brunheten

Nu blomstrar ingenting längre. Jag kan ta feber och halsvärk, jag kan ta det. Men nu har förkylningen gett sig på näsan, mitt eviga problemområde. Hela morgonen har näsan vart helt tät, i båda näsborrarna. Jag har haft panik. Ingenting har löst upp det. Samtidigt har det forsat snor ur näsan, utan att igentäpptheten lösts upp. I panik har jag flämtat efter luft. Huden runt näsan och munnen är nu ett rödfnasigt, svidande skämt. 

 

Nu släppte det äntligen, men huvudet spränger och näsan rinner ännu. Har ringt vårdcentralen. Måste ha mer rinexin utskrivet.

Ovanpå allt har jag menstruation. 

Och igår upptäckte jag vad det var som tvingat mig att gå på tå i två dagar. Den otroliga smärtan på foten visade sig vara en stor jävla varböld som min man fick sticka hål på och tömma igår. Jag har även ett varigt nageltrång som gör det svårt att gå, plus att en mindre varböld nu har börjat växa på fingret. Vad fan ÄR DET HÄR liksom? PESTENS TID? Har jag fått syfilis? 

 

Maken är på jobbet och barnen på dagis. De är helt okej idag. Jag är helt klart ännu jävligt sjuk, men min man börjar bli väldigt trött på det och det är ta mig fan det värsta som finns när man tvingas lägga över ansvaret för det mesta på en person som inte riktigt vill gå med på att man är så sjuk som man utger sig för att vara. Som antyder att man överdriver. Det är inte roligt. 

 

Jag är hungrig men bara på väldigt specifika saker. Kan absolut inte äta något som inte är supergott. Tyvärr har jag inget körkort och jag orkar inte gå kvarten till affären och kvarten hem igen, samt släpa på matvaror. Jag har ätit en isglass hittills idag. 

 

Imorse började jag grina när jag skulle klä på barnen ytterkläder. Jag orkade inte leta efter mössor och vantar och jag orkade inte fundera ut vilka ytterkläder som skulle passa bäst denna dag. Det är en jävlig tid nu, brytningen mellan höst och vinter. För varmt för overaller och täckbyxor. För kallt för fleece och regnbyxor .

Så jag började grina rakt ut med min täppta, rinnande näsa. 5.5åringen började också gråta. Maken fick blev arg på mig och jag lämnades sedan ensam åt mitt öde. Hann dock krama 5åringen och säga att det inte var henne jag blivit ledsen på, utan min sjukdom som aldrig går över. 

Så det var ju inte en härlig morgon om man säger så. 

 

Så nu ligger jag här. Helt jävla tät i skallen. Varbölder som skaver och gör ont. Näsa som rinner och är täppt om vartannat. Hosta. Halsen värker ännu en del. Jag har mensvärk i magen och tröttheten släpper aldrig. 

Jag är hungrig och jag hatar livet.

Barnen måste gå en längre dagar när jag är sjuk. Maken hämtar dem vid 4. Jag brukar hämta den allra senast kl 15. Det känns för jävligt. 

Dessutom orkade ingen av oss städa huset förra veckan så lever snart i en sanitär olägenhet. Och jag ORKAR INTE! 

 

Helvete