brunheten

Älskade bästa fina Håkan. 

Så länge som han följt mig nu. 

 

Jag var väl femton den gången när min bästa vän Martin ringde och ropade "sätt på tv:n". Det var en så jäkla bra låt där, sa han. "Det här kommer att bli nått stort" sa han också och det fick han ju rätt i. Det var "känn ingen sorg för mig Göteborg" som spelades på Voxpop för första gången den kvällen och den kvällen blev jag kär. I Håkan. 

Sedan dess har jag lyssnat på Håkan från och till väldigt intensivt i perioder. Håkan passar inte skitbra mitt i bebislivet när man knappt har tid att ens tänka på sin egen hygien, men i övrigt tycks det alltid finnas någon låt, någon melodislinga, någon textrad, som berättar för en hur det är. Som beskriver en själv. Eller som ger hopp, tröst eller kraft. 

Martin blev en egen sång, tex. Den här sången, det är Martin, min bästa vän under tonåren:

 

 

När en flera år lång relation med mitt ex tog slut, ja då släppte Håkan den här låten, som beskrev i princip exakt hur han troligen kände då...Och jag grät och grät och grät när jag hörde den. 

 

 När jag var 20 år bodde jag i kollektiv i Hökarängen med mina bästa vänner. Vi hade lägenheten högst upp i huset och i våningen mitt emot vår flyttade våra bästa killkompisar in. Jävlar vad vi festade och jävlar vad många nätter som jag och Micke satt i min säng och fyllåt pulvermos och soyaköttbullar och pratade natten igenom. Den våren släppte Håkan skiva och natt efter natt lyssnade vi på den, jag och Micke. Den här var hans favorit och nu är den här låten Micke och den där våren i Pökarängen. 

 

Hela Håkans andra skiva- "det är så jag säger det", är Sara. Vi var sjutton då och när Håkan släppte skivan skulle jag och Sara åka till Hultsfred på hösten och se honom i konserthuset där. Hela resan började med att vi nästan missade båten, grät inför den unga killen vid båtterminalen och han ringde kaptenen och om jag inte minns fel backade kaptenen tillbaka båten en smula så att vi kunde HOPPA på (ja vi fick verkligen ta ett skutt över till båten!). Vi hyrde ett rum hos en tant i Hultsfred som naturligtvis hade en son som hade kompisar och ja... Det var en av de galnaste helgerna i mitt liv kan man säga.

Den här låten skulle lika gärna kunna heta Kom igen Sara för min del:

 

Den här dansade jag och David vår brudvals till...:

 

 

Och den här sjöngs för E på hennes namncermoni:

 

 Och så nu när jag har kraschat lite och går och lyssnar lite på Spotify helt vanligt, ja, då shufflas de här två låtarna fram, i följd till och med. 

 

 

 

 

 

Finaste Håkan. Mannen i mitt liv på många sätt.