Lek med era barn!!!
Har varit i Okontakt med min dator på senaste.
Min mormor säger alltid så, så fort någon av hennes sex barn har problem i sina äktenskap/relationer:
- De har hamnat i okontakt.
Sen sitter hon och gråter tills allting har blivit bra igen och då blir hon så hjärtans glad!
Jag och min dator har alltså varit i Okontakt på senaste, men nu börjar det bli bra igen.
Jag har inte ens lagt ut länken till vår senaste pod märkte jag.
Här är den och i den här delen breder jag verkligen ut mig. Björn R kikar fram kan man säga!
Vi pratar om vikten av att leka med sina barn, skalet som män tycks få runt 30årsåldern och massa annat.
Här är förresten även min senaste krönika. Den blev bra tyckte jag. Det handlar alltså om gotlandstrafiken- båten alltså. Regeringen vill tydligen sänka pengarna som går till den, vilket innebär att båtarna måste gå långsammare och att priserna inte kommer att sänkas. Det är lite Red Alert över den grejen här på ön och förra veckan började kyrkklockor runt om på ön att ringa just för det syftet. Det tyckte jag var lustigt. Så jag skrev om det. Och det blev bra.
Jag har två av mina egna krönikor på kylskåpet. Min krönikakollega Mats skrattade åt mig när jag avslöjade detta, men man är väl inte Björn Ranelid för ingenting!
Det är just helgens krönika som sitter där och även den här, som jag skrev förra året runt 8 mars.
Idag har jag haft ungarna hemma. De är snoriga. Jag också. Snor och slem. Överallt.
Vi har lekt med barbie, spelat Nintendo och inte så mycket mer faktiskt. Barbieleken var helt fantastisk och varade i två timmar. Den pratar vi också om i sjunde avsnittet av podden förresten, min förmåga att ännu leka med barbie som vore jag tio år.
Maken sitter här bredvid nu och googlar resor till ett varmare land. Jag är måttligt intresserad. Vill gärna komma iväg, men samtidigt så skriker kommunisten inom mig. Det fullständigt VIDRIGA i att feta, bleka, rika människor åker till hotelkomplex i varma, fattiga länder och lyxar medan ortsbefolkningen jobbar 20 timmar om dygnet, skickar hem pengar till sina familjer och bor i små kyffen under arbetssäsongerna.... Satan vad äckligt det är.
När jag var sjutton var vi i Turkiet (har vart där ohälsosamt många gånger). Min kompis var med och när jag nu ska försöka berätta om den turistorten för min man så kan jag inte säga mycket. Det var oftast mörkt när vi var ute så att säga. Vi levde på nätterna och sov på dagarna.
Vi umgicks dock en hel del med ortbefolkningen... Och fick liksom uppleva den där krocken.
Eftersom vi hade föräldrar med oss på resan var det inte tal om att ta med några killar upp på rummet. Blev vi k-sugna var det motellrum som gällde. Små unkna hotell uppe i stan, bakom turiststråken, där höll vi till.
Den jobbiga situationen när man skulle betala för sig på morgonkvisten när man skulle gå hem till det fina hotellet och sova ut!! Vem skulle liksom betala!?? Jag, den bortskämda sjuttonåringen med fickorna fyllda av pengar från morsan, eller han, den hårt slitande servitören som jobbade minst 12 timmar per dag för skitsummor??? Dela lika? Och om jag betalar nu, är han då min hora??
Allt det där brottades min då sjuttonåriga hjärna med.
En rolig anekdot från den resan är "sista natten med gänget". Jag och kompisen hade i vanlig ordning spenderat natten på klubbar och sedan valfria motellrum. I gryningen kom vi hem till hotellet. Vi såg så söta ut som vi bara kunde och övertala killen i receptionen att inte knysta om vår sena/tidiga hemkomst för mamma.
Sedan sprang vi lättade upp på vårt rum. YES! Mamma hade inte sett oss! Vi klarade oss än en gång! Nu skulle vi klä av oss och sova några timmar innan hemresan skulle påbörjas.
Dum som jag var öppnade jag balkongdörren och gick ut där för att säga hejdå till utsikten eller liknande.
- Naj men är ni redan vakne! Va rolit då får vi sällskap på frukost´n idag da! hördes från balkongen bredvid och där stod min lilla mamma och rökte dagens första cigg.
Så vi fick gå ner till frukosten, hålögda och jävliga. Killen i receptionen hälsade som överrenskommet med såg även lite skadeglad ut.
För nått år sedan hittade jag liksom min "första turk" på Facebook! Honom träffade jag när jag var 14 och vi var i turkiet. Jättekära var vi och hade kontakt i många många år efter det. Men det var ändå väldigt många år sedan den kontakten upphört, som jag hittade honom på fejjan. Det känns så jäkla sjukt tycker jag, när hans statusuppdateringar flimmrar förbi. EN VECKA i mitt liv hängde jag med honom liksom. Och vi har ännu koll på varann...
Ja voine voine. Och jag tänker att det var TUR att jag var så vild och galen när jag var ung. Jag kanske kände på mig då, att jag skulle bli gravid vid 21 och få första barnet vid 22 och att mitt liv, ganska tidigt, skulle komma att handla om fredagsmys, bajsblöjor och utflykter i naturen.
På senaste har jag tänkt en del på föräldraskap, kanske efter att jag och Nina pratade om det i senaste podden. Nina tycker inte att man som förälder ska känna pressen på sig att LEKA med barnen. Jag känner den pressen hela tiden och vårdar den, inte ömt kanske, men jag mår inte dåligt av den iaf.
Jag menar att man bör leka med sina barn, ÅTMINSTONE om de tycker om det. Det är ju inte alla barn som älskar att leka med sina föräldrar.
Men det gör mina barn, iaf den stora.
När hon får välja FRITT på vad vi ska göra när vi har ensamtid (också en sak jag tycker att föräldrar borde tänka mer på. Avsätta tid för vart och ett barn där man gör saker som BARNEN har bestämt/önskat) så väljer hon alltid LEKA, framför roligheter som bio, bad, bakning och dyl. LEKA är det hon vill så LEKA gör vi. Och då pratar vi alltså inte lite såna där "mammasitterhärochläsertidningensamtdigt"-lekar" utan LEKA med hull och hår. Jag har egna barbies, ordnar ett eget hem till dem, leker med dem ensam och ibland kommer hennes barbies över på fika. När vi inte fikar sitter vi bredvid varann och leker. Jag pratar högt, intrigerar och dramatiserar med de stackars oskyldiga dockorna, precis som när jag var tio.
Ibland stannar mitt barn upp i sin lek, sitter still och bara lyssnar och ser på min lek. Då lägger jag in lite extra moral. :)
Och jag tänker att hur skulle jag kunna neka henne detta? När detta är det Bästa hon vet.
Jag tänker också att det är så kort tid. Så kort tid som hon vill leka med mig. Snart är den tiden över, det handlar om ett år till kanske. Redan på baletten i lördags sa hon åt mig att inte pussa och klappa henne inför de andra barnen. Efteråt förklarade hon att hon tyckte att det kändes lite pinsamt. Jag lovade naturligtvis att inte göra så igen men hulkade även såklart inombords: JAG ÄR EN PIHIHIHIHIHINSAM MAAAAMMAAAAA!!! Fatta vad GAMMAL jag är! Och fatta att min lilla unge, som jag burit och vaggat och älskat och pussat halv ihjäl, numera att det "känns lite pinsamt" när jag blir alltför närgången in public!!! UHUHUHUHUUUUUU.
Samtidigt förstår jag och håller med Nina. Jag vill ju inte att andra föräldrar ska känna press på sig. Eller??
Är det dålig med press på föräldrar? Kan en förälder bli alltför bra?
Det handlar ju knappast om EKONOMI. Det är en sak att anklaga ensamstående mammor för att de har barnen på dagis för länge. Men LEK. Lek kan ju ALLA ge sina barn. Det kostar inte pengar. Man kan leka med vad som. Förra helgen lekte våra barn oavbrutet med varsin reflex... Helgen innan det var det varsin ouppblåst ballong som gällde.Det krävs ju inte så mycket så att säga.
Och jag kan tänka att när det gäller föräldraskap- då ska inte prestige och föräldrars eventuella ångest spela någon roll- för där är barnen viktigast. Och om man som förälder får ångest av att läsa att jag leker med mina barn och tycker att fler borde göra det, så får man ju ångest för att det är något som bränns till. Kanske är det samvetet?
Jag tänker mycket på hur Föräldraskapet har förändrats under årtioden som gått. När jag var bebis ställde man in barnvagnsinsatsen i baksätet bara, men bebisen i. Man rökte inomhus i sällskap med barn. Barn fick egna nycklar och sprang själva hem efter skolan och var ensamma hemma, trots att de var små så små. Barns status har verkligen ökat i samhället bara de senaste tjugo åren och barn får det bättre och bättre (iaf rent praktiskt)
Och jag tänker att det beror på det där samvetet, blandat med upplysning. Man har forskat i vad som gör barn illa respektive vad som gör att barn mår bra, fått resultat och så har barnens status ökat utefter det.
Och de allra flesta är ju bra föräldrar, så är det verkligen. De allra flesta föräldrar jag känner är härliga föräldrar som med stor sannolikhet kommer att få barn som klarar sig bra.
MEN. Det jag kan tycka är att det handlar väldigt mycket om FÖRÄLDRARNA i diskussionerna kring barnen. Feminismen och kvinnans frigörelse är nog en orsak till det.
Man ska inte förlora sig i barnen, utan vara noga med att se till sig själv också. Man ska inte offra allt och det man hör allra mest: OM FÖRÄLDERN MÅR BRA SÅ MÅR BARNET OCKSÅ BRA och jag mår ju så bra av att jobba 40 timmar i veckan/what ever.
Det jag även märker är föräldrars vilja att se sin egen skuld i saker och ting.
"Mitt barn slår de andra barnen på dagis, men det beror nog på att hen är rädd för de andra killarna" eller "vårt barn bråkar varje kväll kring läggningen, men det beror nog på vanlig nattskräck". Ingenting beror på föräldrarna själva och GUD NÅDE DEN som antyder att det skulle göra det.
Den grejen har jag jävligt svårt att förstå, eftersom jag anklagar mig själv i första hand ALLTID. Just nu bråkar tex vår lilla varje kväll inför läggningen. Vad beror det på? Jo! Och så väääääärldens längsta analys av våra (mitt och makens) röstlägen, beteenden och attityder kring läggningen. Kring våra sovrutiner. Vad kan vi ändra? Vad behöver vi göra? Så provar vi. Tyvärr har ingenting hjälpt. Ja men då inser vi att hon helt enkelt behöver lägga sig tidigare. Hon är övertrött. Eventuellt att vi ska återinföra vilan på dagis som vi tog bort för någon månad sedan.
Förstår ni? Jag ser till mig själv/oss först. SEN, sist av allt, börjar jag undersöka faktorer som inte lägger direkt skuld på mig.
Detta gör även att jag är EXTREMT medveten om sådant jag gör mindre bra som mamma.
Jag är dramatisk och låter alla mina känslor gå ut över hela familjen
Jag har svårt att bemöta de sidor hos mina barn som jag känner igen från mig själv som barn och som jag upplevde som negativa (för mig själv, då)
Jag är ganska lat rent fysiskt. Ligger gärna ner när vi leker. Favoritleken är att jag är deras bebis då de tar hand om mig och jag är fullständigt hjälplös
Jag behandlar barnen olika utefter deras åldrar. Har högre förväntningar på den stora och lägre förväntningar på den lilla. Överser med mer när det gäller den lilla och är "hårdare" mot den stora
Jag lagar inte superbra mat åt deras små kroppar att nära sig på
osvosvosv
SOM TUR ÄR är jag medveten om dessa sidor och jobbar med dem. Men de flesta föräldrar jag känner verkar inte särskilt medvetna... VILL INTE vara medvetna, verkar det som.
Stora delar av mitt föräldraskap bygger på mitt dåliga samvete, samt upplysning och inspiration.
Petra Krantz Lindgren förser mig nästan dagligen med tänkvärda texter om barn. Jag får ALLTID ångest av texterna för skulle man göra allt som hon säger vore man nog den bästa och mest präktiga föräldern i världen. Men ångesten gör ju att jag tar TILL MIG. Jesper Juuhl fungerar likadant. Ren och skär ångest. Men jag tar till mig och blir bättre. Via andra föräldrar får jag inspiration. "Jaha, ni brukar ta varsitt barn och åka på varsitt badhus, vilken bra ide" eller "jaha du är inte så orolig när ditt barn klättrar högt upp på klippan, mhm, så ska jag nog också försöka vara". Upplysning får jag lite varstans ifrån, tex via Petra K L och Jesper, men även via vanliga notiser från typ TT. "Jaha, det de allra flesta barn önskar sig allra mest, är mer tid med sina föräldrar" mhm, ja, men då gör vi alltså helt rätt när vi har barnen på dagis såhär lite, samt offrar fester, resor och övertid på jobbet för att vara med dem.
En sak som stör mig, är att jag insett att jag blir en äldre mamma ju äldre jag blir. Detta stör mig katastrofalt mycket eftersom jag pläderat till unga föräldrars förmån i mången diskussion. DOCK ska tilläggas att bara för att JAG upplever det så stämmer det ju inte in på alla.
Men jag kan verkligen se hur mitt föräldrarkskap utvecklas ju äldre jag blir. Desto längre mina tankar löper. Desto mindre korttänkt jag blir.
Jag ser även hur min dåvarande korttänkthet fick konsekvenser.
Som att jag/vi lämnade vår 1.5åring hemma och åkte på semester i en vecka utomlands, utan henne. Trots att det gick bra (för henne, jag längtade mest bara hem) kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkat henne. Kanske har den resan något att göra med att hennes värsta skräck är att vi ska tappa bort henne, i affärer och dylikt. Kanske kommer hennes förmåga att anpassa sig, hålla tillbaka tårar och liksom "hålla ut" något med den resan att göra.
Jag brukade amma henne till sömns och sedan lämna henne i sängen och lägga mig i en annan säng, i ett annat rum. Överhuvudtaget sov hon inte mycket tillsammans med oss som bebis, då vi var helt inne på att hon skulle sova själv. ÅNGEST på den. När hon var typ nästan ett år skulle vi lära henne att somna själv i sängen (innan dess hade vi vaggat henne till sömns i vår famn) och ägnade 3 timmar av gallskrikande bredvid henne säng innan hon slutligen gav upp och la sig ner och somnade. ÅNGEST.
Hur tänkte vi liksom???
Idag hade jag aldrig lämnat ett så litet barn hemma och rest ifrån det.Skulle inte ens göra det nu, när de är 4 och 6. (det beror ju även på att det är MINA barn som JAG känner. Andras barn känner deras föräldrar). Jag skulle ha låtit en bebis sova bredvid mig hela natten, alternativt i en "öppen" spjälsäng bredvid vår säng pga klämrisken och jag skulle ALDRIG ha tvingat att barn att somna själv om hen så tydligt markerade att hen inte ville det.
Jag är äldre nu, helt enkelt. Eller så är det bara så att jag varit förälder längre. Kanske har det ändå allra mest med det att göra. Man blir bättre och bättre helt enkelt, oavsett vilken ålder man har när man startar.
Se bara på Katrin Zytomierska som predikar om Anna Wahlgrens 5minutermetod som om hon vore Jesus. Det gör ONT i mig när jag läser det. Och då känner jag mer än någonsin att alla vi präktiga pekpinnemammor behövs för att visa på alternativ åtminstone. Kanske skapa lite ångest som leder till positiva förändringar i åtminstone någon familj. Positv ångest, helt enkelt.
Och det bästa är att alla kan göra det. Alla kan leka med sina barn. Handikappade, invandrare, män, kvinnor, fattiga och rika. Det kostar ingenting, det skadar ingen. Det är bara positivt. YES! Björn Ranelid goes präktomorsa: LEK MED BARNEN!!!! HERRRRRRREGUUUUUUD! LEK MED ERA BARN!!!
Kommentarer
Postat av: Fanny
Det ska bli skönt att åka iväg å va fet, blek å "rik"...:P Samtidigt börjar jag fundera på om vi kanske ska åka till Italien ist. Ska ni åka hela fam eller bara du och D? Men åk till nåt varmt land i södra Europa då?! Ni behöver ju heller inte bo i hotellkomplex längs en strand. Kolla in Wimdu, de har bra alt. till boende, de använde vi för vårt lägenhetshotell i Italien när vi var där.
Svar:
jenny persson
Postat av: Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok
Du har så rätt! Jag hatar att leka. Men jag tvingar mig själv ändå. Inte hela tiden, men snabba intervaller. ;) Något som jag tänkt på en del på senaste tiden är hur tekniken så ofta är med när vi umgås med våra barn. Iphone i lekparken, podcast på barnvagnspromenaden, ipad vid frukostbordet - det blir vanligare och vanligare och jag tror att det är viktigt att faktiskt vara DÄR mentalt och inte bara fysiskt när man umgås.
Svar:
jenny persson
Postat av: Ryrasstjarna
Vill bara flika in att 5-minutersmetoden och Anna Wahlgrens "sova-hela-natten-kur" är helt olika saker :). Anna W kritiserar själv 5-minutersmetoden.
Anna W verkar vara rutten på många sätt men hennes kur har fått hela vår familj att sova gott... Hennes kur går ut på att få barnet att känna sig trygg i sin säng och få möjlighet att sova HELA natten.
Svar:
jenny persson
Postat av: Fanny
Det är bara jag och H som åker och det ska bli skönt, känns som vi behöver det. Vi kollade runt, bl.a. på Marmaris, men det blev Alanya, för att det var bäst erbjudande dit. All-inclusive. Ska bli så himla skönt!! Jag har inget dåligt samvete alls faktiskt, behöver vara bara make och fru någon gång också..! Nej, jag tog inte alls illa upp. Jag vet ju allt det där och du vet hur vi har det, så no hard feelings :). Vi tänkte först ta med barnen, skulle bli en mysig resa det också, men så föreslog mamma att hon kunde komma upp och bo här, och, det är ju det vi behöver ändå, komma iväg bara vi. Våra små barn har det bäst hemma tror jag. De skulle ändå inte komma ihåg resan... Jag förstår att ni vill ha värme, jag bara menar att det finns ju runt medelhavet också, typ Italien, Spanien, Grekland också. Och Wimdu är en jättebra sida med alternativa boenden tycker jag :). Nu har inte de länderna det jättebra ekonomiskt kanske heller, men ändå... pusen unt kramen
Postat av: Tessa i höghuset
Intressant inlägg!
Jag brukar också ge mig själv skulden i första hand, eller skuld och skuld, det är väl bra att våga se sin egen roll i barnens liv. Men jag leker nästan inte alls med mina barn, och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Det kryper i mig bara jag tänker på rollekar. Jag vill inte, och jag tänker inte lägga mig platt för mina barn på det sättet. Det är en linje jag kör, en del av hela paketet med att de ska respektera mig. Istället gör jag saker med dem som jag tycker är roligt, bygga med lego kan jag tänka mig, play doh, pärlplattor är ok, gräva i sandlådan är ok. Konstruktions"lekar" alltså, men rollekar och sånt går helt bort.
Hm, det där med "positiv ångest". Ja, lite duktig inspiration är bra, och ibland kan dåligt samvete leda till att man skärper sig. Men ibland måste man också fatta att man måste prioritera. Om jag inte får vara för mig själv blir jag en gnällig och tjurig och tråkig mamma, och om jag skulle vara det jämt så skulle det vara värre än att lämna barnen hos barnvakt ett tag. Jesper Juul har visst bara ett barn, det är därför han har så ambitiösa idéer. Vi som är mer slitna gör bäst i att fokusera vår energi på det vi tror är viktigast och släppa på de andra kraven. Tycker jag.
Svar:
jenny persson
Trackback
