brunheten

Det brukar ju vara så (för mig) att har man haft en riktigt bra dag så blir dagen efter riktigt jävla dålig.

Det kommer den här dagen att bli. Jag känner det ut i varje cell. Den har i alla fall börjat för jävla dåligt. 

 

Det är soligt och varmt. Något som jag aldrig riktigt har tyckt om. Om man känner sig lite nere så blir det ju tusen gånger värre när det är soligt och varmt. 

Grälade med barnen imorse. Det var jag som var dum. För jag var trött och sur. När jag frågade om jag skulle hämta dem tidigare idag tackade de enhälligt nej. Och det kan man ju förstå. Vem fan vill va med en sur mamjävel när man istället kan omhändertagas av massa ljuvliga, SNÄLLA, pedagoger?

 

Känner mig ensam och jävlig. Känns som att jag har noll kompisar, fast jag ju,logiskt sett, vet att det inte stämmer. Men nu står vi inför en helg med noll saker inbokade. Ingen grillning. Ingen att gå på Kneippbyn med. Inga kompisar åt barnen. Ingen kompis åt mig. Jag är så ensam i min sadel helt enkelt. Ingen häst har jag heller. 

 

Har gått runt i min stadsdel nu på morgonen och lyssnat på Jävligt Sorglig Musik. 

 

Jag längtar tills sommaren börjar på riktigt. Då kommer det vara vänner och syskon och släkt och tältning och så jävla mycket härligt hela tiden. 

 

Men idag. Idag är min själ mörk. Och jag ska omfamna det och lyssna på Broder Daniel hela jävla dagen.