälsan som jag läste påuniversitetet förra året och som lärde mig att män har kortare livslängd än kvinnor, män tar sämre hand om sig osv osv i en oändlighet är män sämre än oss och därför dör de också tidigare.

Och eftersom jag har döden med mig vart jag går tittade jag på min man, såg hans stressade blick och tänkte "hjärtinfarkt" direkt. Så då bokade jag in honom. Sedan fick jag pengar till övernattningpå hotellet i anslutning till spa´t i julklapp av morsan och så passade vi på att utnyttja det nu på min birthday.

 

Fi satan vad härligt vi har haft det. Mest kanske våra jätteintressanta samtal. 

Vi läste tex i tidningen här om dagen att "medelsvensson- familjen" tydligen har en inkomst på ca 50 000 i månaden och utgifter på ca 35 000. Fi fan vad vi har gottat oss åt det hela helgen! 

Det är ju helt jävla sjukt! Bara den grejen att få in 50 000 i månaden! Ha ha ha, den summan känns helt jävla sinnessjuk för oss!!! Men det VÄRSTA- utgifter på 35 JÄVLA TUSEN I MÅNADEN! HERRRRRRRREGUUUUUUD som Björn R skulle säga! 

Trots att vi inte är i närheten av varken den inkomsten eller den utgiften så har vi det Bra. Det är det vi har gottat oss åt. Vi lever inte i lyx och flärd men vi har mat på bordet och är lyckliga. Trots att medelsvenssons utgifter är sjukt mycket mer än vad vi får in per månad! 

 

Så har vi suttit och gottat oss på vår LYXHELG. Då vi lagt (för oss) en massa pengar på ren lyx och flärd. Utan att skämmas för det. 

 

I fredags firade jag födelsedagen (28...FI FAN FI FAN FI FAN DÖDSÅNGEST!!!) med familjen och delar av släkten. Jag hade Vägrat bakning detta år för jag orkade inte. Den 1 mars fyller maken, stora den 22 mars och lilla den 6 april. Jag bakar liksom nonstop de veckorna. Så därför unnade jag mig en bakningsfri födelsedag till mig själv! 

Så igår blev jag väckt av barnens skönsång. Fick paket. Presentkort på en bok, en egenvävd minimatta av min stora(den bästa presenten!), en pusselmatta (??!!vi köpte ett 1000bitars pussel av det kungliga slottet till oss själva i julklapp nämligen och tänkte att det skulle bli vår nya hobby!) och så sa han att en Robyntshirt var påväg på posten. Okej. Mhm. Kul. Tack för pusselmattan älskling. Liksom.

Men sen när vi kom ner i köket och skulle äta frukost (cola light och bullar) stod där ett superstort paket som visade sig innehålla en annan sak jag hade önskat mig, men inte trott att jag skulle få. Nämligen ett promenad/löpband!

Nej, detta var ingen PIK från min man, jag lovar. Jag har faktiskt uttalat att jag önskar mig det. Inför årets planer tror jag det är en bra grej för mig att ha. Och så fick jag det!

Skitfult och skitstort är det naturligtvis och vi har egentligen inte alls plats för det. Men jaja. Nu har vi det. Barnen tyckte det var skitkul också.

Alla provade det och sen åkte vi och lämnade ungarna hos deras farmor och farfar innan vi brassade vidare till Fröjel Resort.

Där badade vi och bastade och käkade middag och gjorde lite gymnastiska övningar på rummet (..) och drack öl och jag rökte en cigg och maken var på behandlingar och jag lyssnade på podcasts under tiden och målade målarbok (för det älskar jag) och så pratade vi hela tiden. 

Fi satan i helvetes jävla skit vad jag är kär i honom. HAN ÄR MITT HJÄRTAS FRÖJD OCH GLÄDJE!!!!

 

Idag åkte vi hem. Har spelat spel med ungarna ikväll och sedan fick den yngsta ett raseriutbrott som varade ungefär resten av kvällen. 

Vi satt och såg på bilder från när hon var liten bebis och jag insåg då att hon har varit samma, argsinta, härliga person sedan den dagen hon föddes. Vi såg bilder på när hon skulle lära sig gå. Hon var sen med det. Och hon HATADE det. På bilderna TVINGAR hon sig fram med en gåvagn och skriker och gråter samtidigt. Jag minns det som igår. Det var ju inte som att vi tvingade henne. Men hon hade bestämt sig för att hon skulle gå, trots att hon HATADE DET och så gjorde hon det, skrikande och arggråtande. 

Ikväll blev hon sur över att återse bilderna från sin småbarnstid. Hon ville inte se bilder från när hon var liten.

 - JAG ÄR JU STOR NU!!!

Hon svär också, som en borstbindare. Satan och jävlar och så "jag blir förbannad på dig!". Senaste uttrycket är:

 - Men du är ju dyngsur på mig! Jag tycker inte om det! 

Min stora, älskade argbigga. 

I think she´s got it from me.

 

Imorrn blir det ovanligt tidig podcast inspelning med Nina och så ska jag ha hund också. Gå promenader. Och så ska vi leka med bästekompisarna efter förskolan. 

 

Och ja. Det känns helt okej att vara 28 år faktiskt. Eller nej. Där ljög jag. Fy fan vad det känns förjävligt att ytterligare ett år har gått och att jag snart är 30 och blir mer och mer 30åringslik och att döden hela tiden naffsar mig i hasar känns det som och att min hypokondri snart inte vet några gränser.

Men jag kan ju stå ut. Tack vare mitt hjärtas fröjd och de där små arga barnen som är mina. Och bästekompisar, podcastande och hundpromenader och dagar som blir ljusare och ljusare nu. Jag håller mig vid liv helt enkelt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag svävat som på små moln faktiskt. Även fast jag darrade lite när jag fick syn på den här bilden på lokaltidningens framsida imorse

 så kändes det ju jävligt fint. Där sitter vi. Bestämda och beslutsamma. På uppslaget i tidningen en lika stor bild. Fi satan vilken plats vi har tagit idag, Nina och jag. 

 

Sedan ägnade jag dagen åt att klippa vår nästa podcast och sedan trippade jag åter till dagis. Det har typ vart världens finaste vinterdag i Visby idag. Rosa moln. Pudersnö. Solsken. Så jag hämtade ungarna och vi gick till lilla backen bakom dagis och bästa kompisarna kom dit och de åkte och lekte och vi morsor pratade och lekte med ungarna vi också. 

Sen gick vi hem, lagade ugnspannkaka, pysslade och såg Bompa. 

Nu är podcasten färdigklippt och den blev grym. I slutet av den pratar jag och Nina allvar om ett litet gräl/diskussion vi haft. Jag tror det blir rätt intressant att lyssna på. 

 

Nu grälar vi inte mer. Nu är det bara solsken. Kärlek. Systerskap. Det är så jävla fint. 

 

IMORRN börjar mitt fyra dagars långa firande av den stora 28årsdagen på lördag! Imorrn blir det finfrukost med mammorna från pulkabacken (och resten av mitt liv för den delen). På fredag kommer delar av släkten. På lördag blir det firande med familjen på morgonen och sen åker jag och maken och bor på hotell och badar, äter middag och så ska maken utnyttja julklappen han fick av mig i julas, nämligen presentkort på massage och ANSIKTSBEHANDLING !!! 

På tal om slikt så står han just nu i köket och bakar kladdkaka åt mig och tjejerna tills imorrnbitti. Det är väldigt gulligt av honom.

Ungefär samma sak gjorde han för någon vecka sedan. Jag hade lagat rejält med mat och planerade att Nina skulle få samma mat dagen efter när vi skulle spela in pod. Tyvärr tog det mesta av såsen slut och då tyckte David synd om Nina och ställde sig och gjorde extrasås till henne. Gulligullkille. 

 

Det blir ju kanske lite väl maffigt firande av en simpel 28årsdagl, men va fan. Om jag dör på måndag kan jag i alla fall dö med vetskapen att jag firade min sista födelsedag rejält. 

 

God natt på er. Sov gott. 

2012.

Jag har snöat lite på det här med att sammanfatta... Jag är ju en ständig nostalgisker, ser aldrig framåt, men däremot ständigt bakåt (och jag tror inte att det är nått dåligt med det, utan bara ett tecken på att man är en analyserande person! så det så!!). Och nu måste jag fortsätta tänka på mitt 2012. Ett speciellt år, känns det som.

 

Årets mest magiska stund: den natten när Russin plötsligt hoppade upp på fönsterrutan och återvände till våra liv. Det låter ju jättetöntigt. En katt liksom. Men han är vår guldklimp. Sonen vi aldrig fick. 

Han stack när honkatten födde fem ungar i juni. Och kom aldrig tillbaka. Vi letade, ropade, la lappar i brevlådor, hade kontakt med katthemmet. Men ingenting. 

Och så bara kom han tillbaka! Satt på sin vanliga plats på fönsterbrädan och skrek en natt kring 01snåret. Vi lyfte in honom. Kramade. Gosade. Skrattade. Grät lite. Han var så kelig. Låg i Davids famn och spann så högt så högt. Vi matade honom och han åt som om han aldrig sett mat förut. Vi gav honom korv. Tre kokkorvar åt han, den galningen. Han var inte utmärglad eller ovårdad. Hade lite pinnar och löv i pälsen, som om han gått långt. Vi gissar på att han har bott någonannanstans, ganska långt bort. Och sedan gått hem när han kände att det var dags. Ca en vecka efter att kattungarna hade flyttat! 

En kattunge hade vi kvar. Han tog henne till sig direkt. Hennes mamma var väldigt avig mot henne efter att de andra ungarna hade flyttat. Fräste och slog efter kattungen. Då ryckte Russin in. Tvättade, busade med och vaktade. 

Nu är det harmoni i kattflocken igen. Alla tre är kompisar. Russin har lagt på sig vintervikt och väger 7 kilo för tillfället. Han är vår snällaste katt. Gud, jag blir rörd bara jag tänker på den där natten då han kom tillbaka! 

 

Årets konsert: Har väl inte vart så många direkt... Men vi såg ju Coldplay i höstas, jag och min man. Fick köpa biljetter av en gammal kompis. Stack iväg bara kort från torsdagseftermiddan till fredagförmiddag. 

Jag hade precis blivit sjukskriven för depression och mådde så himla kasst. Ändå var det skönt för oss alla att jag hade blivit det. Jag var så skör då, de där månaderna och min man fick vara stark för oss båda två. Och det var han som vanligt. Han är verkligen bra på det där med äktenskap, min man, för när det var nöd, så bar han oss båda. Och barnen och hela familjegrejen. Tog han hand om. Jag satt mest och klappade på vår kattunge och glodde in i väggen. Och det lät han mig göra, tills jag blev mig själv igen.

Konserten med Coldplay satt så fint just då. Den var så magisk med alla lamporna, min man var så fin och snäll och jag tror att vi båda kände att det skulle ordna sig allting, den kvällen. 

 

Årets misslyckande: jag hoppade av skolan. Det gick bra för mig i skolan, det var inte det. Men jag är som jag är. Just det där, att jag är som jag är och ångesten över det, var även orsaken till depressionen jag drog på mig. 

Årets misslyckande, ledde ändå till något bra. Jag fick ta tag i det där, om min person och jag blev tvungen att inse att jag faktiskt bara ÄR såhär, som jag är. Och det GÖR INGENTING. Jag är bra ändå. Just så som jag är. 

Jonas Gardells dikt "förlåt dig själv" förklarar så bra ungefär det som jag gick igenom då. Jag fick förlåta mig själv. Och nu måste jag börja fundera kring hur jag kan vara just såhär som jag är utan att må dåligt. Hur jag kan forma mitt liv utefter min person. Så det är väl ungefär vad jag håller på och gör nu. 

 

Årets gräl: Mitt gräl med Nina förra våren. Oerhört hjärtslitande. Grälet med gynekologen var också lite jobbigt, särskilt eftersom jag blivit så sugen på fler barn nu på senaste... Gotland är ju ganska litet... Båda grälen var dock nödvändiga och det ena ledde i alla fall till något gott, nämligen:

 

Året mod: podcasten jag startat tillsamman med Nina. Jävlar vad länge jag gick och funderade på det. Vände och vred hit och dit på det. Innan jag kom fram till att det bästa jag kan göra är att ha en podcast med Nina. Och nu har vi det. Gotlandstrosorna. 

 

Årets roligaste: Hobbysarna som jag börjat med detta år. Först springandet, som satt igång när depressionen satt som värst.Jävlar vad jag sprang. Som en jagad. Direkt efter nyår ska jag ta upp det igen, för nu är nästan all snö borta. Jag tyckte ju om det! Och så kören som jag börjat in. Bästa rockkören. Att få förlora sig så, i bara sång, i några timmar! Fan vad jag har saknat det. Och jag undrar om det finns någonting som är så mjukt och bra för själen. Både körsång och löpning faktiskt- bra för själen. Min tredje hobby som eskalerar mer och mer för varje år är blommorna. Att fröså, gräva rabatt, övervintra pelargoner, plantera, vårda, plocka. Gud. Jag älskar blommor. Att odla upp blommor.Också det väldigt själsligt och härligt. Att vara ett med jorden. Få glömma allting för en stund och ner med fingrarna i jorden. Så fort tjälen går ur marken ska jag gräva en ny rabatt!

 

Årets kompisar: Ninas och min relation är utan tvekan den som har känts mest. Grälet, återföreningen och nu återupplivandet av den. Det är spännande och ganska härlig. Min och Sandras relation har också fördjupats otroligt mycket i år och till skillnad mot min och Ninas lite krångligare relation är min och Sandras enkel och trygg. Detta skrivs dock utan att lägga något värde bakom det. Alla relationer är bra och just nu är jag i guldläge med både tryggheten och allt det spännande från Nina. 

Jag har träffat bästekompisgänget ganska mycket i år tycker jag. De där dagarna när vi ses. Som rent balsam för själen. Energikickar och renaste, skäraste glädje.

 

Årets bebisar: Tvillingarna som kom i juni. Barnens nya kusin Siv. Många gravida nu och många bebisar på väg. 

 

Årets resor (betänk: jag bor på en ö långt ut i Östersjön. Allting som tar mig av ön är en resa!): Ölands djurpark med morsan och barnen i somras ska inte förminskas. I en liten stuga på en stor camping i två dagar. Äventyr på parken, kaffitörstig mormor och superglada ungar. Resorna till tvillingarna har också varit fina. Först till Uppsala och sedan till Sundsvall. De där små kämparna till ungar har verkligen lindat mitt hjärta kring sina små fingrar. 

 

Årets modernitet: fick min första "moderna" telefon. En Android. Med internet och allt. 

 

Årets roligaste: Dirty Dancing- musikalen i november med Fanny. Jag höll ärligt talat på att pinka på mig av skratt. 

 

Årets låt: FUN- some nights

 

Årets älsklingar: Alex o Sigge  Lady Dahmer och Taxilandet 

 

 

Nu vill min man att jag ska se TERMINATOR.... Just nu håller han ett litet anförande om att han faktiskt har SETT alla mina favoritfilmer många gånger om (Dirty Dancing, Into the wild, min bäste väns bröllop osv) men att jag ALDRIG har sett HANS favoritfilmer. För att VERKLIGEN visa att jag ÄLSKAR honom vill han nu att jag ska se TERMINATOR med honom. Han erbjuder sig att killa mig på ryggen i minst en halvtimme. Eventuellt killar han benen också. Det är ett erbjudande jag inte kan tacka nej till. 

Så

 

GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!

Vi hörs nästa år!

 

PUSS&KRAM 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart är det jul och idag har vi städat hela dagen. Från förmiddag tills 21. Avslutade nu med att slå in julklappar och kolla the butterfly effect (jag hade inte sett den!!). 

Jag kom på idag att jag gillar det här. Endel klagar på eller tycker synd om oss som stressar och jobbar lite för att få till julen. De tycker att man ska tagga ner och ta det lugnt. Men då fattar jag inte vad det är man ska njuta av sen? MENINGEN med julen är väl för fan att man ska stressa och baka och städa och göra ALLTING PERFEKT för att sedan bara kunna sätta sig ner och njuta?

Idag skrubbade min man badrummet med en tandborste. Vi gjorde rent ugn och kylskåp, sorterade ur leksaker från barnens rum, gick igenom lådor och skåp och nu är det Perfekt. NÅGON GÅNG måste man ju göra det, så då är det väl hur perfekt som helst att göra allting precis innan jul så man kan slappna av sen? Inte behöva tänka på mat (man har ju storhandlat), lort (man har ju storstädat), skottning och ved (man har skottat och burit som satan) och DESSUTOM så får man ju GE BORT saker till de man älskar, för en jävla gångs skull! Det är två gånger om året som vi ger våra ungar grejer. Roliga grejer och inte bara nya tandborstar eller nya stövlar. 

Våra ungar får verkligen inte särskilt mycket resten av året. Av oss. Däremot har de far och morföräldrar som mer än gärna skämmer bort dem. Men av oss får de inte grejer särskilt ofta. Däremot är vi bra på andra roliga saker. Små överraskningar i form av en bullpåse som äts som picnic efter dagishämtningen. En koja som byggs. Och sånt. Men grejer är de fan inte bortskämda med faktiskt. (de HAR ju det mesta, men det mesta kommer från jul och födelsedagar då vi brukar dra på). 

 

Nu när man är föräldrer har verkligen julen en Helt Ny Mening. Man vill göra det magiskt för dem. I vårt fall handlar det om att återskapa egna magiska julminnen, medan det för andra föräldrar handlar om att ge sina barn möjligheten till de magiska jular man själv aldrig fick.

 

Jag är mycket lik min mamma kring jul. Hon gjorde verkligen våra jular magiska och jag gör mitt bästa för att härmas. Använder samma såpa när jag tvättar golven (jag minns den lukten så himla klart!). Hittar på samma julpyssel och spelar till viss del samma musik. Tänder ljus och skapar mys kring det mesta. Skapar traditioner. 

Varje söndagskväll samlas vi runt köksbordet, äter varsin bulle och varsin pepparkaka och så säger jag "nu är första/andra/tredje/fjärde ljuset tänt- jag önskar dig en glad advent" och tänder ljusen. Vi läser särskilda julböcker på kvällarna, går på julskyltning och skapar särskilda decemberrutiner kring julkalendrar och allt. 

 

Idag var det stora Tråkdagen. Den minns jag mycket väl från min egen barndom. Fast den var aldrig särskilt tråkigt och jag tror inte mina ungar hade det så farligt idag heller. Jag och maken har städat. Barnen har varit omkring oss. Donat med sitt. Vi hittade på aktiviteter åt dem när det behövdes, hjälpte dem igång, pausade oss för att hjälpa till att slå in något av alla de tiotalet paket som slagits in idag.

Barnen satte nejlikor i apelsiner, gjorde marsipanfigurer, städade sitt rum och pyntade sina dockskåp. 3.5åringen klippte sig i fingret. 

 

 

Lite decemberpyssel. Chokladbollskvällen. Lillan hade längtat.

 

Luciamorgonen på förskolan. Jäklar vad fina de var!

Här är poddarna jag följer. 

Tre Små Guldkorn kan man kalla dem. 

 

Här är Crazy town, med Kringlan Svensson & Josefin Johansson. Dessa härliga personer kan du även se i barnprogrammet GABBA GABBA som går på Svt just nu. Kringlan har vi ju även sett som sommarvärd på sommarlovsbåten de senaste sommrarna. Ibland får dessa tu till det så hysteriskt bra och är det inte roligt så är det bara sjukt. Kommer oftast ut på tisdagar. 

 

Här är Värvet. Det har ni väl hört om nu antar jag. Kristoffer Triumf intervjuar spännande mediapersoner. Det finns guldkorn här också, men håller en jäkligt jämn nivå så man kan lyssna på vilken jäkla intervju man vill och få ut något fint av det. Kommer ut på måndagar. 

 

Här är Alex å Sigge. Den var bättre i början, faktiskt. Men håller än. Mycket om föräldraskap som jag tycker om. Kommer ut på fredagar.

Ja nu lackar det mot jul. 

Jag älskar det, men märker dock en klar skillnad på mig själv i år mot andra år.

Vår familjs julhistoria börjar ta ut sin rätt.

 

Julen 08 var jag gravid. Jag var så jävla slut, hade gått ner 10 kilo pga illamående, hade diabetes, blodvärde runt 90 osv. Det var en Väldigt Jobbig jul, men som plåster på såren friade min man på julafton det året. 

 

Julen 09 hade vi bebis i huset och den julaftonen vaknade jag med feber. (det var förresten det året som vi inte hade fått tag på någon julgran heller...)Det var Inte Så Kul. 

 

Julen 10 fick vi magsjuka tre dagar innan jul. Det var kaos. Mamma kom in. Hon städade och jag och maken turades om att resa oss upp och utföra diverse sysslor. Han vilade- jag handlade. Jag vilade- han klädde granen osv. Barnen spydde. På julafton var maken och ett av barnen ännu helt utslagna medan jag och det andra barnet hade piggnat på oss lite. Vi var hemma hela julhelgen. 

 

Så förra året. Då JÄVLAR! Då SKULLE VI BARA HA EN ORDENTLIG JUL! Jag pluggade, men tog hem ungarna från dagis typ två veckor före jul. De fick ledigt helt enkelt. Och jag pusslade en del med barnvakter, men mest pluggade jag på nätterna (klarade allt by the way). På dagarna julpysslade vi. Och hade den Mest Perfekta Julen någonsin- förra året. Den var verkligen PERFEKT. 

 

Så i år märker jag att jag har sänkt mina krav lite igen. Det GÖR ingenting om vi blir magsjuka- vi vet ju att vi klarar av det med. Det GÖR ingenting om jag får feber eller mår illa hela julafton- det blir ju bra ändå!

DESSUTOM hade vi en PERFEKT JUL förra året, så om den här inte skulle bli det kan vi i alla fall leva på minnet! 

 

Så jag tar det rätt lugnt. Har inte köpt fler julklappar än de som redan ligger inslagna i garderoben. Har inte pyntat upp allting ännu utan tänker ta det lite piano i år. IM COOL så att säga.

Men jag LÄNGTAR!

 

Våra barn har en alldeles egen liten Jultradition som de envisas med år efter år. Varje år i december får de plötsligt sömnproblem. De kan inte sova, vaknar på nätterna eller/och vill sova hos oss, vilket de såklart får. 

Min mamma brukar alltid säga att det beror på julen. Den långa väntan, förväntningarna, tankarna kring det hela osv och nu är jag faktiskt beredd att hålla med henne, eftersom det kommer som ett brev/julkort på posten varje år. Så mycket av våra kvällar går nu åt till barn med sömnproblem. 

DESSUTOM skrämmer ju årets julkalender halft ihjäl de små liven. Vi kan inte se den i år. Barnen blir rädda!!

Tacka vet jag förra året kalender. Den älskade vi alla 4. Så vacker och viktig.

 

Här får ni i alla fall lite bilder från året 1 advent. Snön kom ju så perfekt den 1 december över hela ön. Gotland är aldrig så vackert som precis efter första snön. Kom ihåg det. Att här finns så otroligt mycket mer än bara sommar, sol och Tofta beach. 

 

 

 

Igår. Igår var den bästa bästa dagen på länge. 

 

Barnen var hos sin farmor och farfar så när vi vaknade var vi alldeles ensamma hemma. Vi låg i sängen länge och tittade på snön på trädtopparna utanför fönstret och pratade och pratade och gosade. Min man! Mina fina fina man!

 

Sen steg vi upp och han började laga mat och jag städade av lite. När barnen är borta låter vi alltid huset förfalla fullständigt. Vi rör varken tvätt eller diskmaskin och plockar absolut inte bort efter oss. Det gör vi timmen innan barnen kommer hem igen. 

Så kom barnen hem. De hade vart på Friskis och Svettis med sin farmor på förmiddan och kom hem i knallrosa gympakläder med tyll. Fint så.

Vi käkade och sedan klädde vi på oss. Vantar och overaller. Och så åkte vi till pulkabacken.

 

 

EN ANNAN familj var där så vi hade nästan den stora stora backen helt för oss själva. Snön föll så där sakta som i sagoböckerna. Och vi åkte och åkte. Ganska fort blev dock lillasyster pinknödig så hon och den ljuva fadern fick åka hem och gå på toa. Jag och 5åringen stannade kvar och hade pulkarce. Sen kom en förskolekompis till henne och jag och mamman i den familjen blev stående i backen, pratades ett tag. 

 

    

 

 

 

Sen kom far och lillasyster och vi åkte ner på stan. Det var ju stora JULSKYLTNINGSDAGEN!

Den nertrampade snön hade förvandlat Visbys gator till rena isgatorna och snön föll sakta över alla kringhalkande människor, tomtar och ljus. 

I ett hörn av stora torget satt självaste Tomten. När vi närmade oss henom träffade jag på en kär vän och hann tyvärr inte hindra mitt minsta barn, som med Tomten i blick, banade sig förbi hela kön av förväntansfulla barn och hoppade upp i knäet på tomten. Som tur var fanns det så mycket kärlek i luften den dagen att de väntande föräldrarna förstod att det inte var läge att slita ner henne därifrån. Hon fick ett snack med tomten och en kram och sedan gick vi och fikade den årliga fikande på St Hans cafe. 

 

Två gamla hångel till mig befann sig i lokalen. Ingen av dem hälsade. Det sket jag i, för jag är ju gift nu med en kille tusen gånger snyggare än någon av dem. 

 

     

 

Efter någon timme i kölden och allt det vackra som Visby hade att bjuda på, åkte vi hem. Jag lagade lillungens favoritmat- broccolisoppa- medans far i huset julpyntade. Han satte med andra ord upp ljusslingorna utomhus. 

Hans kamp ute i snön, men den tilltagande vinden, påminde mig om en liten anekdot som utspelade sig för en sådär fyra år sedan. 

 

Vi bodde i radhus då och precis som i år så kom snön tidigt och överraskade hela stan. Det bara vräkte ner och blåste därtill. Vi var många som inte ännu hade hunnit byta till vinterdäck och det blev vi varse om den kvällen då kvarterets pappor samlades nere på parkeringen i snöstormen. Där stod de sedan i rad, papporna och panikbytte däck i stormen, medan vi mammor stod inne med alla barn och antingen skrattade (jag) eller kände medlidande (kanske någon annan). 

 

Det blev väldigt fint i alla fall, i vår trädgård. 

 

 

Sen såg vi Bolli och sedan kvällsfikade vi på saffransbullarna jag bakade för ett tag sedan. Eftersom vi är som vi är i den här familjen, har jag delat upp bullarna i särskilt märkta påsar för 1, 2, 3, 4 advent. 4 i varje påse. Så finns en luciapåse med några fler, en julaftonspåse med ytterligare några fler samt två eller tre fikapåsar med valfritt antal. Så får man göra när man är så här som vi är. Glupska.

 

 

När barnen hade somnat somnade även jag framför Nip/Tuck.

Det var den finaste och bästa dagen på länge.

 

Idag är det inte riktigt lika fint. 

Jag mailbråkar med kvinnorna bakom en artikel om p-piller i GT förra veckan, vilket jag skrev en krönika om i lördagens tidning. 

Jag tycker att jag har rätt, trots diverse vassa kommentarer. 

Det som är lite sorgligt är att en av de här kvinnorna är kvinnan som jag särskilt bad, skulle förlosa mig när jag födde min andra unge via kejsarsnitt. Den enda gynekologen jag känner förtroende för. Hur fan ska det gå om det blir fler barn osv? Men jaja. Jag var tvungen. 

 

 

En av de absolut bästa julsångerna. 

Idag adventspyntar vi, stryker julgardiner och tittar på snön som med jämna mellanrum faller utanför fönstret. 

Gud vad härligt livet är. Och snart är det jul också. Amen

 

 

 

Helvete.

Idag är en dålig dålig dag. 

Köpte nya kängor i söndags. Det skulle jag helt enkelt inte ha gjort. Har ett varande köttsår på varje häl nu. Svårt att gå. Måste ha foppaskor när jag hämtar på dagis idag. I november. 

Ute är det så mörkt att det helt enkelt aldrig blir riktigt ljust. Jag blir deprimerad. 

Har äntligen kommit fram till ett samband med mina regelbundna perioder av nedstämdhet: varje gång en ny årstid inträder blir jag nedstämd. Jag klarar inte av förändringar helt enkelt. 

Och nu är alla löven bruna och döda och det är mörkt dygnet runt. 

Dessutom har jag mens. Min kropp protesterar värre och värre för varje äggtömning.. Det är HELT EMOT allt vad den här kroppen vill att ha mens. Min kropp verkar vilja kräkas oupphörligt i nio månader och bära en bebis. Eftersom den bestraffar mig såhär. Känns som en vass klo sitter fast runt min livmoder och liksom kramar ur både den och mig på allting. 

 

Det enda och det är inte så "enda" för den delen, är 

1. Min man. Vid varje menstruations start tar han hand om mig på ett väldigt fint sätt. Han köper det jag behöver (igår var det tamponger och kex), killar mig på ryggen, klappar min värkande mage med varma händer och så säger han att jag är hans lilla, lilla tjej. Trots mina 178 cm och stadiga kropp känner jag mig lika liten varje gång jag får mens. Och då är det ju väldigt skönt att vara omhuldad. Det är runt de här dagarna varje månad som han ibland sätter på Dirty Dancing, eller kommer med följande line:

 - Ska vi inte åka och handla lite? Du brukar ju må bra av att konsumera någonting fint när du har det så här..?

Sen åker vi och köper nånting fint till mig. Typ ett litet ljus eller ett par öronhängen för 19 kr eller så. 

Han är så fin mot mig.

 

2. Mitt barn har nu bestämt sig för att vara stjärnperson på lucia. Jag har nog aldrig använt mig av ordet stjärngosse och detta har ÄNTLIGEN lett till att ett av mina barn själv valt att vara just stjärnPERSON. Hon vill ha "trollspö" och så ska jag måla en svart katt på hennes strut. 

Det blir fint. 

Andra ord vi använder oss av i familjen:

* brandperson, snöperson, bankperson, sop-person, 

 

På torsdag ska 3.5åringen och hennes förskolegrupp till brandstationen. Jag hoppas för brandstationens skull att de "visar upp" någon av sina kvinnliga brandpersoner också, samt att de talar om att TROTS att yrket har det något missvisande namnet brandman (hyser inga större förhoppningar om att varken förskolan eller brandstationspersonalen använder sig av könsneutrala ord så nej..) så är yrket lika öppet och välkomnande mot killar som mot tjejer. Annars fattar jag faktiskt inte varför förskolans småtjejer ska släpas dit också. 

 

 

Även fast det är lite jobbigt att ha det så här varje månad när de obefruktade äggen ska ut, så finns det även en viss tillfredsställelse i det. Jag gör mig av med "vänner" på Facebook som jag tröttnat på, tex. Inskränkta, rent av korkade "vänner". Varenda jägare har jag tagit bort ur vänlistan nu tror jag. I alla fall de jägare som högt envisas med att deklarera sitt varghat. Jävla idioter. 

Jag drar mig heller inte för att göra klart ett och annat för väl valda personer och jag tänker ovanligt smarta och arga tankar. Det är sunt att vara arg då och då. 

 

Nu ska jag ta och förvandla ilskan till lite kreativitet

Amen

 

 

 

 

Helgen var fin. Jag har gjort ungefär allt som jag begär av en helg. 

Jag har lekt monster med mina barn, ätit på resturang (detta behövs dock inte VARJE helg, men ibland är det mysigt), varit på julmarknad, slappat i soffan, haft samlag. 

Som extra bonuspoäng hade barnen varsin kompis här i lördags och på kvällen bakade jag mitt livs första saffransbullar. 

 

Det är härligt att ha andra barn här och jag förstår inte varför inte fler föräldrar tar hem kompisar till barnen på lediga dagar. Särskilt inte nu när våra barn och deras kompisar är så stora. Det är liksom bara roligt. 

Jag och de två 3.5åringarna var ute och sparkade fotboll i helgen. Vi lekte Zlatan. Vi hade storlunch med köttfärssås och glass till efterrätt. Storungarna spelade spel. Småungarna lekte med bilar. Jag och min man gick mest bara runt och höll ställningarna. 

 

På onsdag är förskolan stängd och jag ska ha två andra barn. Och jag tycker att jag gör precis alla rätt. För barn blir man glad av. Jag tror att antalet timmar spenderade med barn blir livsavgörande en dag. Ju fler man har, desto längre blir livet. 

 

Jag har lite svårt att skriva blogg och krönikor just nu för jag väntar på en annan sak. Sen när den saken är igång, då blir det mer flyt här hoppas jag. 

 

 

Nu har vi sagt ja till att ta hand om den här dåren medan hans husse och matte är i Thailand över vintern.

Jag har redan ångrat mig tusen gånger. Jag ångrar mig och tar tillbaka det ca hundra gånger om dagen.

När han jagar mina katter ångrar jag mig.

När maken råkar lägga armen på mitt hår i soffan och jag skriker till lite och hunden kommer springande som ett skott för att se hur det är med mig tar jag tillbaka det.

När han far iväg och ställer sig i givakt vid minsta läte från kattluckan ångrar jag mig.

När jag ser hur han ständigt håller koll på mig och hela tiden återvänder till mig när jag släpper honom lös i skogen tar jag tillbaka det. 

 

I ena sekunden befinner jag mig i absolut förtvivlan. VAD GÖR JAG FÖR FEEEEEL!!!??

I andra sekunden är jag stolt som en höna över hans välartighet. 

Det är, men andra ord, inte särskilt stor skillnad på att ha en hund och ett barn. I alla fall inte känslomässigt. 

 

Eftersom han just nu skrämde slaget i vår gaykatt Russin är jag på nersidan just nu. Tänker att HUR SKA DET GÅ! Hela jävlar vintern! 3 katter och en hund på 40 kilo. Som jagar katterna. KÄRE JESUS hur ska det GÅ?!!

 

Han bäddar åt sig överallt. Varenda matta i huset ligger i högar som han krafsar ihop och lägger sig på. Han äter allting han kommer åt. Drar sig inte från att stjäla pizzakanter från bänken. Han vill ligga vid dörren och ligger han inte ner travar han runt runt i huset för att hela tiden ha koll på vad flocken gör. Vi alltså. Vi är hans lilla flock. 

Han sitter gärna i ens knä... Placerar sin stora håriga rumpa i knäet på en och sätter sig tillrätta. Hans päls är lång och mjuk och fin att borra in ansiktet i. 

Kommer katterna för nära och fräser blir han rädd. Stora hunden på 40 kilo. 

Ja han är sannerligen en fin hund och det är jobbigt att behöva slitas mellan honom och katterna. Jag älskar ju katterna också. Men när de är i närheten måste i princip all min uppmärksamhet gå till hundis.

Förutom på nätterna. Inatt sov kattungen som en halsduk över min hals. Hårt tryckt emot mig. Min lilla gosekatt.

 

Ja ni hör. Det är ju inte klokt vilken nörd jag har blivit. Djurnörd.

Barnen har bott hos mamma inatt så det är lite därför jag faktiskt kan nörda ner mig i djuren. 

 

Ingen sovmorgon fick jag, utan gick upp kl 8 och rakt ut i skogen. Det var ljuvligt. Det passar mig verkligen att ha hund. Allting med hund passar mig. Förutom det att han jagar mina katter. Vore det inte för det så vore allting perfekt. 

 

Var uppe och såg Dirty Dancing i torsdags. Ska skriva om det för er om en liten liten stund.

 

Puss på er

 

 

 

 

 

 

NI får ursäkta bloggtorkan. Det beror på två saker. 

1. Netflix

2. Nip / tuck.

 

Jag har nördat ner mig igen och denna gången med råge. Eftersom jag har 6 hela osedda säsonger av Nip /tuck som jag helt plötsligt älskar, så har jag med andra ord en hel del att göra på kvällarna. Jag lever, tänker och andas Nip / Tuck kan man säga och prioriterar det framför allt just nu. 

 

 

 

Eftersom jag inte uppdaterade särskilt mycket förra veckan måste jag istället nu snabbt summera den här. 

 

Måndagen minns jag inte särskilt mycket av, men däremot tisdagen! Bästa dagen på mycket länge.

Då träffade jag nämligen Nina. Som vanligt uppstod magi. Vi satt i många timmar på ett fik i Visby och pratade pratade och pratade. Det finns ingen hejd på oss. Vi har en grej på gång, vilket var meningen med vårt möte. Men vi pratade om bra mycket mer än just det. 

Alldeles rusig och glad över vårt samtal började jag samma kväll min nya hobby. Det är en nystartad kör här i Visby som bara kommer sjunga rocklåtar. Det var så länge sedan jag sjöng i grupp! Så länge sedan jag anträngde mina stämband tillsammans med andra människor! Och när jag kom hem den kvällen var mina kinder alldeles sådär rödmosiga som efter en långpromenad, fast denna gång fanns ju ingen direkt motion inblandad i bilden utan det var nog mest av lycka- som kinderna var rosiga. 

Ja jag var så glad och upplyft att jag åkte hem och drog över min man av pur glädje så när jag somnade den kvällen var det ju verkligen flaggan i topp kan man säga! 

 

På onsdagen var det frukost på dagis och sedan på eftermiddan gick jag och barnen med Sandra och hennes barn med hem. Jag och Sandra lagade en kaotisk (och härlig) middag och våra män kom hem från jobbet och vi åt allihopa och sen stressade jag och Sandra iväg till barnklädesauktionen. Handlade lite strumpbyxor och sånt till barnen. Efter förra barnklädesauktionen skrev jag den här krönikan, vilken självklart togs upp under kvällen av de som höll i det hela. Jag står dock ännu fast vid min önskan. Storlek och plaggindelning på plaggen vore det ultimata. 

 

På torsdagen ville min 5åring vara hemma så det fick hon vara. Vi myste, bakade kaka och hade det fint. På eftermiddagen kom Hunden hit. Det började inte bra. Min 5åring hade tyvärr kattungen i famnen första gången kattungen skulle träffa hunden, vilket resulterade i världens längsta rivsår på armen hos min 5åring och massa tårar. Katten lyckades dessutom ha ner en av mina älsklingar (pelargon) i rädslan för hunden. Hunden var en av de största hundar jag sett. En collie- hane. Men gud så fin han är! Imorrn ska jag ha honom själv under dagen och sedan ska vi bestämma oss om vi vill/kan ha honom under de nästan tre månader som hans familj är i Thailand. 

(hunden. Någon som har erfarenheter av Colliehanar? 2.5 år är han)

På kvällen efter hundens besök städade jag hela huset medan maken var och storhandlade. 

 

I fredags var barnen hemma. Vid 11tiden kom min vän Marika och hennes två barn och hängde här några timmar. Jag bakade chokladkakor och lagade mat åt oss alla. På eftermiddagen lagade jag maten inför kvällens besök och på kvällen kom Mats och hans familj hit. Mats och Anna har två döttrar i typ samma ålder som våra så barnen lekte och vi vuxna hade skittrevligt. 

(Marika och Gosan)

 

I lördags åkte vi på en liten shoppingrunda på förmiddagen och på eftermiddan var jag ute i trädgården och fixade  medan man och barn var inne. Broccolisoppa på kvällen och mys.

Och i söndags var det ju Fars dag som vi firade med frukost på sängen och lunch hos svärisarna. 

Det var en fin vecka. 

 

Igår hade jag 3.5åringen hemma och vi var på lekplatsen och myste och så kom mamma hit och sedan kom min kusin in och vi fikade och åt middag och hade det fint. 

Idag kommer Nina hit igen och ikväll är det kör igen. En vecka har gått. En väldigt fin och bra vecka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här dagen alltså. Den kan ta sig jävligt hårt i röven. Så det gör ont. 

Jag hatar den här dagen och det är nu JÄVLIGT SKÖNT att den ska gå i graven. 

DÅLIG DÅLIG DÅLIG DAG har jag haft. Och jag har varit kanske världens sämsta mamma.

Jag hatar söndagar. Söndagar suger alltid. 

 

Den här dagen har vart så jävla dålig att jag inte vill tänka på den ens.

Istället ska jag fokusera på den roliga veckan som är på ingång imorrn. 

Min roliga vecka ska börja med en måndag fylld av skön ensamhet. På kvällen ska jag laga nyttig lax till min familj. Vi har ätit skräpmat hela helgen. Inte sett åt en kastrull sen i torsdags. Men imorrn blir det nyttomat och på tisdag också. Sen lär det väl gå åt helvite igen. 

 

På tisdag ska jag först träffa Nina och prata om en viktig sak. 

Sen på kvällen ska jag börja med En hobby.

Jag har inte haft en hobby sedan Jesu Kristi födelse. 

Så läste jag i förra veckan om en hårdrockskör som ska startas här i stan. I lördags hölls en audition till denna kör som jag först hade tänkt gå på men som jag ändå, av olika anledningar, aldrig gick på. 

Sen idag fick jag mail från körledaren, som var min gamla klasskompis på gymnasiet, där hon erbjöd mig en plats i kören! Så det var väl skojigt! Jag slapp det nervösa i att sjunga solo inför en liten grupp människor (det är alltid lättare att sjunga inför många), men gled ändå in på ett trevligt litet bananskal! 

Vi gick musikklassen tillsammans, jag och körledaren, så därför vet hon ju redan att jag är duktig. 

Det ska bli väldigt spännande faktiskt, det här körandet. Jag har lite svårt för kör egentligen, för jag vill ju helst stå längst fram och waila loss i roliga solon. Men nu var det så länge sedan jag faktiskt stod längst fram och wailade loss i roliga solon att jag nog kan nöja mig med att vara del i en grupp som Sjunger Tillsammans. Framför allt vet jag ju sedan tidigare att det är själavårdande att sjunga tillsammans. Och det kan ju den här gamla bitterfittesjälen behöva!

 

Jag har faktiskt redan ett bröllop inbokat till nästa sommar att sjunga på. Jag har sjungit på en del bröllop och en del begravningar genom årens lopp. Alltid lika hedrande att bli tillfrågad. Jag kanske borde marknadsföra mig lite hårdare... Jenny P- the weddingsinger. Helt klart något att fundera på. 

 

Sen på onsdag är det drop in- frukost på förskolan då alla föräldrar får äta frukost med sina barn på förskolan. Alltid mysigt. Och sen på kvällen är det dags för barnklädesauktion igen, med Sandra och Marika. Jag ska köpa leggings och pyjamasar om jag hittar nått fräscht, vilket jag lär göra. 

 

På torsdag kommer Hunden hit. Jag och hundens matte ska se hur den ganska okattvana hunden funkar ihop med våra tre katter. Går det bra ska vi boka en träff till och se hur det funkar med barnen (hunden är dock barnvan) och sen flyttar den hit i december om allt går bra och blir kvar i två månader medan hundens familj är i Thailand. 

Går det bra med hunden och vi känner att vi är Hundfamilj, köper vi en egen valp fram emot våren. 

Jag är nästan helt säker på att vi är det faktiskt- en hundfamilj. 

 

Sen i helgen är det ju Fars dag också. Och så hoppas jag på att få lämna bort barnen en natt också. Ja. Jag är trött. Jag orkar inte med vår 3åring. Hon är som djävulen själv. Jag har inget problem med att älska denna lilla djävul. Men jag är TRÖTT. Jag ORKAR INTE. MOR BEHÖVER FRID. Och därför hoppas jag på en dags frid. 

 

Nu har jag börjat göra listor inför kul. Listor över vilka som ska få julkort. Lista över vilket julgodis vi ska tillverka. Jag har även googlat recept och skrivit upp i min Julbok. Jag har gjort listor över vilka som det ska köpas julklapopar till, samt över vad som ska städas innan jul. Förrådet tex. Och skafferiet. 

 

Jag önskar mig tips på bra och juliga kakor samt julgodis som kan FRYSAS IN. Alltså- på såndat jag kan tillverka nu redan i november och plocka fram på julafton utan att det blivit äckligt. 

 

Tack för era kommentarer. Jag älskar er för att ni läser mig.

Jag har bestämt nu att om ETT ÅR ska jag leva precis det livet jag VILL leva. Och ni ska få äran att vara med på färden. Så man kan se den här bloggen som en Uppbyggnadsblogg. Ska snart publicera en liten lista över exakt vad som ska ha hänt i mitt liv tills nästa november. 

GUDRUN SÅ SPÄNNANDE VA! Förstår att ni knappt kan bärga er :)

puss på er

 

Ja. Idag skymtar jag ljuset i min tunnel. Min långa, långa tunnel. 

Idag är det nu 8 dagar sedan jag blev sjuk. Den har INTE VARIT OKEJ, den här sjukdomen. 

Feber tisdag, onsdag, torsdag. Lite piggare fredag, lördag, söndag. 

Dödsförkylningen från helvetet måndag, tisdag. Idag är jag ännu förkyld, men sitter i alla fall upp när jag skriver detta.

Idag ska jag eventuellt rensa den senaste veckans sopor ur backarna när vi samlar sopor. Och så ska jag hämta barnen på förskolan idag också. Första gången sen förra måndan. Igår hade en ur personalen på förskolan frågat min man om de hade lagt mig i fryspåsar eftersom det var så länge de såg mig. Ja. De är roliga, damerna på dagis. 

 

En sak som jag tror att min man är väldigt nöjd med, är att jag under dessa dagar i misär, har insett skönheten i Viaplay och Netflix. Det är alltså såna där filmtjänster som man kan betala 79:- månaden för och så får man ett skitstort urval filmer som man kan kolla på precis när man vill på tv:n. Vi har båda just nu, fram till jul, en gratisgrej som kom med nya tv:n. Och jag är frälst. Igår när jag inte fick igång det ringde jag till maken och grät..

 - Men vad ska JAG göra nu då, i 4 timmar tills ni kommer hem? Ska jag bara lihihihihihgga här?? Ingenting finns det att äta heller jag tyhyhyhyhyhynar bort! 

 

(tynar=svälter, typ. På kvällen kom han hem med thaimat som jag älskar, samt bullar, riskakor, fullkornsrån, kex och massa annat. I love him)

 

Tips på bra filmer som du kan se när du är så sjuk att du verkligen inte orkar tänka:

* Friends with benefits. Ja jag började grina när jag såg den. 

* Sex and the city 2. Jag hade liksom inte sett den! 

* Fröken Sverige. Älskade Fröken Sverige. Som vi älskade den när vi var 17, 18. Och älskar än. 

 

 

Ja så nu är det vi som kommer beställa Viaplay direkt efter jul. Vi har, sedan 5åringen var bebis, tvingat oss att ha endast de vanliga kanalerna (1.2.4.6) för att inte falla i tvträsket, men nu jävlar. NÅTT KUL MÅSTE MAMMA FÅ OCKSÅ! Film är dessutom av godo. Kultur osv. 

 

Av de förslagna filmerna ovan fick två av dem att få mig jävligt sugen på New York. USA. Nu har det ju vart hurricane där och eftersom vi har en vän i New York har vi följt stormen noga noga. Och jag har längtat dit ännu mer, trots krisläget som råder där nu. 

Ganska ofta känns det som att jag borde ha bott i USA. Ganska ofta känns det som att det är mitt land. Som att jag skulle passa där.

Jag måste åka dit snart. 

 

Nu ska jag skriva en liten krönika. Sen ta hand om soporna. Yes. Det ljusnar. 

 

 

 

 

 

Nu blomstrar ingenting längre. Jag kan ta feber och halsvärk, jag kan ta det. Men nu har förkylningen gett sig på näsan, mitt eviga problemområde. Hela morgonen har näsan vart helt tät, i båda näsborrarna. Jag har haft panik. Ingenting har löst upp det. Samtidigt har det forsat snor ur näsan, utan att igentäpptheten lösts upp. I panik har jag flämtat efter luft. Huden runt näsan och munnen är nu ett rödfnasigt, svidande skämt. 

 

Nu släppte det äntligen, men huvudet spränger och näsan rinner ännu. Har ringt vårdcentralen. Måste ha mer rinexin utskrivet.

Ovanpå allt har jag menstruation. 

Och igår upptäckte jag vad det var som tvingat mig att gå på tå i två dagar. Den otroliga smärtan på foten visade sig vara en stor jävla varböld som min man fick sticka hål på och tömma igår. Jag har även ett varigt nageltrång som gör det svårt att gå, plus att en mindre varböld nu har börjat växa på fingret. Vad fan ÄR DET HÄR liksom? PESTENS TID? Har jag fått syfilis? 

 

Maken är på jobbet och barnen på dagis. De är helt okej idag. Jag är helt klart ännu jävligt sjuk, men min man börjar bli väldigt trött på det och det är ta mig fan det värsta som finns när man tvingas lägga över ansvaret för det mesta på en person som inte riktigt vill gå med på att man är så sjuk som man utger sig för att vara. Som antyder att man överdriver. Det är inte roligt. 

 

Jag är hungrig men bara på väldigt specifika saker. Kan absolut inte äta något som inte är supergott. Tyvärr har jag inget körkort och jag orkar inte gå kvarten till affären och kvarten hem igen, samt släpa på matvaror. Jag har ätit en isglass hittills idag. 

 

Imorse började jag grina när jag skulle klä på barnen ytterkläder. Jag orkade inte leta efter mössor och vantar och jag orkade inte fundera ut vilka ytterkläder som skulle passa bäst denna dag. Det är en jävlig tid nu, brytningen mellan höst och vinter. För varmt för overaller och täckbyxor. För kallt för fleece och regnbyxor .

Så jag började grina rakt ut med min täppta, rinnande näsa. 5.5åringen började också gråta. Maken fick blev arg på mig och jag lämnades sedan ensam åt mitt öde. Hann dock krama 5åringen och säga att det inte var henne jag blivit ledsen på, utan min sjukdom som aldrig går över. 

Så det var ju inte en härlig morgon om man säger så. 

 

Så nu ligger jag här. Helt jävla tät i skallen. Varbölder som skaver och gör ont. Näsa som rinner och är täppt om vartannat. Hosta. Halsen värker ännu en del. Jag har mensvärk i magen och tröttheten släpper aldrig. 

Jag är hungrig och jag hatar livet.

Barnen måste gå en längre dagar när jag är sjuk. Maken hämtar dem vid 4. Jag brukar hämta den allra senast kl 15. Det känns för jävligt. 

Dessutom orkade ingen av oss städa huset förra veckan så lever snart i en sanitär olägenhet. Och jag ORKAR INTE! 

 

Helvete

 

 

Åh Gud. Vad skönt det är att åka bort ibland. Så att man får komma hem igen. 

Jag tycker mycket om Sthlm. Särskilt nu när vi slutgiltigt bestämt att vi inte ska flytta dit inom de närmaste tio åren i alla fall. Då kan jag tycka om Sthlm på ett väldigt skönt och avslappnat sätt. Förut vägde jag hela tiden för och nackdelar och nackdelarna vann oftast. Stressen över att man "borde" flytta upp gjorde det svårt att tycka om stan. 

Men nu, när vi tagit beslutet, ser jag plötsligt bara fördelar.

 

Om vi någonsin flyttar till Sthlm vill jag bo inne i stan. Vara stadsbo fullt ut. Flanera längs Slussen bort till Östermalm på lördagen. Fika på Sturekatten. Dra bort mot Drottninggatan och gå på Kulturhuset med barnen. 

Ja det låter härligt. Men jag skulle nog få lite andnöd efter ett tag tror jag. 

 

Vi åkte upp i lördagsmorse. Stannade på Coop i Nynäs och där hade de byggt upp ett litet lekland i gallerian. Våra barn blev helt frälsta. Något liknade har vi inte på ön. De lekte och lekte. Vi handlade lite och sen satt vi på en bänk och kysstes lite.

Sen åkte vi in till Sthlm och käkade på Max. Sedan vidare till nyaste lilla kusinen på söder. Hon var fantastisk. Ännu mer fantastiskt är relationen mellan våra barn och deras faster och hennes sambo. Våra barn har även en farbror som har fru och två barn och även till honom och hans familj har mina barn en alldeles fantastisk relation. 

Jag gläds så åt alla fina vuxenkompisar som våra barn har. Det bådar gott inför tonåren sen när man kanske inte har lust att prata med morsan och farsan om allting. 

 

Efter några timmar hos dem åkte vi till hotellet ute i Älvsjö. Skithungriga och trötta och ganska sura, ville vi äta middag på hotellet, men det var fullbokat så vi fick bege oss ner till Älvsjö centrum, som påminde lite om typ Hemse här på ön. Vi hittade ett ställe som serverade litt of varje kan man säga. Mongoliskt, thai, kinesiskt och svensk husmanskost. Det var gott och personalen var väldigt trevlig. 

 

Sen åkte vi hem till hotellet, barnen fick leka lite i deras fina lekavdelning och sen gick vi och sov. 

Åt enorm ENORM hotellfrukost morgonen därpå, packade och stack iväg. Drog till Junibacken. 

Där har vi vart några gånger förut. Den här gången hade 5åringen blivit för stor för stället. 3åringen däremot var lyrisk. Efter ett tag blev hon dock väldigt trött och grät och lekte- grät och lekte. Tills vi packade ihop oss och åkte till Naturhistoriska. Tyvärr fick inte barn under 5 se på Cosmonova. Vi är HELT övertygade om att våra barn skulle fixa det, eftersom vi gått på 1.5 timmes långa biofilmer med den lilla sedan hon var 1.5 år och det aldrig har varit något problem (ja det är sant). Men jaja. Vi drog ett varv på museet. Barnen var definitivt för små för det. Lillan somnade me 5åringen höll sig tappert vaken och kollade på fossiler och uppstoppade djur med oss. 

 

Sen åkte vi till Ikea. Vi skulle egentligen bara "springa in" och köpa en sänggavel som vi hade kollat in. Men när vi kom in upptäckte barnen det där lekstället då man kan lämna in ungarna medan man själv går och handlar. Efter lite tänk lämnade vi in dem. Det är första gången vi gjort något liknande och det kändes läskigt. Men barnen var eld och lågor och tjejerna som vaktade barnen var förtroendeingivande och snälla. 

Vi stack och handlade och allt gick bra. Men efter 40 minuter ringde de och meddelade att lillan hade pinkat på sig. Resten av shoppingturen förlöpte med barn och det gick bra det också. Våra barn har alltid varit väldigt lätta att ha med i affärer (ja jag vet att det låter skrytsamt, men det ÄR ju så. Plus att jag tror att det handlar väldigt mycket om FÖRÄLDRARNA så egentligen kan man säga att föräldrarna i vår familj är väldigt bra på att gå i affärer med barn).

 

Vi handlade sänggavel, lite ljus, en julekrans i plast, lite julpyssel och annat smått och gott. 

Sen åkte vi till Nynäs. 

Hemresan var ganska jobbig faktiskt, mest för att mamman i familjen fick himla ont i magen och inte riktigt orkade med övriga familjen. 

När vi kom hem stensomnade alla utom pappan som satt uppe och ugglade ett tag. 

Jag har nog aldrig haft en så skön insomning som i söndagsnatt. Och jag är så jävla glad att jag städade huset innan vi åkte. Det är så otroligt skönt att komma hem till ett nystädat hus. 

Grannarna hade sett efter kattungen också och allting hade gått bra. Frid och fröjd. 

Så sjukt skönt att komma hem. 

 

 

Nintendo på båten. 

 

Lilla arga kusinen

Har vart i Rone hos morsan och kusinen. Min lilla lilla kusin som är mer som min syster än kusin. 

Nu ska hon åka tillbaka till Jamaica och sin looooove där. Jamaica liksom! Det är så jävla långt bort..

 

Vi ägnade gårkvällen mitt emot varandra, pratades. Vi åt kladdkaka (ett måste på våra träffar), rökte och drack öl. Snusade konstant emellan ciggen. Det var jag som lärde henne snusa en gång. Det var även jag som tog hand om henne när hon hade sin första bakfylla. Jag som sydde en bonad åt henne att ha över sängen:

 ANVÄND KONDOM

VAR RÄDD OM DITT LIV

ANVÄND KONDOM

SKIPPA HIV

På bonaden hade jag även sytt fast en kondom..

 

Nu är hon stor och har en jamaicansk pojkvän. Hon häver öl snabbare än mig och snusar nog mer också. 

Hon är mitt eviga bollplank och mitt stöd. Och jag försöker vara detsamma för henne. 

Min lilla lilla gullegullegull!