lusten
Jag har ett sånt där jobb "man inte ska fastna på" för att man ska ju ut i världen och göra det man är menad till att göra, vilket alltid är något som INTE är ett dussinjobb. Men jag har inga planer i livet annat än att vara glad på min fritid, och på mitt inte-fastna-på-jobb är jag glad och trivs, och jag får in pengar till det jag vill göra. Varför måste jag då hetsas till att fundera vad annars jag vill göra, för inte kan jag "nöja mig" med att jobba där?
Jag brukar alltid säga att jag nog hade varit en lyckligare människa om jag bara fått mina kor, en matsäck och ett datum när korna skulle vara hemma igen. Passar inte alls för alla dessa möjligheter och chanser och resor och flyttar till andra länder och GÖR NÅGOT MED MITT LIV. Gaah! Vet ju såklart att jag inte BEHÖVER bry mig om alla dessa möjligheter men man blir ju stressad av att höra att JAG borde ta chansen att göra allt möjligt så jag inte ångrar mig som gammal. Är det inte okej att bara vara? Om jag trivs? Usch. Kan fortfarande inte hantera det och jag är 26.
Jag styrs nog av en längtan efter att känna lust och meningsfullhet. Kanske. Och en förhoppning om att 'om jag bara gör det här', så ska de komma. Och då ska lusten och meningsfullheten liksom automatiskt ersätta det där behovet av att vara duktig och behövd och bekräftad. Det hade varit fint.
Jag jobbar för att kunna gå runt ekonomiskt, dvs kunna betala hyra, bredband, mobil, el, studielån, bensin osv.. sen är jag nöjd om jag har lite över efter allt är betalt. Jag är den enda som jobbar i min familj och vi har ett barn.
Jag känner ofta att jag bara vill ha ett hjärndött 7-16 jobb lr bli fastighetsskötare lr bara va arbetslös och spela spel och kolla på serier hela dagarna.. men det känns som att man måste ta ansvar för sitt liv. Bidra lite. Klara att försörja sig.
Jag blev lärare för att jag tänkte att det är lätt att få jobb. Och man är ledig mkt. Och så är det. Däremot är jobbet mkt krävande och man blir galen på elever / klasser ibland och ansvaret man har över så många människor känns betungande ibland - men nu jobbar jag 75% så det känns helt ok.. Men klart softa skulle va roligare!
Jag vill dock se mig omkring i världen och ta tillvara på livet. Ush jag har tidsångest =) Det värsta m att jobba är att jag är rädd att förlora släkt innan man hunnit umgåtts nog. Sånt var jag inte rädd för innan Pappa dog för två år sen. Nu har jag panik =D
Tycker dock om att jobba för man får ett liv utanför familjen + att man känner sig duktig. Och läraryrket känns inte meningslöst.
Det var befriande att läsa ditt inlägg på något vis. Jag jobbar med ungdomar, delvis i ett projekt där vi öppnat en mötesplats för hbtq-ungdomar. Jag älskar en del saker med mitt jobb. Jag älskar mötet med kidsen, känslorna de delar, allt jag lär mig av dem. Jag känner mig värdefull för dem. Mitt problem har inte varit att jag har ett tråkigt jobb utan att jag vill och försöker för mycket, vilket förra hösten ledde till sjukskrivning. Jag jobbar heltid nu, vilket jag kanske inte skulle göra om jag hade ekonomisk möjlighet till annat. Samtidigt gör jag det valet eftersom jag har en dyr livsstil (häst) och den livsstilen ger mitt liv kvalité och, som jag insåg idag, en trygghet liknande den trygghet en kan få i en familj (och som jag inte har). Jag försöker att varje dag göra saker jag mår bra av, vara med hästarna, rida i skogen och ibland när jag känner att jag behöver, vara ensam och stänga av omgivningen. Givetvis hamnar jag också i konsumtionsfällan, jag har reflekterat över att det ofta händer när jag mår dåligt. Mår lite bättre, ångest släpper lite, om jag får något nytt. Kanske är det så för fler. Jag flummar mest nu och jag har inte kommenterat förut men jag vill säga att jag tycker du verkar vara en bra person, som skriver en intressant blogg!
Nu kommenterar jag från telefonen. Men Gud vad du väckte tankar jag tänker då och då.. Återkommer med dem.
Att tvingas till saker man inte vill är själsdödande. Men det förekommer ofta, tex tvingas många som inte får annat jobb till sk sysselsättningsplatser. Meningslöst obetalt ”jobb”. Vilket många blir psykiskt sjuka av att tvingas till, vilket leder till sjukskrivning, pension eller flaskan. För jobb är prioritet ett i detta samhälle. Skitsamma om det är obetalt tvångsarbete. Du SKA vara på en ”arbetsplats”.
Detta är helruttet. Därför borde medborgarlön finnas, eller också alternativet att kunna lämna samhället och inmuta sig en bit mark där man kan slå sig ned och skapa sig sitt eget samhälle fritt från AF, A-kassa, Försäkringskassa, Socialen och allt vad tvångsinstitutionerna i detta land heter.
Människan har av naturen fått ett fritt sinne, att fritt vandra över slätterna. Men hon har självsvåldligt satt sig i bojor genom olika lagsamlingar, som Bibeln och Sveriges rikes lag, nationerna. Jag begriper inte varför människan vill inskränka sig själv, eller snarare varför vissa vill inskränka andra med en massa pekpinnar, präster, politiker och andra. Ja, det börjar ju ofta redan med föräldrarna, och särskilt skolan. Nej, fy för den lede.
Jag och min sambo lämnade bra betalda jobb och karriärer för att flytta hem till Sverige igen när vi skulle få barn. Nu har vi inga pengar och inga jobb men har tid för vår son och våra familjer och är faktiskt lyckligare än någonsin. Just för att vi lever av lust för första gången. Det jag hoppas på är att vi kan behålla den här inställningen när vi får jobb igen och inte börjar stressa över alla måsten.
Jag tror tyvärr att om man bara gjorde saker som var roliga/lustfyllda skulle de tappa sin gnista. Jag tror att man måste göra jobbiga/tråkiga/ansträngande saker ibland för att kunna njuta av motsatsen samt utveckla sin trygghetssfär vilket jag tror är ett måste för att kunna vara lycklig. Utan utveckling, utan variation tror jag livet blir tråkigt och MINDRE lustfyllt i längden.
Dock tycker jag att jobb har orimligt stor betydelse i våra liv. Varför jobbar vi inte bara så mkt som vi behöver för att att ha råd att leva. (Vissa gör naturligtvis det men många jobbar också mer än "nödvändigt") Varför vi jagar vi för att kunna köpa, resa och slösa - det fattar inte jag.
Åh, vad detta inlägg väckte gensvar i mig.
Jag funderar mycket, dagligen på det här. Vad som VERKLIGEN är viktigt och vart vi är på väg i livet.
Jag är läkare, och arbetar heltid, ibland mer än så. Min man är 3D-grafiker, och i nuläget hemmapappa/startar eget företag. Vi har en treårig dotter. Vi lever på min lön. Det är knapert som sjutton, men hittills har det gått bra.
Vår framtidsdröm är ett liv på landet där vi båda arbetar ungefär halvtid, jag på lasarettet eller vårdcentral och han i sitt eget företag.Tid för varandra, för familjen, för vänner. Odla egna grönsaker, ha höns och hinna med att vara i naturen, uppleva årstidsväxlingarna.
Vi upplever båda att så många, (de flesta??) jagar mer pengar hela tiden för att ständigt kunna hänga med, ha senaste datorn/bilen/köksinredningen. Det är slitigt, men det är vad samhället premierar, mer TILLVÄXT. Det är den mentala omgivning vi alla föds upp i, att vi alla ska ta oss så långt vi kan, tjäna så mycket pengar vi kan och därmed bli så lyckade som det nånsin är möjligt. Men jag undrar hur många som verkligen funderar över det rimliga i det.
Om man kan finna vad som verkligen gör en lycklig i livet, blir det mesta rätt enkelt. Det är väldigt sällan pengar som är svaret på den frågan.
Jag uppskattar storligen din blogg och dina tankar. =)
