brunheten

Har varit i Okontakt med min dator på senaste. 

Min mormor säger alltid så, så fort någon av hennes sex barn har problem i sina äktenskap/relationer:

 - De har hamnat i okontakt.

Sen sitter hon och gråter tills allting har blivit bra igen och då blir hon så hjärtans glad!

 

Jag och min dator har alltså varit i Okontakt på senaste, men nu börjar det bli bra igen. 

Jag har inte ens lagt ut länken till vår senaste pod märkte jag.

Här är den och i den här delen breder jag verkligen ut mig. Björn R kikar fram kan man säga! 

Vi pratar om vikten av att leka med sina barn, skalet som män tycks få runt 30årsåldern och massa annat. 

 

Här är förresten även min senaste krönika. Den blev bra tyckte jag. Det handlar alltså om gotlandstrafiken- båten alltså. Regeringen vill tydligen sänka pengarna som går till den, vilket innebär att båtarna måste gå långsammare och att priserna inte kommer att sänkas. Det är lite Red Alert över den grejen här på ön och förra veckan började kyrkklockor runt om på ön att ringa just för det syftet. Det tyckte jag var lustigt. Så jag skrev om det. Och det blev bra. 

 

Jag har två av mina egna krönikor på kylskåpet. Min krönikakollega Mats skrattade åt mig när jag avslöjade detta, men man är väl inte Björn Ranelid för ingenting!

Det är just helgens krönika som sitter där och även den här, som jag skrev förra året runt 8 mars. 

 

Idag har jag haft ungarna hemma. De är snoriga. Jag också. Snor och slem. Överallt. 

Vi har lekt med barbie, spelat Nintendo och inte så mycket mer faktiskt. Barbieleken var helt fantastisk och varade i två timmar. Den pratar vi också om i sjunde avsnittet av podden förresten, min förmåga att ännu leka med barbie som vore jag tio år. 

 

Maken sitter här bredvid nu och googlar resor till ett varmare land. Jag är måttligt intresserad. Vill gärna komma iväg, men samtidigt så skriker kommunisten inom mig. Det fullständigt VIDRIGA i att feta, bleka, rika människor åker till hotelkomplex i varma, fattiga länder och lyxar medan ortsbefolkningen jobbar 20 timmar om dygnet, skickar hem pengar till sina familjer och bor i små kyffen under arbetssäsongerna.... Satan vad äckligt det är. 

 

När jag var sjutton var vi i Turkiet (har vart där ohälsosamt många gånger). Min kompis var med och när jag nu ska försöka berätta om den turistorten för min man så kan jag inte säga mycket. Det var oftast mörkt när vi var ute så att säga. Vi levde på nätterna och sov på dagarna. 

Vi umgicks dock en hel del med ortbefolkningen... Och fick liksom uppleva den där krocken. 

Eftersom vi hade föräldrar med oss på resan var det inte tal om att ta med några killar upp på rummet. Blev vi k-sugna var det motellrum som gällde. Små unkna hotell uppe i stan, bakom turiststråken, där höll vi till. 

Den jobbiga situationen när man skulle betala för sig på morgonkvisten när man skulle gå hem till det fina hotellet och sova ut!! Vem skulle liksom betala!?? Jag, den bortskämda sjuttonåringen med fickorna fyllda av pengar från morsan, eller han, den hårt slitande servitören som jobbade minst 12 timmar per dag för skitsummor??? Dela lika? Och om jag betalar nu, är han då min hora?? 

Allt det där brottades min då sjuttonåriga hjärna med.

 

En rolig anekdot från den resan är "sista natten med gänget". Jag och kompisen hade i vanlig ordning spenderat natten på klubbar och sedan valfria motellrum. I gryningen kom vi hem till hotellet. Vi såg så söta ut som vi bara kunde och övertala killen i receptionen att inte knysta om vår sena/tidiga hemkomst för mamma. 

Sedan sprang vi lättade upp på vårt rum. YES! Mamma hade inte sett oss! Vi klarade oss än en gång! Nu skulle vi klä av oss och sova några timmar innan hemresan skulle påbörjas. 

Dum som jag var öppnade jag balkongdörren och gick ut där för att säga hejdå till utsikten eller liknande. 

 - Naj men är ni redan vakne! Va rolit då får vi sällskap på frukost´n idag da! hördes från balkongen bredvid och där stod min lilla mamma och rökte dagens första cigg. 

Så vi fick gå ner till frukosten, hålögda och jävliga. Killen i receptionen hälsade som överrenskommet med såg även lite skadeglad ut. 

 

För nått år sedan hittade jag liksom min "första turk" på Facebook! Honom träffade jag när jag var 14 och vi var i turkiet. Jättekära var vi och hade kontakt i många många år efter det. Men det var ändå väldigt många år sedan den kontakten upphört, som jag hittade honom på fejjan. Det känns så jäkla sjukt tycker jag, när hans statusuppdateringar flimmrar förbi. EN VECKA i mitt liv hängde jag med honom liksom. Och vi har ännu koll på varann...

 

Ja voine voine. Och jag tänker att det var TUR att jag var så vild och galen när jag var ung. Jag kanske kände på mig då, att jag skulle bli gravid vid 21 och få första barnet vid 22 och att mitt liv, ganska tidigt, skulle komma att handla om fredagsmys, bajsblöjor och utflykter i naturen. 

 

 

På senaste har jag tänkt en del på föräldraskap, kanske efter att jag och Nina pratade om det i senaste podden. Nina tycker inte att man som förälder ska känna pressen på sig att LEKA med barnen. Jag känner den pressen hela tiden och vårdar den, inte ömt kanske, men jag mår inte dåligt av den iaf. 

Jag menar att man bör leka med sina barn, ÅTMINSTONE om de tycker om det. Det är ju inte alla barn som älskar att leka med sina föräldrar. 

Men det gör mina barn, iaf den stora.

När hon får välja FRITT på vad vi ska göra när vi har ensamtid (också en sak jag tycker att föräldrar borde tänka mer på. Avsätta tid för vart och ett barn där man gör saker som BARNEN har bestämt/önskat) så väljer hon alltid LEKA, framför roligheter som bio, bad, bakning och dyl. LEKA är det hon vill så LEKA gör vi. Och då pratar vi alltså inte lite såna där "mammasitterhärochläsertidningensamtdigt"-lekar" utan LEKA med hull och hår. Jag har egna barbies, ordnar ett eget hem till dem, leker med dem ensam och ibland kommer hennes barbies över på fika. När vi inte fikar sitter vi bredvid varann och leker. Jag pratar högt, intrigerar och dramatiserar med de stackars oskyldiga dockorna, precis som när jag var tio. 

Ibland stannar mitt barn upp i sin lek, sitter still och bara lyssnar och ser på min lek. Då lägger jag in lite extra moral. :) 

Och jag tänker att hur skulle jag kunna neka henne detta? När detta är det Bästa hon vet. 

 

Jag tänker också att det är så kort tid. Så kort tid som hon vill leka med mig. Snart är den tiden över, det handlar om ett år till kanske. Redan på baletten i lördags sa hon åt mig att inte pussa och klappa henne inför de andra barnen. Efteråt förklarade hon att hon tyckte att det kändes lite pinsamt. Jag lovade naturligtvis att inte göra så igen men hulkade även såklart inombords: JAG ÄR EN PIHIHIHIHIHINSAM MAAAAMMAAAAA!!! Fatta vad GAMMAL jag är! Och fatta att min lilla unge, som jag burit och vaggat och älskat och pussat halv ihjäl, numera att det "känns lite pinsamt" när jag blir alltför närgången in public!!! UHUHUHUHUUUUUU. 

 

Samtidigt förstår jag och håller med Nina. Jag vill ju inte att andra föräldrar ska känna press på sig. Eller??

Är det dålig med press på föräldrar? Kan en förälder bli alltför bra?

Det handlar ju knappast om EKONOMI. Det är en sak att anklaga ensamstående mammor för att de har barnen på dagis för länge. Men LEK. Lek kan ju ALLA ge sina barn. Det kostar inte pengar. Man kan leka med vad som. Förra helgen lekte våra barn oavbrutet med varsin reflex... Helgen innan det var det varsin ouppblåst ballong som gällde.Det krävs ju inte så mycket så att säga. 

Och jag kan tänka att när det gäller föräldraskap- då ska inte prestige och föräldrars eventuella ångest spela någon roll- för där är barnen viktigast. Och om man som förälder får ångest av att läsa att jag leker med mina barn och tycker att fler borde göra det, så får man ju ångest för att det är något som bränns till. Kanske är det samvetet? 

 

Jag tänker mycket på hur Föräldraskapet har förändrats under årtioden som gått. När jag var bebis ställde man in barnvagnsinsatsen i baksätet bara, men bebisen i. Man rökte inomhus i sällskap med barn. Barn fick egna nycklar och sprang själva hem efter skolan och var ensamma hemma, trots att de var små så små. Barns status har verkligen ökat i samhället bara de senaste tjugo åren och barn får det bättre och bättre (iaf rent praktiskt)

Och jag tänker att det beror på det där samvetet, blandat med upplysning. Man har forskat i vad som gör barn illa respektive vad som gör att barn mår bra, fått resultat och så har barnens status ökat utefter det. 

 

Och de allra flesta är ju bra föräldrar, så är det verkligen. De allra flesta föräldrar jag känner är härliga föräldrar som med stor sannolikhet kommer att få barn som klarar sig bra. 

MEN. Det jag kan tycka är att det handlar väldigt mycket om FÖRÄLDRARNA i diskussionerna kring barnen. Feminismen och kvinnans frigörelse är nog en orsak till det. 

Man ska inte förlora sig i barnen, utan vara noga med att se till sig själv också. Man ska inte offra allt och det man hör allra mest: OM FÖRÄLDERN MÅR BRA SÅ MÅR BARNET OCKSÅ BRA och jag mår ju så bra av att jobba 40 timmar i veckan/what ever. 

Det jag även märker är föräldrars vilja att se sin egen skuld i saker och ting. 

"Mitt barn slår de andra barnen på dagis, men det beror nog på att hen är rädd för de andra killarna" eller "vårt barn bråkar varje kväll kring läggningen, men det beror nog på vanlig nattskräck". Ingenting beror på föräldrarna själva och GUD NÅDE DEN som antyder att det skulle göra det. 

 

Den grejen har jag jävligt svårt att förstå, eftersom jag anklagar mig själv i första hand ALLTID. Just nu bråkar tex vår lilla varje kväll inför läggningen. Vad beror det på? Jo! Och så väääääärldens längsta analys av våra (mitt och makens) röstlägen, beteenden och attityder kring läggningen. Kring våra sovrutiner. Vad kan vi ändra? Vad behöver vi göra? Så provar vi. Tyvärr har ingenting hjälpt. Ja men då inser vi att hon helt enkelt behöver lägga sig tidigare. Hon är övertrött. Eventuellt att vi ska återinföra vilan på dagis som vi tog bort för någon månad sedan. 

Förstår ni? Jag ser till mig själv/oss först. SEN, sist av allt, börjar jag undersöka faktorer som inte lägger direkt skuld på mig. 

 

Detta gör även att jag är EXTREMT medveten om sådant jag gör mindre bra som mamma. 

Jag är dramatisk och låter alla mina känslor gå ut över hela familjen

Jag har svårt att bemöta de sidor hos mina barn som jag känner igen från mig själv som barn och som jag upplevde som negativa (för mig själv, då)

Jag är ganska lat rent fysiskt. Ligger gärna ner när vi leker. Favoritleken är att jag är deras bebis då de tar hand om mig och jag är fullständigt hjälplös

Jag behandlar barnen olika utefter deras åldrar. Har högre förväntningar på den stora och lägre förväntningar på den lilla. Överser med mer när det gäller den lilla och är "hårdare" mot den stora

Jag lagar inte superbra mat åt deras små kroppar att nära sig på

osvosvosv

 

SOM TUR ÄR är jag medveten om dessa sidor och jobbar med dem. Men de flesta föräldrar jag känner verkar inte särskilt medvetna... VILL INTE vara medvetna, verkar det som. 

 

Stora delar av mitt föräldraskap bygger på mitt dåliga samvete, samt upplysning och inspiration. 

Petra Krantz Lindgren förser mig nästan dagligen med tänkvärda texter om barn. Jag får ALLTID ångest av texterna för skulle man göra allt som hon säger vore man nog den bästa och mest präktiga föräldern i världen. Men ångesten gör ju att jag tar TILL MIG. Jesper Juuhl fungerar likadant. Ren och skär ångest. Men jag tar till mig och blir bättre. Via andra föräldrar får jag inspiration. "Jaha, ni brukar ta varsitt barn och åka på varsitt badhus, vilken bra ide" eller "jaha du är inte så orolig när ditt barn klättrar högt upp på klippan, mhm, så ska jag nog också försöka vara". Upplysning får jag lite varstans ifrån, tex via Petra K L och Jesper, men även via vanliga  notiser från typ TT. "Jaha, det de allra flesta barn önskar sig allra mest, är mer tid med sina föräldrar" mhm, ja, men då gör vi alltså helt rätt när vi har barnen på dagis såhär lite, samt offrar fester, resor och övertid på jobbet för att vara med dem. 

 

En sak som stör mig, är att jag insett att jag blir en äldre mamma ju äldre jag blir. Detta stör mig katastrofalt mycket eftersom jag pläderat till unga föräldrars förmån i mången diskussion. DOCK ska tilläggas att bara för att JAG upplever det så stämmer det ju inte in på alla.

Men jag kan verkligen se hur mitt föräldrarkskap utvecklas ju äldre jag blir. Desto längre mina tankar löper. Desto mindre korttänkt jag blir. 

Jag ser även hur min dåvarande korttänkthet fick konsekvenser. 

Som att jag/vi lämnade vår 1.5åring hemma och åkte på semester i en vecka utomlands, utan henne. Trots att det gick bra (för henne, jag längtade mest bara hem) kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkat henne. Kanske har den resan något att göra med att hennes värsta skräck är att vi ska tappa bort henne, i affärer och dylikt. Kanske kommer hennes förmåga att anpassa sig, hålla tillbaka tårar och liksom "hålla ut" något med den resan att göra. 

Jag brukade amma henne till sömns och sedan lämna henne i sängen och lägga mig i en annan säng, i ett annat rum. Överhuvudtaget sov hon inte mycket tillsammans med oss som bebis, då vi var helt inne på att hon skulle sova själv. ÅNGEST på den. När hon var typ nästan ett år skulle vi lära henne att somna själv i sängen (innan dess hade vi vaggat henne till sömns i vår famn)  och ägnade 3 timmar av gallskrikande bredvid henne säng innan hon slutligen gav upp och la sig ner och somnade. ÅNGEST. 

Hur tänkte vi liksom???

Idag hade jag aldrig lämnat ett så litet barn hemma och rest ifrån det.Skulle inte ens göra det nu, när de är 4 och 6. (det beror ju även på att det är MINA barn som JAG känner. Andras barn känner deras föräldrar). Jag skulle ha låtit en bebis sova bredvid mig hela natten, alternativt i en "öppen" spjälsäng bredvid vår säng pga klämrisken och jag skulle ALDRIG ha tvingat att barn att somna själv om hen så tydligt markerade att hen inte ville det. 

Jag är äldre nu, helt enkelt. Eller så är det bara så att jag varit förälder längre. Kanske har det ändå allra mest med det att göra. Man blir bättre och bättre helt enkelt, oavsett vilken ålder man har när man startar. 

Se bara på Katrin Zytomierska som predikar om Anna Wahlgrens 5minutermetod som om hon vore Jesus. Det gör ONT i mig när jag läser det. Och då känner jag mer än någonsin att alla vi präktiga pekpinnemammor behövs för att visa på alternativ åtminstone. Kanske skapa lite ångest som leder till positiva förändringar i åtminstone någon familj. Positv ångest, helt enkelt. 

 

Och det bästa är att alla kan göra det. Alla kan leka med sina barn. Handikappade, invandrare, män, kvinnor, fattiga och rika. Det kostar ingenting, det skadar ingen. Det är bara positivt. YES! Björn Ranelid goes präktomorsa: LEK MED BARNEN!!!! HERRRRRRREGUUUUUUD! LEK MED ERA BARN!!!

 

 

Apan satt i granen- Anna skrev idag lite om SEX. Dagens fråga på Allt för föräldrar var även "är du nöjd med ditt sexliv". Det var fler som var missnöjda än nöjda. Och om detta måste jag också skriva.

 

Jag FATTAR INTE vad det är med folk faktiskt! 

Det jag inte fattar mest av allt är: PRATAR INTE FOLK MED VARANN???!!!

Jag tror att den allra viktigaste vägen till ett långt och lyckligt samliv är att man kan PRATA OM samlivet. 

Gärna om allting.

 - Nej jag är inte så sugen idag för det kliar i min fitta förstår du.

 - Nej jag har inte haft så mycket lust på senaste för jag ligger mest och har ångest över jobbet om kvällarna.

 - Lite högre upp

 - Lite längre ner

OSV OSV OSV. Allting. 

Jag tycker att man bör kunna prata om:

1. Hur man vill ha det. Man får gärna VISA också.

2. Lusten. När kommer den? När kommer den inte? Hur känns den osv? Hur känns det när man/den andre inte har lust osv.

3. Osäkerheter. Tycker hen att jag ser tjock ut i den här ställningen? Gillar hen när jag gör såhär med höfterna? Tycker hen att det är tråkigt nu? Osv. 

4. Nya ideér. Ska ni knulla på nått nytt ställe? Prova en ny ställning? Ha nått roligt tillbehör med? Osv osv 

 

Hur jävla svårt ska de va liksom??? Inte för att låta dryg, men jag fattar inte hur folk ska va ihop, VA GIFTA, utan att kunna PRATA om det typ mest grundläggande i en relation mellan två vuxna människor med sexualintresse! 

 

En annan JÄVLIGT viktig grej som jag tror behövs för att ha ett trevligt samliv är det här med den individuella sexualiteten. Jag har skrivit om det förut också. Personer som blir upprörda och tar det personligt när partnern ser på porr, eller bara om hen drar en runk. Personer som blir galna då partners fetish eller fantasi blir känd. Förolämpade. Besvikna. Arga.

Alltså. En JÄVLIGT grundläggande grej vad gäller en sexuell relation är att ACCEPTERA att DU inte är din partners HELA sexualitet. Du MÅSTE acceptera och respektera att din partner har en (förhoppningsvis) jävligt fin och mysig sexualitet där du faktiskt inte har att göra. Hens tankar, eventuella onani och fetisher (de hen inte delar med dig alltså) får du liksom bara acceptera (så länge det inte rör sig om otrohet och det är INTE otrohet att runka för sig själv lite då och då!) att de finns. 

Du ska istället vara glad åt att du får DELA din partners sexualitet. Fan vad fint det ändå är. Att få vara del av en annan människas sexualitet. Att få ta del av den. 

Men du får ju fatta att du aldrig kan vara din partners HELA sexualitet. 

 

Klarar man då av dessa två enkla steg så finns det bara en grej till som jag tycker och det är att det ska vara roligt att knulla. Kul liksom. Du ska känna lite så här att "oj vad roligt, ikväll blir det åka av" så att säga. Inte "ikväll får jag nog ställa upp för nu är det ju en hel månad sedan sist" eller "om jag inte ställer upp nu så är han säkert otrogen snart" eller "alla andra är ju så himla kåta och knullar tre gånger i veckan, nu måste jag också ta och göra det här". Nej. Man knullar så ofta man har lust. Sen om din partner tycker att det är för sällan så får hen väl luta sig tillbaka mot sin alldeles egen sexualitet ett tag då.

 

Ett annat tips är att man planerar knull. Man bestämmer sig på dagen "ikväll kan vi väl göra ett försök". Ja och sen på kvällen så gör man det. Även om man inte är supersugen innan så ger man sig själv och den andre en chans att bli det. Blir man det så kan man ju fortsätta men blir man det inte så ÄR DET liksom inte hela världen att säga "nej tyvärr, jag känner ingenting (inget analsex) vi får försöka en annan gång. Nu gosar vi!". 

 

Återigen: KOMMUNIKATION. Har man en god kommunikation kan man säga NEJ. Och älskar man varann så accepterar man det. Och LITAR man på varann så behöver ingen oro uppstå pga ett nej då och då. 

 

Så. Det var bästa tipsen från en som faktiskt tycker att det är Kul att Knulla. 

 

SE DENNA.  

 

 

"TA MIG, JAG ÄR SÅ SVULLEN!!" 

Här sitter jag nu bredvid en man som doftar som en hel sommaräng! 

Vi har varit på Spa. Eller han, rättare sagt. 

Jag gjorde det lite ovanliga och gav honom 1.ansiktsbehandling 2. massage i julklapp.

Det är folkhälsans fel. Folkhälsan som jag läste påuniversitetet förra året och som lärde mig att män har kortare livslängd än kvinnor, män tar sämre hand om sig osv osv i en oändlighet är män sämre än oss och därför dör de också tidigare.

Och eftersom jag har döden med mig vart jag går tittade jag på min man, såg hans stressade blick och tänkte "hjärtinfarkt" direkt. Så då bokade jag in honom. Sedan fick jag pengar till övernattningpå hotellet i anslutning till spa´t i julklapp av morsan och så passade vi på att utnyttja det nu på min birthday.

 

Fi satan vad härligt vi har haft det. Mest kanske våra jätteintressanta samtal. 

Vi läste tex i tidningen här om dagen att "medelsvensson- familjen" tydligen har en inkomst på ca 50 000 i månaden och utgifter på ca 35 000. Fi fan vad vi har gottat oss åt det hela helgen! 

Det är ju helt jävla sjukt! Bara den grejen att få in 50 000 i månaden! Ha ha ha, den summan känns helt jävla sinnessjuk för oss!!! Men det VÄRSTA- utgifter på 35 JÄVLA TUSEN I MÅNADEN! HERRRRRRRREGUUUUUUD som Björn R skulle säga! 

Trots att vi inte är i närheten av varken den inkomsten eller den utgiften så har vi det Bra. Det är det vi har gottat oss åt. Vi lever inte i lyx och flärd men vi har mat på bordet och är lyckliga. Trots att medelsvenssons utgifter är sjukt mycket mer än vad vi får in per månad! 

 

Så har vi suttit och gottat oss på vår LYXHELG. Då vi lagt (för oss) en massa pengar på ren lyx och flärd. Utan att skämmas för det. 

 

I fredags firade jag födelsedagen (28...FI FAN FI FAN FI FAN DÖDSÅNGEST!!!) med familjen och delar av släkten. Jag hade Vägrat bakning detta år för jag orkade inte. Den 1 mars fyller maken, stora den 22 mars och lilla den 6 april. Jag bakar liksom nonstop de veckorna. Så därför unnade jag mig en bakningsfri födelsedag till mig själv! 

Så igår blev jag väckt av barnens skönsång. Fick paket. Presentkort på en bok, en egenvävd minimatta av min stora(den bästa presenten!), en pusselmatta (??!!vi köpte ett 1000bitars pussel av det kungliga slottet till oss själva i julklapp nämligen och tänkte att det skulle bli vår nya hobby!) och så sa han att en Robyntshirt var påväg på posten. Okej. Mhm. Kul. Tack för pusselmattan älskling. Liksom.

Men sen när vi kom ner i köket och skulle äta frukost (cola light och bullar) stod där ett superstort paket som visade sig innehålla en annan sak jag hade önskat mig, men inte trott att jag skulle få. Nämligen ett promenad/löpband!

Nej, detta var ingen PIK från min man, jag lovar. Jag har faktiskt uttalat att jag önskar mig det. Inför årets planer tror jag det är en bra grej för mig att ha. Och så fick jag det!

Skitfult och skitstort är det naturligtvis och vi har egentligen inte alls plats för det. Men jaja. Nu har vi det. Barnen tyckte det var skitkul också.

Alla provade det och sen åkte vi och lämnade ungarna hos deras farmor och farfar innan vi brassade vidare till Fröjel Resort.

Där badade vi och bastade och käkade middag och gjorde lite gymnastiska övningar på rummet (..) och drack öl och jag rökte en cigg och maken var på behandlingar och jag lyssnade på podcasts under tiden och målade målarbok (för det älskar jag) och så pratade vi hela tiden. 

Fi satan i helvetes jävla skit vad jag är kär i honom. HAN ÄR MITT HJÄRTAS FRÖJD OCH GLÄDJE!!!!

 

Idag åkte vi hem. Har spelat spel med ungarna ikväll och sedan fick den yngsta ett raseriutbrott som varade ungefär resten av kvällen. 

Vi satt och såg på bilder från när hon var liten bebis och jag insåg då att hon har varit samma, argsinta, härliga person sedan den dagen hon föddes. Vi såg bilder på när hon skulle lära sig gå. Hon var sen med det. Och hon HATADE det. På bilderna TVINGAR hon sig fram med en gåvagn och skriker och gråter samtidigt. Jag minns det som igår. Det var ju inte som att vi tvingade henne. Men hon hade bestämt sig för att hon skulle gå, trots att hon HATADE DET och så gjorde hon det, skrikande och arggråtande. 

Ikväll blev hon sur över att återse bilderna från sin småbarnstid. Hon ville inte se bilder från när hon var liten.

 - JAG ÄR JU STOR NU!!!

Hon svär också, som en borstbindare. Satan och jävlar och så "jag blir förbannad på dig!". Senaste uttrycket är:

 - Men du är ju dyngsur på mig! Jag tycker inte om det! 

Min stora, älskade argbigga. 

I think she´s got it from me.

 

Imorrn blir det ovanligt tidig podcast inspelning med Nina och så ska jag ha hund också. Gå promenader. Och så ska vi leka med bästekompisarna efter förskolan. 

 

Och ja. Det känns helt okej att vara 28 år faktiskt. Eller nej. Där ljög jag. Fy fan vad det känns förjävligt att ytterligare ett år har gått och att jag snart är 30 och blir mer och mer 30åringslik och att döden hela tiden naffsar mig i hasar känns det som och att min hypokondri snart inte vet några gränser.

Men jag kan ju stå ut. Tack vare mitt hjärtas fröjd och de där små arga barnen som är mina. Och bästekompisar, podcastande och hundpromenader och dagar som blir ljusare och ljusare nu. Jag håller mig vid liv helt enkelt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är på så många sätt så fruktansvärt okvinnlig. Kanske är det därför jag så väldigt länge också har känt mig inte riktigt som "alla andra".... Det går jag runt och tänker.

 

Förutom att jag rent fysiskt påminner mycket om En Man (grov benstomme, storväxt, grov, små bröst, breda axlar osv) börjar det kännas lite konstigt att jag i princip alltid identifierar mig med mina vänninors män. 

 - Min man kan bli så himla arg...

 - Min man har verkligen inget tålamod..

 - Min man vill knulla jämt...

 - Min man är så himla dominant..

 - Min man tycker på allvar att han är bäst på allt...

 - Min man tycks oförmögen att ändra på sig..

 

Ja men hello. 

 

Jag funderar på om det kan vara så att jag har fått en väldigt könsneutral uppfostran fast jag inte har fattat det själv...?? Jag var snaggad när jag var liten. Var aldrig någon söt prinsessa. Ville inte? Fick inte? Skit samma. Någon söt prinsessa var jag inte. Stor var jag redan då. Klädd i pojkiga kläder och snaggad skalle. Fatta det bemötandet jag måste ha fått! Hej lilla pojkflickan, är du tuff idag?!!

 

Ja. Det är jag. Jag är argsint, dominant, har dåligt tålamod, har ett oförskämt stort ego och svårigheter att förändra mig själv. 

 

I princip alla kvinnor jag känner "jobbar med sig själva". Strävar efter att utvecklas och hela tiden förbättras. "Bli bättre på". Analyserar och brottas med sig själva. Vill uppnå någon slags perfektion, både vad gäller utseende, syn på livet, barnuppfostran, personlighet osv osv i en oändlighet. 

Och ja ba "förlåt dig själv" (det är INTE en tillfällighet att den dikten är skriven av en man..)

 

Jag förlåter mig själv hela tiden. Jag kompromissar inte särskilt mycket alls. Jag accepterar. Ja jag är lite väl uppblåst och ego. Ja jag har dåliga sidor. Men vad fan!! Ingen är perfekt. 

Jag har upptäckt att de gånger i livet då jag verkligen blir som allra mest uppgiven och rent ut sagt SORGSEN är när jag 

1. Inte får göra som jag vill

2. Inte får vara som jag vill

 

När jag märker att andra vill förändra antingen mig eller mitt liv utan att jag själv har fått bestämma över den saken, så blir jag förtvivlad. 

Kanske är det därför jag är rekordsvår att vara tillsammans/gift/ha en kärleksrelation med... Det där med att upptäcka att man BEHÖVER förändra sig/livet för någon annans skull- fi fan. 

Min man var dock tydligen värt det. Jag har sakta, sakta kompromissat ihop mig (precis som han såklart har gjort) till någonting som funkar. MEN. Botten i vårt äktenskap är och kommer alltid vara meningen "jag älskar dig just så som du är". 

 

När jag hetsäter och går upp fem kilo. När jag går på knäna i depression. När jag väger 95 kilo och snart ska föda barn. När jag släpper ut Björn Ranelid/Marcus Birro i mig och vältrar mig i självgodhet. När jag ligger hopkrupen i en liten pöl på golvet och storgrinar. När jag är som allra fulast och svagast och äckligast. Så älskar han mig just så som jag är. Men hull och hår. 

Det har varit ett krav och ett villkor från min sida. Och det man ger får man tillbaka. 

 Jag är osäker på om det finns så många människor som skulle klara av det. Kanske är han verkligen min Person.

 

Min självgodhet och förmåga att förlåta mig själv är definitivt ett manligt drag, svår att finna bland kvinnor. Ändå är jag typiskt kvinnlig på det sättet att det kan gräma mig att toaletten är ostädad när vi får besök osv. Men jag menar det rent personliga. På det rent personliga, identitetssättet, är jag otroligt bra på att förlåta mig själv. Vilket leder till att jag rör mig på ett ganska manligt sätt i övriga samhället. Jag tar mycket plats. Både till kropp och till sätt. Jag kan tycka att jag har ett självklart sätt att dominera samtal och tillställningar som också känns typiskt manligt. Jag dominerar och tar plats och visar sedan ingen skuld eller skam över den självklara platsen jag tagit. Jag ber inte om ursäkt för den så att säga. 

Jag har heller inga problem med att klappa mig själv på ryggen och säga bra gjort. Inga problem med att begära min del.

Det som dock skiljer mig från de flesta män är den klassiskt kvinnliga grejen att visa styrka genom att våga visa svaghet, vilket en mycket vis kvinna vid namn Maja uppmärksammade mig på häromkvällen. 

Jag erkänner och visar gärna mina svagheter och gör dem på så sätt till mina styrkor.

Det är bara det att jag heller inte har några problem med att vara starkstark- alltså, att visa styrka genom att vara just stark. Som männen. 

 

Jag fyller 28 år om en vecka. Förra året var krisen så fullkomligt total. Mellan 26 och 27 hade jag min värsta ålders/livskris hittills lätt. Den eskalerade i höstas och försvann sedan. Jag är Till Freds med mina 28 år.

Nu kommer könskrisen istället, såhär på ålderns höst!!

 

Satt precis och försökte föreställa mig hur det skulle kännas att ha en penis.. Skulle det vara något för mig och så vidare. Kanske skulle mitt liv vara så mycket enklare då. Om jag bara hade en penis att gå och dra i om dagarna. 

Vad lustigt det skulle vara om man man kom på sig själv med att vara transexuell såhär i livets mitt (okej, lite åldersångest hörs visst ändå mellan raderna va? )!! UNDRAR om min man skulle älska mig då också... JUST SÅ SOM JAG ÄR, var det ju!!!

 

Nej ärligt. Jag gillar att vara kvinna. Men kanske skulle det vara lite lättare för mig i livet om jag VORE lite mer som en kvinna också.. 

 

 

 

 

 

 

2012.

Jag har snöat lite på det här med att sammanfatta... Jag är ju en ständig nostalgisker, ser aldrig framåt, men däremot ständigt bakåt (och jag tror inte att det är nått dåligt med det, utan bara ett tecken på att man är en analyserande person! så det så!!). Och nu måste jag fortsätta tänka på mitt 2012. Ett speciellt år, känns det som.

 

Årets mest magiska stund: den natten när Russin plötsligt hoppade upp på fönsterrutan och återvände till våra liv. Det låter ju jättetöntigt. En katt liksom. Men han är vår guldklimp. Sonen vi aldrig fick. 

Han stack när honkatten födde fem ungar i juni. Och kom aldrig tillbaka. Vi letade, ropade, la lappar i brevlådor, hade kontakt med katthemmet. Men ingenting. 

Och så bara kom han tillbaka! Satt på sin vanliga plats på fönsterbrädan och skrek en natt kring 01snåret. Vi lyfte in honom. Kramade. Gosade. Skrattade. Grät lite. Han var så kelig. Låg i Davids famn och spann så högt så högt. Vi matade honom och han åt som om han aldrig sett mat förut. Vi gav honom korv. Tre kokkorvar åt han, den galningen. Han var inte utmärglad eller ovårdad. Hade lite pinnar och löv i pälsen, som om han gått långt. Vi gissar på att han har bott någonannanstans, ganska långt bort. Och sedan gått hem när han kände att det var dags. Ca en vecka efter att kattungarna hade flyttat! 

En kattunge hade vi kvar. Han tog henne till sig direkt. Hennes mamma var väldigt avig mot henne efter att de andra ungarna hade flyttat. Fräste och slog efter kattungen. Då ryckte Russin in. Tvättade, busade med och vaktade. 

Nu är det harmoni i kattflocken igen. Alla tre är kompisar. Russin har lagt på sig vintervikt och väger 7 kilo för tillfället. Han är vår snällaste katt. Gud, jag blir rörd bara jag tänker på den där natten då han kom tillbaka! 

 

Årets konsert: Har väl inte vart så många direkt... Men vi såg ju Coldplay i höstas, jag och min man. Fick köpa biljetter av en gammal kompis. Stack iväg bara kort från torsdagseftermiddan till fredagförmiddag. 

Jag hade precis blivit sjukskriven för depression och mådde så himla kasst. Ändå var det skönt för oss alla att jag hade blivit det. Jag var så skör då, de där månaderna och min man fick vara stark för oss båda två. Och det var han som vanligt. Han är verkligen bra på det där med äktenskap, min man, för när det var nöd, så bar han oss båda. Och barnen och hela familjegrejen. Tog han hand om. Jag satt mest och klappade på vår kattunge och glodde in i väggen. Och det lät han mig göra, tills jag blev mig själv igen.

Konserten med Coldplay satt så fint just då. Den var så magisk med alla lamporna, min man var så fin och snäll och jag tror att vi båda kände att det skulle ordna sig allting, den kvällen. 

 

Årets misslyckande: jag hoppade av skolan. Det gick bra för mig i skolan, det var inte det. Men jag är som jag är. Just det där, att jag är som jag är och ångesten över det, var även orsaken till depressionen jag drog på mig. 

Årets misslyckande, ledde ändå till något bra. Jag fick ta tag i det där, om min person och jag blev tvungen att inse att jag faktiskt bara ÄR såhär, som jag är. Och det GÖR INGENTING. Jag är bra ändå. Just så som jag är. 

Jonas Gardells dikt "förlåt dig själv" förklarar så bra ungefär det som jag gick igenom då. Jag fick förlåta mig själv. Och nu måste jag börja fundera kring hur jag kan vara just såhär som jag är utan att må dåligt. Hur jag kan forma mitt liv utefter min person. Så det är väl ungefär vad jag håller på och gör nu. 

 

Årets gräl: Mitt gräl med Nina förra våren. Oerhört hjärtslitande. Grälet med gynekologen var också lite jobbigt, särskilt eftersom jag blivit så sugen på fler barn nu på senaste... Gotland är ju ganska litet... Båda grälen var dock nödvändiga och det ena ledde i alla fall till något gott, nämligen:

 

Året mod: podcasten jag startat tillsamman med Nina. Jävlar vad länge jag gick och funderade på det. Vände och vred hit och dit på det. Innan jag kom fram till att det bästa jag kan göra är att ha en podcast med Nina. Och nu har vi det. Gotlandstrosorna. 

 

Årets roligaste: Hobbysarna som jag börjat med detta år. Först springandet, som satt igång när depressionen satt som värst.Jävlar vad jag sprang. Som en jagad. Direkt efter nyår ska jag ta upp det igen, för nu är nästan all snö borta. Jag tyckte ju om det! Och så kören som jag börjat in. Bästa rockkören. Att få förlora sig så, i bara sång, i några timmar! Fan vad jag har saknat det. Och jag undrar om det finns någonting som är så mjukt och bra för själen. Både körsång och löpning faktiskt- bra för själen. Min tredje hobby som eskalerar mer och mer för varje år är blommorna. Att fröså, gräva rabatt, övervintra pelargoner, plantera, vårda, plocka. Gud. Jag älskar blommor. Att odla upp blommor.Också det väldigt själsligt och härligt. Att vara ett med jorden. Få glömma allting för en stund och ner med fingrarna i jorden. Så fort tjälen går ur marken ska jag gräva en ny rabatt!

 

Årets kompisar: Ninas och min relation är utan tvekan den som har känts mest. Grälet, återföreningen och nu återupplivandet av den. Det är spännande och ganska härlig. Min och Sandras relation har också fördjupats otroligt mycket i år och till skillnad mot min och Ninas lite krångligare relation är min och Sandras enkel och trygg. Detta skrivs dock utan att lägga något värde bakom det. Alla relationer är bra och just nu är jag i guldläge med både tryggheten och allt det spännande från Nina. 

Jag har träffat bästekompisgänget ganska mycket i år tycker jag. De där dagarna när vi ses. Som rent balsam för själen. Energikickar och renaste, skäraste glädje.

 

Årets bebisar: Tvillingarna som kom i juni. Barnens nya kusin Siv. Många gravida nu och många bebisar på väg. 

 

Årets resor (betänk: jag bor på en ö långt ut i Östersjön. Allting som tar mig av ön är en resa!): Ölands djurpark med morsan och barnen i somras ska inte förminskas. I en liten stuga på en stor camping i två dagar. Äventyr på parken, kaffitörstig mormor och superglada ungar. Resorna till tvillingarna har också varit fina. Först till Uppsala och sedan till Sundsvall. De där små kämparna till ungar har verkligen lindat mitt hjärta kring sina små fingrar. 

 

Årets modernitet: fick min första "moderna" telefon. En Android. Med internet och allt. 

 

Årets roligaste: Dirty Dancing- musikalen i november med Fanny. Jag höll ärligt talat på att pinka på mig av skratt. 

 

Årets låt: FUN- some nights

 

Årets älsklingar: Alex o Sigge  Lady Dahmer och Taxilandet 

 

 

Nu vill min man att jag ska se TERMINATOR.... Just nu håller han ett litet anförande om att han faktiskt har SETT alla mina favoritfilmer många gånger om (Dirty Dancing, Into the wild, min bäste väns bröllop osv) men att jag ALDRIG har sett HANS favoritfilmer. För att VERKLIGEN visa att jag ÄLSKAR honom vill han nu att jag ska se TERMINATOR med honom. Han erbjuder sig att killa mig på ryggen i minst en halvtimme. Eventuellt killar han benen också. Det är ett erbjudande jag inte kan tacka nej till. 

Så

 

GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!

Vi hörs nästa år!

 

PUSS&KRAM 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har ni nu det Tredje Avsnittet  av min och Ninas podcast Gotlands[T]rosorna! 

Ha så fint medan ni lyssnar! 

Puss&kram

 

 

Ja såhär såg jag ut imorse när jag vaknade. Jag fick knappt upp ögonen. Har inte gått och lagt mig tidigare än två på över en vecka tror jag. Nätterna har ägnats åt poddklippande, kolafixande, julklappsinslagning och mycket annat. Och så upp i gryningen med glinen. Precis som det ska va! 

Satan vad trött jag är. 

Men nu är det frid. NU får mor frid. Eller.... På...tisdag nästa vecka hoppas jag åtminstone på lite frid!

Först ska det ju bara firas jul, åkas pulka, gås på julkalas, lagas julmat, shoppa i mellandagsrean, träffa gamla kompisar som hemvänt, fika med kompisfamiljer och dessutom förbereda och fixa en nyårsmiddag. 

Men allt det här är ju roliga saker så jag överlever nog! 

 

Idag har vi huggit gran. Svärfar, maken, makens bror och hans fru samt en av deras söner och så vi och våra barn, åkte till svärisarnas egen skog och högg ner två stora granar som vi sedan sågade av topparna på. Mysigt hade vi det i skogen och snön. Resten av dagen har vi hängt med makens syskon och föräldrar ute i Tofta. 5 kusiner är de nu, barnen och så åtta vuxna med oss föräldrar då. 

Det var skönt att komma hemifrån lite. De senaste dagarna har vi bara städat och fixat och mest bara sprungit förbi både varann och barnen. När man kommer bort hinner man gosa med sina ungar, läsa, leka samt kramas lite med sin man. Och så får man ju känna den där gemenskapen med övriga familjen. Perssonssläkten. 

Det ÄR ju verkligen som så, att när man gifter sig så får man en familj till, på köpet med maken så att säga. Jag är en del av deras familj och jag förser den med tillökning. De gillar mig för att jag älskar deras son/bror samt förser dem med härliga barnbarn/syskonbarn och jag gillar dem för att de älskar min man och mina barn så innerligt. Och för att de är härliga personer såklart. Man får vara glad att det funkar och klaffar så fint. Inte alla har fördelen att ha en sjuhelsickes svärmor och svärfar. Och snälla, smarta och kärleksfulla svägerskor och svågrar. 

 

Imorrn firar vi halva dagen ute i Tofta med makens familj. Min mamma och hennes sambo kommer dit en stund också. Sen åker vi hem och möter tomten och delar ut julklappar och äter middag här hemma bara vi plus morsan och hennes sambo samt min bror. Det är det bästa av två världar. Halva dagen i storsällskap med massa barn, mat och gemenskap. Halva dagen i familjens trygga famn. Lite lugnare och tystare

På juldagen blir det Tofta hela dan och förmodligen lite pulkaåkning och på annandagen blir det julkalas med min stora släkt ute i Rone. Fullt ös. Medvetslös. 

 

Här är förresten granen vi högg. Den är lite småful, men barnen älskar den och ville aldrig sluta hänga på den grejer. Jag börjar misstänka att jag är allergisk mot gran då hela mitt ansikte började klia och näsan rinna såfort den kom in i huset. Men det skiter jag i och tar en allergitablett. 

 

NU måste jag gå och sova. 

 

GOD JUL till er. Hoppas julen blir magisk och jättefridefull. 

PUSS&KRAM

 

 

 

HÄR har ni nu andra avsnittet av min och Ninas podcast Gotlands[T]rosorna!!

 

Det börjar bli som en besatthet det här! Så sjukt roligt!

I dagens avsnitt stöter och blöter vi kring julen. Underlivsproblematik, UnderbaraClara/Sofie Fahrman, utseendeångest/inrednings(ekonomisk)ångest, samt vikten av insmörjda blygdläppar är bara lite av det som avhandlas! LYSSNA snarast!

 

Imorse fick vi även äran att prata lite om podden på Radio Gotland. Som vi brukar säga i Gotlands[T]rosan: FIIIIINT SKA DE VA! Här kan ni höra det, i början av klippet mellan 07.30- 08.00!

 

Kommentera gärna med feedback, men försök vara snälla och konstruktiva! 

PUSS&KRAM på er

Här är poddarna jag följer. 

Tre Små Guldkorn kan man kalla dem. 

 

Här är Crazy town, med Kringlan Svensson & Josefin Johansson. Dessa härliga personer kan du även se i barnprogrammet GABBA GABBA som går på Svt just nu. Kringlan har vi ju även sett som sommarvärd på sommarlovsbåten de senaste sommrarna. Ibland får dessa tu till det så hysteriskt bra och är det inte roligt så är det bara sjukt. Kommer oftast ut på tisdagar. 

 

Här är Värvet. Det har ni väl hört om nu antar jag. Kristoffer Triumf intervjuar spännande mediapersoner. Det finns guldkorn här också, men håller en jäkligt jämn nivå så man kan lyssna på vilken jäkla intervju man vill och få ut något fint av det. Kommer ut på måndagar. 

 

Här är Alex å Sigge. Den var bättre i början, faktiskt. Men håller än. Mycket om föräldraskap som jag tycker om. Kommer ut på fredagar.

Ett minne som väcks i mig varje år såhär dags är minnet av den dagen då jag nästan dog. 

Den lilla anekdoten blev en ganska rolig krönika i GT faktiskt. Här får ni den, så ni får lite roligt också och inte bara den här skiten:

 

En julsaga

 

Det var runt de sista dagarna i november och det började bli dags för mig att föda. Eller. Nej. Jag var ungefär i fjärde månaden. Jag var smalare än jag någonsin varit eftersom jag, de senaste månaderna, hade ägnat mig åt att spy upp allt som var jag. Jag var sjukskriven och hade precis börjat med insulin för min graviditetsdiabetes. Mitt järnvärde låg runt 90.

 

Den här dagen var mitt stora barn på dagis och jag hade planerat att börja julpynta lite. Vaggas in i friden och harmonin som brukar komma med julen. Så jag satte på julskivan, drog fram julkartongen och började damma av tomtar och änglar. Vanligtvis hör detta till något av det bästa jag vet, men den här dagen lyckades jag inte få till julkänslan riktigt.

 

Vid den tiden hade det utfärdats att regiondirektören skulle få ett diskret litet lönelyft och jag kände mig lite upprörd där jag stod bland glittret och tomtarna. För att muntra upp mig tänkte jag äta en liten chokladbit som jag hittat i skafferiet. Tre tobleronebitar. Eftersom jag ännu höll på att testa mig fram vad gällde insulindoserna kände jag mig lite osäker på vilken mängd som skulle krävas för dessa små godbitar. När jag hade graviditetsdiabetes förra gången, med första barnet i magen, krävdes enorma doser då diabetesen var riktigt aggressiv. Så för att vara på den säkra sidan, drog jag i mig nitton enheter, åt min chokladbit och fortsatte att pyssla med tomtarna.

 

Jag pysslade på. Försökte fokusera på julen, det allra bästa jag vet. Men den här dagen lät julmusiken bara fult i mina öron. De svindlande siffrorna på lönelyftet flimrade framför ögonen på mig. Jag började slamra oroväckande med de ömtåliga tomtarna. Tänkte att tomten kan dra åt helvete, Staffan stalledräng är en tönt, lucia en slampa och julen bara en enda stor kapitalistisk bluff och liknande tankar. Jag bytte skiva och lät Hoolabandoola band uttrycka mina känslor. Dansade lite ryckigt för mig själv. Men det räckte inte. Ilskan växte i min kropp. Jag kastade ifrån mig tomtarna och skakade av ilska när jag tänkte på den där jävla regionsdirektörn och hans jävla lönelyft. Jag hade aldrig någonsin tidigare känt en sådan ilska!!

 

Så plötsligt började mina händer darra. Oj, det är inte klokt vad det här lilla lönelyftet tog på mig då, hann jag tänka, innan benen vek sig under min kropp. Det började svarta för ögonen och jag tänkte ”jävla kapitalismen, jag vill inte döööö”. Jag kröp in på dotterns rum där vi hade en madrass på golvet. La mig och försökte andas, men kände hela tiden att jag ville somna in. Ringde min man en första gång och han sa oroligt åt mig att äta en macka. Jag kröp ut i köket och försökte, stående på knä, att göra en macka. Men det tog för lång tid och istället kröp jag till skafferiet, öppnade en sockerpåse och åt tre teskedar strösocker. Sedan kröp jag tillbaka till madrassen och ringde min man.

 

Det tog honom fem minuter att ta sig från högskolan och hem till vårt radhus i södra Visby. När han kom hem var jag en svettig, darrande liten pöl till människa, som hela tiden ville somna. Han tryckte i mig macka, kokte ägg och släpade ut mig i köket där han serverade pastasallad. Sedan släpade jag mig upp i sängen och somnade och sov i tre timmar, övervakad av min räddare i nöden.

 

Jag tog sedan naturligtvis allt detta till mitt hjärta och begrundande det. Man ska ta det försiktigt med insulin och proggmusik, lärde jag mig. Några månader senare föddes det lilla barnet som funnits i min mage, frisk och kry. Och jag har inte ätit vare sig toblerone eller rent strösocker sedan dess.

Och det var sagan om när regiondirektörens lönelyft, bokstavligen, höll på att bli min död.

 

 

Ja i torsdags åkte jag alltså upp till Sthlm. Mötte upp min kusin och bästa vän Fanny. Gick på stan en sväng. Åt middag med vår andra bästa- Ida. 

Sen begav vi oss till Chinateatern. Vi hade fått platser längst fram. 

 

Både jag och Fanny kan i princip alla repliker ut filmen Dirty Dancing utantill, så en jäkligt positv grej som de hade gjort var att låta första akten vara i princip exakt som filmen. Samma repliker, samma händelser i samma följd. Jag och Fanny satt i princip och mumlade med i replikerna, som nu var översatta till svenska. Några grejer var dock lite förändrade. 

Som figuren Neil, den vidrige brorssonen till hotelldirektören. I filmen framställs han som enbart dryg och sliskig, medan han i musikalen framsälls på ett mycket trevligare sätt. Babys inställning till Neil är mycket mer positiv också. Hon tar honom i försvar och uttrycker beundran för honom, då de är mycket mer lika varandra i musikalen än i filmen. 

 

En negativ sak med första akten var kemin mellan Baby och Johnny. När de sedan slutligen hamnar i säng med varann fattar man inte riktigt varför. När blev de kåta liksom? De har mest grälat och inte varit särskilt kärleksfullt inställda mot varandra fram tills de slutligen hamnar i säng. 

Kanske beror det på att scenen som utspelar sig under "Hungry eyes" inte alls är lika elektrisk som i filmen.

Det känns som så med alla scener där kemin mellan Baby och Johnny liksom byggs upp i filmen. I musikalen är det lite MINDRE av den varan konsekvent genom första akten. 

 

En annan sak de gör i musikalen som var positiv är att de öppnar upp mot omvärlden lite mer. I övriga landet pågår stora demontrationen vid den här tiden. Martin Luther King går i spetsen för de färgades frihetsrörelse och vid ett tillfälle i musikalen samlas hela ensambeln framför en radio, lyssnar på sändningar från upproret och sedan dansar de och sjunger den engelska versionen av "det här är mitt land". Förstå rysningsfaktorn på den med tanke på vad som pågår här hemma i Sverige just nu. 

 

Andra akten är lite mer "omgjord" med nya scener och repliker. Saker från filmen utvecklas lite. Bland annat så är mammans roll (spelad av samma kvinna som spelar Häxan Surtant! ) utvecklad och större. I filmen får hon tex veta hela om hela balunsen kring Baby, hennes pappa och Johnny och ställs inte utanför på det där sjåpiga viset som i filmen. 

Babys syster Lisa är hela musikalens lustigkurre och det är HÄRLIGT att en tjej får axla den rollen och vara den som river ner mest skratt.

Monolgen som Baby håller för sin pappa är jättefin och Linus Wahlgren sjunger (ännu i första akten tror jag) så fantastisk vackert i "in the still of the night".

 

Baby och Johnny sjunger ingenting. Istället finns en annan man och en kvinna i ensamblen som tar de flesta sångpartier och GUD vilka sångare dessa är! Särskilt kvinnan. 

Det är överhuvudtaget skitmycket sång och skitmycket dans som sig bör och allting är förståss himla mäktigt och häftigt för en DDnörd. 

 

Den stora skillnaden mellan filmen och musikalen är väl den att det inte känns lika självklart att det ska vara Baby och Johnny. Baby tycks nästan vela lite mellan Johnny och Neil, Johnny är väldigt förtjust i Penny och som sagt så saknas det kemi, passion och STORA KÄNSLOR mellan Johnny och Baby. 

Slutnumret är förstås fantastiskt fint och pampigt och då är man extra glad åt att musikalen så konsekvent följt filmen helt igenom. Inte tagit bort någonting, med istället lagt till lite. Slutnumret är helt autentiskt, förutm att Baby och Johnny faktiskt pratar om en framtid tillsammans! Då blir man glad, för det saknar man ju i filmen. 

 

Jag och Fanny hade så¨sjukt roligt.

I början av föreställningen sa Fanny såhär:

 - Å jag blir så längtansfull efter min man när jag ser Johnny!

när föreställningen är slut pratar vi oavbrutet om vilka på scenen som vi skulle kunna tänka oss att ligga med (i princip alla).

I kön till garderoben kläcker jag att jag ibland brukar tvinga min man att kalla mig för Baby och jag honom för Johnny och då skrattar vi så vi nästan pinkar på oss. 

 

Det var nog bra att vi såg musikalen med varandra och inte våra män. Att vi kunde få kvida högt om alla manliga bringor och knullblickar som vi går igång på på scenen. Det ÄR väldigt sexigt allting, på scenen och eftersom vi satt längst fram fick vi även tillfälle att kolla in under alla kjolar... Alla breda bringor kom även väldigt nära så man kan väl säga att vi var lite...anfådda! när vi lämnade Chinateatern. 

 

För en DDnörd som mig var det helt klart en upplevelse att sen den. Tänk er ett Starwars-fan som går på en ny Starwars-film. Lite så var det. När de nördigaste av de nördigaste DirtyDancingälskarna kom till stan. 

 

 

Den här dagen alltså. Den kan ta sig jävligt hårt i röven. Så det gör ont. 

Jag hatar den här dagen och det är nu JÄVLIGT SKÖNT att den ska gå i graven. 

DÅLIG DÅLIG DÅLIG DAG har jag haft. Och jag har varit kanske världens sämsta mamma.

Jag hatar söndagar. Söndagar suger alltid. 

 

Den här dagen har vart så jävla dålig att jag inte vill tänka på den ens.

Istället ska jag fokusera på den roliga veckan som är på ingång imorrn. 

Min roliga vecka ska börja med en måndag fylld av skön ensamhet. På kvällen ska jag laga nyttig lax till min familj. Vi har ätit skräpmat hela helgen. Inte sett åt en kastrull sen i torsdags. Men imorrn blir det nyttomat och på tisdag också. Sen lär det väl gå åt helvite igen. 

 

På tisdag ska jag först träffa Nina och prata om en viktig sak. 

Sen på kvällen ska jag börja med En hobby.

Jag har inte haft en hobby sedan Jesu Kristi födelse. 

Så läste jag i förra veckan om en hårdrockskör som ska startas här i stan. I lördags hölls en audition till denna kör som jag först hade tänkt gå på men som jag ändå, av olika anledningar, aldrig gick på. 

Sen idag fick jag mail från körledaren, som var min gamla klasskompis på gymnasiet, där hon erbjöd mig en plats i kören! Så det var väl skojigt! Jag slapp det nervösa i att sjunga solo inför en liten grupp människor (det är alltid lättare att sjunga inför många), men gled ändå in på ett trevligt litet bananskal! 

Vi gick musikklassen tillsammans, jag och körledaren, så därför vet hon ju redan att jag är duktig. 

Det ska bli väldigt spännande faktiskt, det här körandet. Jag har lite svårt för kör egentligen, för jag vill ju helst stå längst fram och waila loss i roliga solon. Men nu var det så länge sedan jag faktiskt stod längst fram och wailade loss i roliga solon att jag nog kan nöja mig med att vara del i en grupp som Sjunger Tillsammans. Framför allt vet jag ju sedan tidigare att det är själavårdande att sjunga tillsammans. Och det kan ju den här gamla bitterfittesjälen behöva!

 

Jag har faktiskt redan ett bröllop inbokat till nästa sommar att sjunga på. Jag har sjungit på en del bröllop och en del begravningar genom årens lopp. Alltid lika hedrande att bli tillfrågad. Jag kanske borde marknadsföra mig lite hårdare... Jenny P- the weddingsinger. Helt klart något att fundera på. 

 

Sen på onsdag är det drop in- frukost på förskolan då alla föräldrar får äta frukost med sina barn på förskolan. Alltid mysigt. Och sen på kvällen är det dags för barnklädesauktion igen, med Sandra och Marika. Jag ska köpa leggings och pyjamasar om jag hittar nått fräscht, vilket jag lär göra. 

 

På torsdag kommer Hunden hit. Jag och hundens matte ska se hur den ganska okattvana hunden funkar ihop med våra tre katter. Går det bra ska vi boka en träff till och se hur det funkar med barnen (hunden är dock barnvan) och sen flyttar den hit i december om allt går bra och blir kvar i två månader medan hundens familj är i Thailand. 

Går det bra med hunden och vi känner att vi är Hundfamilj, köper vi en egen valp fram emot våren. 

Jag är nästan helt säker på att vi är det faktiskt- en hundfamilj. 

 

Sen i helgen är det ju Fars dag också. Och så hoppas jag på att få lämna bort barnen en natt också. Ja. Jag är trött. Jag orkar inte med vår 3åring. Hon är som djävulen själv. Jag har inget problem med att älska denna lilla djävul. Men jag är TRÖTT. Jag ORKAR INTE. MOR BEHÖVER FRID. Och därför hoppas jag på en dags frid. 

 

Nu har jag börjat göra listor inför kul. Listor över vilka som ska få julkort. Lista över vilket julgodis vi ska tillverka. Jag har även googlat recept och skrivit upp i min Julbok. Jag har gjort listor över vilka som det ska köpas julklapopar till, samt över vad som ska städas innan jul. Förrådet tex. Och skafferiet. 

 

Jag önskar mig tips på bra och juliga kakor samt julgodis som kan FRYSAS IN. Alltså- på såndat jag kan tillverka nu redan i november och plocka fram på julafton utan att det blivit äckligt. 

 

Tack för era kommentarer. Jag älskar er för att ni läser mig.

Jag har bestämt nu att om ETT ÅR ska jag leva precis det livet jag VILL leva. Och ni ska få äran att vara med på färden. Så man kan se den här bloggen som en Uppbyggnadsblogg. Ska snart publicera en liten lista över exakt vad som ska ha hänt i mitt liv tills nästa november. 

GUDRUN SÅ SPÄNNANDE VA! Förstår att ni knappt kan bärga er :)

puss på er

 

Jag har ju vart lite deprimerad det senaste halvåret. Till och med varit sjukskriven för det. 

Nu känner jag mig inte särskilt deprimerad längre och vet ni varför? Jo, det är tack vare den där himla "förlåt dig själv"- dikten av Jonas Gardell. 

 

Jag blev jävligt deprimerad när jag tänkte på min egen värdelöshet. Hur jag aldrig kan göra klart nånting, hur jag aldrig tar mig någonstans i livet, hur jag har svårt att finna saker att göra mer värdefulla än att vara med mina barn, hur jag så ofta känner att jag dör inombords om jag inte får göra något som jag verkligen tycker om, hur jag kastar mig in i saker och sedan medvetet låter dem gå åt helvete, hur jag "förstör" för mig själv, hur jag deppar ner mig med jämna mellanrum, hur jävla biopolär jag kan vara. 

 

Ja. Ångesten och självhatet blev ju så tungt att jag blev tvungen att börja springa för att slippa den. Det enda som fick mig att må bra under en period var att springa, motionera och låta skallen och kroppen tömmas på ångest och fyllas med andfåddhet. Jävlar vad jag sprang. Som en jagad. 

 

Sen blev jag trött på att vara deprimerad också. Såklart. Och så tänkte jag att varför kan det inte bara få va som det är?

Varför kan jag inte bara få vara så här som jag är? Varför kan det inte bara få vara okej att jag är en känslosam människa som deppar ner mig lite nu och då? Varför kan jag inte få vara en människa som inte kan göra saker som jag inte tycker är roliga? Kan det inte bara få vara okej att jag känner att barnen är det viktigaste i mitt liv? Kan det inte få vara okej att inte gör "karriär" och hetsar? Kan det inte få vara okej att jag är en människa som  gillar att plantera blommor och laga broccolisoppa åt barn? 

Ja. Så insåg jag ju att det såklart ÄR okej. Jag FÖRLÄT MIG SJÄLV för mina enorma brister. 

Och så bestämde jag att målet i mitt liv ska vara att, ekonomiskt, kunna klara runt det här livet som jag vill leva. Ett liv med många djur och många barn och mycket blommor och gärna egenodlad broccoli till soppan. 

Det får vara okej att det är så här. Det är okej att mitt liv inte är dans på rosor utan att min själ med jämna mellanrum blir lite dyster och svart. Jag får väl tugga i mig lite medicin under de perioderna. Försöka få tag på en psykolojävel som inte kostar massor. 

Men jag har i alla fall bestämt att jag själv ska skapa det livet som jag vill ha. Sedan vad andra tycker och har för åsikter om det livet, det tänker jag högaktningsfullt skita i. 

 

Skriver mer om det här sen. Barnen har kompis och jag spelar musik på högsta. 

Dagens hit, perfekt för en själ som min:

 

och så dikten:

 

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

 

 

Nu har det hänt.

Jag har fått min Första Produktsponsring. 

 

Det är lite synd om företaget som, utan att jag bett om det, har sponsrat mig. Eftersom de ju inte kunde veta att jag inte gillar det där med reklam och bloggande. 

 

Tyvärr har de ju lyckats litegrann eftersom jag nu befinner mig i en tacksamhetssituation. 

Jag kommer i alla fall att göra så att jag nu berättar om vad det är jag har fått, för jag är så glad och sen får jag fundera på om jag ska ta och skriva om det som de vill att jag ska skriva om... Vi får se.

 

Hur som helst så har JAG fått TVÅ FRIBILJETTER till musikalen Dirty Dancing!!!

Alltså. De kunde faktiskt inte ha hittat en annan människa i hela jävla Sverige som den här "presenten" skulle ha passat bättre till.

Det är ju LITE som att ska man ge gratisbiljetter till Dirty Dancing- musikalen till nån, så ska man ju ge dem till MIG. 

 

Varje gång jag är ledsen så ser jag på DD. Det har till och med hänt att min man har LETT MIG IN till tv:n och satt på Dirty Dancing när jag har varit ledsen. Han vet att INGENTING tröstar min själ så fint som lite Baby och Johnny och I had the time of my life. 

Jag kan replikerna i stort sett utantill. Fråga mig VAD DU VILL om filmen och jag har svaret. 

 

Så ja. Jag är JÄVLIGT GLAD. Dessutom tycker jag att jag är jävligt mycket värd det. Så många jävla år som jag har förgyllt bloggvärlden. Detta var SANNERLIGEN PÅ TIDEN!!

 

Jag har bjudit med min bästa vän Fanny. Hon som fick tvillingar i v 26 i somras och med andra ord haft ett jävligt stretigt halvår. Hon som älskar Dirty Dancing precis lika mycket som mig. När vi var små/tonåringar hade vi Dirty Dancingkvällar titt som tätt. Hon skickar regelbundet bilder av JOHNNY till mig. Klart hon ska med. 

 

Jag fick biljetterna tack vare detta inlägg, som fick lite spridning på nätet. Det ÄR ett bra inlägg, eller vad säger ni? 

 

Ovan på den här DDglädjen är jag jävligt glad i övrigt. Det har vart en himla fin dag. Fina barn, fina vänner som vi hängt med, mysigt fredagsmys med pizza och popcorn. Och till helgen är massa mys inbokat. Dessutom har jag fått en jävligt fin ide som jag hoppas ro i land with a little help from my friend(s). Ja. Prima liv, förutom förkylningen som ännu har mig i sitt grepp. Men de gir si väl me teid´n. 

 

Ha det superfint gullisar! 

 

 

 

 

 

 

 

Åh gud. 

Vad härligt livet är såhär på friska torsdagskvällar. 

Fy fan vad jag ÄLSKAR den här känslan av att hela jävla huset (förutom hallen och toan uppe vilka är nästa renoveringsprojekt) är rent och fräscht och härligt. 

Fan vad HÄRLIGT det var att bara få städa idag. Städa bort all skit som aldrig blev bortstädad förra veckan.

 

Har dessutom vart hundvakt åt mosters hund idag igen. De här hunddagarna är så himla ljuvliga.Över två timmar av den här dagen har jag ägnat åt att bara gå. Ströva med hunden. Det är så ljuvligt att gå med en hund. När motionen blir sekundär och det främsta målet blir att hon ska få röra sig och vara hund fullt ut. Då är det inte alls jobbigt att motionera. När man liksom knappt märker det. Hennes svans som viftar så glatt. Den enorma glädjen när jag släpper henne lös på fotbollsplanerna och i skogen och hon får springa fritt en stund (är dock alltid noga med att kalla henne till mig och hålla i henne vid eventuellt möte. På gångvägar och i övriga samhället är hon såklart kopplad). Man får sån himla energi av det själv. 

 

Och så har jag då städat ikväll. Hela huset. Dammat, sugit, svabbat, rengjort duschen, rengjort spisen, vattnat blommor, röjt undan skit och bråte, rensat huset på sopor. Och så avslutade jag det hela med en fet rengöring av mig själv. Smörja in ansiktet med fet Helosan. Det behövde det efter den här förkylningen från helvite. Plåstrat om varbölder och nageltrång på bättringsvägen. Vädrat fittan lite efter menstruationen. 

 

Barnen har lekt och maken har shoppat byråer till vårt nya sovrummet. 

Medan jag duschade satt de vid köksbordet och spelade Nintendo ds. Ladydahmer har skrivit en del om hennes familjs spelvanor och jag kan inget annat än instämma i hennes ord. Nintendo, bolibompawebben, wii, allt sånt där är av godo.

 

Imorrn är barnen lediga och vi ska gå till några kompisar och leka på eftermiddan. Fan vad härligt med en frisk, ljuvlig helg framför sig som man inte har en aning vad den har att bjuda på. Kanske blir det nya Tingelingfilmen med ungarna? Lekplats? Runda på stan? Familjegympa på Friskis och svettis? Långförmiddag i soffan lär det definitivt bli någon av dagarna. Och det ska bli LJUVT. 

 

Hoppas ni också får en riktigt LJUV jäkla helg!

 

(Såna här helger var det ju ett tag sedan man hade. Men rolig är den:)   

 

Jag tycker vi fortsätter på tema döden. Det är ju faktiskt väldigt passande så här i Allhelgonatider!

Låt oss ta en titt på hur döden kan se ut. 

 

 

 

Så här jävligt kan det vara. Det här är den VÄRSTA dödsscenen jag vet. Jag grinar ALLTID. Och jag minns CHOCKEN som igår. När jag gick på gymnasiet gick SPUNG på tv. SPUNG är det BÄSTA BÄSTA BÄSTA tvserie som någonsin gjorts. Torka aldrig tårarna, våra vänners liv, hubbottarna, alla kan slänga sig i väggen om de skulle jämföras med SPUNG. 

Karaktärerna i SPUNG var våra kompisar, liksom. De var vi. 

Och så dog Pelle. Fy fan. Jag glömmer det aldrig. 

 

 

 Den mest klassiska av alla klassiska dödsscener. Glömmer aldrig heller den här. Jag var 12 år och jag och min bästis satt praktiskt taget i knät på varandra, FASTKLAMRADE i varandra, när filmen var slut. Detta var den första film jag grät till. 

 

 

Döden kan ju även ha en mer humoristisk touch. Killinggänget gör det bra får man säga!

 

 

Frågan är ändå om inte Astrid gör det bäst av dem alla. Så enkel och mänsklig skildras både döden och sorgen i hennes filmer. Lilla SkallePär. 

 

 

Så. Det var Dagens Död från mig!

I helgen är det Allhelgona. Det är en fin högtid tycker jag. En av de finaste, särskilt nu när man har barn.

Eftersom min pappas grav ligger sju mil ifrån stan, brukar vi åka till den största kyrkogården i Visby istället och tända ljus. Ett ljus för var för alla vi saknar.

Barnen tycker det är mysigt och spännande och frågorna om ”moffar” brukar bli många.

 

Min pappa dog när jag var femton år så varken min man eller mina barn fick träffa honom. Han fick cancer och det hela gick ganska fort. Plötsligt var han död och jag var femton år. Ändå har det tagit mig över tio år att inse att farsans död traumatiserade och skadade mig mycket mer än vad jag förstod då.

 

Jag tycker om när barnen vill höra om moffar och jag gör så gott jag kan för att de ska få lära känna åtminstone lite av honom, trots att han inte längre finns. Här om dagen lärde jag dem ett av hans uttryck, som jag antar att han använde sig av eftersom han inte ville svära inför barn. ”Fi hundan”. Jag sjunger sångerna som han brukade sjunga för oss vid läggningen, för barnen, berättar berättelser om honom och visar de bästa och roligaste bilderna på honom.

Jag undrar om han hade förväntat sig det? Att han skulle få barnbarn som skulle referera till honom som ”moffar” och använda hans uttryck och sjunga hans sånger, fast han inte själv fanns kvar?

 

Ända sedan en vän insjuknade i cancer för ett år sedan (det har för övrigt gått väldigt bra för henom) har det varit väldigt mycket cancer all over för mig. Dels ledde hens insjuknande till att tankar och minnen från min pappas sjukdom väcktes till liv, dels till att min egen cancerskräck och hypokondri tog helt nya proportioner och dels ledde det till att jag numera konsumerar cancer dagligen, i form av följande bloggar. Den här. Och den här. Och den här, som numera är avslutad eftersom bloggskrivaren till slut gick bort.

 

Jag kan känna mig lite makaber när jag följer de här döende människornas sista dagar i livet. Men mest känns det fint. Jag kommer att minnas dem. Många kommer att minnas dem. Och de påminner mig om vad som är viktigt i livet.

 

Jag har nog alltid levt ganska mycket med döden omkring mig, utan att för den sakens skull vara destruktiv. Jag är, så att säga, ständigt medveten om att jag kan dö när som helst och det är nog det enda positiva som pappas död förde med sig. För jag vet att ta vara på sånt som är fint. Jag irriterar mig på skitnödigheten och högtidligheten kring döden, önskar att både döden och sorgen var mer lättillgänglig för alla och inte så himla tabu jämt.

 

Det finns en grej med döden som jag motsätter mig jävligt starkt. Och det är det där med ”vinna” och ”förlora”. ”BengtÅke förlorade kampen mot cancern” och ”BrittMarie vann kampen om livet”. Vann? Förlorade? Är det att vinna när man överlever en sjukdom? Och är det verkligen att förlora när man inte gör det?

Jag gillar inte det, för det antyder ju att om man förlorar så har man inte kämpat tillräckligt. Man kunde ha gjort mer. Man får skylla sig själv litegrann. Det lägger en skuld på den sjuke som jag inte alls tycker om eftersom den inte alls är rättvis.

 

Jag träffade en gång en kvinna som hade KOL. Hon satt fjättrad, via en slang som ledde till en gasmask, vid en maskin i sin lilla lägenhet och hasade runt med den långa slangen efter sig. Under en av hennes sista dagar i livet pratade vi om hennes sjukdom. Jag var ung och kanske lite ful när jag frågade om vad som orsakade sjukdomen. – Jag har hört att rökning kan vara en av orsakerna, svarade hon. Jag frågade om hon hade rökt.  – Två paket om dagen i trettio år. MEN JAG HAR HÖRT ATT ÄVEN MÄNNISKOR SOM INTE RÖKER KAN FÅ KOL.

Några dagar senare var hon borta.

 

Fattar ni den grejen? För det gör jag. Jag fattar att hon i det skedet i sitt liv inte orkade ta i tanken att hon faktiskt själv orsakat sin egen död. Att hon inte orkade bära det och att hon gjorde vad hon kunde för att värja sig emot det. Jag fattar det. För jag skulle med all sannolikhet vara precis likadan.

 

Min mamma är en sån där riktig storrökare. En storrökare av rang. En sån där som väser ”även människor som inte röker kan få lungcancer”. Ibland när jag blir arg på hennes blossande brukar jag säga åt henne att den dagen hon ligger på dödsbädden och kippar efter luft så kommer jag inte att vara där och beklaga. ARG ARG ARG kommer jag att vara över hennes val att prioritera rökhosta och stelfrusna fingrar framför tio extra år med oss barn och barnbarn. Då får du ligga där själv! Brukar jag säga.

Arg lär jag vara och inte lär jag kunna förlåta det värdelösa valet heller. Men det är klart jag kommer att vara där. Räcka henne den sista ciggen och nicka eftertryckligt när hon rosslar fram att ”vem som helst kan få lungcancer”.

 

Inte heller gillar jag det där om kamp. Eller, det är väl klart att varje sjukdomsperiod är en kamp för alla människor. Men när den väl är över och man har fått sin dom, vad är det att kämpa emot? Ordet kamp antyder också det att det finns såna som kämpar bättre och såna som kämpar sämre. Jag hatar att döden så ofta låter som en jävla tävling.

 

När en väldigt ung människa tog sitt liv här i Visby tidigare i år, läste jag något av det värsta jag läst. Någon hade skrivit, till den unga människan: ”hur kunde du göra det? Dina anhöriga kommer aldrig att förlåta dig”. Hur tänker man när man skriver en sådan sak?

 

För det första, så vad har någon att göra med någon annans död? Vilka är vi som är kvar, att döma en person som själv valt att avsluta sitt liv?

Att människor och då särskilt unga människor, tar sina liv, är verkligen ett bevis på att ett samhälle har misslyckats katastrofalt. Men det är inte de döda som ska lastas för det. Det är omgivningen som ska lastas.

 

Ändå står jag fast vid den åsikten att alla människor har rätt att välja över sin egen död. Vill man själv bestämma datumet och tillvägagångssättet så får man göra det och man ska absolut inte lastas för det. Vill man invänta datumet och se hur livet har planerat ens slut så får man göra det. Vill man kämpa emot så varsågod. Vill man gå i frid så får man göra det. Det har övriga ingenting med att göra, även om man självklart måste jobba för att så många som möjligt vill leva så länge som möjligt.

 

Ja jag avskyr skitnödigheten kring döden. Önskar att alla kunde ta och slappna av lite. Både vad gäller sorg, rädsla för döden och självaste dödsögonblicken. Det är som det är. Folk föds och folk dör. Så har det alltid varit. 

 

 Igår alltså. Igår hade jag och min man den Bästa Äktenskapsdagen.

 

Det är så jäkla enkelt och inte alls mycket som ska till för att verkligen få till de där Bästa dagarna. 

Barnvakt är dock ett stort plus.

Och det hade ju vi igår.

Barnens farmor och farfar hade frågat om barnen ville sova hos dem en natt (ja jag vet. Det är en lyx och en glädje utan dess like att det finns människor som barnen älskar som ringer och frågar om de kan få ha barnen) och vid elvatiden åkte dem. Vi var sjuka och hängiga och tacksamma. 

 

Vi kände dock båda för en liten "sväng om" och åkte till Katthemmets loppis. Vi älskar loppis. Jag shoppade tre härliga böcker av tre härliga kvinnliga författare. Bla "lilla ångestboken" av Linda Skugge som är den enda boken av Linda som jag hittills inte läst. 

Sen åkte vi ner på stan och fikade på vårt favvofik och sen släpade vi oss runt i den mysiga fredagsstämningen som alltid uppstår på fredagseftermiddagarna i Visbydcentrum. Det är mycket (för att vara Visby alltså) folk och alla är glada. Och vi ville så gärna känna lite av det, så trots hosta, värkande halsar och allmän trötthet så gick vi runt lite. Handlade lite Halloweensaker till barnen, en Rapunzeltröja åt den yngsta i julklapp, pärlplattor till den stora, en jacka till den stora, och så handlade jag ett nytt Ord att pryda vårt hus med. Sedan tidigare har vi ju:

 

Här ser man klart och tydligt att jag är en lycklig hustru så att säga. Maken själv ser dock lite utmattad ut!

 

 

 

 

 

 

 

Jag har isolerat mig i sovrummet. Russin, som är som sonen vi aldrig fick, vakade över mig på ett fint sätt. Vi är övertygade om att han skulle ha varit gay om han inte hade varit kastrerad. 

 

 

Den ensamma, sjuka kattkvinnan och hennes bästa vänner delade säng under hela sjukdomsperioden. (Om ni undrar över den stora pinnen som ligger i sängen så är det en vacker enebit som ska bli krok i vårt rum snart. Oklart varför någon har valt att placera den i sängen dock...)