brunheten

Idag har jag haft Ångest. Angst. Svårt att andas osv. Mildare skakningar i kroppen.

Det har varit akutångest över ekonimin. Snart ska räntan betalas. Snart är det jul. 

Dessutom vill jag ha en hund.

 

Under hela min barndom drömde jag om en egen hundvalp. För ett halvår sedan ungefär, slog det mig att jag faktiskt är vuxen nu. Och när man är vuxen gör man som man vill. Man bestämmer själv. Man behöver inte hoppas varje jul och födelsedag. Vill man ha en hund så kan man bara skaffa en hund. Det är en hisnande tanke. 

Men nu har vi ju inte råd. Men så fort jag får det. Då jävlar. Ska jag ha en hund. Med små korta ben.

 

Vi är så fattiga just nu så det är läskigt. Det är inte kul att vara den som försätter sin familj i det. Man kan nästan inte andas vissa dagar av dåligt samvete. 

Det ovanpå de där vibbarna man hela tiden möts av från andra- att det inte riktigt är okej att bryta ihop, är ganska betungande. Gör inte direkt ångesten man hade innan mildare. 

Det är liksom inte okej att inte funka. I alla fall inte när det är något osynligt som gör en ofungerbar. 

 

Idag har jag tvättat en maskin tvätt. Och det är allt jag har gjort. Det är jättejobbigt för mig. För gudrun vad gärna jag skulle ha velat storstädat, höstpysslat i trädgården, tapetserat och staplat färdigt veden tills familjen kom hem. Så jag fick känna att jag gjort lite nytta. Så jag blev lite mer Älskvärd. 

Men idag hade jag fullt upp med Ångesten. Och så fick det vara. Min man tycks älska mig lika mycket som vanligt ändå faktiskt. Och barnen har nog haft det roligare också. 

 

När barnen kom hem (älsklingskusinen hämtade dem) fick jag ta mig samman. Det är inte så svårt än så länge för de är ju så jävla underbara. Så lekte vi hårsalong. Ja jag vet. Alla feminister kan ju dö på en gång. Men jag öppnade hårsalong med hårborste och hårsnoddar och balsamspray i högsta hugg och så kom alla barbisar på besök, styrda av barnen. Varenda barbie friserades och kläddes i vackra klänningar och sen höll 5åringen konsert för dem alla tjugo. Vips blev det middagsdag och morsan kom förbi med sin nya elektriska fönsterputsare som jag får låna. 

Och maken kom hem 1.5 timme senare än vanligt (igår jobbade han från 8- 0.30, de har release på jobbet i dagarna) och sen låg vi alla 4 i soffan och busade tills det blev läggdags.

 

Och nu är det lugnt och mjukt och varmt i min själ igen. Har just gosat vår hankatt Russin sönder och samman.

Sedan jag blev... deppig har jag märkt en ny förkärlek för våra djur. Jag tar ovanligt mycket kort på dem och finner mig allt oftare pratandes om dem. Jag som alltid sett djuren som något nödvändigt ont som strövat runt i vårt hus för att barnen ska få en mjuk och fluffig barndom. Men plötsligt är katterna min bästa vän! Jag pratar med dem, dullar med dem och skämmer bort dem. Igår fick de rå nötfärs till middag. Då blev jag poppis kan jag säga. 

Nu ligger Russin här bredvid mig, alldeles utmattad av vårt supergos och fiser stilla i sömnen. Det luktar inte ros. Men jag älskar honom ändå. 

 

Imorrn ska jag ha Hunden här igen. Vi ska gå långpromenad och så ska jag väl kanske putsa nån ruta innan jag ska fika hos grannen och hennes mjuka bebis. Vårda vårda själen. Mjuka hundar, mjuka barn och mjuka vänner. Bra för själen. 

 

Men jag tror ändå det är bra med de där förlamande ångestdagarna. Min psykologtant har sagt att jag ska släppa fram sånt där. Så det försöker jag göra. Inte hålla tillbaka och döva. Ut med det bara. 

 

Nu ska jag se filmen "tiny furniture" där hon som har huvudrollen i Girls tydligen spelar huvudrollen också. Ja jag är besatt. 

 

Amen