brunheten

Jag är ännu sjuk, men pyttelite bättre ikväll. I alla fall så pass att jag orkade "gottgöra" barnen för min totala frånvaro igår. Jag har befunnit mig på nedervåningen ikväll i alla fall. Vikt tvätt i slow motion, bäddat om husets sängar och sedan tvingats ta igen mig i en halvtimme. 

Och när barnen kom hem, efter att ha spenderat några timmar hos världens bästa Sandra&Robban, lekte vi, efter att jag serverat dem helfabrikat som min nu insjuknade man fick åka och köpa. 

Sen lekte vi med bilar. 

Och sen såg vi på film och åt såna där "chipsstjärnor" och hade torsdagsmys. Imorrn ska de nämligen till farmorn och farfarn (om de inte blir sjuka) och vi missar fredagsmyset. 

 

Det är mycket vi har missat på grund av den här jävla sjukdomen, men jag försöker boka om allting till nästa vecka istället. Då ska jag vara FRISK. 

 

Och idag har prinsessan Madeleine förlovat sig också! Varje gång det händer nått sånt där kring kungahuset förvandlas jag till en SANN MONARKIST!

Jag är EGENTLIGEN jävligt mycket emot monarki. Men när såna här fina saker rycks jag med och tänker att "när vi nu ändå HAR ett kungahus..." och sen VIPS så går jag på BRÖLLOPSFEST när Kronprinsessan gifter sig och håller PRINSESSKALAS när små prinsessor föds!

 

Ja. När Viktoria och Daniel gifte sig samlades tre mostrar och ett gäng tjejkusiner på gården där mamma och hennes syskon är uppväxta där min morbror och hans familj bor nu. 

Vi klädde oss i våra finaste klänningar, drack champagne och åt snittar och god mat. Satt framför tv:n och grät och skålade. Sen tog jag bussen hem och när jag gick genom vårt vackra, juniblomstrande område, hade grannarna bröllopsfest i sin trädgård också. De hade gift sig samma dag!

Jag själv gifte mig ungefär en månad efter kronprinsessan så det var sannerligen en bröllopssommar! 

När Estelle föddes bjöd vi Sandra och barnen på kladdkaka med prinsesskronetryck...Ja ni hör. 

 

 När folk håller på och tjafsar om det där med kungens påstådda otrohet blir jag irriterad. HAN ÄR VÄL INTE MER ÄN MÄNNISKA, tänker jag. OCH MÄNNISKOR GILLAR OFTAST ATT KNULLA! Jag förstår om han inte har lust att bara ligga med Silvia for ever. Hon känns lite...stel. Och så hoppas jag framför allt att Silvia också har försett sig med lite yngre toy boys än den där skrynkliga gamla kungen. Men MEST AV ALLT så tycker jag inte att svenska folket har någonting att göra med vilka kungen och hans familj knullar med. Jag FÖRSVARAR alltså kungens beteende!

 

Det händer även att jag surfar in på hovets hemsida... Bara för att kolla läget... OJ vad EMOT monarki jag är.. Det är ju patetiskt! Jag får ge mig. Okej. Här med erkänner jag att jag ÄLSKAR kungahuset. Jag är monarkist! För Sverige i tiden- är jag! På min gravsten ska det inristas i sten: HON VAR KONUNGEN TROGEN. 

Ja. Amen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har blivit sjuk. Började igår med halsontet från helvite. På kvällen fick jag feber och imorse när jag vaknade gjorde det så ont varje gång jag svalde att jag i princip började grina. 

Fick inte komma till vårdcentralen dock. De vill ju att allting ska läka ut av sig självt nu för tiden.

 

Känns så jävla surt bara för idag skulle en tjej vars hund vi eventuellt ska låna två månader i vinter, komma hit med hunden och bekanta sig lite. 

Och imorrn skulle jag barnvakta Sandras barn lite och sedan äta middag hos grannarna. Och på fredag har jag bjudit hit min vän Mats och hans familj. 

Förhoppningsvis är jag bättre tills dess iaf. 

 

I denna sjukdomsmisär tänkte jag passa på och tipsa er om vilka böcker vi tjejer i familjen läser och älskar just nu. 

Familjens enda man läser helst tidningen PC för alla och de tidningarna är så brutalt tråkiga att jag inte på något sätt kan tipsa om dem. Han är även en ivrig Blocketläsare och det är förstås lite roligare. Igår ville han köpa en tamiller för 2700 kronor. 

 

 

Hur som helst. Här kommer nu våra favvoböcker. Och jag poopar dem alla och berättar även slutet, bara så ni vet:

 

1 boken. 5.5åringen absoluta favoritbok sedan säkert 2 år tillbaka. I give you:

 

Förresten. För er som tycker det är tröttsamt att invänta min bloggperioder ( ja jag är ju helt klart periodare) så kan det vara en smart grej att prenumerera på min blogg på "bloglovin". Då kan ni se där när jag har skrivit och slipper den trista besvikelsen att surfa hit och upptäcka att jag inte har uppdaterat.

 

Själv använder jag mig inte av bloglovin, utan surfar troget in på de bloggar som jag följer varje dag. Jag tänker att det ser bra ut i deras bloggstatistik.

Hälften av er som läser den här bloggen prenumererar på brunheten via bloglovin har jag märkt, eftersom min statistik så passande går upp de dagar då jag uppdaterar. Ni andra som TROGET surfar in här varje dag "manuellt" så att säga, ni är gulliga ni också för ni gör mig glada. Men för er skull vill jag ändå tipsa om bloglovin. Det är en bra grej helt enkelt!

Jag har tänkt så jävla mycket på kapitalism och klasskillnader på senaste. 

Beror nog kanske på nya tv:n, nya sovrummet och det faktum att min unge sa så här när hon visade vår nya tv för min moster:

 - Här är vår nya tv! Den andra var för liten!

 

Kanske beror det på min nya Androidtelefon. Kanske beror det på vänner som måste spara ihop hundratusentalskronor innan de ens kan börja drömma om att köpa sig ett hus medan vi sitter här i vårt, visserligen bruna och slitna, men dock ändå: hus. 

Kanske beror det på utflykten till Fridhem. När vi satt och spanade upp emot de fina villorna bygda med världens havutsikt uppe på klinten och fick syn på ett hus som verkligen märkte ut sig. Högst upp klippan. Enormt. Troligen bara ett sommarhus. 

 

Jag är så jävla kluven också. Samtidigt som jag i smyg kan jämföra våra barns kläder med kläderna på deras dagiskompisar och känner lite ångest över att våra barn ofta går i ärvda, eller loppiskläder så blir jag orolig och nervös när jag hör dottern säga

 - De har en ganska liten soffa. Inte alls lika stor som vår...

 

Kanske beror det på att vi befinner oss i en klass vi inte borde befinna oss i. Min pappas död/arvet när jag var tonåring gjorde det möjligt för oss att skaffa hus, gjorde det möjligt för mig att överleva även krissituationer. Vi har ett hus. Men renoverar själva, sparsamt och mycket mycket billigt. Vi köper aldrig det finaste, det vi kanske egentligen vill ha, utan nöjer oss med det billigaste. Billigaste färgen på väggarna. Billigaste listerna. Billigaste lamporna. Billigaste allt. Då och då får vi tillgångar. Som vid jul när jag får tillbaka på skatten (jag äger alltså en bondgård), tidiga arv eller om maken gjort nått bra på jobbet som belönas lite extra. Då kan vi kosta på oss. Köpa den där svinstora, dyra soffan eller tvn. 

Samtidigt har jag ju vänner som köpt säng för mer än vad vår soffa kostade.

Vår dubbelsäng kostade oss 1500:-. På Blocket. Soffan gick på 13 000 och det var en svindlande summa. Nu är tv:n vårt dyraste inköp

 

De här plötsliga tillgångarna gör alltså att vi på vissa plan kan köpa upp oss. Och mitt arv efter pappa gör också att vi kan leva på ett sätt som vi aldrig skulle ha kunnat leva på annars. Bara den grejen att vi äger ett hus. 

 

Vårt hur ligger nära "Gråbo", Visbys del av miljonprojektet. Stora lägenhetshus fulla med asbest. Gotlands getto, även kallat. Därför går många av barnen därifrån på vår förskola. SAMTIDIGT finns fina villaområden kring förskolan, däribland vårt, som bara ökar och ökar i popularitet. Därför finns villabarnen också på förskolan. Våra barn har ett hus, men flera av de andra barnen på förskolan har finare hus och mer välbeställda föräldrar. Samtidigt som flera av barnen på förskolan har mindre. 

Likadant i vår umgängeskrets. Vissa har fina stora hus och är välbeställda på alla sätt. Andra kämpar med vardagen. 

 

På många sätt är jag glad att vi kan ge barnen den här blandningen. Våra barn kommer aldrig att befinna sig i en kall, homogen grupp av varken överklassungar eller arbetarklassungar. De kommer alltid få ta del av allt, helt enkelt för att vi befinner oss däremellan.

Rent logiskt tillhör vi egentligen arbetarklassen. Men huset, umgänget och det faktum att vi då och då får råd att köpa oss en dyr pryl, gör att vi når upp till medelklassgränsen. Visserligen den längre delen av medelklassen, men ändå. 

 

När vi köpte Brunheten hade jag precis fått två nya kompisar. Vi kallar dem N och A. N hade precis fått färdigt sitt drömhus. En enorm, slottliknande villa med havsutsikt och ja...det är nog det vackraste huset jag någonsin sett. N och hennes man är lite äldre än oss och hade båda bra arbeten och kunde kosta på sig precis den inredningen de ville ha i sitt drömhus. 

A hade just köpt en stor villa i vårt grannkvarter. Även de var äldre än oss och hade två fasta inkomster. De renoverade. La in grangolv och byggde altan.

Så var det då vi. I ett brunt litet hus renoverat senast 79 och inte så stora utsikter för någon jätterenovering. Vi fyllde huset med loppis/Rusta/Öbgrejer, tvättade de bruna platsmattorna på golven så gott vi kunde och flyttade in.

Det tog jättelång tid innan jag kunde låta N komma hem till mig. Inte förrens jag var inne i en jobbig period och verkligen inte ORKADE BRY MIG fick hon komma.

Samma sak med A. Jag glömmer aldrig den dagen A och hennes familj skulle komma hit till oss på inflyttningsmys. De hade tjatat. Sagt "men vi är ju nästan 10 år äldre än ni! Om 10 år har ni också råd med grangolv!" Vi bjöd dem på spagetti och köttfärssås och vi fick de finaste ljusstakarna och den finaste lilla lampan av dem i inflyttningspresent. 

Både A och N hade precis köpt sina första hus. Båda kom från lägenheter, precis som vi. Skillnaden var att de planerat och väntat och troligen sparat en hel del innan de investerade i sina hus. Därför kunde de dels köpa/bygga stora och vackra hus, samt investera i de inredningsgrejer de länge hade önskat. De var också äldre än oss, hade hunnit göra det man normalt gör innan man köper hus och dessutom gjort livet i "rätt ordning". 

 

När vi köpte vårt hus var jag barnledig och maken pluggade. Vi fick lån ändå, tack vare att jag ägde gården och då kunde man ännu ta topplån, vilket vi gjorde. 

Eftersom A och N var de jag umgicks med mest vi den tiden blev allting liksom lite snedvridet. Jag SKÄMDES verkligen över vårt hus. Skämdes över vår billiga inredning och våra loppisgrejer. Skämdes över den vildvuxna trädgården och den 70talsgröna badrummet. SKÄMDES. 

Min syn på att flytta till hus var ju N och A´s. 

 

Istället för att se den enorma fördelen och hur extremt förspänt vi faktiskt hade haft det, så skämdes jag. Som värsta överklassungen kan jag tycka såhär i efterhand. 

 

Nu umgås jag inte lika mycket med A och N längre. Kanske har det att vi är på så olika platser i livet. Att ekonomin alltid kommer att vara som en nagel i ögat på mig, fast jag egentligen inte vill. För trots att jag numera inser hur bra vi har det, vilket flyt vi har haft och hur vackert och charmigt vårt bruna lilla hus är, så är det svårt att komma ifrån att det naturligtvis även kan vara jobbigt att se andra ha sådant man själv gärna skulle vilja ha.

Vi lever ju liksom i den tiden nu. Kapitalismens högtid kan man säga.

 

Och jag tänker inte anklaga mig själv för att jag kan känna så som jag ibland gör. Lika lite som jag någonsin skulle anklaga någon som eventuellt mådde lite dåligt av att vi har ett hus, eller en stor dyr tv. Det är ju det drygaste man kan göra. 

 

För mig är trädgårdarna det känsliga. Jag kan bli så satans avundsjuk på folk som bara kan åka till ett växthus och köpa precis just det de vill ha. Hela träd. Buskar. Mängder av blommor av samma sort. AVUNDSJUK! Eller såna som kan hyra in stenläggare. Såna som kan lägga om gräsmattan helt. Jag blir grön. Av avund. Helt enkelt därför att jag älskar trädgård och odling, men när man har lite pengar och ett hus fullt av renoveringsbehov kommer trädgården sist. När barnen har flyttat ut räknar jag med att kunna börja tämja den på allvar. Om en 15, 20 år med andra ord. 

Såklart att vi lägger ner pengar på vår trädgård, verkligen. Men inte långt ifrån så mycket som vi skulle behöva göra..Enligt mig då. 

 

En motsats till det blir tekniken. Min man är systemutvecklare och tekniknörd. Vi har ofta det senaste och bästa av alla såna där tekniska saker. Sånt prioriterar min man och eftersom det är han som tjänar pengarna får han göra det. Eftersom han är en nörd vet han även de billigaste sätten att skaffa sig det han vill ha också.

Och ibland kan jag skämmas över det. När kompisar kommer hit som kanske inte alls har en skitstor tv, en fin dyr kamera, massa olika boxar och system för filmer, bilder och tv och ljud eller de bästa datorerna. Då skäms jag istället. För jag vet att till skillnad från många många andra så lever vi i överdåd. Samtidigt som vi till skillnad från andra lever fattigt/spartanskt/loppis. 

Det beror väl helt enkelt på vad man prioriterar. Vissa har råd att prioritera precis allting. Såna som vi får välja våra prioriteringar. Och andra har inte råd att prioritera någonting. 

Och samtidigt som jag är glad att vi befinner oss i mitten, kan jag både avundas andra och skämmas inför vissa. 

 

Och till sist: varför vi köpte huset överhuvudtaget?

För att vi ville det, men framför allt för att vi kunde det. Trots att omständigheterna verkligen var de sämsta för oss att köpa hus just då så gjorde vi det. Min make låg på och ville det mest. 

Om det inte vore för mig skulle min man aldrig ha kunnat köpa hus då. Men tack vare mitt arv efter pappa blev det möjligt. Maken är sen den som ser till att vi har råd att ha huset. 

Vi har även fått mycket hjälp av våra föräldrar. Ibland med så grundläggande saker som att betala räntan. Ibland med inköp. Min gård har även räddat oss många gånger. Förspänt är egentligen bara förnamnet. 

 

 

Barnen i Brunheten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hörrni. Vad gulliga ni är när ni kommenterar. Jag har svarat på en del av kommentarerna nu. Ska försöka bättra mig med det. Jag blir himla glad av dem. Ni verkar så fina allihopa. 

 

Nu ska jag göra en grej som jag känner att jag nästan tvångsmässigt måste göra. 

Jag är nämligen stört rädd för att ni ska få en bild av mig som inte är korrekt. Och nu känner jag att er bild av mig behöver följande sanning. 

 

Sanning om Jenny P/Brunheten:

 

En av de saker som gläder mig allra mest med att barnen nu börjar bli stora är att Städningen numera förekommer. Alltså att vi städar numera. 

När barnen var små städade vi mycket sällan. Man levde i skiten. Hann inte, orkade inte ta hand om skiten. Grälade om skiten. Gnabbades om skiten. 

Sen blev de stora och nu. Ljuvliga ljuviga vardagsliv.

 

Sedan jag började plugga för ett år sedan är torsdagen vår Städdag. Varje torsdag (förutom vissa undantag då vi fuckar up helt och kanske skjuter upp det till måndagen eller lördagen eller dyl. Då mår vi även ganska dåligt för finns det nått värre än att städa en lördag??) städar vi vårt hus. Vi dammar, dammsuger och tvättar golven i nästan alla rum. En sådan städning på en person tar typ 3,4 timmar, då även plockning, suttning av mattorna, tömning av kattlåda och såna saker inräknat. På två pers tar det ca 2 timmar.

Inför varje helg ser vi till att tvätta upp dem mesta av tvätten. Vi duschar barnen och byter sängkläder. 

 

Sedan jag började plugga och allra särskilt nu på senaste, har matlagningen i huset även blivit nästan präktigt duktig. Jag, som hämtar barnen runt 15 varje dag, lagar all mat i veckodagarna och det är numera en mat som jag kan stå för. Ikväll tex blev det broccolisoppa och fullkornsbröd. Barnen älskar broccolisoppa. Jag har på senasten tiden börjat öva på att tillaga kött från grunden, vilket har resulterat i massa spännande rätter. Eftersom jag har vart vegetarian i 10 år har jag liksom inte lärt mig det. Men nu jävlar. I sommar ska jag ta mig fan lära mig grilla också. 

 

Vi har slutat storhandla och handlar numera uteslutande i vår dyra närbutik, helt enkelt för att vi har räknat ut att vi inte tjänar på att storhandla. Vi handlar istället några gånger i veckan och då endast efter att vi innan handeln har planerat ett antal maträtter vi ska laga till. 

 

Vi tvättar fönster två gånger om året. Vår och höst. 

Och varje jul är det grovrengöring av huset då alla element och lister och sådant rengörs. 

 

Varje måndag har jag blomvård och tar hand om husets alla pelargoner. 

Den stora, öppna (tyvärr) bokhyllan i matrummet rengörs några gånger per år.

 

Det värsta jag vet är damm. Jag kan stå ut med skitiga golv, men inte med dammlager. När jag dammar dammar jag allt. Tavlor, alla hyllor och leksakerna på dem i barnens rum. Förvaringsboxarna under barnens säng. Fönsterkarmarna. Kryddhyllan. Torktumlaren. Allt dammar jag. En gång i veckan. 

 

För att jag KAN. Äntligen. 

Så ni ska inte tro att jag är så himla härlig och livsnjutande och opräktig. Jag är också ganska präktig. Och jag gillar ta mig fan rent och fint.

 

Nu är det torsdag. Imorrn är barnen lediga. Vi har städat hela huset. Det luktar Ajax. Jag har handfatet kvar, sen är det klart. Broccolisoppan är uppäten och barnen sover. Vi har ett ljus tänt i deras rum nu under hösten under läggningen (OBS: jag släcker givetvis det när jag går ut ur rummet) bara för att det är himla mysigt att somna i skenet av fladdrande ljus. 

Min man och jag sitter i soffan med lite tända ljus och tittar på vår nya, gigantiska platt-tv. Pelargonerna prunkar och imorrn ska jag fixa i trädgården, gå en sväng på stan och sedan laga ungspannkaka på kvällen. 

Jag är också präktig ibland. AND I LOVE IT! 

Har hittat alla mina gamla dagböcker från ungdomen. Jag var så jävla härlig då och dagböckerna är fulla med så jävla klockrena citat. 

Typ

 

och 

 

 

Jag var så jävla vild och galen åren mellan 16 och 19. Vild och galen så att det räcker för resten av livet faktiskt. Skör och känslosam ibland också såklart, särskilt inför de som jag kärade ner mig i. Då tyckte säkert mina kompisar att jag var kär mest hela tiden och det trodde säkert jag själv också. Men nu med tio år på nacken så kan jag ju se precis vilka det var jag brydde mig särskilt om och vilka som inte betydde särskilt mycket alls. Det var inte särskilt många som betydde särskilt mycket. Men de som faktiskt gjorde det har jag faktiskt kontakt med än idag. Inte mycket nej. Men jag kan höras av med dem. Kolla läget, nån gång om året. 

En har just gift sig. En har just fått barn. En annan är snart färdig ingenjör. En fjärde har också barn nu. 

Och det är så fint att ha det så.

 

Det är också himla fint att tänka på hur mycket fint man har fått av så många... Ja missförstå nu inte det era snuskhumrar. Jag menar att när jag läser de gamla dagböckerna så inser jag ju hur mycket...fint...jag fick. Jag har skrivit ner hela sms i dagböckerna. Återberättat hela konversationer. Sparat gamla kärleksbrev i dem. 

" Jenny. Idag är det 250 dagar sen vi träffades för första gången" och "så sa han att när man är med mig så känns det som att vi två är ensamma i hela världen..att det bara är vi som existerar och att det är himla fint". Och tänk att jag fick alla de där tonårspojkekänslorna rakt in i mitt tonårsflickehjärta. Tänk vad det gjorde mig gott på många sätt, även om det ofta var lite struligt också som ju kanske kan förstås av det första citatet ovan.. :)

 

I gengäld finns alla de där pojkarna (numera män) bevarade för evigt i mina tjocka dagböcker. Om hundra år kommer någon kanske hitta böckerna och läsa om dem. Alla fina fina ord som jag skrivit om dem. Alla. 

Ska nog ta och föra över dagböckerna till datorn också på nått sätt.

 

En sak som jag märker när jag läser böckerna är hur jag tidigt drogs mot dekadens. (ja jag läste på nån blogg att det hette dekadans, men när jag slog upp det stod det att man kunde använda vilket som och Håkan sjunger dekadens och därför heter det så för mig. ps: "dekadensen är hååååård //uppsnärjd i det blå) 

Tråkigt nog slutade jag skriva dagbok (övetrgick till Lunarstorms dagbok och senare blogg) just när började grotta ner mig i dekadensen på allvar dock, men redan i de här tidiga dagböckerna så märker jag det. Jag har en ganska lättsam ton när jag skriver om den, men jag minns den ändå. Den ljuva dekadensen. 

Jag kan önska att det fanns mer dekadens i mitt liv. Rabattpåtning och skogspromenader är liksom lite...milt... Som småbarnsförälder får man ju ta till lite annorlunda grepp om man vill uppleva lite dekadens. Vräka i sig en hel förpackning Ben&Jerry på en kväll. Skita i att vattna blommorna några veckor. STRUNTA I att dra Icakortet när man handlar. Typ. LIVING ON THE EDGE så att säga. 

Men ibland kan jag sakna att sitta på ett mörkt ställe och häva öl med brudarna och sedan hitta en galen efterfest som kunde sluta precis hur som helst. Helt enkelt. Men det kanske inte är helt ovanligt när man är småbarnsförälder och inte så jätte gammal?

 

Jag är inte sjukskriven längre nu. Jag har hoppat av skolan och slutat med medicinen. Jag har bestämt mig för att bara ta den när jag känner att jag behöver en jäkel så att säga. Ja, man kan göra så, vissa äter den bara under de dagar de har pms tex. 

Det passar inte mig att bli avtrubbad och som ett streck känslomässigt. Jag vill inte vara sån. Jag vill nog ha mina toppar och mina dalar ändå. I alla fall nu. 

Biverkningarna är dessutom för jävliga att stå ut med. Svettningarna. Illamåendet. Och så vill jag ha lust att ligga med min man också. Man kan ju för fan inte äta en medicin som tar bort lusten att göra det enda som man, under depressionen, tyckte var riktigt kul! Det är ju helt ologiskt! 

Så åt helvete med det här nu. Nu orkar jag inte gå under etiketten "deprimerad" längre. Jag vill vara "Jenny- en jävligt cool person" som vanligt och nu tänker jag va det också. 

Krävs det att jag ska krascha lite nu och då så får det väl göra det. Jag får lära mig hantera det. 

Ska dock fortsätta med psyktant. Det är nog endast av godo tror jag. 

 

Nu ska jag se "torka aldrig tårarna utan handskar" via svt play om det går. Jag älskar Jonas Gardell. 

Jag älskar även podden "crazy town" med Kringlan Svensson och Josefin Johansson.  Lyssna på den!

 

 

OBS: Wikipedia: Dekadens, ibland stavat dekadans, betyder ungefär förfall, fördärv, fortskridning till (moralisk) undergång.

 

 

 

 

 

Älskade bästa fina Håkan. 

Så länge som han följt mig nu. 

 

Jag var väl femton den gången när min bästa vän Martin ringde och ropade "sätt på tv:n". Det var en så jäkla bra låt där, sa han. "Det här kommer att bli nått stort" sa han också och det fick han ju rätt i. Det var "känn ingen sorg för mig Göteborg" som spelades på Voxpop för första gången den kvällen och den kvällen blev jag kär. I Håkan. 

Sedan dess har jag lyssnat på Håkan från och till väldigt intensivt i perioder. Håkan passar inte skitbra mitt i bebislivet när man knappt har tid att ens tänka på sin egen hygien, men i övrigt tycks det alltid finnas någon låt, någon melodislinga, någon textrad, som berättar för en hur det är. Som beskriver en själv. Eller som ger hopp, tröst eller kraft. 

Martin blev en egen sång, tex. Den här sången, det är Martin, min bästa vän under tonåren:

 

 

När en flera år lång relation med mitt ex tog slut, ja då släppte Håkan den här låten, som beskrev i princip exakt hur han troligen kände då...Och jag grät och grät och grät när jag hörde den. 

 

 När jag var 20 år bodde jag i kollektiv i Hökarängen med mina bästa vänner. Vi hade lägenheten högst upp i huset och i våningen mitt emot vår flyttade våra bästa killkompisar in. Jävlar vad vi festade och jävlar vad många nätter som jag och Micke satt i min säng och fyllåt pulvermos och soyaköttbullar och pratade natten igenom. Den våren släppte Håkan skiva och natt efter natt lyssnade vi på den, jag och Micke. Den här var hans favorit och nu är den här låten Micke och den där våren i Pökarängen. 

 

Hela Håkans andra skiva- "det är så jag säger det", är Sara. Vi var sjutton då och när Håkan släppte skivan skulle jag och Sara åka till Hultsfred på hösten och se honom i konserthuset där. Hela resan började med att vi nästan missade båten, grät inför den unga killen vid båtterminalen och han ringde kaptenen och om jag inte minns fel backade kaptenen tillbaka båten en smula så att vi kunde HOPPA på (ja vi fick verkligen ta ett skutt över till båten!). Vi hyrde ett rum hos en tant i Hultsfred som naturligtvis hade en son som hade kompisar och ja... Det var en av de galnaste helgerna i mitt liv kan man säga.

Den här låten skulle lika gärna kunna heta Kom igen Sara för min del:

 

Den här dansade jag och David vår brudvals till...:

 

 

Och den här sjöngs för E på hennes namncermoni:

 

 Och så nu när jag har kraschat lite och går och lyssnar lite på Spotify helt vanligt, ja, då shufflas de här två låtarna fram, i följd till och med. 

 

 

 

 

 

Finaste Håkan. Mannen i mitt liv på många sätt. 

 

Onsdag.

 

Jag glömde berätta om att familjen har utökats ytterligare... Igår kom brorsan över med sina 10 afrikanska jättesniglar i ett otroligt äckligt och o-omskött terrarium. Så igår tvättade jag terrarium, utfodrade uthungrade sniglar, bytte bark, tvättade alla sniglar och ja... Nu har jag 12 sniglar. Stora sniglar. Så om nån länge har känt ett BEGÄR efter en snigel så vet ni vem ni ska ringa. Trevliga djur är de. Men lite väl många just nu. Med tanke på att de kan få hundratals bebisar var typ så känns det ju lite....mycket..

 

Idag! Idag hämtade mamma barnen på förmiddan och jag stack ner på stan. Gick på Katthemmets loppis- bästa loppisen i stan. Är lite besatt av att fynda halvfula klänningar på loppis och lyckades med detta konststycke även idag. Det roliga med loppis är ju att upptäcka att man tycker om saker man inte ha en aning om att man tyckte om!

Till exempel hade jag ingen aning om att jag tyckte om rosa spetsgardiner innan jag hittade några på loppis! Inte heller visste jag att det bor ett näst intill manisk begär inom mig efter bonader, men nu vet jag det! Jag har även börjat samla på prydnadsfåglar sedan jag blev regelbunden loppisfantast. Jag visste inte att jag tyckte om fåglar liksom! Men nu vet jag det! Ska fota min lilla samling senare så ni får se!

 

Idag hittade jag en klänning som får mig att känna mig lite som en väldigt kysk person. Typ nunna. Egentligen är den typ 3 storlekar för liten men det skiter jag. Passformen är ju lös runt kroppen. Bara runt halsen som det blir lite spänt men det där med andas alltså... Ska de va nått?

 

 

 

Idag har visst morgonstund guld i mund här på Brunheten. Sitter vid köksbordet med tända ljus och vackra blommor och fyller i papper och gör andra nödvändigheter.

Hade tänkt jobba i trädgårn idag men det regnar så det blir visst inget av. Istället ska jag ägna mig åt pyssel.

Maken och svärfar röjer uppe i det som kommer att vara vårt nya sovrum inom kort. Det blir jättefint. Ett litet rum högst upp i huset med, numera, vitt trätak, vita väggar förutom en som har målats milt grön. En nya garderob med stora spegeldörrar ska snart byggas upp men först ska det ljuslackade (?) furugolvet läggas idag. Skönt att det händer grejer i huset. 

 

Jag mår ganska bra idag, som alltid när det är mörkt och ruggigt ute. 

 

Igår kom två annonser upp på Blocket med hundar som folk ville bli av med. Alltså inte hundvalpar utan större hundar som familjerna helt enkelt inte hade tid med. Jag svarade på båda men "vann" ingen. Kändes lite som på julafton för typ 15 år sedan när jag hade önskat mig en hundvalp och brorsan en guldfisk. Glädjen när brorsan fick sin guldfisk och jag blev HELT SÄKER PÅ att NU får jag min hundvalp! Den ofantliga besvikelsen när det inte blev någon hundvalp utan istället en kopp i keramik... 

Men nu ska jag väl inte vara bitter över det?!!!

Jag är ju VUXEN nu! Nu gör jag som jag vill!

Och jag ska ha en hund! 

 

Jag har, de senaste veckorna, tänkt ganska mycket på hur jag vill att mitt liv ska vara. Det är ju jävligt svårt för mig att komma fram till något, eftersom det är just det som min livskris handlar om. Att jag inte vet hur och vad jag vill på något sätt. Men de bitar som jag faktiskt KAN komma fram till har jag i alla fall nu tagit fasta på. 

 

Några saker jag vill med livet:

* Jag vill ha ett stort hus

* Huset ska vara fullt med barn

* och djur

 

Jag vill även ha en vacker trädgård att ägna mig åt. 

Så det enda jag vet just nu är att jag måste gräva rabatter, avla barn och köpa djur. 

Jag har även bestämt mig för att jag inte vill flytta av ön. Jag vill bo här. Det känns väldigt skönt att ha kommit fram till det en gång för alla så man kan släppa tanken på att det "kanske" kan vara bättre någonannan stans. 

Gotland är vad jag vill för mina barn och för mina djur och för min egen själs skull. 

 

Egentligen är det väl inte så värst mycket kvar att fixa på min lista förutom huset samt en sysselsättning som kan finansiera mina djur och alla mina barn. Som jag ska ha. 

 

Egentligen är det inte alls särskilt svårt att komma fram till hur man vill ha sitt liv. Det är ju bara att tänka på vad som gör en lycklig... Barnen, djuren, trädgården. Enkelt. Maken också såklart men som tur är så har vi ganska liknande önskemål. Där jag vill ha en fet trädgård vill han ha ett fett hus och det passar ju bra. Han bygger- jag planterar. Där jag kan tycka att barnledighet med små bebisar är rätt tråkigt kan ju han ta vid. Jag föder- han är barnledig. Där han gillar katter gillar jag hundar. Båda gillar vi reptiler. En sköldpadda, en ödla och en hund kommer vår familj att berikas med minst inom de kommande åren. Och en två, tre ungar till skulle jag tro. 

 

Det allra viktigaste som jag kommit fram till är i alla fall att jag aldrig mer tänker lyssna på vad någon annan säger. Utan bara köra rakt på hjärtat. 

 

Och ljusa dagar väntar mig. 

 

Idag har jag haft Ångest. Angst. Svårt att andas osv. Mildare skakningar i kroppen.

Det har varit akutångest över ekonimin. Snart ska räntan betalas. Snart är det jul. 

Dessutom vill jag ha en hund.

 

Under hela min barndom drömde jag om en egen hundvalp. För ett halvår sedan ungefär, slog det mig att jag faktiskt är vuxen nu. Och när man är vuxen gör man som man vill. Man bestämmer själv. Man behöver inte hoppas varje jul och födelsedag. Vill man ha en hund så kan man bara skaffa en hund. Det är en hisnande tanke. 

Men nu har vi ju inte råd. Men så fort jag får det. Då jävlar. Ska jag ha en hund. Med små korta ben.

 

Vi är så fattiga just nu så det är läskigt. Det är inte kul att vara den som försätter sin familj i det. Man kan nästan inte andas vissa dagar av dåligt samvete. 

Det ovanpå de där vibbarna man hela tiden möts av från andra- att det inte riktigt är okej att bryta ihop, är ganska betungande. Gör inte direkt ångesten man hade innan mildare. 

Det är liksom inte okej att inte funka. I alla fall inte när det är något osynligt som gör en ofungerbar. 

 

Idag har jag tvättat en maskin tvätt. Och det är allt jag har gjort. Det är jättejobbigt för mig. För gudrun vad gärna jag skulle ha velat storstädat, höstpysslat i trädgården, tapetserat och staplat färdigt veden tills familjen kom hem. Så jag fick känna att jag gjort lite nytta. Så jag blev lite mer Älskvärd. 

Men idag hade jag fullt upp med Ångesten. Och så fick det vara. Min man tycks älska mig lika mycket som vanligt ändå faktiskt. Och barnen har nog haft det roligare också. 

 

När barnen kom hem (älsklingskusinen hämtade dem) fick jag ta mig samman. Det är inte så svårt än så länge för de är ju så jävla underbara. Så lekte vi hårsalong. Ja jag vet. Alla feminister kan ju dö på en gång. Men jag öppnade hårsalong med hårborste och hårsnoddar och balsamspray i högsta hugg och så kom alla barbisar på besök, styrda av barnen. Varenda barbie friserades och kläddes i vackra klänningar och sen höll 5åringen konsert för dem alla tjugo. Vips blev det middagsdag och morsan kom förbi med sin nya elektriska fönsterputsare som jag får låna. 

Och maken kom hem 1.5 timme senare än vanligt (igår jobbade han från 8- 0.30, de har release på jobbet i dagarna) och sen låg vi alla 4 i soffan och busade tills det blev läggdags.

 

Och nu är det lugnt och mjukt och varmt i min själ igen. Har just gosat vår hankatt Russin sönder och samman.

Sedan jag blev... deppig har jag märkt en ny förkärlek för våra djur. Jag tar ovanligt mycket kort på dem och finner mig allt oftare pratandes om dem. Jag som alltid sett djuren som något nödvändigt ont som strövat runt i vårt hus för att barnen ska få en mjuk och fluffig barndom. Men plötsligt är katterna min bästa vän! Jag pratar med dem, dullar med dem och skämmer bort dem. Igår fick de rå nötfärs till middag. Då blev jag poppis kan jag säga. 

Nu ligger Russin här bredvid mig, alldeles utmattad av vårt supergos och fiser stilla i sömnen. Det luktar inte ros. Men jag älskar honom ändå. 

 

Imorrn ska jag ha Hunden här igen. Vi ska gå långpromenad och så ska jag väl kanske putsa nån ruta innan jag ska fika hos grannen och hennes mjuka bebis. Vårda vårda själen. Mjuka hundar, mjuka barn och mjuka vänner. Bra för själen. 

 

Men jag tror ändå det är bra med de där förlamande ångestdagarna. Min psykologtant har sagt att jag ska släppa fram sånt där. Så det försöker jag göra. Inte hålla tillbaka och döva. Ut med det bara. 

 

Nu ska jag se filmen "tiny furniture" där hon som har huvudrollen i Girls tydligen spelar huvudrollen också. Ja jag är besatt. 

 

Amen

 

 

 

 

Jag vill leva av lust. Jag vill ha ett liv där jag gör saker som jag har lust med och som känns meningsfulla.

Måste man ha alla de där tråkiga sakerna i livet?

Varför kan man inte få leva sitt liv precis så som man vill?

Varför är det HELT ORIMLIGT att leva sitt liv just precis som man vill ha det?

Om man till exempel vill ha ett liv där man plockjar blommor ofta. Eller ett liv där man ligger på studsmattan med barnen och sjunger om kvällarna? Ett liv vars MENING är att vara härligt?

Istället för att vara nyttig, som många verkar sträva efter. Att känna sig duktiga. Att göra nytta. Att dra sitt strå till stacken. Det intresserar liksom inte mig... Inte heller intresserar det mig att leva ett liv med ekonomiska mål. Jobba hårt så man får råd att renovera. Jobba hårt så man får råd att åka till Thailand. 

Jag behöver inte åka till Thailand så länge jag får sitta på min uteplats med en kattunge i knäet och titta lite på trädtopparna bakom vedbon bara! 

Jag behöver inger spektakulärt. Att samla vännerna och göra en utflykt med alla barnen en dag räcker liksom. 

 

Och jag undrar om det är nått fel på mig när jag känner så?? Alla andra bara jagar känns det som... Ska ha fler följare till bloggen, mer likes på facebook, fler lyssnare till podden, högre lön av chefen, renovera huset lite till, köpa lite större bil, ha nya gardiner eller bara ÄLSKAS LITE MER!!!

Jag orkar liksom inte vara med i den jakten. 

 

Det enda jag vill ha är ett meningsfullt liv. Känna mening inför mig själv och inte inför andra. 

Det är väldigt meningsfullt för mig att få vara med barnen. Kanske den största meningen av alla. Det är även meningsfullt att vara med min man. Tyvärr jagar min man också väldigt mycket och det är ju lite orättvist men det blir ju så att när inte jag jagar får han göra det lite hårdare. 

En annan meningsfull sak för mig är att inte tvingas till saker. Inte tvingas göra sådant jag egentligen inte vill. 

Men hur många lever ett sånt liv liksom?

Och tänk om alla skulle hålla på och gå runt och leva bara för sig själva! Man måste ju tänka på KOLLEKTIVET!!

 

Sånt här funderar jag på. Hur lever man ett liv utan krav på att göra tråkiga och för en själv, meningslösa saker? 

Hur kan en människa stå ut med ett jobb den egentligen finner ganska värdelöst? 

Jag antar att det är för att människan har MÅL. Jobbar för att tjäna pengar till de MÅLEN. Har lite tråkigt för att sedan få göra något roligt när det tråkiga är klart.

Men är det inte mer logiskt att ha roligt på vägen istället? Att kanske ha ett jobb som inte inbringar skitmycket pengar, men som gör att man håller en jämn lyckonivå istället?

 

Kan ni inte skriva lite om hur ni har det? Vad har ni för jobb? Är det roliga jobb? Känns de meningsfulla? Varför jobbar ni? Styrs du av LUST i ditt liv eller av ett behov av att vara duktig och nödvändig?

Svara mig du!

 

 

 

 

 

Jag har blivit sjukskriven. För depression. 

Nej jag tänker inte hålla på och löjla mig och hålla tyst om det. Ibland blir man sjuk i halsen, öronen eller hjärtat. Och ibland blir man sjuk i själen. Och det tycker uppenbarligen min läkare att jag är för tillfället. 

Kanske hade jag inte blivit sjukskriven om jag hade haft ett vanligt jobb. Kanske hade jag harvat på bara, så som jag tror att många gör. Men när man pluggar och plugget kräver ens totalt fokus och koncentration för att harva igenom tunga böcker dag in och dag ut så blir det lite annorlunda. Lite svårt att bara harva förbi. Det märks liksom tydligare att man inte funkar. 

Och just nu funkar inte jag särskilt bra. 

 

Nej jag vill inte dö eller så. Bara lyssna på Broder Daniel lite mer än vanligt. 

Jag har ju alltid lyssnat på Broder Daniel. Haft mina Broder Danieldagar. Ända sedan jag var mycket ung faktiskt. 

Min läkare tror att jag har ett obearbetat trauma i min barndom/ungdom som liksom legat och grott. Psykologen är inne på samma spår. Min pappa dog ju hastigt när jag var 15 så jag/de/vi antar att det är det.

 

Ja jag har en psykolog nu. En tant. Har bara träffat henne en gång hittills men det var bra. Hon lyssnade och jag pratade. Och så fort jag tystnade ställde hon en fråga. "Varför tror du att det är så?" var vanligt förekommande.

Psykologen tror att jag har mycket ilska i mig som inte har fått komma ut utan istället handikappat mig på vissa sätt. Det kanske låter lite osannolikt för vissa eftersom jag ju är lite känd som argbiggan. Men känner man mig lite mer djupt kan man nog tänka att hon har en poäng, tanten. 

Så nu har jag som läxa att vara ensam och ha det tyst omkring mig, samtidigt som jag inte gör nånting. Jag ska typ sitta och glo in i en vägg och bara tänka. Inte avleda tankarna med dator, tv, sommarprat eller ens musik.Bara tänka. Släppa fram min inneboende IIIIILLLSSSKKAAAAAAAAAAAAAAAA!!! :)

 

Det är skitsvårt. Jag har det ju i mig, att ständigt avleda mig själv med radio, tv, internet, osv. Det händer bara inte att jag är helt ensam och bara tänker. Aldrig någonsin händer det. 

Men nu har jag i alla fall sprungit en gång utan att ha musik i lurarna. Det gick bra, men mest för att jag har svårt att tänka på annat än mitt flåsande när jag springer. Räknar stegen, pressar mig lite mer, lite hårdare. 

 

Ja jag springer ju för att det dämpar ångesten som jag har. En dag kände jag bara att nu jävlar måste jag springa. Jag har aldrig känt den känslan förut (..!!) men det var typ som att jag inte kunde stå ut. Med ångesten. Så nu springer jag bort den. Väldigt effektivt faktiskt. 

 

Ja nu låter ju allting jättesorgligt och tråkigt här och alla blir så oroliga och tycker synd om en. Min läkare till och med sa "det låter som att du har en väldigt tung ryggsäck att bära" och då sa jag "det låter ju som att det är jättesynd om mig" och han sa "ja men det kan det väl få lov att vara också?".

Så ja. Det är lite synd om mig. 

Det finns tre saker jag behöver som gör det lite mindre synd om mig och det är:

* frid och ro

* kompisar

* pengar

 

Det finns tre saker som är rent välgörande för mig och det är barnen, springandet och kompisar. Det är som balsam för min stackars själ att få hänga med glinen. Bara va. Förlora mig lite i dem. Och det är som balsam för min stackars själ när någon härlig person kommer hit och parkerar sig på min uteplats och pratar med mig. Och   TA MIG FAN så är det som balsam för min själ att springa upp och ner för Langs väg. Det kunde man väl aldrig tro. Tänk att det skulle krävas en fet livskris för att få mig att inse värdet av motion. Det är en fröjd faktiskt. Och det ger mig lite självförtroende, vilket också verkligen är behövligt just nu. 

 

Förresten. Har hittat en fantastisk, men otroligt sorglig blogg. Av Kristian Giblund, 28 år och döende i cancer. Den kan man ju läsa, när man sitter med sin "tunga ryggsäck" och har allmän ångest. Och glädjas lite över att man i alla fall inte ska dö. Man kan även glädjas åt Kristians lugn inför döden, samt avundas livet han har levt, vilket gör att han känner att han kan dö i frid, trots att han bara är 28 år. 

 

Imorrn blir det Övning i ensamhet men på onsdag ska barnen vara hemma igen då dagis är stängt. Idag fick de vara hemma också och vila upp sig lite efter kalas och febertoppar från helgen. Vi har haft kompisar här och på kvällen lagade jag kyckling och kände mig hemmafruig. 

Det var en bra dag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag och min man har pratat en del om skönhet. Mycket om skönheten hos varandra såklart, hur man, när man älskar någon, liksom blir lite "blind" för den andres eventuella förändringar i utseendet. Man ser aldrig att den andre är ful liksom...Även om han har sömnpärlor i ögonvrårna, går upp tio kilo eller tappat allt sitt hår, så är han ändå världens vackraste i mina ögon. För att jag älskar honom. Och inte hans utsida. 

 

Vi har även pratat en del om vad vi tycker är vackert. 

Min mans absoluta ideal vad gäller män är Brad Pitt. Jag har aldrig förstått charmen i Brad. Visst kan jag se att han ser vacker ut. Men hans utseende har aldrig tilltalat mig. 

 

Ikväll gick det plötsligt upp för mig vilket mitt ideal är när jag tänkte ut de vackraste männen jag vet (förutom min man då, som förståss för alltid är den allra vackraste människan jag vet)

Rent ytligt är dessa tre de vackraste männen jag vet:

 

   

Ja men man får väl säga att det finns en VISS likhet bland dessa män. Lägg till Johnny Depp som Gilbert Grape också och ja..men kan säga att man får en GANSKA klar bild av vilket utseende jag föredrar hos män. Ovan är alltså Viggo Mortensen som ARAGORN, Heath Ledger i 10 orsaker att hata dig, samt Sully från Dr Quinn.

De här männen är alltså mitt ideal, men bara i ovanstående roller. Viggo är inte alls snygg utan håret. Heath är dock min goding for ever. Men allra snyggast är han absolut i 10 orsaker att hata dig. 

 

Där har faktiskt jag och min man en gemensam nämnare, för hans favoritkvinna är Julia Styles som spelar den kvinnliga huvudrollen i 10 orsaker att hata dig.

 

Den vackraste kvinna jag vet har länge varit Jennifer Lopez

 

  

Dels hennes vackra ansikte, men även den där kurviga kroppen. Det är mitt ideal helt enkelt. Det jag finner vackrast. 

Och det är intressant det där med skönhet. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår hände någonting som ja...det är så fantastisk att jag nästan tappar andan när jag tänker på det fast det har gått över tolv timmar sedan det inträffade.

 

Jag hade gått runt och känt mig arg och stark hela dagen. Drog 45 kilo barn i skrinda hem från dagis men det räckte inte. Jag hade kraft kvar! 

Duschade barnen på kvällen och kände hur något liksom grodde i mig. Under soffmyset efteråt bara kom det till mig: Jag Måste Springa. Det var en känsla som jag, helt ärligt, aldrig tidigare känt i mitt liv så den var något överrumplandet kan man säga!

Så jag sa godnatt till barnen, lät maken ta över, snörde på mig skorna och gick ut. 

Och sen. Sprang. Jag. 

 

Jag sprang över fotbollsplanen och över grusplanen och uppför backen bort mot korset och så vände jag och sprang jag hem. Ända in på gården sprang jag. Fram till dörren. Sprang jag. Jag gick lite också såklart, men inte mer än för att hämta andan. 

 

År av...motionshat är eventuellt över här nu! Eller nej. Motionshatet finns nog kvar. Men år av "jag kan inte" är ta mig fan över. Jag kan ju visst! Skumpa fram i joggingliknande stil.Jag kan! Jag orkar! 

 

Tänk om någon gympalärare hade tagit sig tid att uppmuntra och visa mig, den gymnastik och bollhatande småtjocka tjejen att promenader kan utvecklas! Tänk om någon hade sagt till mig att man KAN springa även INNAN man har blivit vältränad. Man kan springa med mjukmage och trästocksben! 

 

Ja. Detta är sannerligen fantastisk. Men det är många bäckar små som fört mig till mina första stapplande språngsteg. Min vän Anna, som är en om möjligt större motionshatare än jag, började springa för 1.5 år sedan och springer nu lopp och allting! Lady Dahmers tränande och Ninas hurtiga "dagens bästa: kvällspromenaden" har också vart en pepp. Att se att andra kan och att det gör dem gott. Det har helt enkelt gjort mig sugen. 

 

Nu jävlar ska jag köpa mig ett par riktigt dyra joggingskor. Jag har inte velat göra det tidigare då jag tänkt att det inte är nån ide. Men det är det ju faktiskt alldeles uppenbart.

Jag kan faktiskt knappt vänta tills jag ska bege mig ut imorrnkväll igen. (det blir de kvällar då maken lägger barnen). Om det så ösregnar så ska jag ut. Jag är ju en hurtbulle nu!

 

 

Bla de här två låtarna sprang jag till. Vår gamla themesong från gymnasiet:

 

 

 

 

 Lite hårdpop:

Idag är jag här:

 

 

 

och handlar här:

 

 

och lyssnar på de här

 

 

 

 

så idag får ni sakna mig lite. 

 

Prince förresten... JA det var han som gjorde orginalet. 

 

 Jag kom på en sorglig sorglig sak igår. Och det är att jag slutade dansa när jag blev gift...

 

Innan jag blev gift hände det ännu att jag gick ut och dansade. Men framför allt dansade vi mycket hemma innan jag blev gift. Vi dansade mycket med barnen och det hände att vi drog en tryckare då och då för kärleks skull. 

Men väldigt sällan numera.

Barnen har blivit större och tar dansen på så stort allvar. Blir typ sura om jag dansar på ett sätt som inte tilltalar dem och sura om de vill härma ett danssteg och inte klarar det. Och jag spontandansar ytterst sällan längre..Det är så sorgligt.

 

Ibland händer det dock att jag, när jag är ensam hemma, drar på stereon på max och dansar för mig själv. Ofta om jag om känner mig ledsen eller så. Istället för att, som Peaches sjunger, "fuck the pain away" så kan man ju "dance the pain away". Lite mer kristligt dessutom. 

 

Jag tänker att jag snart ska gå ut och dansa. Men så minns jag att jag oftast blir Lidande när jag väl gör det. För att de alltid spelar så kass musik. 

Jag skulle kunna tänka mig att gå ut och dansa om jag visste att de skulle spela min musik. Typ så här:

 

 

Starta med lite hederlig shake your ass. Och naturligtvis ska det vara i orginal. Jag spelar den här rätt ofta hemma. Barnen tror att han sjunger - I miss Rapunzel, Raunzel, Rapunzel, Rapunzel...oooooh..

 

 

 Den här låten alltså. Ärligt. Finns det nån på jorden som kan sitta still när de hör den? Jag dansade på väg till dagis igår när jag lyssnade på den. 

 

 

 

 Och sen måste jag få stuffa runt i min bästa indiedans lite också. Lite sorgligt sådär för den här låten är ju väldans sorglig. 

 

 Och så lite styvdans till den här. 

 

 

Sen kan jag gå hem.

Eller nej förresten det måste ju va en tryckare också.... Hm... Då tar vi den här.. Den går egentligen lite för snabbt för  tryckare men skitsamma, den är så jävla fin. Kanske den bästa bästa gången för oss som har hjärtat utanpå kroppen: 

 

Sen sveper vi en öl och går hem. 

Några saker jag återkommande funderat på den senaste tiden:

 

* När jag är törstig, vilket ju händer att man blir när man har diabetes, så tänker jag alltid på den där jäkla Coca cola- reklamen som gick för några år sedan. När en man sprang genom öknen och var så jävla törstig  och sprang runt och hallucinerade om coca cola. Och till slut kom han fram till nån slags by och då var han typ död men DÅ fick han en coca cola och så blev han så jätteglad.

Alltså, när man är törstig är man väl ändå sugen på vatten???

Finns det NÅN som är sugen på LÄSK när man är törstig? Man blir ju törstig av läsk liksom. I alla fall om man har diabetes. Jag vet inte hur det är med er andra som inte har diabetes.... Blir inte ni törstiga är läsk? 

Och på tal om det- det SÄMSTA man kan dricka när man är törstig- juice. Särskilt äpple eller apelsinjucie. Då blir man ju supertörstig helt plötsligt. 

 

* Nu har vi bara två kattungar kvar och kattmamman har förvandlats totalt. Hon leker med sina barn! Tar in stora äckligt skalbaggar åt ungarna som de ska öva sig att jaga. Hon skuttar runt och jagar ungarna i huset och oftast har de jätteroligt. Men ibland... Ibland går det liksom överstyr... Hon hamnar i närkamp med nån av ungarna och biter dem lite för hårt... Och då skriker de... HUR TROR NI att ungarna påverkas av det här psykiskt? Känner de ungefär samma sak som när barn får stryk av sina föräldrar? Känner de sig oälskade? 

Kattmamman favoriserar en av kattungarna lite också... Den minsta, som är nästan exakt likadan som mamman själv... Tror ni att den andra känner sig oälskad och osedd? 

 

Igår hände en MAGISK sak!

Min gamla vän Sara annonserade på fejjan att hon hade två Coldplaybiljetter som hon ville sälja Fatta! Folk har stått och köat för att få köpa de här biljetterna och på Blocket säljs de för überpriser. Men vi fick dem! För inköpspris! 

Så nu har jag och maken spontanbokat båt och boende och åker till Sthlm och Globen bara över torsdagen. Hem igen på fredag morgon. Det känns så himla spännande! Precis vad jag behövde! Ett litet äventyr!

Coldplay har länge stått med på vår lista över Band/artister att se så det känns ju lite magiskt faktiskt. 

Jag kommer grina om/när de spelar den här låten:

Det är min barnsång. Jag tänker så jävla mycket på barnen varje gång jag hör den. Och blir alldeles grinsugen. 

 

 

Så tack Jesus/Sara&Johan. Lite äventyr är just vad den här gamla morsan behöver. 

I början av sommaren blev jag rekomenderad superprodukten Footner.

Det går till så att man ska sitta en timme med ett par sockor på sig. Sockorna luktar starkt och är hala.

Sen tar man av sig dem, tvättar sig och väntar.

Efter typ en vecka börjar skinnet på fötterna lossna! Och under det lossnade skinnet är huden sammetslen.

Det var den verkligen också.

Footner hade säkert fungerat jättebra om man inte, som jag, är besatt av att pilla bort död hud under sina fötter.

Var man det innan så är det ja...det är misär nu...

 

Fatta den glädjen när huden började lossna. Det STÅR att man ska låta det va och falla av i sin egen takt men det är det ju ingen normal människa som kan låta den göra! GLÄDJEN! HÖGARNA av skinn som jag fick loss! Tillslut blev jag tvungen att sitta ute på trappan och pilla om kvällarna för soffan blev så äckligt av alla skinnflagor!

Vid flera tillfällen var jag så koncentrerad i mitt pillande att jag dreglade ner på trappan. 

Som en skinnidiot satt jag, salig av glädje.

 

Det är bara ett väldigt väldigt tunnt skinnlager som lossnar av Footner. Men har man, som jag hade, sedan innan väldigt torra fötter fulla av förhårdnader och död hud så öppnas nya möjligheter med Footner om man säger så. Och djupare skinnbitar får man lättare tag på.

 

Nu är det augusti och jag har blödande sår under fötterna. Jag drar och sliter loss skinnbitar som lämnar djupa kratrar i min fotsula. Jag har svårt att gå varje morgon när jag vaknar efter ännu en kväll med skinnet. Högarna i soffan är mindre nu, men jag tvingas ännu dammsuga soffan VARJE MORGON och då klonkar det till i dammsugaren när tjocka, långa hudbitar sugs ner där.

Det är så jävla äckligt. Men fast det blöder och gör ont kan jag inte sluta.

 

Slutsats: Footner förstörde mitt liv!

Ändå...Ändå drömmer jag om att köpa en behandling till... De där skinnhögarna på trappan alltså... Jag saknar dem. Drömmer om dem. Vill göra nya. 

På ett bröllop i sommar träffade jag några riktigt gamla kompisar. Efter att ha suttit och pratat gamla minnen länge kom vi in på våra "högkänsliga personligheter". Hur lika vi är på många plan, hur våra problem liknar varandra osv. En av dem sa att hon trodde att det var så, att människor av de här typen, högkänsliga, dras till varandra.

Och jag kan inte annat än att hålla med.

 

Idag har jag träffat två av dem. Det är rakt ner på djupet direkt. Det känsla och smärta och djup och renaste kärlek som diskuteras. Inget annat. Alla tampas vi med våra högkänsliga personligheter. Alla mår vi skit med jämna mellanrum. Alla har vi kriser. Och det är ju guld att ha vänner då. Som dessutom är likadana. 

 

Vi har hjärtat utanpå kroppen brukar jag tänka. Mia Skäringer säger så, att hon har det. Jag får ofta höra att jag påminner om henne (iaf om den personen hon visar upp i offentligheten). Och det beror nog på att vi har hjärtat utanpå kroppen båda två. 

 

När jag var yngre var jag hård sum stain. I alla fall låssades jag att jag var det. Nu har jag hjärtat utanpå kroppen. Jag kan inte låssas och jag måste vara ärlig. Det är ganska skönt faktiskt. 

 

Just nu tycker jag att livet suger. Jag har ingen lust att gå i skolan. Jag vill jobba. Men det finns inga jobb för mig att få eftersom jag inte har utbildning. Jag vill ha ett socialt liv och träffa folk. Jag vill ha jobbarkompisar. Jag vill ha en hobby, helst med sång och jag vill göra modiga saker. Göra något som jag egentligen tycker är läskigt. Jag vill ha pengar och slippa gå på knä varje månad. Jag vill kunna åka till mina vänner på fastlandet. Och jag vill ha en hund. En gammal hund som någon annan har uppfostrat. 

 

Ja. Detta är vad jag vill. Tror jag,