brunheten

 

 Hade en så jävla fin dag och kväll igår. 

Förskolan hade stängt så ungarna var hemma. På förmiddan duschade vi och hängde på deras splitternya rum. 

På eftermiddan kom deras bästekompisar hit och lekte. De har sån fin harmoni i sin lilla grupp, även om de, just igår, var lite trötta alla 4. 

Till middan kom deras föräldrar och vi grillade och slängde i oss en jävligt god middag. 

På kvällen var det ett maratonlopp nere på strandpromenaden. Där fick även barnen springa ett lopp på 450 meter, snitslad bana, med högtalarröst som räknade ner, samt läste upp alla namnen utefter att de sprang i mål och allt.

Vi var tre familjer vars barn alla går på samma förskola och våra barn fick starta samtidigt. Och det som hände var så himla fint. 

Minstingen Theo, 2,5 år, kom såklart genast på efterkälken. Vår yngsta stannade till och vände sig om för att se vart han blev av. De är lite kompisar. Då kom hon också efter de tre stora, samt sin bästekompis som kutade vidare med storesyrrorna. Längre och längre efter, kom hon. Min man sprang för att kolla till henne, medan vi andra hejade barnen i mål. Vår äldsta kom först i mål. När jag såg henne springa fem meter framför de andra, såg jag någonting som jag aldrig sett hos mig själv. Jag såg hur det brann av NU JÄVLAR SKA JAG VINNA i hennes blick. JÄVLAR I HELVETE vad hon bara skulle vinna! Jag blev alldeles facinerad av det och deras målgång blev lite problematiskt för mig då jag dels kände att jag ville hylla och uppmuntra hennes KÄMPARGLÖD, samtidigt som jag inte ville att de andra skulle känna att de inte också var vinnare, för det var de ju allihopa. 

Hur tänker ni kring det där, med barn och tävlande?

 

Jag tänker att en kämparglöd, en vilja att prestera och en vilja att vara BÄST ju kan ta människor långt. Har man inte det så kommer man ofta inte heller särskilt långt. Att vilja VINNA är ju också att ha en tro på sig själv att man faktiskt kan klara det. Och jag är ganska säker på att det inte hade förstört henne om hon inte kommit först heller. Då hade hon nog bara tänkt att "jag vinner nästa gång". Känns som att hon blivit en ganska cool mix av mig och min man. Jag tävlar inte, liksom. Jag har ingen kämparglöd och jag tror aldrig att jag kan vinna

någonting. Min man vill helst vara bäst på allt, men går för den sakens skull inte under om han inte är det.  

 

Vår yngsta kom som sagt på efterkälken. Min man berättade senare hur hon lyst upp när han kommit fram till henne. Hur hon varit nära gråten och känt sig osäker på vart hon skulle springa när hon blivit ensam. Han hade tagit henne i handen och visat vägen, men på sluttampen fick hon springa själv i mål. Vi stod och hurrade och skallade så högt vi bara kunde. Senare konstaterade hon att hon kommit sist. Mesmorsa som jag är babblade jag på om att "nej då, alla är ni vinnare i era egna lopp", men då spände hon ögonen i mig och väste "nej mamma, jag kom faktiskt sist. Jag ville hjälpa Theo och då kom jag sist. Sen kom jag vilse. Pappa hjälpte mig. Jag kom sist". Inget mer med det. Ingen direkt värdering i det. Det var snarare jag som lade värderingen i det. Hon strålade när hon sprang i mål, stolt över att ha klarat det, trots motgångar. Och så kommer jag och flummar om "vinnare i egna lopp". 

 

Själv hatade jag att tävla som barn, av två anledningar:

1. Jag var väldigt ofta sämst. Det är inte kul. Jag hade heller absolut aldrig tron på mig själv att jag skulle kunna klara av någonting i idrott/sport/tävlingssammanhang

2. Jag tog det väldigt hårt när jag kom sist. Jag var helt enkelt en dålig förlorare som inte kunde gilla mig själv när jag kom sist.

 

Och därför blev jag så glad igår, eftersom det verkar som att barnen, hittills, har lyckats undkomma mina egna besvär med tävlande som barn. 

 

Sen lekte vi på stranden en stund, i solnedgången, innan vi åkte hem och hoppade i säng. 

Visbys strandpromenad alltså. Jävligt svårslagen.