brunheten -

musiken

Här om dan sa min vän Nina så här till mig.

- Ja men så nu när jag såg Girls då fattade jag ju var det är du har fått det här med Robyn ifrån.

(I sista avsnittet (tror jag) av första säsongen av GIRLS spelas nämligen "dancing on my own" med Robyn och den säsongen såg jag redan i november 2012, alltså lite före alla som ser den nu på Svt)

FATTAR NI???!!!! FATTAR NI VAD HON SA TILL MIG??!!! Alla ni esteter, indienördar, rockdårar och övriga som nördälskat någon typ av musik eller valfri artist: FATTAR NI???!!!!!

Så då blev jag tvungen att hetsleta reda på gamla blogginlägg som jag skrivit om Robyn och SKICKA dem till Nina med små upprörda kommentarer av typen: OBS: KOLLA DATUMET!!

Nina förstod nog att hon var ute på halt vatten, ty hon valde att inte vidare kommentera det hela. Det gjorde hon klokt i. För sen gick jag, hela vägen till dagis och funderade på ett blogginlägg där jag skulle förklara hur MUSIK KAN VARA, för en person som aldrig haft ett särskilt stort musikintresse (vilket jag inte lägger någon värdering i, alla är vi intresserade av olika saker).

Nu inser jag förstås att det är omöjligt. Det är omöjligt att förklara hur man känner det när någon liksom ANTYDER att man börjat tycka om en viss musik för att, tex, vara cool. Att man gått runt och fejkälskat. När man i själva verket älskat så innerligt. Och har så mycket känslor kring en viss musik.

Jag tänker att ni får försöka höra efter själva.

När man hör den här låten, tex. Kan ni inte då liksom SE mig framför er? Jag är arton år. Det är vår. Har precis fått börja gå på krogen. Himlen är rosa varje kväll. Jag har världens bästa kompisar. Vi är så jävla galna och vilda och har så himla kul. Det är massor av killar och kärlek och förvecklingar och små draman så gott som dagligen. Livet är så jävla sweet och jag är arton, liksom. Kan ni se det framför er när ni hör den?

Och här är jag sexton. Och sjutton. Arton. Nitton. Tjugo. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. Varje jävla år hittar man någon anledning att lyssna på den.

BD upptäckte jag som många andra när Fucking Åmål kom. De RIKTIGA BDfansen hade såklart älskar BD i flera år innan det.

Men den här låten hörde jag för första gången när jag var 16 år och min första STORA och RIKTIGA kärlek skulle lämna mig ett år i USA. Fattar ni hur bra den här låten passar då? Han var dessutom äldre än mig och vi trodde på allvar att vi aldrig mer skulle ses. FY FAN vad jag har gråtit till den här sången. Inte bara då utan många många många gånger efter det. Nu för tiden börjar jag grina i ren nostalgi. För att alla känslorna kommer tillbaka. Varenda liten sextonårskänsla. Varenda liten sextonårstår.

Jag såg BD´s "sista" konsert på Hultsfred när jag var typ 20. Att de skulle göra reunion ganska snart igen visste vi ju inte då. Där stod jag i folksamlingen med en kille som jag precis hittat då (och som blev kvar i flera år sen) och bara tokgrinade rakt ut när Henrik Berggren sjöng den här låten som sista låt, helt aukustiskt. GUUUUUD va sorgligt.

OOooooh. Ännu lite sorgligt. Ser ni mig? Jag är 22 år och det är typ 9 månader sedan jag födde mitt första barn. Sitter helt fredligt i vårt lilla kontor i radhuset och lyssnar helt fredligt på musik. Så kommer den här låten och jag börjar grina rakt ut. Jag inser att den här låten hade min expojkvän lika gärna kunnat skriva till mig. Om oss. Sen grinar jag varje gång jag hör låten i flera månader. Bearbetar allting. Lite i efterskott.

Men jag tycker ännu att det här dels är en av Håkans allra bästa låtar och att det här är en av de allra sorgligaste låtar jag någonsin hört. Den kommer aldrig att lämna mig den här sången. Hör ni det också? Eller vad hör ni i den här låten?

Jag har precis tagit studenten och drar till Sthlm med mina bästa vänner. Vi flyttar in i en lägenhet i Hökarängen och ja. Det är high life kan man säga. Robyn släpper den här skivan den våren. Be mine spelas sönder på varje radiostation. Men den är den här som vi pumpar hårdast i kollektivet. Morgon och kväll. Pumpar vi oss med lite kvinnokraft.

Det var en härlig, men samtidigt jävligt förvirrad och jobbig tid i livet när vi alla precis skulle till att starta våra liv. Jag MÅSTE komma ihåg att den VÄRSTA KRISEN för en ungdom mycket väl kan uppstå när skolan tar slut. När livet ska börja. När man måste göra allt själv. Den här låten påminner mig om det.

Sen började jag på Kvinnofolkhögskolan och där pumpade vi också den här. Särskilt minns jag 8 mars och den här låten.

Oj! Men där kommer ju jag och Sara springande! Vi hör introt till den här låten från scenen på långt håll och vi får bråttom. Vi springer och de gulliga killarna från Alingsås som vi precis hittat springer bakom oss. Saras hår flyger bakom henne och vi skrattar där vi springer. Vi kånkar på en skitstor banderoll som vi ska hålla i.

Marit skrev ett kapitel i Fittstim och släppte även däromkring sin debutcd solo, utan sitt tidigare band Candysuck. Vad vi älskade Marit. Tillsammans med Håkan, Kent och de andra kungarna i början av 2000talet så var hon ohotad regerande drottning. Jag har sett henne flera gånger, men den här gången minns jag mest.

Det var fullt framför scenen, men vi hittade en stor stor lerpöl som ingen ville stå i. Så ställde vi oss mitt i den, vecklade upp vår banderoll och stod där och sjöng och grinade lite också framför Marit.

Den här låten är också så himla mycket min Ungdom. Soundtracket till min ungdom kan man säga. Men det hör ni väl själva?

Vilka låtar har ni? Vilka låtar berättar om era liv? Vilka låtar har ni älskat sönder? Spelat på repeat om och om igen tills ni gråtit klart? Vad lyssnar ni på nu? Vad lyssnade ni på då?

Dela med er!

2013-03-07 @ 00:16:00 Mig blir du snart kär i Permalink

Kommentarer

Postat av: Anna

´Jag är äldre än du, typ fem år äldre. Jag är en sån som lyssnade på Broder Daniel före Fucking Åmål. Första skivan var min partyskiva på gymnasiet. Luke Skywalker är så galet bra. Andra skivan gråter jag fortfarande när jag hör. Så mycket ledsen obesvarad tonårskärlek och ångest är den förknippad med. Tredje skivan var gladare men fortfarande bra. Jag såg dem också på Hultsfred fast -99. Och på den krogen i hemstaden som vi var på varje helg från 17-21 år. Jag blev så dyngsur av svett under konserten att jag slet av mig min klänning utanför krogen och fick låna min bästa barndomsväns tischa med nåt grindcoreband på. Han är lång och jag kort så den täckte min rumpa någorlunda. Sen gick vi hem och åt potatismos gjort på pulver.Fantastiskt.

I övrigt delar jag inte alls din musiksmak. DEn enda Robynlåt jag har gillat är Electric och de andra tycker jag är riktigt kassa. Jag tyckte att Håkan var en svikare som startade solokarriär. Han skulle spela i Broder Daniel och i Honey is cool.

Mina andra musikhjältar är argsinta kvinnor. X-ray spex, Au-Pairs, Bikini Kill, Candysuck mfl. Och det finns inget som gör mig så glad som gammal svensk punk. Sån som spelades in när jag var nyfödd typ.

Jag hatar alla gamla gubbsångare, både svenska och utländska (typ Bob Dylan, Orup, Strömstedt, Winnerbäck osv) utom Leonard Cohen. HOnom älskar jag istället. Så mycket att vi hade en av hans låtar som bröllopsvals. Och båda gångerna jag fött barn har jag lyssnat på honom. Min Cohen-kärlek beror på att han är min pappas absoluta favoritartist så jag har vuxit upp med honom. Blev sur för ett par år sedan när alla i Idol och liknande gjorde versioner av hans Hallelujah. Kändes som att de snodde min låt.

Och sist men inte minst av mina kärlekar kommer tung synthmusik och en del elektronisk punk. Atari Teenage Riot är de bästa! Båda jag och han som jag är gift med nu älskar dem. Såg dem live en gång på Hultsfred och det är min bästa konsert någonsin. Jag och maken höll dessutom på att bli ihop den sommaren så allt är magiskt från den tiden.

2013-03-07 @ 10:42:04

Postat av: Michis

Åååh när jag har tid och ork måste jag göra ett liknande inlägg med min tonårsmusik!

2013-03-07 @ 22:11:48
URL: http://michaeala.blogg.se

Postat av: Therese

Herregud. Jag kan inte svara på det här i en kommentar. Det är liksom för stort, de där låtarna som har slagit sönder mig och de som alltid har gett mig kraft. Låtar som sjunger om tonårstid och ett samhälle alldeles för litet för mig.

När du skriver om musik känns det som att jag känner dig. Jag har varit där i de där känslorna, skrattat och dansat med mina vänner till de där låtarna och det känns nästan läskigt att läsa ibland.

Tänkte sno den här grejen och göra på min blogg!

Tack för att du skriver. <3

2013-03-10 @ 01:45:12
URL: http://furypi.wordpress.com

Postat av: Michis

Nu fick jag ork! Har länkat dig i slutet av inlägget så mina noll läsare ser var jag fått inspirationen ifrån!

Svar: :-) känns som att vi är lite lika i åldern? På mellanstadiet lyssnade jag också på de här låtarna då de kom. Hanson alltså! Yes! Jag tyckte oxå Taylor var finast fast jag var gråhetero redan då.. Fint inlägg! Ska lyssna igenom alla låtar ikväll!

jenny persson

2013-03-27 @ 09:15:23
URL: http://michaeala.blogg.se

Postat av: Michis svarar

Jag är född 82 =)

2013-03-28 @ 21:56:32

Trackback

brunheten

Nobody puts baby in a corner

musiken