om hur man bygger sig själv

 Vissa inspireras ju av andra. Jag inspireras visst av mig själv. Har suttit och läst i några gamla bloggar 
 
(tex: Mjukobloggen och den här där användnamn är:bigmama och lösen: korven)
 
och blev då sugen på att blogga.
Jag var så himla bra på att blogga förut. Rolig, bitsk och skrev ofta. Nu går det utför. 
 
På senaste har jag tänkt på att människor nog är himlas olika när det kommer till det där med inspiration. Inspiration till hur man bygger sig själv som människa. 
Det finns ju människor som inspireras av andras positiva egenskaper. Som tänker "så vill jag också vara" och så jobbar man för att nå dit. Man jobbar för att förbättras. 
 
Dock inte jag. För jag är tvärtom. Jag bygger mig själv utefter hur jag INTE vill vara. Lite svårt att förklara kanske, men tex: jag vill inte vara en sådan som twittrar konstant om jättetråkiga och ointressanta saker, typ exakt vad man gör minut för minut under dagen.
 
När man är en sådan person så tänker jag att man dels har ett stort ego, ett enormt bekräftelsebehov samt med all säkerhet irriterar många människor. Jag tänker att då mår man inte bra och så tänker jag på hur jag ska jobba med mig själv för att undvika att bli just då. 
Självklart analyserar jag varje grej först, för att eliminera eventuell ångest. Det KAN ju vara så att jag bara tror att jag inte vill bli sådan fast att jag innerst inne visst vill det, men har för dåligt självförtroende för att våga erkänna det. Det kan nämligen hända den bäste och då får man ju jobba på ett annat sätt.
Men just i det fallet har jag kommit fram till att så inte är fallet.
 
Inte heller vill jag bli en sådan som maniskt måste twittra jätteintressanta och roliga grejer, som Alex Schulman verkar vara. Sådär att varje tweet är jätteuttänkt för att verkligen locka så många retweets som möjligt och dessutom då med uttänkt baktanke att visa sig cool/rolig/whatever.
 
Så vill jag ju inte heller vara eftersom jag tänker att då har man nog hiskeligt dåligt självförtroende och ett kanske ännu extremare bekräftelsebehov. Och det känns ju inte sunt. Så så vill jag inte bli.
 
 
Mitt moderskap bygger lite mer på positiv inspiration än negativ. Visst finns det vissa saker som jag bestämt att jag ABSOLUT INTE vill göra/vara/we. Men oftast inspireras jag positivt. 
Igår på 4åringens kalas var en mamma här som jag inspirerats mycket av. Hon och hennes man är lite äldre än oss, kommer båda från ganska trasiga familjer och går verkligen IN för det här med barn. Har efterlängtade och planerade barn och sätter, verkligen, i allt de gör, barnen först. Eftersom vi är raka motsatsen, unga med oplanerade barn och livet lite mer hipp som happ så blir jag alltid lite blown away när jag träffar dem. Allting är så otroligt uträknat och planerat med barnens bästa främst. Allt från hus till åsikter och fritid och allt. Jag tycker mycket om det och inspireras mycket av dem. 
För så vill jag vara. 
Jag har skaffat barn för att jag ville ha barn. Barn har man inte så jävla länge för helt plötsligt är de vuxna. Under de få åren man har dem, då är det fan inte mycket begärt att göra allt för dem (och ändå försöka undvika curling förstås). Sedan kan jag förstås förfasas över människor som jobbar mycket, är borta mycket men ändå väljer att ha barnen på dagis när de får en vardag ledig och tänka att jag aldrig ska bli så heller. 
 
Jag tänker att mitt i övrigt negativa sätt att bygga mig själv utefter hur jag INTE vill vara, i grunden bygger på en viss optimism. För det är ju när jag ser det dåliga som jag tänker att så vill jag inte bli. När jag ser positiva saker så tänker jag inte "så vill jag bli", helt enkelt för att jag redan tycker att jag är så! :) 
Vad gäller barnen och föräldraskapet är mitt självförtroende inte alls lika högt och därför stöter jag ofta på föräldrar som jag ser har något som jag inte har och som jag själv vill ha. Men när det gäller mig själv händer det sällan. Jag hittar sällan luckor som behöver fyllas upp liksom. Och det borde väl i grunden tyda på en hyfsat bra självkänsla? 
 
Idag har jag bokat operation för mitt nageltrång som det forsat var ur konstant sedan november. Det känns mycket modigt eftersom den operationen tydligen ska vara ganska smärtsam. Jag har gjort en annan modig grej också idag, som ni får veta om sen. 
 
Är trött och hängig idag eftersom jag drabbades av plötsligt nattugglebehov och satt uppe till två inatt. Det händer fan inte ofta nu för tiden. 
 
Tror att vår 6åring är på väg in i någon form av 6årskris/utvecklingsfas vid 6 års ålder. Är det någon som upplevt det här med 6årskris/utvecklingsfas runt 6 år ålder? Kan någon dela med sig?
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0