Mer

Det va hemskt va folk som tittat förbi på senaste! Så trevligt!
 
Om ni INTE KAN FÅ NOG av det ni hittar här, så kan ni, tex, läsa mina krönikor HÄR, lyssna på min och Ninas podcast HÄR, följa mig på twitter där jag heter jennypersson1 eller på Instagram där jag heter jennyperssonvisby.
 
Och om ni känner att ni bara MÅSTE få ett ansikte på den här FANTASTISKA personen vars blogg ni nu ÄNTLIGEN har hittat till, så ser jag ut ungefär såhär (mitt yngsta barn ser också ut, OBS: typ två år gammal bild, nu är hon större och jag äldre..:):
 
 
 
Välkomna hit! 

en egen farsa

 
Idag blev grönsakslanden klara! Yes! Nu jävlar ska jag odla! 
Spacklingen uppe på det som ska bli E´s rum är också klar och nu ska vi börja måla för att sedan tapetsera en vägg med den blå tapeten med Bilar/ Cars som hon har valt och sen är det fan i mig klart. 
Morsan och hennes sambo har vart här idag. De bor fem mil bort och morsan blev nyligen pensionär. Ändå har de sjukt mycket att göra jämt så att få hit dem idag var lite av ett lyckokast! De har spacklat och lagat mat. 
 
Svärfar har vart här i helgen också och hjälpt oss. Och diverse vänner har haft barnen hos sig på lekning och kalas idag, vilket gjorde att vi kommit en bit på väg. Så nu sitter jag här och är tacksam och glad. Kåt glad och tacksam minus kåt kan man säga. Det är söndag liksom. På söndagar knullar man inte (då hedrar man Jesus Kristus!).
 
Utan att förringa morsan och hennes sambos insats idag har jag tänkt ganska mycket på min pappa, som dog när jag var 15 (cancer).
 
Saknaden efter en förälder som dött i tidiga år går liksom aldrig över. Den kommer och går utefter att livet förändras.
När jag tog studenten saknade jag honom. När jag blev kär första gången saknade jag honom. När jag flyttade på fastlandet saknade jag honom. När jag fick barn saknade jag honom extra mycket, liksom när jag gifte mig förstås. 
Nu när jag är i småbarnsförälderåren och har hus och skit så saknar jag honom.
 
Jag kan bli så jäkla avundsjuk på min man som har en pappa.
När han sitter i telefon med sin pappa om kvällarna och jag hör hur min man frågar om råd och tips. Eller när jag ser dem tillsammans. Den djupa respekten som finns mellan dem nu när min man är en vuxen man men ännu har den där djupa respekten och liksom ovillkorliga kärleken till sin pappa och samma tvärtom förstås. Hur svärfar kommer så fort min man ber om hjälp. Hur han hjälper på ett sätt som liksom är självklart och inte kräver någon tacksamhetsskuld tillbaka. Hur han kan hjälpa till i smyg nästan, särskilt när det knipit och han förstått att vi varit lite för stolta att be om hjälp och då istället liksom smugit till hjälpen. Hur viktiga de ännu är för varandra. Det är så jävla fint. 
 
Jag hade också gärna haft en farsa liksom. 
 
Jag och farsan
 
 
 
 
 
 
 
 
 

jävla bra lördag

Har känt mig lite ensam på senaste tid. Det beror nog på att jag och min brusande treo Nina inte sågs i veckan. Ingen podcast blev det heller. Men på tisdag är vi på´t igen!
Nina alltså. Jag skulle kunna ta henne till min fru. Om jag bara vore lite mer lesbiskt lagd. 
 
Min man ska bort ikväll. Grilla med sina mansvänner från jobbet. Spela poker och vara sådär mysigt manlig som han inte så ofta är. Dricka öl förstås. Män kan inte umgås utan att dricka alkohol. Verkar skitjobbigt tycker jag. 
 
Jag och ungarna ska mysa. Sen ska de somna och jag ska vara eeeeennnsaaaaaaaam. Jag är inte alls särskilt sugen på ensamhet ikväll så jag är lite småsur för att min man ska iväg faktiskt. Men försöker hålla ifrån mig de känslorna.
Jag får väl se på Greys anatomy. 
Vi har fixat det amerikanska Netflix och där ligger 8 säsonger av serien. Jag drömde på allvar om Alex Karev inatt. 
 
Lady Dahmer länkade mig igår, både via fb och via bloggen. Det var sjukt mycket folk här. 
Jag tycker mycket om LD för att hon blivit så otroligt grym på att länka. I princip varannan tweet hon gör på twitter är retweets och hon snålar inte med tips och dylikt. Ärligt talat sög LD på det förut, men nu är hon helt förändrad. Och hon har all min respekt för det. 
Min fruga Nina är också en grym länkare.
Och jag tycker det är fint. När stora bloggar hjälper små. 
 
Svärfar är här och spacklar idag. Och 4åringen har åkt till en kompis och så tog vi hit den kompisens storasyster att leka med vår 6åring. Så barnen har det bra. Svärfar och min man spacklar det som ska bli 4åringens rum och jag sitter mest bara och jäser.
 
Har fått nya insulin- nålar idag. Den lättnaden! 
Igår pallade jag inte ens att ta insulin. De förra nålarna gjorde så jävla ont och det blev blåmärken efter i princip varje spruta. Tillslut bara grinade jag inför varje shot. Därför prisar jag Jesus idag, för mina nya, superkorta, nålar. Det kändes inte! Det kändes inte liksom! 
 
Här är förresten dagens krönika. De håller på och förhandlar om båttrafiken till Gotland just nu. Så därför tyckte jag att det var på sin plats med en extra bitsk och motsträvig krönika! Såg att vissa i kommentarsfältet under krönikan håller med mig!!! Detta är mycket ovanligt. Och understryker ju bara min tes om att jag i vissa fall faktiskt ÄR som en motsträvig gammal gubbe från Buttle. 
 
Nu ska jag ha Blomvård. Alla mina övervintrade pelargoner klarade sig och nu blommar samtliga. Fick dessutom en fin jäkel av Ninas man, vilken nu ska vårdas. 
Igår sådde jag. Blommor. Jag har tänkt att jag inte skulle odla så jävla mycket i sommar. Men så fick jag feeling igår och sådde en jäkla massa blomsterkrasse och en jäkla massa sommarslöja. I rabatten har jag satt sommarslöja som utfyllnad mellan perennerna. Har även sått sommaräng i en del av rabatten, samt satt rosenskära längst bak. Ja. Det är möjligt att jag är inte av en nörd. En blomsternörd. 
Barnen har fått så varsiEN kruka. Förra sommaren fick de en hel pallkrage att hustera kring, men de sket ju fullständigt i den sen. Så i år gjorde jag en kraftig begränsning. Det man SÅR får man SKÖRDA och TA HAND OM SJÄLV!
 
 
 
Ja det blev en jävla fin lördag det här!
 
 
 
 

jag mår dåligt av twitter

Har gått och tänkt och tänkt på det här med min motvilja för Twitter och i vissa fall Facebook. Instagram har jag inte och det är nog tur det.

Varje gång jag pratar med Nina om det här så anklagar hon mig för att vara styrd av jantelagen. Menar att min motvilja för Twitter och andra sociala medier har att göra med att jag tycker folk är töntiga som "tror att de är något" osv.
Jag älskar att ha en vän som man kan ha såna diskussioner med. Få av mina vänner har nog utvecklat mig så mycket som Nina, eftersom hon är den enda som vågar ifrågasätta och utmana min hjärna.

Alla är ju styrda av jantelagen och på många sätt är jag det, vilket jag är medveten om.
Men efter mycket tänkande hit och dit har jag nu kommit fram till att mina komplicerade känslor inför Twitter främst, beror på något annat.

Eftersom typ alla har Twitter är det ju svårt att skriva om det utan att låta dryg och skriva folk på näsan.
Därför ska jag nu för säkerhets skull skriva att detta alltså är MINA KÄNSLOR inför det hela. Inte därmed sagt att det ÄR så.

Jag blir liksom nedstämd varje gång jag loggar in på Twitter och även i vissa fall Facebook.

Jag blir nedstämd av den nyblivna singelpappan som lägger upp bilder hela tiden, på precis allting han gör. Allting han gör gör han ensam och inget filter i världen kan dölja det. Jag mår så jävla dåligt av hans ensamhet och hans desperata rop efter någon som kan lindra den ensamheten åt honom.

Jag mår dåligt av det orimliga bekräftelsebehov som inte heller kan döljas bakom vissas tweets. Alternativt jävligt stora egon, men bekräftelsebehoven är värre.

Jag mår dåligt av hon som aldrig är glad på Facebook. Alltid sur, missnöjd över något, ensam hon också.

Jag mår dåligt över de som är med hela tiden. Vart man än tittar så är hen där. För det vittnar om barn som inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Det vittnar om ett nästan maniskt begär efter att alltid vara med, synas och VÄXA.

Jag mår dåligt av folks smörande för varandra på Twitter. Och jag mår dåligt av för mycket PKighet. Jag mår dåligt av klumpighet också.
Men när LD kritiserar Blondinbella och sedan blir kritiserad för att ha kritiserat och jag känner ett behov av att kritisera de som kritiserat LD för att hon kritiserat BB, då mår jag dåligt. Orkar inte mer. Och inte på ett drygt, oooo ooooorka! sätt utan på ett helt uppriktigt jag orkar inte.

Ibland när man kliver in på Twitter och Facebook så känns det som att man kliver in bland massa nakna människor. Här sitter vi så långt ifrån varann med feta datorer emellan oss och jag slungas RAKT IN i deras själar. Jag tvingas ta del av sådant jag inte VILL ta del av, eller, inte ORKAR ta del av. För jag vet inte vad jag ska göra.

Efter varje gång jag som själv dragit in i något, kanske skrivit en tweet som retweetats av LD eller skrivit en roligt inlägg på FD som gillas av sjukt många eller som nu med Gotlandstrosorna och pillren, så känner jag mig smutsig.
Ja. Smutsig är rätt ord. Jag känner mig smutsig för att jag dragits med i något som jag faktiskt på inga sätt vill vara en del av. Just för att jag inte orkar.
Varje gång jag blir regelbunden i bloggen så ökar antalet läsare. Jag rycks med. Blir besatt. Måste skriva varje dag. Måste vara bra. Måste växa VÄXA VÄXA! Och sen ba så orkar jag inte mer. Och måste göra uppehåll några veckor. Så att de där nya rinner av och bara de trogna stannar kvar.
Jag hatar mig själv när jag blir sån där. Som sitter och kollar efter kommentarer och antal besökare. Som kollar Twitter hela tiden i rädsla att MISSA något. Missa något att KUNNA göra sig hörd över. Missa en CHANS!
Och så kommer helgen och hela Internet saktar av och till och med de mest besatta håller emot lite och jag stänger ner helt och på måndagen vill jag inte öppna datorn igen. Jag orkar inte.

Jag mår liksom inte bra av det där. Jag mår dåligt. Det sättet JAG upplever sociala medier får mig att må dåligt.

Det som ändå drar mig tillbaka till datorn hela tiden, det är ju lusten att skriva. Det kan vara ilska, eller lusten att förändra också. Men oftast är det bara Lusten Att Skriva.
Jag skulle DÖ om jag inte fick skriva.
För mig är Orden viktigare än något annat och där skiljer jag mig ju från de bloggare som drivs av lusten att förändra samhället. Jag har absolut det drivet också, men det är inte det främsta. Mitt främsta driv är att få skriva. Sätta ihop ord. Sätta ord på sådant som jag tänkt.
Och det är troligen också därför jag värnar om mina ord och dess sammansättning på ett helt annat sätt än tex Nina.

Blir ni ledsna när ni läser det här? Ni som använder Twitter, Instagram osv? Känner ni att jag drygar mig?

Jag och Nina brukar även prata om att vi definierar oss på olika sätt. Man kan definiera sig på ett positivt sätt, genom att inspireras av andra och tänka "så vill jag också vara/bli/göra/whatever". Eller så jobbar man som jag, lite mer on the dark side och definierar, eller SKAPAR, sig själv utefter hur man INTE vill bli.

När jag ser alla de där ledsamheterna på de sociala medierna så tänker ju jag "sådär vill jag inte bli". Det är inte lyckliga människor, de mår inte bra och därför är det osmart av mig att gå den vägen.
Och därför blir Twitter aldrig något för mig. För jag vet inte om nån jävla twittrare är lycklig.... De är i alla fall inte många. Eller så har jag bara ett jävligt dåligt föde..

Jonas Gardell är nog lycklig. Han ser Twitter som sitt jobb och med jämna mellanrum släpper han små böcker med sina bästa tweets och tjänar på så sätt pengar på sin Twitter. Han såg nog också det destruktiva och valde att försöka göra något bra av det. Och han kan ju göra det också, eftersom han har möjligheten och ett fett namn.

Det händer att jag mailar. De där ensamma människorna. Frågar om vi ska hitta på nått eller om jag kan göra något. Att jag förstått att det inte står rätt till.
Men de blir ju bara fler och fler. Och jag har ju mitt. Min själ att vårda.
Rollen som allas bästa vän och psykolog är en roll jag avsade mig för över tio år sedan därför att den åt upp mig.
Jag KAN INTE hålla på.



när erfarenheter blir sanningar

 
Jag har tänkt på hur sjukt mycket av det man säger och tycker som egentligen är fördomar, eller egentligen, snarare en ytlig form av empiri.
 
Det här med amning tex. Det spelar ingen roll hur många undersökningar som visar på att barn som blivit ammade blir allergiska i mindre utsträckning än flaskbarn, jag vet att det inte stämmer. Jag vet det därför att 
1. Min man blev helammad i typ ett år. Han har astma och allergi och dessutom problem med torr hud/exem. Jag är flaskbarn och har noll allergier och felfri hud.
2. Mitt äldsta barn är ammad i 8 månader och har det jobbigt med exem. Mitt yngsta barn är flaskbarn och har inga problem alls. 
 
Kejsarsnitt likadant. Det funkar inte att folk berättar om hur farligt och riskfullt kejsarsnitt är. I min värld räddar kejsarsnitt liv. De kompisar jag har som blivit snittade fick snitt för att rädda livet på både barnen och mammorna. Hur kan då ett kejsarsnitt vara farligare och mer riskfyllt än en vaginal förlossning när grundiden med kejsarsnitt kom till för att rädda människor FRÅN vaginala förlossningar?
 
Idag har jag pratat om Folk. Om grupper. Om feminister, turister, innerstadsbor, hårdrockare och jag hör mig själv hela tiden sägen "de är så och de är så". Invånarna i Visby innerstad har flyttat till ön för att "komma bort från Stockholms innerstad". Istället flyttar de till Visbys minimala innerstad och går mycket sällan utanför muren. Turister är bra, men jobbiga och när de kommer hit tror de att de äger ön och har en övertro till sin betydelse för oss som bor här permanent. Hårdrockare kan vara det mest fördomsfulla folkslaget. Feminister det mest fantastiska (givetvis). 
När Nina, senast vi sågs, frågade mig "tror du att svenska män skulle kunna göra något liknande alla de kurdiska män som nu klär sig i kvinnokläder i ett protest mot den man i Iran som dömdes till "förnedring" och då fick straffet att gå klädd i kvinnokläder"? svarade jag nej. Svenska män jobbar inte så. Svenska män hatar feminister och om de inte gör det så vill de bara ha jämställdhet till en viss gräns. Detta bevisas för mig dagligen. Och blir därför en sanning för mig. 
 
Och jag tänker att det är så med så mycket och med de flesta av oss. Att våra erfarenheter ofta blir sanningar, vilket leder till fördomsfullhet. Dock är det ju inte konstigt. Har varje hårdrockare du stött på varit dryg och dömande så blir ju din sanning att så är dom. Sedan får man ju jobba på det där med att ändå försöka vara medveten om att det inte BEHÖVER vara så. 
 
Det som är konstigast av allt är att SD har som allra störst sympatier där det finns absolut minst invandrarantal i Sverige. Här på ön har SD som väl är inte alls särskilt stora sympatier, men ändå. Hur fan kan man grunda sin politiska åskådning på främlingsfientlighet när det liksom inte finns några främlingar där du bor? 
Det är ju på inget sätt empiri. Finns ingen erfarenhet. Utan är bara dumhet. 
Kan man tro. 
 
Men samtidigt. Min man är feminist. Trots att han inte är kvinna och aldrig upplevt förtryck på grund av att han har vagina (för det har han ju inte) så har han SETT det och kan basera sin erfarenhet på det. 
Jag är emot vapen trots att jag knappt sett ens ett luftgevär, därför att jag har SETT att de orsakat enorm skada i hela världen. Jag är FÖR kvotering trots att jag inte har någon erfarenhet av det. 
Och jag tänker att det kanske inte är så jävla konstigt att man kan bli rasist fast än man bor i en håla där ingen invandrad människa satt sin fot sedan vikingatiden, typ. Man har ju SETT och HÖRT. 
Och man VÄLJER ju vad man ska ta till sig.
 
Jag har valt feminismen och ser varje dag tecken på att jag har rätt. Hela min Twitter är fylld av coola feminister att följa, vilka dagligen övertygar mig om att jag är helt rätt ute.
Men precis likadant känner ju Jimmy Åkesson. Han har valt den främlingsfientliga vägen och är övertygad om att alla Sveriges och världens problem blir bättre bara vi gör på hans sätt (precis som jag är övertygad om att de blir det om vi gör på mitt, feministiska, sätt) och varje dag får han bekräftat att han har rätt. 
 
Fan det är skrämmande när man börjar tänka så här. Och ett så jäkla stort tecken på att man börjar bli vuxen. 
Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag mig på andra människor och mina sanningar breddas hela tiden, därför att min erfarenhet ju också gör det. Jag är snart 30 nu. 
 
bevis
 
 

lite dödsångest de lux till fredagsmyset

 
 
Jag formligen lever och andas Håkan just nu. Spelar nya skivan dygnet runt. Tragglar in texterna i både mitt och barnens huvud. 
Blir nostalgisk av skivan, trots att den är helt ny. 
 
Här om dagen slog mig en tanke som dessutom även förde med sig en hel del Dödsångest. 
Nu kan min genertion berätta en historia. 
 
Nu kan vi berätta för våra föräldrar om hur det var på riktigt när vi var unga. Då, när vi var unga, stod ju föräldrarna lite vid sidan av, som sig bör när man är ung. De fanns naturligtvis där, hämta, lämnade, förmanade, men de fick ju ändå bara små glimtar av det livet som vi faktiskt levde. Aldrig fick de veta allt, bara ana. 
Men nu har det gått typ tio år och vi kan faktiskt berätta. Generation 85 kan nu berätta om hur det var för oss. 
 
Om 90talet har vi redan hört åtskilliga berättelser från de som var unga då. Men vi som var unga i början var 00-talet har inte berättat ännu. Eller? Vi som är födda mellan 85 och 90 är vi som bloggar mest, tror jag. De allra största bloggarna drivs av oss. Vi var typ 15 när Internet slog stort. Vår historia kanske kommer kanske inte att berättas  imperfekt eftersom den hela tiden berättas i presens, via bloggar och microboggar och Instagram. 
Kanske blir vi den första generationen utan historia....
 
Skit samma. För våra närstående kan vi i alla fall berätta. Jag kan förklara för mamma var vi faktiskt gjorde när vi satt i Lojsta vid den lilla sjön där kväll efter kväll hela somrarna. Jag kan berätta historier om min barndom på 90talet för mina barn.Så gamla är vi nu. 
Och snart ska jag dö. 
Snart ska vi alla dö.
 
Lite dödsångest de lux så här på fredagen! Mysigt till fredagsmyset!
puss på er
 

om hur man bygger sig själv

 Vissa inspireras ju av andra. Jag inspireras visst av mig själv. Har suttit och läst i några gamla bloggar 
 
(tex: Mjukobloggen och den här där användnamn är:bigmama och lösen: korven)
 
och blev då sugen på att blogga.
Jag var så himla bra på att blogga förut. Rolig, bitsk och skrev ofta. Nu går det utför. 
 
På senaste har jag tänkt på att människor nog är himlas olika när det kommer till det där med inspiration. Inspiration till hur man bygger sig själv som människa. 
Det finns ju människor som inspireras av andras positiva egenskaper. Som tänker "så vill jag också vara" och så jobbar man för att nå dit. Man jobbar för att förbättras. 
 
Dock inte jag. För jag är tvärtom. Jag bygger mig själv utefter hur jag INTE vill vara. Lite svårt att förklara kanske, men tex: jag vill inte vara en sådan som twittrar konstant om jättetråkiga och ointressanta saker, typ exakt vad man gör minut för minut under dagen.
 
När man är en sådan person så tänker jag att man dels har ett stort ego, ett enormt bekräftelsebehov samt med all säkerhet irriterar många människor. Jag tänker att då mår man inte bra och så tänker jag på hur jag ska jobba med mig själv för att undvika att bli just då. 
Självklart analyserar jag varje grej först, för att eliminera eventuell ångest. Det KAN ju vara så att jag bara tror att jag inte vill bli sådan fast att jag innerst inne visst vill det, men har för dåligt självförtroende för att våga erkänna det. Det kan nämligen hända den bäste och då får man ju jobba på ett annat sätt.
Men just i det fallet har jag kommit fram till att så inte är fallet.
 
Inte heller vill jag bli en sådan som maniskt måste twittra jätteintressanta och roliga grejer, som Alex Schulman verkar vara. Sådär att varje tweet är jätteuttänkt för att verkligen locka så många retweets som möjligt och dessutom då med uttänkt baktanke att visa sig cool/rolig/whatever.
 
Så vill jag ju inte heller vara eftersom jag tänker att då har man nog hiskeligt dåligt självförtroende och ett kanske ännu extremare bekräftelsebehov. Och det känns ju inte sunt. Så så vill jag inte bli.
 
 
Mitt moderskap bygger lite mer på positiv inspiration än negativ. Visst finns det vissa saker som jag bestämt att jag ABSOLUT INTE vill göra/vara/we. Men oftast inspireras jag positivt. 
Igår på 4åringens kalas var en mamma här som jag inspirerats mycket av. Hon och hennes man är lite äldre än oss, kommer båda från ganska trasiga familjer och går verkligen IN för det här med barn. Har efterlängtade och planerade barn och sätter, verkligen, i allt de gör, barnen först. Eftersom vi är raka motsatsen, unga med oplanerade barn och livet lite mer hipp som happ så blir jag alltid lite blown away när jag träffar dem. Allting är så otroligt uträknat och planerat med barnens bästa främst. Allt från hus till åsikter och fritid och allt. Jag tycker mycket om det och inspireras mycket av dem. 
För så vill jag vara. 
Jag har skaffat barn för att jag ville ha barn. Barn har man inte så jävla länge för helt plötsligt är de vuxna. Under de få åren man har dem, då är det fan inte mycket begärt att göra allt för dem (och ändå försöka undvika curling förstås). Sedan kan jag förstås förfasas över människor som jobbar mycket, är borta mycket men ändå väljer att ha barnen på dagis när de får en vardag ledig och tänka att jag aldrig ska bli så heller. 
 
Jag tänker att mitt i övrigt negativa sätt att bygga mig själv utefter hur jag INTE vill vara, i grunden bygger på en viss optimism. För det är ju när jag ser det dåliga som jag tänker att så vill jag inte bli. När jag ser positiva saker så tänker jag inte "så vill jag bli", helt enkelt för att jag redan tycker att jag är så! :) 
Vad gäller barnen och föräldraskapet är mitt självförtroende inte alls lika högt och därför stöter jag ofta på föräldrar som jag ser har något som jag inte har och som jag själv vill ha. Men när det gäller mig själv händer det sällan. Jag hittar sällan luckor som behöver fyllas upp liksom. Och det borde väl i grunden tyda på en hyfsat bra självkänsla? 
 
Idag har jag bokat operation för mitt nageltrång som det forsat var ur konstant sedan november. Det känns mycket modigt eftersom den operationen tydligen ska vara ganska smärtsam. Jag har gjort en annan modig grej också idag, som ni får veta om sen. 
 
Är trött och hängig idag eftersom jag drabbades av plötsligt nattugglebehov och satt uppe till två inatt. Det händer fan inte ofta nu för tiden. 
 
Tror att vår 6åring är på väg in i någon form av 6årskris/utvecklingsfas vid 6 års ålder. Är det någon som upplevt det här med 6årskris/utvecklingsfas runt 6 år ålder? Kan någon dela med sig?
 
 
 
 
 
 

Ocoola saker 2

 
* Jag nojjar över min hud. 
Aldrig tidigare i mitt liv har jag brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Jag har sedan jag var femton typ, varit helt okej med min kropp och stundtals till och med älskat den. 
Men nu är ålderdomen här. Och skinnet skrynklar sig. 
Jag har funderat på antiwrinkel. 
Och nu på senare tid har mina porer blivit skitstora. Som små hål på och runt näsan. Huden ser tjock och sträv ut av de stora porerna. 
Pappa hade precis likadana. Jag är så himla mycket pappa upp i dagen och för det mesta är jag glad över det. Jag fick hans stora, lite fyrkantiga kropp. Breda axlar så in i helvite. Kraftiga starka ben. Näsan och ögonen har jag från honom. Och så nu porerna. Tack far. 
Det är sjukt ocoolt med komplex och ingenting jag i normala fall skulle dela med mig av. 
 
* Jag älskar att pyssla i mitt hus. Älskar att sätta nejlikor i någon av de många skålar jag köpt på loppis. Älskar att välja ut ljusstakar ur ljusstakeskåpet. Älskar att lägga på dukar från dukskåpet. Jag vet nog ingen annan 28åring som ens ÄGER så mycket dukar, ljusstakar, vaser, prydnadssaker, kannor, serviser och dylikt som jag. 
Jag tycker helt enkelt om att göra fint.
Tyvärr bor jag i ett hus renoverat senast 79. Vi har bruna plastmattor och brun furu i hela huset. Så det blir sällan särskilt fint. Jag får sällan komplimanger för hur fint jag gör, så att säga. Förutom av två personer. Min mamma och min bästa vän Fanny. De verkar i alla fall se ansträngningarna som jag faktiskt gör. 
Det finns mycket ocoolt här. Ocoolt att vara så hiiiiiimla kvinnlig och gilla att pyssla och göra fint. Ocoolt att känna sig lite besviken över att ingen tycks se det. Ocoolt allt. 
 
Sedan gillar jag det fula. Jag gillar de bruna plastmattorna och all charmig fulhet som vårt hus faktiskt bjuder på. Jag har en gräns för mina ansträngningar och kan bli rent föraktfull mot människor som lägger sådär sjukt mycket pengar och tid på att få ett fint boende med allt vad det innebär från renoveringar till dyra märkessaker att stoltsera med. Men ibland kan det ju vara kul å få höra att åtminstone NÅNTING är lite fint, trots att mitt fina är köpt på loppis*/eller ärvt och skär sig lite mot de bruna plastgolvmattorna.
Oooooocooooooolt. 
 
     
 
 
* Jag är sjukt präktig på jättemånga sätt. Särskilt i mitt moderskap. Nu på morgonen har barnen fått gå en lång skattjakt med hemmaritad karta över hela tomtens alla skrymslen och vrår. Med små ledtrådar hängande lite här och var. Tills de hittade äggen under en buske. 
Jag ska inte dricka påsksup. Jag dricker aldrig i mina barns närvaro. Inte ens en lättöl. Folk får väl hålla på som de vill, men jag tycker inte att det är okej att vara påverkad i sällskap av barn. Om det så är den minsta lilla berusningen. Inte ens ett glas vin på fredagskvällen. Nej. No. Jag dömer ingen (högt i alla fall) men jag. vill. inte. 
 
 
Glad långfredag!
 
 
 

om du har ett äpple vill du dela det med mig?

Intressant det här på tal om föregående inlägg om prestige och det här med nätet och egna ord och cred osv. 
Lady Dahmer la upp en bild från Lidl´s reklamblad där man stenhårt könade barnkläder. Det fick enorm spridning och Lidl har nu till och med gjort om reklambilden. 
Dagen efteråt postar LD ett inlägg där personen som faktiskt hade tagit bilden och varit först med att lägga ut den, gav sig till känna. Han nämner att LD "förtjänstfullt" fått enorm spridning på bilden och man förstår att han är glad över det. MEN. Han har ändå känt sig manad att skriva ett inlägg. UNDERSTRYKA att det var HAN som var först med upptäckte. Han vill tillägga SIN historia och hur han tänkte när han tog bilden. 
DÅ och först då, när han skrivit detta öppet på FB, publicerar LD hans inlägg på sin blogg och tillkännager att det alltså var HAN som var först med detta.
 
Det här väcker så mycket inom mig!
1. Det är naturligtvis fantastiskt att bilden och budskapet som LD förde fram fick så stor spridning. Det är fantastiskt med stora bloggare som LD som använder sin makt åt att göra gott!
2. Är killen i fråga töntig som känner ett behov av att klargöra att det var han som var grunden till bilden och senare ståhejet? 
3. Hade vi någonsin fått veta att det var han om han inte hade skrivit det öppet på LD´s (??) FBsida?? Om vi inte hade fått veta det, är det rättvist att LD hyllas som genushjälte och ständig inovatör till framgångar inom feminismen/genusrörelsen? Ja. Det hade vart rättvist om han hade vart okej med det. När jag och Nina bråkade var det måååånga som tyckte att jag, som liten bloggare, skulle hålla käft och smickras över att större bloggare faktiskt "inspirerades" av mig. Och visst, känner man så så är det ju helt okej. Men om man INTE känner så? Ska man bespottas då? 
I kommentarerna efter LD´s inlägg med mannens kommentar är det ingen som kommenterar detta. Skriver typ "vad töntigt att han måste understryka att det är han som var först med det hela". Och herregud, han är ju man. Att män kräver sin rätt är ju inget konstigt. Där emot om en kvinna kommer och tror att hon ÄR nånting- HERREGUD!!!
 
Slutligen. Well done LD och well done lilla bloggaren. Tillsammans uträttade ni ju storverk. MEN. Det hade vart tusen gånger coolare om LD faktiskt från början, åtminstone nämnt namnet på personen bakom utsprungsbilden. 
 
Vi avslutar med en liten sång.
 
 

ocoola saker

Som vi nämner i förra podden så har jag och Nina på senaste pratat en del om Prestige. Det hela grundar sig i Det Stora Grälet som vi hade förra året som väl i grund och botten handlar om Prestige. Jag vill vill ha Cred för det Jag Skriver och Nina som tycker det är töntigt och att på nätet får man räkna med att folk lånar osv. 
 
Jag tänker inte ge mig djupare in i den diskussionen, för här har jag och Nina faktiskt fått enas om att vi inte är överrens. MEN, det där med prestige är intressant. Jag är en person som gärna definierar mig genom grejer. Kan va musik, åsikter what ever. Jag har skrivit om hur jag känner inför MIN musik. Även om hur jag inte kan älska Ola Salo fullt ut eftersom han faktiskt är min bästa väns. Hon älskar hon mest, liksom. 
 
Jag har märkt att alla inte alls är som jag på det här planet. Inte alla femtonåringar profilerade sig så tydligt som jag och vissa av mina kompisar gjorde. För det gjorde vi sannerligen.Jag hittade feminismen och så blev den MIN. Jag blev FeministJenny. Senare blev jag SlampJenny för jag tyckte om den livsstilen och hymlade inte med det. Jag har varit Big Mama- först i vänkretsen med att få barn. Morsan, kort och gott. Ja, profileringar kommer och går så att säga. Men i grunden är jag feministen. Indiepoplight också. Där jag förut var kajal och korta kjolar är jag nu blommigt och brunt. BRUNHETEN, liksom. Jag gör saker till mina. 
 
Och det är skittöntigt, tycker Nina. 
Det tycker inte jag, men en sak som faktiskt är ganska töntigt är att jag även gärna avfärdar grejer som ocoolt. Och om något absolut inte är coolt men jag gillar det ändå, så gör jag det raskt till coolt. Ni vet väl att det coolaste som finns är att ha ett brunt hus renoverat senast 79 va? Sport och motion är för töntar och utseendefixerade också. 
Allt jag gör är liksom alltid coolast och bäst. 
Ja för så jobbar jag. Och det ser jag ingenting dumt med, snarare tvärtom.
Men det är ju töntigt att dissa andra som inte är lika coola. 
 
Därför ska jag nu, från min själ, då och då, dela med mig av saker/grejer som har med mig att göra och som jag på inget sätt är stolt över. Grejer som jag inte direkt pratar om så att säga.
 
Låt oss börja direkt.
 
Emma Hamberg. Jag har kritiserat henne en del, för vissa rakt ofeministiska grejer hon gjort/skrivit. Men skit samma. För jag älskar Emma Hambergs romaner. Har precis läst UNGDOMSBÖCKERNA Linas kvällsbok 1 och 2 för kanske tionde gången. Gick direkt över till Brunstkalendern som jag också läst massa gånger förut och älskar innerligt. Det enkla språket. Lite patetiskt ibland, men på ett härligt vis. Om människor som bryter upp. Byter riktning. Den varma humorn. Enkelt och varmt. Jag älskar det. Snacka om FEEL GOOD. And I love it. 
 
 
Jag förstod att jag var duktig på att sjunga till Roxette. Det var när jag satt framför min stereo och intensivlyssnade på Roxette som jag upptäckte att jag faktiskt också kom upp till de där höga tonerna och kunde waila sådär vackert som bara Marie Fredriksson kan. Jag älskade Roxette som ung. Och jag får ännu rysningar över hela kroppen när jag hör introt till "ljudet av ditt hjärta" med Gyllene tider. 
 
 
Jag lyssnar gärna på "gammal" musik. Men inte till vilken gräns som helst. Tidigare, innan Spotify, köpte jag helt enkelt Best Of- skivor. Best of Aretha. Best of Beatles. Best of Simon and Garfunkel. Detta är inte coolt musiknördigt för fem öre, MEN, man lär sig i alla fall lite. OCH man får lyssna på Det Bästa. Enkelt och bra! Men töntigt...
 
 
Allt för denna gång. Men det lär komma mer!
 
 

man far spark si själv ei rövi u upp i ränn igen

Är helt slut i kroppen. Och i hjärnan. Har inte tänkt en intellektuell tanke sedan typ den 14 mars. 
Ikväll när jag la barnen låg jag allvarligt och funderade på om jag inte borde föra in lite mer gotländska i min dialekt. Prata lite mer som när jag var barn. Säga O istället för Ö och så. Börja säga "vör" istället för "vi" och kanske "sum" istället för "som". Provade lite för min make. Han skrattade och antydde att det nog inte blir så mycket ligga av om jag ska prata så. VA FALLS?!!!! 
 
Delar mest grejer på Facebook. Annars brukar jag vara lite rolig där. Ni borde följa mig där förresten. Min "logg" är i princip helt öppen så man kan kolla mig även om man inte är vän med mig. Försöker hålla vännerna till de som är riktiga vänner. 
 
Göteborgsposten ringde idag. I normala fall är det Nina som fixar Gotlandstrosornas telefonintervjuer men hon var påväg herm från Dubai och hade lite svårt att komma till så att säga. Så jag fick göra det. Telefonintervjuer är ungefär det värsta man kan göra som telefonfobiker. Men jag bet ihop. Svettades ymning. Svammlade inte alltför mycket hoppas jag. Sen fick jag feeling och ringde upp en farbror som vill hyra vår gårdsstuga när jag ändå var i farten. 
 
Jag har varit telefonfobiker i många år nu. Som den amatörpsykolog har jag själv kommit på anledningarna till denna fobi.
1. Som högstadieelev var jag Världens Bästa Kompis. Allas Bästa Kompis. Och när jag kom hem från skolan på dagarna kunde jag ha med mig långa listor på folk som ville att vi skulle ringas på kvällen. På folk som ville prata ut, skvallra eller bara låta sig underhållas eftersom jag var så jävla rolig också. Så dog min pappa. Och folk skulle liksom ändå hålla på och ringa. Och prata om massa saker som jag faktiskt sket fullständigt i. Så jag började sluta svara. Frukta telefonsamtal osv. 
 
2. Pappas död ja. Pappa och jag var ovänner innan hans död. Inget superallvarligt, men vi hade inte hörts på ett tag. Jag hade undvikit hans samtal. Så en dag ringde telefonen från okänt nummer och jag svarade. Det var pappa som sa att han låg på sjukhuset, hade hela kroppen full av cancer och att han nog skulle dö. Oooookej! Hello telefonfobi för resten av livet. Vad fan som helst kan ju hända om man lyfter på luren!
 
Det finns ingenting som provocerar folk så mycket som min telefonfobi. Att jag varit vegetarian, att jag är feminist, att jag propagerar för genustänk vad gäller barn och allt annat som vanligtvis provocerar folk är en piss i sjön i jämförelse med det här med telefonen. Och då pratar vi alltså om den äldre generationen. Den yngre fattar ju och skickar sms som NORMALT FOLK.
 
När någon ringer så betyder det att den personen VILL HA någonting av en. Kanske fråga om en tjänst, eller bli underhållen, eller tala ut eller ge en ett hemskt hemskt bud. Jag hatar det. Jag vill SJÄLV kunna bestämma vem jag ska prata med och vad jag ska ta del av. Jag vill kunna ljuga mig ur grejer jag inte vill vara med om och det kan jag inte om jag måste PRATA med personen. Då måste jag ju säga ja. Och det är det de vet, de som envisas med att hålla på och RINGA. HALLÅ!! Att RINGA är så jävla mycket 1998! Skriv ett mail eller ett sms. 
 
OBS OBS:
Lista över sådana jag kan prata med i telefon obehindrat:
* Mamma (flera gånger i veckan, i perioder varje dag)
* Min man
* Min bror
* Nina
* Förskolan
 
Funkar, men jag sliter inte ut telefonen:
* Vårdcentralen
* Mormor (om min mormor hade fattat det här med sms och chatt alltså....det är så jävla synd att hon inte gör det!!)
* Mostrar och övrig släkt
* Vänner som bor långt bort
* såna som vill hyra vår gårdsstuga (se blocketannons
obs: v 31 är uthyrd nu också)) 
 
Big nono:
* försäljare
* Vissa släktingar och bekanta som man vet ENDAST ringer för att be en om jobbiga saker
* Myndigheter
 
Alla får dock ringa såklart.Så svarar jag inte, men ringer upp när jag samlat mod och ork. 
Bra. Då säger vi så! Hej då!
 
 

senaste

Kort update:
 
HÄR är senaste avsnittet av Gotlandstrosorna. Om du gillar mig så är det verkligen avsnittet för dig eftersom jag orerar oavbrutet. Är du mer inne på Nina så får du vänta till nästa podd som helt och hållet ska bli hennes. Satan vad jag kan prata. Dock är den intressant, podden. Handlar om könsroller mest och så lite om min och Ninas relation för den som gillar det lite smaskigare. 
 
Här är min förrförra krönika. Även den om könsroller och i princip baserad på mitt och Ninas snack i podden. Blev bra tycker jag. Notera den sista kommentaren, om mina bröst. JA. Så här har jag det. 
 
Här är lördagens krönika, om kräksjukan som drabbat vårt hus. Det är därför jag är så frånvarande här. Sorry. 
Nu kan ni även passa på att ta er en titt på alla krönikörer som skriver för Gotlands samlade media. Ska tillägga att Åsa längst ner inte skriver längre, samt att Alex Schulman skriver endast om sommrarna. Vad känner ni när ni ser antalet män respektive kvinnor bland krönikörerna? Och vad känner ni när ni läser kommentarerna efter mina, respektive valfri manlig krönikörs texter? Känner ni lite som jag? Att det är en jävla TUR för Gotlandsmedia att de har mig. Jag behövs verkligen. Och det är ju skönt att känna i alla fall. 
 
I "min" tidning, GT, så är i alla fall de två ledarskribenterna kvinnor. Det är jag glad för. Och jag tror inte att "min" chefsredaktör, till skillnad från den andra tidningen (GA) skulle ta in YTTERLIGARE en man som krönikör när det blir dags att rekrytera en ny. Som GA precis har gjort. Hade 4 manliga krönikörer och 1 kvinnlig och valde då att ytterligare ta in en man. Mmmmmm....
Gotlandsmedia är verkligen a mans world. 
 
Puss på er
 
 
 

musiken

Här om dan sa min vän Nina så här till mig. 
 - Ja men så nu när jag såg Girls då fattade jag ju var det är du har fått det här med Robyn ifrån. 
 
(I sista avsnittet (tror jag) av första säsongen av GIRLS spelas nämligen "dancing on my own" med Robyn och den säsongen såg jag redan i november 2012, alltså lite före alla som ser den nu på Svt)
 
FATTAR NI???!!!! FATTAR NI VAD HON SA TILL MIG??!!! Alla ni esteter, indienördar, rockdårar och övriga som nördälskat någon typ av musik eller valfri artist: FATTAR NI???!!!!! 
Så då blev jag tvungen att hetsleta reda på gamla blogginlägg som jag skrivit om Robyn och SKICKA dem till Nina med små upprörda kommentarer av typen: OBS: KOLLA DATUMET!! 
 
Nina förstod nog att hon var ute på halt vatten, ty hon valde att inte vidare kommentera det hela. Det gjorde hon klokt i. För sen gick jag, hela vägen till dagis och funderade på ett blogginlägg där jag skulle förklara hur MUSIK KAN VARA, för en person som aldrig haft ett särskilt stort musikintresse (vilket jag inte lägger någon värdering i, alla är vi intresserade av olika saker).
 
Nu inser jag förstås att det är omöjligt. Det är omöjligt att förklara hur man känner det när någon liksom ANTYDER att man börjat tycka om en viss musik för att, tex, vara cool. Att man gått runt och fejkälskat. När man i själva verket älskat så innerligt. Och har så mycket känslor kring en viss musik.
Jag tänker att ni får försöka höra efter själva. 
 
När man hör den här låten, tex. Kan ni inte då liksom SE mig framför er? Jag är arton år. Det är vår. Har precis fått börja gå på krogen. Himlen är rosa varje kväll. Jag har världens bästa kompisar. Vi är så jävla galna och vilda och har så himla kul. Det är massor av killar och kärlek och förvecklingar och små draman så gott som dagligen. Livet är så jävla sweet och jag är arton, liksom. Kan ni se det framför er när ni hör den? 
 
 
Och här är jag sexton. Och sjutton. Arton. Nitton. Tjugo. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. Varje jävla år hittar man någon anledning att lyssna på den. 
BD upptäckte jag som många andra när Fucking Åmål kom. De RIKTIGA BDfansen hade såklart älskar BD i flera år innan det. 
Men den här låten hörde jag för första gången när jag var 16 år och min första STORA och RIKTIGA kärlek skulle lämna  mig ett år i USA. Fattar ni hur bra den här låten passar då? Han var dessutom äldre än mig och vi trodde på allvar att vi aldrig mer skulle ses. FY FAN vad jag har gråtit till den här sången. Inte bara då utan många många många gånger efter det. Nu för tiden börjar jag grina i ren nostalgi. För att alla känslorna kommer tillbaka. Varenda liten sextonårskänsla. Varenda liten sextonårstår. 
 
Jag såg BD´s "sista" konsert på Hultsfred när jag var typ 20. Att de skulle göra reunion ganska snart igen visste vi ju inte då. Där stod jag i folksamlingen med en kille som jag precis hittat då (och som blev kvar i flera år sen) och bara tokgrinade rakt ut när Henrik Berggren sjöng den här låten som sista låt, helt aukustiskt. GUUUUUD va sorgligt. 
 
 
 
OOooooh. Ännu lite sorgligt. Ser ni mig? Jag är 22 år och det är typ 9 månader sedan jag födde mitt första barn. Sitter helt fredligt i vårt lilla kontor i radhuset och lyssnar helt fredligt på musik. Så kommer den här låten och jag börjar grina rakt ut. Jag inser att den här låten hade min expojkvän lika gärna kunnat skriva till mig. Om oss. Sen grinar jag varje gång jag hör låten i flera månader. Bearbetar allting. Lite i efterskott. 
Men jag tycker ännu att det här dels är en av Håkans allra bästa låtar och att det här är en av de allra sorgligaste låtar jag någonsin hört. Den kommer aldrig att lämna mig den här sången. Hör ni det också? Eller vad hör ni i den här låten?
 
 
 
Jag har precis tagit studenten och drar till Sthlm med mina bästa vänner. Vi flyttar in i en lägenhet i Hökarängen och ja. Det är high life kan man säga. Robyn släpper den här skivan den våren. Be mine spelas sönder på varje radiostation. Men den är den här som vi pumpar hårdast i kollektivet. Morgon och kväll. Pumpar vi oss med lite kvinnokraft. 
Det var en härlig, men samtidigt jävligt förvirrad och jobbig tid i livet när vi alla precis skulle till att starta våra liv. Jag MÅSTE komma ihåg att den VÄRSTA KRISEN för en ungdom mycket väl kan uppstå när skolan tar slut. När livet ska börja. När man måste göra allt själv. Den här låten påminner mig om det.
Sen började jag på Kvinnofolkhögskolan och där pumpade vi också den här. Särskilt minns jag 8 mars och den här låten. 
 
 
 
Oj! Men där kommer ju jag och Sara springande! Vi hör introt till den här låten från scenen på långt håll och vi får bråttom. Vi springer och de gulliga killarna från Alingsås som vi precis hittat springer bakom oss. Saras hår flyger bakom henne och vi skrattar där vi springer. Vi kånkar på en skitstor banderoll som vi ska hålla i. 
 
Marit skrev ett kapitel i Fittstim och släppte även däromkring sin debutcd solo, utan sitt tidigare band Candysuck. Vad vi älskade Marit. Tillsammans med Håkan, Kent och de andra kungarna i början av 2000talet så var hon ohotad regerande drottning. Jag har sett henne flera gånger, men den här gången minns jag mest. 
Det var fullt framför scenen, men vi hittade en stor stor lerpöl som ingen ville stå i. Så ställde vi oss mitt i den, vecklade upp vår banderoll och stod där och sjöng och grinade lite också framför Marit. 
Den här låten är också så himla mycket min Ungdom. Soundtracket till min ungdom kan man säga. Men det hör ni väl själva?
 
 
 
Vilka låtar har ni? Vilka låtar berättar om era liv? Vilka låtar har ni älskat sönder? Spelat på repeat om och om igen tills ni gråtit klart? Vad lyssnar ni på nu? Vad lyssnade ni på då?
Dela med er!
 
 
 
 

dexter

Jag och maken såg Säsong sju av Dexter på två dagar. 
I fredags fyllde han år och på lördagen åkte barnen till farmor och farfar för att jag och han som jag är gift med då skulle fira lite för oss själva. Vad som hände?
Först begav vi oss ut på en kort loppisrunda. 
Sen åkte vi hem. Bäddade ner oss i soffan och såg 4 avsnitt på raken. 
Det okorrekta med att dra för gardinerna och hänga upp filtar för föntret klockan 4 på eftermiddan när solen ännu sken därute och folk var alldeles till sig över det fina vårvädret! 
Det ljuvligt "inte 30åringiallafall" i att gona ner sig under ett täcke i soffan med en påse godis och alla tre katterna omkring sig och bara hänge sig åt slapp mitt på blanka eftermiddan!
När vi sett 4 avsnitt åkte vi till thaithai och köpte mat. Pratade om NordKorea i bilen. Sen åkte vi hem och bäddade ner oss igen. Såg två avsnitt. Sen tog vi ett ryck och dammsög och städade lite runt 21tiden. Och sen var vi på´t igen. 
Jag somnade under näst sista avsnittet vid midnatt. 
 
Igår såg vi det sista. Det är verkligen ljuvligt bra. 
 
(GIRLS också.) 
 
När vi befann oss i den här Dexterorgien kom vi att tänka på när vi väntade vårt första barn. Vi var ju inte tillsammans då, men flyttade ihop ca 1 månad innan hon föddes. Den månaden ägnade vi oss åt ett par säsonger av tvserien 24. Alltså. Det jag MINNS från den tiden är 24. Jag hade foglossning och vägde nästan 100 kilo. Diabetes hade jag också men orkade inte längre motionera lika ihärdigt som tidigare i graviditeten. Istället fick jag äta mindre. Så vi såg på 24. Åt lite. Väntade på vår bebis och hade lite 100 kilos-samlag då och då. 
Vi var så insnöade i 24 att vi bestämde oss för att döpa barnet till JACK, som huvudkaraktären heter i serien. Vi var ju helt övertygade om att vi väntade en pojke. 
 
Då var vi 22 och 23 år och hade knappt lärt oss dammsuga än. Städade väldigt sporadiskt. Lagade väldigt lite mat själva utan köpte helst hem. Hade ännu AFFISCHER på våra rum! Gud. Vad unga vi var då. 
Nu är ålderdomen här.
Min man fyllde 29 i fredags. Tänk att jag har en man som är 29 år. 
 
Så mycket har hänt under de här sex åren sedan vi fick vårt första barn. Vi har verkligen blivit vuxna. Har ICAkort, dammsuger varje vecka, sätter oss inte i soffan förrens det blivit KVÄLL. Lägger oss på lagomtider. Oroar oss över våra vikter. Ja herregud. 
 
Och när man är så här Svennig och 30årig, ja men då är det ju jävligt skönt å bara skita i renovering, bio och disk och bara gosa ner sig i soffan och ägna sjukligt mycket tid åt en seriemördare på tv. Hålla varann i handen. Spänt väsa fram snabba konversationer mellan de spännande scenerna. Klappa en katt. Och se en lördag försvinna. 
 
 

de duktiga flickorna och jag

Jag tänker mycket på De duktiga flickorna nu. 
 
Det händer att folk blir lite "förälskade" i mig. Ibland lite halvt besatta. Det har alltid varit så och ni förstår ju då kanske att det inte är så konstigt att jag ibland beter mig lite som Björn Ranelid. 
Häromdan frågade min vän, som faktiskt aldrig varit besatt av mig utan blev min vän på "normal väg" så att säga, mig om vad de här människorna har gemensamt. Vilka är det som dras till mig. 
Efter lite eftertanke svarade jag följande. 
 
Det finns två kategorier människor som dras till mig lite mer än vanligt fölk och ibland på ett sätt som är lite väl pidestaligt kanske. Dessa två kategorier är:
1. Män. 
2. Duktiga flickor. 
 
Varför män i alla tider har dragit till mig (och nu menar jag alltså rent vänskapsmässigt) är ganska enkelt. De tycker det är häftigt med en tjej som är lite som en kille, men ändå är en jäkel på det här med känslor på ett väldigt bra sätt som tilltalar Män som grupp. Varje gång jag frågar min man varför han älskar mig svarar han samma sak som män genom alla år har svarat när jag ställt liknande frågor: "jag kan prata med dig om precis allting". Sånt gillar män. De är så blödiga de små liven. 
 
Det är de duktiga flickorna som är spännande. 
Jag har så jävla svårt för duktiga flickor. Har alltid haft, kommer alltid att ha. 
Det är självinsikten som är problemet för mig. Oförmågan att se att det de drivs av inte är sunt. Att all den där duktigheten liksom inte är på riktigt, eftersom den är bygd på ångest. Duktiga flickor har ångest. Duktiga flickor är rädda för att inte duga. Duktiga flickor är rädda för att framstå på något annat sätt än som perfekta. Duktiga flickor kan inte prata om problemet, för om de gör det så MÄRKS det ju att de har problem! Och det vill inte duktiga flickor ha. I alla fall inte problem som syns. Duktiga flickor erkänner inte gärna fel och brister. Eller så är de tvärsom och kan inte sluta prata om sin egen värdelöshet. Ursäktar sig för allting. 
Och jag vet inte vilka som är värst- de svaga Duktiga flickorna eller de "starka" Duktiga flickorna. 
 
De duktiga flickorna dras till mig för att jag är allt de inte är. Och det är jag glad över. Jag erkänner gärna mina fel och brister. Jag delar gärna med mig av min ångest. Men en Duktig flicka kan jag faktiskt inte säga att jag är. Inte ens lite. 
De svaga duktiga flickorna talar gärna om sin beundran för mig. Klankar gärna ner på sig själva i samma mening. "Du är så himla modig, så skulle jag aldrig våga säga/göra/skriva för jag är så himla mesig och feg". De starka duktiga flickorna dras till mig, samtidigt som de känner sig hotade av mig. Med rätta. 
 
Jag är en modig kvinna. Även i mina svagaste stunder är jag modig. Jag vågar visa mina svaga stunder. Är inte rädd för att prata om dem och dela med mig av dem. Det spelar ingen roll om jag är stark eller svag, jag är alltid modig och jag skiter ganska mycket i vad folk tycker.
Ibland är jag duktig. Ibland är jag slarvig. Ibland skiter jag i allt. Ibland bryr jag mig skitmycket. Jag ÄR så mycket. Medan de Duktiga flickorna bara är en sak: duktiga. I allt de gör. 
 
Nu låter jag väldigt föraktfull märker jag och de svaga duktiga flickorna gråter väl redan. De starka tycker att jag är dum och blir förbannade, på ett prydligt sätt som sig bör. 
Grejen är att jag känner lite förakt. 
Det är EN SAK med de 16åriga Duktiga flickorna som kräks lite över axeln och skriver MVG på nästa prov också. Dem ÄR det lite synd om och de förtjänar verkligen inget förakt. 
Men i VÅR ÅLDER, herregud! 
Det är den där självinsikten som gör att mitt förakt bubblar upp. Den frånvarande självinsikten som stör mig. 
Jag tycker inte att man har gjort ett bra jobb när man är upp mot 30 och ÄNNU går runt och är en svag Duktig Flicka. Då får man fan skärpa sig. Göra något åt det. Det vet nog redan de flesta Svaga Duktiga flickor och kanske är det på så sätt bättre att vara en Svag Duktig flicka. Man tar sig nog oftast därifrån. 
Men risken är då att man istället blir en Stark Duktig flicka. Som egentligen inte på något sätt jobbat på det utan bara ändrat beteende. Blivit lite hårdare, utan att från grunden deala med det som ligger och trycker. 
 
Vad fan är det som ligger och trycker? Vad har era föräldrar gjort för fel??!! Ja. Läs valfri bok om genus så har du svaret. Men läs den inte bara, utan försök också göra något åt det på riktigt. Sök hjälp också. Det är skitbra. Det behöver typ alla, även vi som inte är Duktiga flickor. Även vi Dåliga flickor mår bra av lite stöd och vård.
 
Vi kan dessutom erkänna det. 
 

perfektion

Börjar bli sjuk. Känner att jag hatar alla. 
Fick en burk med 100 tabletter Rinexin från doktorn idag. Tur det. 
 
Saknar mitt bästa gäng på fastlandet. Saknar känslan av att befinna sig i en grupp människor som gillar en ändå. Att det inte spelar nån roll liksom. Att även om man är dum och arg, missunnsam, bitter, dryg, högljudd eller drar världens sämsta skämt så är man ändå älskad just så som man är. 
Fan vad viktigt det är. Att få känna att man duger just så som man är. 
 
Jag går ofta med känslan av att jag faktiskt duger just så som jag är, men att andra inte tycker det. Det är liksom inte JAG som är problemet, utan alla andras sätt att se på saker och ting som gör att jag eventuellt inte duger som jag är i andras ögon. 
Ibland är det ganska jobbigt att vara den enda som faktiskt verkar tycka att jag duger just så som jag är...
Jonas Gardell skrev det så himla bra här om dan på Facebook:
 
Betraktar mig sälv: en tunnhårig, småilsken, vänsterhänt sliten liten man med påsar under ögonen – och allt jag ser är perfektion!
 

Jag älskar honom så mycket. Här skriver han ju på "förlåt dig själv"- temat igen som jag jobbar mycket med. Fast du kanske är lat, missunnsam, småfet och rynkig, så är du perfekt just så som du är. Precis så känner jag allt som oftast. Men jag känner också att jag ständigt blir motarbetad i det. Det är lite som att man måste kämpa för att få lov att trivas med sig själv...Det är inte riktigt okej nämligen. 
 
Men här står jag nu. Småfet, med tungan full av blåsor för jag börjar ju bli sjuk. Jag äter för mycket Treo, har ett ständigt varande nageltrång (vågar inte gå till doktorn), har fått mina första rynkor och dras med en hypokondri utöver det vanliga. Håret är fett och låren alltför grova. Allt det här ser jag. Alla fel och brister. Men allt jag ser är ändå perfektion. 
 
God natt

lite väl lyckligt

Tycker min blogg blir sämre ju gladare jag är. Mår nästan lite illa över min egen blogg. Det är så gulligulligt och Björn Ranelid är framme hela tiden kan jag tycka. 
 
Längtar nästan till jag får något riktigt svart och mörkt att skriva om. 
Tycker det börjar kännas konstigt att liksom vara såhär...glad...
Det finns en mycket rolig scen i Ally Mcbeal där Ally står stelt framåtlutad med en krystad min. Någon kommer fram och frågar hur det är med henne. 
 - Jag tror att jag....är lycklig, säger Ally och ser så fruktansvärt lidande ut. Som om hon ALDRIG känt känslan tidigare och som om hon inte alls är säker på att hon gillar den. 
Lite så är det för mig också. Jag tycker det börjar kännas ONORMALT att vara såhär glad så här länge. 
 
Jag tror det kan bero på att min ägglossning hoppade över förra månaden. Det räcker med att jag TÄNKER på ORDET "bebis", blixtsnabbt, så börjar cykeln krångla. Och det är ju himla skönt! Att slippa ägglossa! 
Men lite jobbigt om man nu vill ha en till bebis nån gång. 
 
Jag gillar liksom tom vädret... Jag LOVSJUNGER vintern. Snön. Det vackra snölandskapet. Snöpersonerna vi kan göra. Skottningen! Ja för jag gillar att skotta snö!! Jag OMFAMNAR vintern kan man säga. Och tänker NJUTA av den, exakt tills den försvinner. Då ska jag DIREKT börja NJUTA av våren. 
Efter förra sommaren, som blev kort och regning, bestämde jag mig för att verkligen TA VARA PÅ nästa vår. Från vårens första dag skulle jag NJUTA och ta tillvara på solskenet. Så att jag verkligen hinner bli trött på sommaren när hösten kommer. Och eftersom självaste sommaren brukar bli så kort så tänkte jag dra ut på det genom att verkligen VARA I och NJUTA AV våren i år. Dessutom ska jag jobba så in i helvite i trädgården att jag kommer dra en lättnadens suck när det blir dags att rusta ner trädgårn för vintern igen nästa gång. 
 
Ja fy fan vad lyckligt. Det är rakt obehagligt. 
Nämnde jag att jag är jättekär i min man också? Igår hade vi soffsdejt. Då låg vi först och såg varann i ögonen en stund. Sedan pratade vi om NordKorea och kommunism i det stora hela. Sen såg vi en jättesorglig film och jag somnade. Han höll om mig när jag sov. Det är det bästa jag vet. 
 
Nu ska vi hem till kompisar och äta lunch. Sen ska vi fredagsbada på badhuset i ROMA och sen hasta hem, köpa med mat och äta kvällsmat framför Wild kids och com. Sen när barnen har somnat ska jag måla klart badrummet och lyssna på senaste avsnittet av Alex å Sigge. Det blir en grym fredag!
 
Men jag lovar att SÅ FORT jag möter minsta möjliga motsång så KASTAR jag mig in här och delar med mig av SVÄRTAN! 
Pusspå er

kärleksdan

 
 
 
 
                                             
 
 
Idag är en HÄRLIG dag! Känner ni kärleken i luften?!! Jag och ungarna blev alldeles blown away när vi kom till förskolan imorse. Alla var så glada! Barnen strålade. Personalen också. Förhoppningsvis för att alla hade blivit extra pussade och kramade på morgonen innan!
 
Våra barn fick extramys imorse de också. Hjärtformade mackor, risifrutti fast det bara är torsdag, en liten chokladbit och varsin nalle. Och så hade jag gjort små hjärtan och lagt lite överallt. På handfatet låg varsitt hjärta där det stod "du är fin" och i varsin stövel låg ett hjärta med texten "du är bäst". Ikväll blir det hjärtformade pizzor. Och ja, det låter ju präktigt. Men jag har ju tid, så varför skulle jag inte?!
 
Jag själv fick ett vackert halsband samt ett smyckesskrin av min man imorse. Och han fick en liten ask med godis. Ja. Jag tycker det är skitsvårt med presenter till killar på Alla hjärtans dag. Han får lite sånt som är gott att äta. Det får duga. Trots att det i vår familj faktiskt är genom kvinnans mage som vägen till livslång kärlek går..
 
Jag tycker iallafall att man kan ta och fira Alla Hjärtans Dag lite. Om man har tid. Vissa år har vi inte firat alls. Men i år firar vi eftersom jag har tid och lust. Ingen press. Ingen krävande tradition. Man gör det om man har lust.
 
Jag minns ett år när jag var barnledig som jag hade gett mig fan på att jag skulle baka bakelser åt min man. Riktiga hjärtbakelser. Så vaknade jag superduperförkyld den dagen. Stod vid bänken och SLET med sockerkaksbotten, smörkräm och marsipan en hel jävla eftermiddag. Fy fan vad mycket baketerier som måste ha hamnat i de där bakelserna. Inte särskilt goda blev de ens. Men han blev glad ändå. 
 
Eftersom jag är en person med ständig dödsångest så är jag även väldigt bra på att ta tillvara på livet. Jaja, jag slösar ju bort en hel del tid på att gå runt med självaste ångesten, men all tid som jag inte lägger på onödig dödsångest så är jag väldigt bra på att ta tillvara på livet. Njuta av det lilla. 
 
Igår njöt jag av det här:
 
 
 
 
 
 
Två barn i pulkabacken. Vi hade tyvärr inga pulkor med oss, men vad gör väl det när man kan leka snökorvar! Jäklar vad roligt de hade. Skrattade så de skrek. Hade snö innanför kläderna när vi gick hem sen. Men det var det värt. Jag stod bredvid backen och tog mentala bilder. Hade lust att börja grina i den glädjen att jag får vara med om sådana stunder. Barn som leker i snön. Tänk att jag får vara med om det! Tänk att jag har fått två barn! Tänk att det finns snö åt barnen att leka i! Ja ni fattar. 
 
Sen gick vi hem genom skogen. De sprang före och ville vara stora och hitta hem själva. 
 
 
Och på kvällen hände det här stora:
 
 
..hon släppte taget och åkte skridskor alldeles själv. Tredje gången vi är i ishallen nu och nu kan hon det! Den lilla är inte långt efter. Släpper nog nästa gång. Då jag själv aldrig fick lära mig att åka skridskor har det varit superviktigt för mig att barnen ska lära sig det innan de börjar skolan så de slipper förnedringen jag själv fick utstå. Och nu kan hon! Och hon älskar det dessutom. Jag är så glad att jag har fått ge mina barn Fysisk Aktivitet. Ända sedan jag föddes så har jag liksom "vetat" att fysisk aktivitet inte är något för mig. Mina föräldrar tillskrev verkligen mig den rollen. Som inaktiv och stillasittande (många bra kvaliteter fick jag givetvis också mig tillskriven, men även vissa negativa, som den här då). Jag har vetat i hela mitt liv att idrott, sport och fysisk aktivitet inte är någonting för mig. 
Men så kommer det inte att bli för mina barn. 
De har gympa varje söndag. Badhus varje fredag. Skridskor varje onsdag och balett varje lördag. Härliga saker som de älskar att göra och som vi gör en timme åt gången. 
Badhus, ishall är vi föräldrar med på och vi gör en mysig grej av det. Gympan går farmor med dem på vilket dels stärker deras relation med farmor och dels är ett pass med en början och ett slut. Och baletten går de själva på (jag väntar utanför). Fattar ni?!! De är fysiska barn! De får lära sig och de kommer aldrig aldrig aldrig känna sig som det svarta fåret på gympan. De kommer att ha grundkondition och kunskaper och teknik. Satan vad jag är glad över det. Och glad över att se deras egen glädje. Glädjen i vattnet! Glädjen på isen! Glädjen i balettsalen! Glädjen i gympasalen! Vad. Jag. Är. Glad. Över. Det!!!
 
Alla hjärtans dagmyset.
 
 
 
En annan fantastik sak denna ljuvliga kärleksdag är att Gotlandstrosorna är ute med ytterligare avsnitt!!
Här hittar ni det! Jävlar vad bra det är. Nina är för övrigt också en person jag gläds åt såhär på kärleksdagen. Min brusande Treo!
 
 
NU ska jag helgstäda och sen hem till en vän som fått nytt jobb och fira med en bakelse. Sen hämta barnen, äta hjärtformad pizza och så har barnen bestämt att vi ska spela Memory ikväll. I helgen ska jag måla klart badrummet och det kan jag ju absolut göra utan dåligt samvete efter den här dagen med massiv kärlek och modersduktighet. 
 
PUSS PÅ ER och hoppas ni får en superfin kärlekdag 
 
 
 
 
 
 

angst

Jag går runt och känner mig nedstämd. Inte egentligen alls för min egen skull, utan mer för alla andra. 
 
Amanda Schulman brukar ju prata om att hon är en såkallad "högkänslig personlighet". Det är tydligen något man kan vara och det innebär att man känner av sinnesstämningar, humör, ångest osv från alla andra jättemycket starkare än de flesta gör. Amanda Schulman förutspådde tex att paret Reinfeldt skulle skiljas flera månader innan de gick ut med det. Hon såg det helt enkelt på dem, kände det. 
 
Nu går inte jag runt och känner att folk ska skiljas. Men det kan bli så otroligt jobbigt eftersom jag också läser av folk så himla mycket. Och direkt kommer i kontakt med deras ångest, vilken oftast är starkt hopkopplad med deras svagare sidor. Just nu känner jag en otrolig massa ångest bland folk. Är det årstiden?? 
 
Så jag går runt och funderar på folk och funderar på hur skönt det vore om man bara kunde säga till folk hur de skulle göra. Analysera lite åt dem. Folk analyserar på tok för lite kan jag känna. 
Jag har liksom också massa problem och svaga sidor, men jag analyserar dem iaf för fan! Jag bludar inte för dem! 
Och när man analyserat klart så gör man ju något ÅT DET! Jag blir TOKIG på folk som inte gör nånting ÅT sina inre problem utan bara går och drar. 
Tokig på folk som inte fattar att de är VÄRDA att må bra. 
Summering:
1. Jag blir tokig på folk som inte låssas om sina problem/svaga sidor, inte tar itu med dem
2. Jag blir även tokig på såna som inte inser sitt eget värde
 
Jag pratar mycket om egenvärde med min stora nu. Om att det är viktigt att man själv har roligt och mår bra. Att man inte alltid måste göra saker för andras skull utan att man också måste göra saker för sin egen skull.
Det är så lustigt, för med den lilla kommer jag att tvingas ha den motsatta konversationen: det är viktigt att man NÅGON GÅNG IBLAND gör saker för ANDRA människor också lilla vän. 
 
Hon älskar Lotta på Bråkmakargatan. Det gör jag med. 
 
 
Har precis klippt klart podden som jag och Nina samt Veckans Gäst spelade in igår. Det blir en härlig podcast! Kanske vår bästa hittills kan jag tycka! Gästen var sjukt duktig och jag och Nina är sjukt duktiga och roliga som vanligt. 
Ni MÅSTE fan lyssna imorrn när den kommer ut. 
 
PUSS PÅ ER

fulkultur

Det händer att jag funderar över min intelligens. Det är väldigt svårt att skriva om sin egen intelligens utan att det blir helt tokigt och man låter som Björn Ranelid. Men nu får ni ta att jag eventuellt låter lite som Björn Ranelid då. 
 
Det händer att jag funderar över min intelligens och undrar hur den kunde uppstå. Jag menar INTE att jag är OVANLIGT intelligent. Men med tanke på att
1. Jag kommer på landigaste landet
2. Har totalt outbildade föräldrar
3. Bara har gymnasiekompetens
 
så kan jag tycka att det är ett under att jag faktiskt ändå fick just "ovanligt intellgent" på alla jävla intelligenstest jag satt och gjorde under en period då jag funderade mycket kring min egen intelligens. 
Jag tror att min intelligens är högst normal. Men jag kan ändå tycka att till och med DET är konstigt med tanke på mina förutsättningar. 
 
Den senaste tanken jag är inne på är följande:
1. Kulturen
2. Politiken
 
Jag kommer från ett hem som, trots sin lågutbildning, är mycket kulturellt intresserad och mycket intresserad av politik. 
Min mamma skriver revyer, ordnar konserter och är den som håller i trådarna i månget kulturevenemang på landsbygden här på Gotland. Vi var bland de första med cd-spelare hemma och det har liksom alltid skvalat musik någonstans i mitt hem. 
Ovanpå det var min pappa bonde och kring bönder är det mycket politik. Jag minns många kvällar i min barndom då socknens folk satt kring vårt stora köksbord och pratade politik. Ovanpå det var mamma mycket feministiskt/socialdemokratiskt engagerad i sin ungdom. 
Farsan var nog centerpartist, men ändå med det där sossehjärtat. Brann över orättvisor gjorde de båda två. 
 
Och jag tänker att båda de här intressena, kultur och politik ju ofta smittar av sig, blir intressen även hos avkommorna. Och via politik och kultur blir man allmänbildad. Intellektuell. Vare sig man vill det eller inte. 
 
Jag tänker även att kultur och politik inte ligger särskilt långt ifrån varandra. Båda sakerna är någonting som får en att, eller som KRÄVER ATT man brinner. 
Jag har aldrig förstått mig på folk som inte lyssnar på musik. Inte heller på människor som kan ha musik på i bakgrunden då de typ pluggar, jobbar eller dylikt. Som liksom kan koppla bort musiken. Det kan inte jag. När jag lyssnar på musik kan jag mest bara göra det. Eventuellt utföra fysiska sysslor samtidigt. Men ingenting som kräver hjärnkraft. Och det beror på att musiken äter mig. Jag MÅSTE lyssna aktivit. Måste dras in i den. Kan inte sitta still. Måste bli ett med den på ett jättetöntigt vis. 
Jag använder mig av musik också. För att framhäva känslolägen. För att peppa mig. För att hitta tröst. Jag kan må så jävla skit och illa, tills jag sätter på Call your girlfriend. 
Jag kan bara lyssna på Broder Daniel när jag mår dåligt. När jag känner mig svart. Dels för att det alltid har varit så och för att jag därmed har så många minnen kring musiken som är uteslutande svarta. Så såfort jag hör Broder Daniel så blir jag svart. På ett fint sätt. Tröstande sätt. 
Att jag sjunger i kör nu är ingen slump. Det är rent själavårdande. Satan i helvete vad jag mår bra när jag
1. Får fokusera helt på musiken och glömma allting annat
2. Får höra min röst tillsammans med massa andra röster. Magin! Magin som uppstår!
 
Min mamma brukar prata om "fulkultur". Hänvisar till det hon gör som "fulkultur". Och så är det ju också. Det hon sysslar med är arbetarkultur. Arbetarklassens kultur. Och hon får aldrig kulturpriset. Kulturpriset går bara till de som gör stora, sponsrade uppsättningar inne i Visby. Bara till de som gör föreställningar vilka ses av de lite finare från innerstan. 
Till mammas kulturgrejer kommer bönderna. Åker från Fårö ända ner till södra ön för att se hennes revyer. I pausen får man kaffi och kakor från Bagarns på Hemse. Man sitter på hårda pinnstolar i en gammal (men nyrenoverad) bygdegård och ser på amatörer från bygden som tokar sig på scenen. 
Det är typ det bästa jag vet. Och jag är uppvuxen med det. Har det i hela blodet. 
Men fulkultur är det.
 
Jag tänker att förr, när klasserna var mer framträdande, så hade varje klass sin egen form av kultur. Arbetarklassen gjorde revyer i bygdegårdarna, medelklassen satte upp musikaler på de lite större scenerna och överklassen lyssnade på symfoniorkestrar i ruinerna med fantastiska klanger. 
Jag tror att det där har ändrats nu. Mamma är inte arbetarklass längre. Knappt bönderna heller.
Nu är arbetarklassen arbetslösa. Sjukskrivna. Sitter i lägenheter på Gråbo (miljonprojektsbygge i Visby fullt med asbest). Och de har inte kultur på samma sätt som den "gamla tidens" arbetarklass alltid haft kultur. De har inte dragspelsmusik och bygdegårdar. De har varken råd eller tid med kultur. 
Kultur har på något sätt i allra högsta grad blivit en klassfråga. 
 
Jag är iaf jävligt glad att jag har fått växa upp med fulkulturen. Som senare utvecklades till en fin passion för popmusik. Och jag är glad att mina arbetare till föräldrar hade kraft och engagemang till att bry sig om politik. 
Det gör att jag inte behöver känna ett fasligt stor bildningskomplex ännu iaf. Jag klarar mig bra på det jag har än så länge så att säga. Men det lär nog komma en dag då det blir dags att fördjupa mig lite. Typ när jag är 45 och inte fullt så rastlös längre kanske. Vi får se. 
 
 Förfinad fulkutur
 
Fulkultur gjord av mina kusiner 
 
Gotländsk fulkultur när den är som bäst

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0