brunheten

Har gått och tänkt och tänkt på det här med min motvilja för Twitter och i vissa fall Facebook. Instagram har jag inte och det är nog tur det.

Varje gång jag pratar med Nina om det här så anklagar hon mig för att vara styrd av jantelagen. Menar att min motvilja för Twitter och andra sociala medier har att göra med att jag tycker folk är töntiga som "tror att de är något" osv.
Jag älskar att ha en vän som man kan ha såna diskussioner med. Få av mina vänner har nog utvecklat mig så mycket som Nina, eftersom hon är den enda som vågar ifrågasätta och utmana min hjärna.

Alla är ju styrda av jantelagen och på många sätt är jag det, vilket jag är medveten om.
Men efter mycket tänkande hit och dit har jag nu kommit fram till att mina komplicerade känslor inför Twitter främst, beror på något annat.

Eftersom typ alla har Twitter är det ju svårt att skriva om det utan att låta dryg och skriva folk på näsan.
Därför ska jag nu för säkerhets skull skriva att detta alltså är MINA KÄNSLOR inför det hela. Inte därmed sagt att det ÄR så.

Jag blir liksom nedstämd varje gång jag loggar in på Twitter och även i vissa fall Facebook.

Jag blir nedstämd av den nyblivna singelpappan som lägger upp bilder hela tiden, på precis allting han gör. Allting han gör gör han ensam och inget filter i världen kan dölja det. Jag mår så jävla dåligt av hans ensamhet och hans desperata rop efter någon som kan lindra den ensamheten åt honom.

Jag mår dåligt av det orimliga bekräftelsebehov som inte heller kan döljas bakom vissas tweets. Alternativt jävligt stora egon, men bekräftelsebehoven är värre.

Jag mår dåligt av hon som aldrig är glad på Facebook. Alltid sur, missnöjd över något, ensam hon också.

Jag mår dåligt över de som är med hela tiden. Vart man än tittar så är hen där. För det vittnar om barn som inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Det vittnar om ett nästan maniskt begär efter att alltid vara med, synas och VÄXA.

Jag mår dåligt av folks smörande för varandra på Twitter. Och jag mår dåligt av för mycket PKighet. Jag mår dåligt av klumpighet också.
Men när LD kritiserar Blondinbella och sedan blir kritiserad för att ha kritiserat och jag känner ett behov av att kritisera de som kritiserat LD för att hon kritiserat BB, då mår jag dåligt. Orkar inte mer. Och inte på ett drygt, oooo ooooorka! sätt utan på ett helt uppriktigt jag orkar inte.

Ibland när man kliver in på Twitter och Facebook så känns det som att man kliver in bland massa nakna människor. Här sitter vi så långt ifrån varann med feta datorer emellan oss och jag slungas RAKT IN i deras själar. Jag tvingas ta del av sådant jag inte VILL ta del av, eller, inte ORKAR ta del av. För jag vet inte vad jag ska göra.

Efter varje gång jag som själv dragit in i något, kanske skrivit en tweet som retweetats av LD eller skrivit en roligt inlägg på FD som gillas av sjukt många eller som nu med Gotlandstrosorna och pillren, så känner jag mig smutsig.
Ja. Smutsig är rätt ord. Jag känner mig smutsig för att jag dragits med i något som jag faktiskt på inga sätt vill vara en del av. Just för att jag inte orkar.
Varje gång jag blir regelbunden i bloggen så ökar antalet läsare. Jag rycks med. Blir besatt. Måste skriva varje dag. Måste vara bra. Måste växa VÄXA VÄXA! Och sen ba så orkar jag inte mer. Och måste göra uppehåll några veckor. Så att de där nya rinner av och bara de trogna stannar kvar.
Jag hatar mig själv när jag blir sån där. Som sitter och kollar efter kommentarer och antal besökare. Som kollar Twitter hela tiden i rädsla att MISSA något. Missa något att KUNNA göra sig hörd över. Missa en CHANS!
Och så kommer helgen och hela Internet saktar av och till och med de mest besatta håller emot lite och jag stänger ner helt och på måndagen vill jag inte öppna datorn igen. Jag orkar inte.

Jag mår liksom inte bra av det där. Jag mår dåligt. Det sättet JAG upplever sociala medier får mig att må dåligt.

Det som ändå drar mig tillbaka till datorn hela tiden, det är ju lusten att skriva. Det kan vara ilska, eller lusten att förändra också. Men oftast är det bara Lusten Att Skriva.
Jag skulle DÖ om jag inte fick skriva.
För mig är Orden viktigare än något annat och där skiljer jag mig ju från de bloggare som drivs av lusten att förändra samhället. Jag har absolut det drivet också, men det är inte det främsta. Mitt främsta driv är att få skriva. Sätta ihop ord. Sätta ord på sådant som jag tänkt.
Och det är troligen också därför jag värnar om mina ord och dess sammansättning på ett helt annat sätt än tex Nina.

Blir ni ledsna när ni läser det här? Ni som använder Twitter, Instagram osv? Känner ni att jag drygar mig?

Jag och Nina brukar även prata om att vi definierar oss på olika sätt. Man kan definiera sig på ett positivt sätt, genom att inspireras av andra och tänka "så vill jag också vara/bli/göra/whatever". Eller så jobbar man som jag, lite mer on the dark side och definierar, eller SKAPAR, sig själv utefter hur man INTE vill bli.

När jag ser alla de där ledsamheterna på de sociala medierna så tänker ju jag "sådär vill jag inte bli". Det är inte lyckliga människor, de mår inte bra och därför är det osmart av mig att gå den vägen.
Och därför blir Twitter aldrig något för mig. För jag vet inte om nån jävla twittrare är lycklig.... De är i alla fall inte många. Eller så har jag bara ett jävligt dåligt föde..

Jonas Gardell är nog lycklig. Han ser Twitter som sitt jobb och med jämna mellanrum släpper han små böcker med sina bästa tweets och tjänar på så sätt pengar på sin Twitter. Han såg nog också det destruktiva och valde att försöka göra något bra av det. Och han kan ju göra det också, eftersom han har möjligheten och ett fett namn.

Det händer att jag mailar. De där ensamma människorna. Frågar om vi ska hitta på nått eller om jag kan göra något. Att jag förstått att det inte står rätt till.
Men de blir ju bara fler och fler. Och jag har ju mitt. Min själ att vårda.
Rollen som allas bästa vän och psykolog är en roll jag avsade mig för över tio år sedan därför att den åt upp mig.
Jag KAN INTE hålla på.