får jag bara in våldtäktsmannen under min lagårdsvägg till röv
Torsdag. Fy fan. Jag hatar torsdagar. Då är det Städdag i den här familjen. Och idag faller städningen ganska mycket på min lott tyvärr.
Det är jävligt svårt att VAKNA GLAD när man vet att man ska ägna hela förmiddan åt att städa...Och tvätta.
Som tur är ska vi träffa S och hennes barn i eftermiddag så det muntrar ju upp.
Sitter och tänker tillbaka på sommaren.
Det här blev verkligen Kattungesommaren och Hyresgästsommaren.
Vi har hyrt ut gäststugan vi har på gården och en drös människor har passerat här varje vecka.
Det utbrända syskonparet, polisfamiljen, den galne afrikanen som blev barnens bästekompis, Södermalmstanterna, kinesen som badade i barnens pool, diverse medelålders par. Det har vart riktigt roligt i år faktiskt, att ha folk här.
Och så kattungarna. Varje morgon något nytt. En morgon spya över hela golvet. En morgon hade de dragit ner alla mina egentorkade frön. En morgon hade de demolerat skumgummimadrassen vi hade som dyna i kökssoffan. Ett antal morgnar har det legat fjädrar över hela golvet då kattmamman burit in fåglar.
Vi har torkat kattpiss, kattskit och kattspyor hela sommaren. Och varje kväll har 5 små ullbollar somnat i mitt knä.
Det har varit alldeles underbart på många sätt.
Igår flyttade de första ungarna hem till mamma. I helgen flyttar en hem till svärfar och svärmor. Nästa helg flyttar den sista hem till S och hennes familj. Och vi får en kvar- Gosan. Ja jag hade självklart föredragit ett coolare namn, typ Hjördis eller Gudrun. Men eftersom stortjejens katt försvann i samband med att ungarna kom så fick hon välja en kattunge till sin och då blev det just Gosan.
I helgen ska jag och 5åringen gå på stan och köpa kläder till henne. Alla hennes kläder är trasiga eller för små. Hon ska få gå med själv och välja själv. Nej vi ska inte ha "tjejdag" eller "skönhetsdag" eller annat fjanteri. Men hon behöver få välja själv. Dessutom är hon mellan två storlekar och det är svårt att hitta rätt kläder. Stl 128 drar hon nu snart i brallor. Hon kommer att precis som jag blir Stor. Lång. Men inte tjock. Det ska jag se till.
Eftersom jag själv var ett tjockt barn är jag ständigt livrädd för att de ska bli tjocka. Att det ska smyga sig på och att man inte riktigt ska upptäcka det förrens det är för sent. Hur får man ett barn att minska i vikt? Hur pratar man med sitt barn om det? Hur gör man utan att barnet känner sig kränkt? Jag vet inte. Och det får inte ske. Nej det är inget jag pratar högt om. Inget vi pratar om någonsin just, utan mer en tyst överrenskommelse mellan mig och min man. Barnen ska röra på sig och äta vettigt och bara godis på lördagarna. Fixar man det får man inte tjocka barn.
Men lång är hon, hur som helst. Och det är inte utan stolthet jag ser henne växa. Nej det är inte skitkul att alltid vara längst och störst när man är tjej. När man VILL vara liten som Baby i Dirty dancing och ömtålig och bli omhuldad av Johnny. Men det är coolt. Och jag ska lära henne att bära sin långhet med stolthet som jag gör.
Faktiskt så kan jag känna mig ganska mäktig när jag kommer klivande med mina 178 cm, de breda höfterna, de breda axlarna och de grova starka benen. Lite amazonkvinna sådär.
När det skedde en överfallsvåldtäkt inte så långt ifrån vårt hem i somras och jag och min man upprördes över saken sa maken att han var glad åt att ha en stor och stark tjej. Han trodde att våldtäktsmännen tänker sig för både en och två gånger innan de hoppar på en tjej i min storlek. Och det kändes ju rätt mäktigt faktiskt. Även om det troligen på inga sätt är så, så är det ju en trygg tanke att veta att jag skulle kunna klara mig bara jag fick våldtäktsmannens kropp in under min lagårdsvägg till röv. Fick jag det skulle han nämligen troligen inte komma så mycket längre.
Nu är det städdags. Oj så skoj. Verkligen. Inte.
MIG blir du snart kär i mother fucker
Tog cykeln till affärn i stormen ikväll. Stormen rev i mina kläder och regnet piskade mot ansiktet. Himlen var alldeles fantastisk.
Jag har gått och väntat och väntat på regn de senaste dagarna. Och det var så jävla skönt när det äntligen brakade loss idag.
På cykeln hade jag telefonen med mig. Nya telefonen. Med Spotify (vilka moderniteter!!). Lyssnade på låten här över och dansade på min cykel. Sjöng även högt.
Ja för sån är jag.
Jag älskar regn. Och jag älskar musik. Det är verkligen JAG.
Egentligen hatar jag att cykla. Men nu har vi fått tag på en så bra cykel så nu är det ganska kul ändå för det går så fort och är inte så jobbigt.
Att jag egentligen hatar att cykla är verkligen också JAG.
Och sånt har jag tänkt på mycket på senaste. Vad som är JAG. Hur folk definierar mig och hur jag själv definierar mig.
Ta The Ark. Jag älskar The Ark. Har sett dem massor av gånger och gråtit blod till calleth you commeth I. Men Tha Ark är inte MITT. Det är nämligen Fannys. Min vän Fanny älskar The Ark MEST. Och därför är The Ark hennes. Jag kan älska dem, men jag vet att de inte är MINA.
Där emot är det JAG som älskar och KAN Håkan Hellström mest i min umgängeskrets. Och därför är han min.
Andra saker som är Dirty Dancing (delas dock med Fanny!), avsky för sport och motion, oväder (avsky för sol och sommar) och feminismen och massa andra saker, mina.
Det skulle vara väldigt konstigt om mina bästa vänner helt plötsligt började supersnöa på feminism. De är intresserade allihopa, men de vet att det är min grej...liksom... Precis som jag aldrig någonsin kan göra BAKNING till min grej, då min bästa vän Korren är bagare och alltid älskat bakning. Kläder och mode är Idas grej. Psykologin är Sandras. Matlagningen Stinas. Hårdrocken Frejas. Jag kan aldrig börja klä mig i rockiga kläder, helt enkelt därför att det har Freja redan gjort. Det är hennes grej. Liksom.
Jag har alltid varit väldigt bra på och noga med att profilera mig. Hitta ämnen. Ämnen som intresserar mig som jag sedan marknadsför som mina. Det behöver inte ens vara ämnen, utan kan vara ord och fraser.
Som Gode Gudrun. Det började jag skriva någongång på högstadiet i mina Tjelvaruppdateringar. Gode Gudrun. Provocerande. Folk hajar till. Ett enkelt sätt att visa vem man är.
Sen kan det ju hända att man tar citat och gör till sina.
ALLA JAG KÄNNER vet att Jonas Gardells "låt ingen jävel sätta sig på dig. Låt dem gärna sätta på dig. Men låt ingen jävel sätta sig på dig" är mitt. Det är JENNY liksom.
Och citatet "efter regnet kommer solsken...det tycker jag är så jättefint...att det finns en morgondag och så vidare", det är vårt gängs citat. Som vi hade på lakan på Hultsfredsfestivalen. Och på baksidan skrev vi "har någon sett Roland??". Alla som sett filmen Torsk på Tallin vet vad jag menar.
Alla som läst underbara Nanna Johansson har sett seriestipen där "mig blir du snart kär i" finns. Nanna Johansson är min och Frejas. Vi hittade henne för tusen år sedan och har älskat henne och hennes serier sedan dess. Skickat dem till varandra.
Här är några favoriter:
Yrrol är min också. Och Marit Bergman, Stevie Wonder, Simon&Garfunkel och massa andra.
Under årens lopp har jag märkt att det går att dela upp befolkningen i två kategorier. Nämligen de som ÄR såna här saker. Som är NOGA med att marknadsföra sig och snabba med att VISA och FÖRA FRAM vilka de är. Och så de som inte gör det.
Det finns människor som har ordet INSPIRATION som bästa ord. Som INSPIRERAS av allt och alla.
Och så vi som inte inspireras av nånting. Och OM vi gör det, så talar vi inte högt om det. Eftersom vi är väldigt noga med att vara just de vi ÄR. UNIKA. Jag skulle, som sagt, aldrig kunna skriva ett blogginlägg eller en krönika eller ens PRATA OM hur mycket The Ark har betytt för mig, hur mycket jag lyssnat på deras musik och om hur magiskt det är att se Ola Salo live. För The Ark är inte mina. De ingår inte i det jag profilerat som mig själv. Eftersom Fanny hann före mig och eftersom hon faktiskt älskar dem mer än vad jag gör.
Skulle jag göra det vore jag inget annat än en blek kopia. Min kärlek kan aldrig jämföras med henne och det vore rent av patetiskt om jag skulle hålla på och försöka överbevisa den kärleken.
Fanny i sin tur tycker mycket om Håkan Hellström. Men hon älskar honom inte. I alla fall inte i jämförelse med mig.
Ja. Det låter oändligt töntigt på många sätt. Men på många sätt inte.
För tack vare att jag är så här så inspireras folk av mig. Jag inspireras inte av andra. Men folk inspireras av mig. Allt jag är och alla de här profilerna jag kämpat hårt för att visa fram. Alla mina signum, har jag själv upptäckt och tagit till mig. Det är såklart möjligt att någon någongång sa till mig "du, Dirty Dancing är en jäkla bra film, se den". Och det är självklart att alla mina år med Linda Skugge som största förebild (i största hemlighet förstås för folk som mig går inte runt och snackar högt om eventuell beundran för andra människor) har satt sina spår.
Och när jag skriver "tagit till mig" så menar jag inte att jag känt "ja men det här var ju bra". När jag skriver "tagit till mig" så menar jag en annan sak som är väldigt vanlig för oss i den här halvan av befolkningen, nämligen nördandet. Du som läser det här, tror kanske att du ÄLSKAR Håkan Hellström. Men det gör du inte. Om man jämför med mig. När såna som mig upptäcker något vi tycker är bra, så är det inte vanligt intresse som råder. Utan nörderi på högsta nivå. Alla känslorna! Känslorna som strömmar genom mig när jag hör introt till Sound of silence! Alla texterna som jag kan utantill. Alla åren av tyst nörderi kring feminismen. Allt jag läst. Allt jag lärt mig.
Allt är svart eller vitt. Jag älskar eller älskar inte. Jag har ingen vän som jag tycker är sådär. Det måste vara KÄRLEK. Det måste vara FULLT UT. Musiken måste GRABBA TAG i mig. Orden måste GRABBA TAG i mig. Och jag är fast. Totalt. Och jag måste lära mig allt, veta allt. Älska mest. Det finns inget lagom.
Jag hatar solsken.
Jag älskar storm och regn.
Jag älskar en film och ser den till jag kan alla replikerna.
Jag älskar en bok och läser den om och om igen tills jag kan den i princip utantill.
Jag blir intresserad av ett ämne och jag tar reda på allt.
Jag vill någonting och jag kan inte göra någonting annat utan att själen känns död.
Jag profilerar mig utefter sådant jag älskar. Jag bygger medvetet upp en bild av mig som jag vill att du ska ha.
Och det jag egentligen bara vill få sagt är att det är MIG du blir kär i. Inte Lady Dahmer. Henne blir man inte kär i alls, förrens efter ett ganska långt tag. "Mig blir du kär i efter ett tag" borde hon skriva. Man lär sig älska henne. Mig däremot blir du SNART kär i. Nästan direkt. För det har jag bestämt att du ska bli. Och därför blir du det.
Det var bara det jag ville säga.
bästa pratet
Sommarens bästa sommarprat. Av Amanda Svensson.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5129921
mig vill du snart slå på käften
Ja. Jag har ju lånat "mig blir du snart kär i" från fulheten.com. Nu har Lady Dahmer oxå lånat det så jag fick ändra. Blir ju pinsamt annars. Tyckte min nya öppningsfras är passande den också, med tanke på hur min blogg från första början fick uppmärksamhet.
Börjar känna att bloggandet som format blivit omöjligt för mig. Måste komma på ett annat sätt att nå ut... Tills dess blir det vardagsbloggande. Dagbok. Skittråkigt. Men det här funkar ju inte längre.
// brunheten
tänkt i veckan
Jag Känner mycket just nu. Går runt och Känner Efter. Hur MÅR jag? Vad TÄNKER jag på? Hur är min SINNESSTÄMNING? När jag GLAD? När är jag INTE glad? Osv. Ja det låter skitjobbigt och ganska pretto. Men SÅN ÄR JAG!
Gud vad jag älskar meningen SÅN ÄR JAG! Den har räddat mig så många gånger i livet. SÅN ÄR JAG! Och det GÅR inte att ändra. Typ. Inget att göra åt. Inget ansvar. Bara acceptera.
Jag tror att vi som någon gång blivit mobbade gärna drar oss med den meningen. SÅN ÄR JAG. Av ren stolthet vägrar vi att ändra på oss. En gång ville några att vi skulle göra det och fick oss att må skit i den villjan så av REN PRINCIP så KAN vi bara inte ändra på oss! Då får de ju rätt!
Mycket av mitt kroppsliga självförtroende har jag där. Eftersom jag som liten retades för att jag var tjock. Hade jag ändrat på mig så hade de ju vunnit. Så därför har jag aldrig varit smal. Det är skitfult att vara smal.
Och så hänger det med till flera punkter. Jag för jag är mycket för det där- SÅN ÄR JAG. Och i vårt äktenskap är den allra viktigaste punkten den där att vi måste älska varandra Just Så Som Vi Är. Min man brukar säga så. - Jag älskar dig- just så som du är.
Och är inte det den allra finaste kärleken av dem alla?
Samtidigt finns det ju vissa minus med detta. Det här med Personlig Utveckling tex. Och att lära sig nya saker. Det är inte sånt som Såna Som Jag sysslar med. Vi kallar oss för jordnära. Säger att vi "nöjer oss med det lilla" men i själva verket handlar det om att vi inte vågar/orkar göra saker som eventuellt kräver en viss förändring hos oss själva. Det blir problematiskt ibland. Och lite Simple life över det hela.
Det kan vara svårt med vänner också. När man inte orkar göra sig till. När man vill ha renhet och äkthet och djup direkt. Ytligt tjafs funkar inte. SÅN ÄR JU JAG och jag kan inte kompromissa med den delen av mig själv som kräver djupa relationer. Då rationaliseras hellre de ytliga relationerna bort.
Men i det stora hela får man säga att det är en behaglig tillvaro.
Och just nu går jag runt och Känner. Har jag inte känt mig lite vemodig den hela den här veckan? Har jag ägglossning? NÄR kommer vemodskänslorna?
Jo de kommer när himlen är mörk och det känns som höst ute. Vilket är typ hela tiden. Och de kommer när jag påminns om den stora döden som vi alla står inför just nu. Aklejian som dött. Bigaråerna som tagit slut. Veden som snart ska tas om hand. Semestern som tickar mot sitt slut.
Ikväll sa vi hej då till makens bror och hans familj som varit nere några veckor liksom varje sommar. Det är ett hösttecken när de åker. Nu ses vi inte förrens fram emot jul.
Och jag tänker mycket text som sig bör när det är torsdag och krönikadags. Vill skriva om både våldtäkt och komplimanger till barn. Två ämnen som Lady Dahmer ofta skriver om och dessutom skrivit om på senaste vilket givetvis är orsaken till att jag själv tänkt på det. Vilket gör att jag känner mig som en tjuv. Det är svårt det där, med tankegångars upphovsmakare. Och svårt att veta hur jag i krönikan ska referera.
Det är mycket mattankar också. Jag saknar socker. Jag blir lätt deprimerad vid tanken på "aldrig mer". Har gått ner nästan 5 kilo på 4 veckor. Vilket ju känns väldigt motstridigt eftersom jag inte vill bli smal. Jag vill ha grova lår och mjuk mage. (annars vinner de ju och dessutom är det snyggt att ha mjukhet och dessutom är det puckat att lägga energi på såna ytligheter!) Jag har inte egentligen gjort nått särskilt för att gå ner. Bara inte ätit socker, samt dragit ner på kolhydraterna. Och så händer det att jag tar en promenad då och då. Måste bli bättre på det dock.
Ja. Det snurrar på i skallen med andra ord. Och nu måste jag skriva krönika.
Imorrn blir det Mys Med Mammor och på kvällen ska jag och 3åringen gå på cirkus. På lördag ska maken gå med 5åringen. Vi fick gratisbiljetter och då får det gå. Egentligen är vi emot cirkus. Men det är mycket man var emot innan man fick barn som man sedan nu får anpassa sig till. Cirkus. McDonalds osv.
Ha det fint
P&K
vila min själ
Ich habe angst.
Ich habe grose angst.
Sommarångest. Jag mår fan inte bra av sommaren.
Jag mår bra från mars ungefär, när blåsippor och sånt börjar dyka upp. Fram till mitten av juni. Efter midsommar blir det mörkt. För mig alltså.
För då börjar nämligen ångesten över att sommaren snart är slut. Över att det blir mörkare och mörkare för varje dag som går.
Den här massiva DÖDEN som man tvingas bevittna- ÅR EFTER ÅR alltså! Jag blir tokig!
Idag har jag vart helt ur fas.
Maken har haft semester i 3 veckor och så ska han jobba denna vecka och sedan vara ledig två veckor till, samt ytterligare en vecka sen i september. Men imorse när jag vaknade, ensam med barnen så kände jag bara att "jaha, nu är sommarn slut". Det var det, osv.
Solljuset idag har vart sådär orange´t som det är i slutet av sommaren. Det har blåst och jag och barnen har vart helt ensamma hela dagen. Ensamma i sensommaren. Min själ alltså. Den har skrikit om nåd idag.
Jag har hela tiden legat på gränsen till ett sammanbrott men inte ramlat över kanten. Så har det känts.
Amanda Schulman och hennes syster pratade i en av sina poddar om en särskilt personlighetstyp som en forskare forskat kring, nämligen den Högkänsliga personlighetstypen. Det finns ett test man kan göra för att se om man stämmer in på det och jag svarade ja på i princip alla de frågorna.
Jag tror att när man är en Högkänslig person så är det jävligt jobbigt med årstiderna. Eftersom man KÄNNER allting så jävla starkt. Som på våren. Jag KÄNNER alltså när knopparna brister och JA det GÖR ONT! Och så sensommar/tidig höst när allting dör. Så OTROLIGT plågsamt! Från mitten av oktober fram till mars ungefär är det lugnt. Förutom där runt jul förstås. Det är alltid väldigt mycket känslor kring jul. Men annars får man säga att jag trivs som bäst när allting ligger dött och ingenting gror!
Imorrn firar jag och min man 2årig bröllopsdag. Jag hoppas att min själ har lugnat ner sig lite tills dess. Ovanpå det ska barnen åka till mamma. Ja det är sommar och mor och farföräldrar i det närmaste slåss om att få ha barnen. Egentligen har jag ingen lust att lämna bort dem. Vi hade planerat att fira bröllopsdag alla 4 i år. Men så ville mamma så gärna ha dem och barnen vill ju dit så jaja. Man får ju tacka och ta emot.
Vi måste hålla i pengarna så det blir ju ingen utsvävning på bröllopsdagen. Det blir det aldrig. Jag personligen har mer känslor kring vår förlovningsdag- på julafton. Men ligga ska vi väl i alla fall göra. Det är ju billigt också. :)
Idag har jag och ungarna hängt på en skolgård i närheten av vårt område. De fick klä på sig själva idag och hade båda två på sig utklädningsprinsessklänningarna. Det glittrade om dem där de klättrade i klätterställningarna och gungade på repgungorna. Och jag tänkte att det är inte KLÄNNINGARNA i sig som är problemet. Precis som med vilken könsroll som helst så är det ju OMGIVNINGEN som lägger värderingar bakom kläderna.
När mina barn kommer klädda i prinsessklänningarna blir folk helt till sig. Börjar prata babyspråk och daddar om hur gulliga de är. Spelar ingen roll om barnen har svärd i händerna och skriker - FLYTTA PÅ DIG, DU ONDA DRAKE och egentligen leker stencoola hjältinnaprinsessor. ALLA ANDRA har ju redan bestämt att de är vackra prinsessor som är helt menlösa i denna värld.
Feministerna är inte ett dugg bättre. För när en feminist ser en liten tjej i prinsessklänning tänker hon saker som "stackars förtryckta lilla barn" och "gud vilka hemska föräldrar som utsätter sitt barn för det där". Feministen gör alltså precis samma sak. Lägger värderingar och sina fördomar rakt på mina coola små prinsessor som älskar att klättra i klätterställning med sina glittriga prinsessklänningar.
Det är precis som Carolina Gynning skriver i boken "ego woman". Om när hon till slut tog ur silikonet ur brösten helt enkelt för att det inte funkade att se ut så. Människor i allmänhet dömde henne så hårt som både blåst, kåt och tillgänglig och de "intellektuella" dömde ut henne direkt.
Jag blir så jävla trött på sånt där. Ska fan skriva en krönika om det.
Nej tvi. För min själ idag. Den skulle behöva socker. Ett tjockt lager socker runt själen, Dirty Dancing och ryggläge i soffan är vad själen skulle behöva. Det får bli ett äppelhelvete och lite Aktuellt istället...
Har förresten snöat som fan på Alien-filmerna på senaste och sett alla på raken, samt nya filmen med Nomi Rapace som går på bio nu- Prometheus. Älskar Sigourney Weaver.
Puss på er
3åringen och hennes bästekompis
Kattungen vi ska behålla- Gosan
himlastormande män och gråtmilda kvinnor?
Jag läser nästan uteslutande böcker som är skrivna av kvinnor. Jag vet egentligen inte varför, men jag antar att det är för att jag helt enkelt har mycket lättare att ta dem till mig. Det finns igenting så kraftfullt som en skildring av ett kvinnoliv kan jag tycka.
Böcker av män är ofta skitnödiga och okänslosamma enligt mig. Kanske på grund av att män helt enkelt inte är lika begåvade när det kommer till att formulera känslor..
Några män är dock undantag för mig och det är som bekant Alex Schulam och även Jonas Gardell, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, Peter Pohl och Per Nilsson. Men det är också typ bara dom.
Den grejen, att jag helst läser böcker skrivna av kvinnor, gör även att jag på vissa sätt kan förstå de män som bara läser böcker skrivna av män. Eller de stå upp komiker som på allvar säger att kvinnor helt enkelt inte är lika roliga som män. Det är ju för att de inte förstår, inte kan ta sig till- kvinnor. Skillnaden är väl kanske att jag inte är dum i huvudet och tror att bara för att JAG tycker något så är det så... Och visste jag att män av olika anledningar hade svårt att bli publicerade, svårt att få "gig" osv, så hade jag kanske försökt tänka om och verkligen anstränga mig för att lyfta fram dem. Men det är ju uppenbarligen, bara jag.
När det kommer till musik är jag helt tvärtom. Jag lyssnar mest och oftast på musik framförd av män. Undantag finns som Robyn, Aretha Franklin, Marit Bergman, Annie Lennox, Regina Spector osv. Men mest är det män.
Och där tror jag att jag har fingret på det redan och jag tror det beror på att kvinnor sällan gör Pampig musik. Kvinnor gör ofta mer lågmäld musik (tänk Norah Jones, Miss Li, Ane Brun osv) och det finns väldigt många män som också gör lågmäld musik. Men det finns även många (fler?)män som gör pampig musik med mycket svallande känslor. Både Robyn, Marit Bergman, Annie Lennox och Aretha Franklin är även kvinnor som gör pampig och lite högstämd musik. Och dem gillar jag. Men de här tjejerna som sitter överallt i Sverige just nu med sina gitarrer och viskar fram gråtmilda toner- nej det går inte! Inte männen heller för den delen.
Och det är väl lustigt egentligen. Hur män, som ofta är så kassa på att uttrycka känslor, kan lyckas göra såna himlastormande, känslosprängda låtar...Men på många sätt typiskt också. Alltid ska de ta sån jävla plats!
Några himlastormande låtar av män:
Den här låten ska jag ha på min begravning:
diabetesdag
Det regnar idag igen. Det tillhör inte vanligheterna här på Ön där solen alltid skiner (vi har flest soltimmar år efter år). Man blir lite förvirrad. Vet inte vad man ska ta sig för.
Funderade på att gå in i Lummelundagrottan och på så sätt komma undan regnet. Men det kostade nästan 500 spänn för hela familjen. Inte. Värt. Det.
Ingen barnfilm går på bio. Vi väntar ivrigt på premiären av nya Ice Age nu snart.
Vi har inte lust att göra av med pengar så shoppingrunda eller loppisrunda är uteslutet.
Skogen är blöt och kall och alla gamlingar som tjatar om att barn nöjer sig med att leka med kottar kan ju dra åt helvete.
Nu lyssnar 5åringen på cd-bok och 3åringen är ute i trädgårn och pysslar med nått i regnet. Jag tror jag ska baka lite diabeteschokladbollar åt mig själv.
Idag var första gången sedan jag Satte igång, som mitt fastevärde (blodsockervärdet man har på morgonen) låg under det rekommenderade 7.8. 7.4 låg det på och då späkade jag mig också hela kvällen igår och somnade hungrig.
Jag och min man är ju vakna till minst 01 på nätterna och har man ätit middag vid 17 blir man jävligt hungrig igen där fram emot midnatt. Men det är bara att bita ihop. Dricka kranvatten och ta en snus.
Och det är värt allt när man vaknar med en kropp som mår bra.
Åt jordgubbar med jävligt mycket grädde till frukost. Det ger NOLL utslag på sockermätaren och det är jag jävligt glad över.
Äter jag däremot ett svinmörkt fullkornsbröd fullt med frön blir sockret högt, vilket får mina tvivel kring LCHF-metoden att suddas ut i kanterna.
Har börjat fundera på hur smal jag kommer att bli av det här. Jag gillar ju inte inte smalhet och har aldrig strävat efter smalhet. Nu kommer det att komma som en extra bonus. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det faktiskt. Jag är inte en smal person. Det passar inte mig att vara smal liksom och jag har ingen längtan efter det. Så jag ska lägga mig på en lagom nivå.
Nu ska jag laga mat. Vi får se vad det blir. Men lite halväckligt lär det vara. Det får gå. Jag äter gärna äckligt mat bara jag får slippa dö i förtid.
lön pris och profit
Fanny sätter så himla bra ord på hur jag själv tänkt kring rut-avdrags-debatten.
Efter att ha läst ett antal böcker av Karl Marx det här året blir jag alldeles till mig i gasen av det här och vill applådera.
Det blir Lön, pris och profit som kvällslektyr ikväll. Upp till kamp för i helvite.
sommarkrisen
Känner mig så totalt oförberedd på den här sommaren...
Förra sommaren hade jag LADDAT så in i norden inför sommaren. Kanske berodde det på att vintern hade varit så lång och svår det året, vilket gjorde mig så otroligt taggad och Sugen På Sommar. I år var vintern ganska mesig faktiskt. Långdragen, men mesig. Jag led inte tillräckligt mycket helt enkelt.
Och vips blev det vår och vips fick maken semester. Typ 3 veckor tidigare än förra året.
Han skulle ta tidig semester i år, eftersom förra årets sommar var så himla varm i början och sen när han fick semester började det typ regna...
Och vad händer nu?
Jo, nu ska det regna VARJE DAG den här veckan.
Förra året hade vi så mycket planer och sommaren var så LÅNG.
I år är maken ledig tre veckor, jobbar en och sedan ledig två till. Helt värdelöst ju.
Jag har inte heller hunnit fantisera om allting jag vill göra i sommar.
Dessutom är jag ju pessimist. Vilket innebär att midsommar är lite av en sorgehögtid för mig, eftersom det bara blir mörkare efter midsommar.
Ja så funkar jag förstår ni. Tar alla chanser till vemod.
Stan börjar så sakta fyllas på med turister och snart är det outhärdligt på många ställen på ön.
En väldig fördel med att bo på en liten ö är att det väldigt sällan bildas köer. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk för att köer ska bildas.
Ikväll (söndag!!!) var det jättekö i vår närbutik, som ändå är känd som stans snabbaste affär.
Glassmagasinet nere på hamnen kan man ge upp från och med nu och trängseln på öns alla campingar är inte något jag lockas till. Kön till Fåröfärjan!!!! Åh gud. Världens värsta kö även kallad. Längtar inte.
Nu kan jag nog sätta fingret på hur det känns förresten: det känns som att sommarn snart är slut. Fast den inte ens har börjat. Fattar ni ? Vad sjukt. Det är den 25 juni och jag går med känslan av att sommaren snart är slut!
Finns det någon gräns för min pessimism??
Nu får jag rycka upp mig!
Saker jag vill göra i sommar:
* Massa utflykter med min familj
* Flera besök på barnens favorithäng- Kneippbyn
* Ströva i naturen med min man, utan barn. Ligga på nån häll och käka jordgubbar. Och sånt. Mysigt.
* Gå på alla roliga fester vi har inplanerade
* Bada. Tvätta håret i havet.
* Tälta MINST en vecka.
* Plocka smultron
* Sitta med vackra väninnor i skuggan och se barnen leka och bada i poolen
* Gå ner minst 4 kilo (inte för utseendets skull, jag är så gott som fulländad, men för diabetesens skull)
* Komma på vad jag vill göra med mitt liv.
Ja. Det är vad jag VILL.
Idag (för det här inlägget skrev jag natten till idag) har vi Barndag och delar upp oss.
Jag ska spendera förmiddan i skogen med vår 5åring och eftermiddan cyklandes till olika lekplatser med vår 3åring. Maken ska göra samma sak, fast tvärtom. Vi ska dela på oss och ge våra barn ett antal ensamtimmar med oss båda. Det är sånt jag Vill med sommaren.
Barntid. Det är vad jag vill.
Bilder från förra sommaren. Sånt här vill jag ha även i år:
Åh men se här sitter jag ju! Jätteavslappnad och världsvan med mina bristningar och hängtuttar på stekarstranden i Tofta
Så här borde alla barn få ha det
Aftondopp på Sudersand Fårö
Kneippbyn, lyckliga barn
engelen
En jäkligt bra film såg vi igår när vi såg Engelen. Den ska inte ses om man känner sig lite skör och ledsam utan ses helst vid ett stabilt och harmoniskt tillfälle i vardagen.
Filmen var från början en dokumentärfilm, men när regissören insåg att det skulle bli för utelämnande för huvudpersonen att göra en dokumentär om henne, så gjorde hon istället sin första spelfilm, vilket då blev Engelen. Engelen handlar om en ung kvinna/mamma som är heroinist. Ja. Mer än så behövs egentligen inte sägas.
Se den bara.
på pidestalen
Nu börjar Alex S skriva krönikor i samma tidning som mig igen. Det är tredje sommaren nu.
Den ångesten alltså!
Det finns oerhört få personer som jag Beundrar. Lady Dahmer är en. Alex S är den andre. Förr var det Linda Skugge (såklart). Men mer än så är det just inte.
När man beundrar någon tycker man i regel att den personen är Väldigt Duktig. Duktigare än en själv. Man möter sin överperson, liksom. Någon som det inte går att tävla med. Nu finns det ju väldigt många som skriver väldigt mycket bättre än jag. Men av alla dessa är det LD och Alex som fastnat mig i smaken så att säga. De som är högst upp. Josef och Maria. Mina Jesus Kristus.
När jag förstod att LD läste den här bloggen fick jag skärpa mig som fan. Ja det är sant. Jag HAR skärpt mig som fan tack vare vetskapen om hennes ögon här.
Och varje sommar känner jag likadant med krönikorna. NU MÅSTE JAG SKÄRPA MIG, tänker jag. För om han skriver i den här tidningen bör han rimligtvis läsa den. Eller. Det vet jag ju att han gör. En sommar skrev jag en krönika om Schulmanångesten (smart drag..) och då mailade han! Jag dog en smula.
Jag kan ta kritik. Jag är Jävligt Bra på att ta kritik. Jag suger upp det relavanta och låter skiten rinna lätt över mig och försvinna. MEN. Om Lady D eller Alex S skulle såga mig. Dissa mig. Ja det skulle helt enkelt inte vara så lätt att låta rinna av. Därför blir det en RÄDSLA. En VILJA att vara jävligt bra för att slippa dissen från helvetet. Man skriver lite för sitt liv.
De dagar Lady D länkar svävar jag som på små moln. TÄNK ATT HON LÄNKAR MIG LIKSOM, säger jag till min man och ler på ett väldigt fjantigt vis.
Alla som känner mig vet att det inte är min stil. Att BEUNDRA folk. Jag föredrar helt enkelt att bli beundrad själv. Bara väldigt enstaka går igenom mina filter och hamnar efter det på en smått orimlig topp. En pidestal.
Vissa människor låter vem som helst gå igenom deras filter. Vissa människor gör inte annat än att beundra andra. Det är de som sedan tjatar om att Kisse måste förstå att hon är en FÖREBILD. Jag själv har också blivit satt på pidestal många gånger och det är ju för att jag, precis som Lady Dahmer, till viss del kräver det. Se mig, beundra mig,liksom. Det är lika härligt med samtidigt läskigt varje gång det händer. Man har så mycket att leva upp till uppe på den där pidestalen. Och en relation med någon som någon gång haft en på pidestal blir sällan långvarig.
Jag är glad att Lady D kommenterat här i bloggen några gånger. Länkat mig och på så sätt visat sig mänsklig för mig. Jag kan slappna av lite nu, utan att för den saken skull släppa på beundran.
Alex S däremot.. Han blir nog kvar där uppe på pidestalen tills dess det han gör upphör att tilltala mig. När nu det ska hända.
Ja sommaren är med andra ord en mycket jobbig tid för mig. Prestationens tid. Och det är bra! Det utvecklar en sjukt mycket. Dessutom ska väl livet inte vara nån jäkla spabehandling.
Istället plågar jag mig lite extra genom att frossa i Alex S. Läser om "skynda att älska" just nu och lyssnar troget på poden varje tisdag. Snöar in mig och hoppas det går över en vacker dag.
midsommar för mig
Imorron, på midsommarafton, är det PRICK 6 år sedan jag och min man umgicks ensamma för första gången. Det är även PRICK 6 år sedan vi blev med barn... Ja. Det låter lite lustigt det får jag hålla med om.
Jag hade vetat vem han var länge. På gymnasiet var han tillsammans med en gammal klasskompis till mig och hängde i samma gäng som mina bästa kompisar, vilket gjorde att vi stötte ihop på fester och sånt. Vi var inte KOMPISAR, pratade inte många ord med varann, men vi kände till varann.
Min bästekompis Josse var ute på krogen en kväll, ett år efter att hon och hennes årskull (i vilken min man ingår, de är ett år äldre än mig) tagit studenten. Där träffade hon på min man och hon berättade att hon och en annan kompis sökte folk att dela en stor lägenhet i Alvik som de hade fått tag i.
Min man nappade och till hösten flyttade han in i lägenheten tillsammans med två av mina bästa vänner samt en annan väldigt nära vän till mig.
Jag själv bodde i Göteborg och gick på Kvinnofolkhögskolan vid den här tiden.
Bodde ihop med B, men mot slutet av läsåret tog det slut mellan oss. Ändå åkte vi tillsammans till Sthlm och gick tillsammans på Popaganda (en liten festival). Bodde i kollektivet. Min nuvarande man fick ihop det med en annan kompis (till mig) som också var i Sthlm för festivalen, men innan det hade jag och han faktiskt stått och tungkysst lite utanför ett uteställe. Pga B fick jag dock hålla mig i skinnet och låta kompisen ta för sig :D
De började dejta och jag åkte hem till GBG och började dejta min kommunist (som gifte sig häromdan) lite smått, samt några andra också för jag var ju inte den som var den. Jag jobbade natt på ett äldreboende.
Så blev det midsommar och jag åkte hem. Min man och min kompis hade dejtat lite, men min kompis hade precis innan midsommar gjort klart för mig att det inte skulle bli något med min nuvarande man.
Vi skulle fira midsommar hos min kusin på gården där mamma och alla hennes syskon växte upp. Släktgården. Jag var jävligt off inför midsommar. Det var krångligt med mitt ex B och krångligt med kommunisten och krånligt med allt. Men när jag kom till gården blev jag rätt pepp ändå och vi dukade och hade oss. Min man skulle komma till festen och någon gång på eftermiddan bestämde jag mig för att få honom på rygg, för att muntra upp mig lite. =D
Det blev en klassisk midsommar med långbord, enorm blåst, vänner, fylla fest och dans. Min man och jag var de enda som feströkte så vi möttes ute på trappan. Det ena ledde till det andra och ja. Mysigt.
Sen åkte jag hem till GBG och min man till Sthlm. Han jobbade på dagarna och jag på nätterna. Medan jag satt och väntade på att få gå till jobbet om dagarna så chattade vi. Dagarna igenom. Började ringas.
Det blev dags för nästa släktkalas hemma på ön och jag åkte hem. Maken också. Och vi träffades.
Tillbaka på västkusten igen var det i Alingsås jag förstod att något var på gång. Jag var där med mitt ex och somnade tidigt på kvällen, vaknade vid 22 och mådde lite illa samtidigt som jag kände ett enormt sug efter chips. Vi sprang till statoil. Dagen efter köpte jag graviditetstest.
När jag storgråtande ringde den blivande pappan var han på golfbanan med hela släkten. Ursäktade sig och bad att få ringa upp lite senare. De gick 18 hål och 6 timmar senare ringde han upp............................................Han hade gjort sitt livs bästa runda och sänkt sitt handikapp rejält.
Ja. Han bodde kvar i Sthlm tills jag var i 7 månaden. Jag flyttade hem till mamma. Fick diabetes och allt det där.
I 7 månaden flyttade vi ihop i en trea. Hade varsitt sovrum och började försöka lära känna varandra på allvar. Låg i timtals på sängen och pratade, förberedde oss.
Det tog oss ändå 1.5 år att våga erkänna för varandra att vi älskade varann. 1.5 ganska jobbiga, men ändå så sjukt fina år.
Vi blev tillsammans under en Håkan Hellström konsert på Kongresshallen i juli 2008. En vecka senare blev jag gravid med vårt andra barn. På julafton 2008 friade han och sommaren 2010 gifte vi oss.
Och man får säga att Midsommar för alltid kommer att vara en väldigt speciell högtid i vår familj.
Låtarna vi hade på vårt bröllop:
mental ålder
Lyssnade på Schulman och Eklunds pod igår. Jag ÄLSKAR den!
Sigge E pratade om "mental ålder". Han menade att alla människor har en mental ålder. Han själv tex, hade varit 65 i hela sitt liv och menade därmed att det är då han BLIR 65 år som han kommer att komma i balans med sig själv.
Han pratade om nostalgiska människor, som alltid skulle prata minnen från ungdomen med drömmande blickar. Deras mentala ålder hade alltså varit när de var i tonåren och då blir de människorna tvugna att för resten av livet drömma om den tiden.
Han pratade om människor som inte passade som ungdomar. Som inte gillade party, eller som mådde dåligt, men som man kunde märka, blommade ut när de kom upp i 30årsåldern. Då de nådde sin mentala ålder. Och så han själv då, som inte skulle få frid och balans förrens han blev 65.
Jag har OXÅ tänkt i de banorna. Skulle lätt kunna dela ut mentala åldrar till de flesta jag känner. Min mamma, tex, är för alltid i 35-40 års ålder.
Nina är nog i sin mentala ålder just nu. Osv osv.
MIN mentala ålder?
Med tanke på de känslor som väller upp inom mig när jag hör följande låtar....
...så kommer jag troligen att för resten av livet vara kvar i ljuva minnen från mina 15-20års år.
THOSE WERE THE DAYS
livet
Jag är så jävla trött på att vara 27 år och fortfarande inte ha en jävla aning om vad jag ska göra med livet.
Jag är även så jävla trött på att vara 27 år och ha så otroligt mycket SKIT att ta tag i.
Jag fattar inte när det liksom ska bli KLART för en att DET HÄR ska jag göra! Jag fattar heller inte HUR man ska se till att få göra just det där som man vill göra. Jag hatar att man inte kan bestämma själv. I en av mina sociologiböcker står det så bra, att just arbetsmarknaden kan man inte rå över själv. Man KAN inte bestämma sig för att DET jobbet vill jag ha. För det är andra som bestämmer det åt en, vilket jobb man får eller inte. Om man då inte blir egen företagare och BLIR SIN EGEN LYCKAS SMED, som Blondinbella så fint uttrycker det.
(moderat-tugget, som jag jag uttrycker det)
Alltså spelar det ju egentligen ingen roll om man BESTÄMMER sig eller inte, man vet ju aldrig var man hamnar. Och det STÖR mig. Jag vill VETA. Och jag vill BESTÄMMA SJÄLV.
Jag är alltså 27 år och har ännu inget körkort. Dessutom har jag diabetes och så snusar jag och brukar väl mycket treo och näs-spray. Jag har inte gynundersökt mig på flera år och jag har minst två tänder som behöver lagas. Det är så MYCKET. Som jag försatt mig i. Och jag har hittills inte vetat vart jag ska börja. Eller, nu vet jag ju det. Diabetesen först. Sedan gyn&tänder. Sedan körkort. Sedan nässpray och snus och treo får eventuellt gå. Helt perfekt har jag faktiskt ingen lust att vara. Perfektion tråkar ut mig.
Utöver det funderar vi på fler barn. Ett tag vad det jag som tjatade medan maken var tveksam. Nu är det han som gått igång på tanken medan jag känner blankt nej. HUR SKA MAN LIKSOM KUNNA KOMMA FRAM TILL NÅTT??
Det här med att PLANERA BARN alltså... Jag fattar inte hur folk kan göra det! Har ni gjort det????
Vårt andra barn var visserligen påtänkt. Vi blev tillsammans den 15 juli 2008. Då hade vi pratat lite löst om att skaffa ett till barn (vi fick barn som "kompisar" först och blev inte ett par förrens 1.5 år efter hennes födsel). Ganska exakt 9 månader efter att vi blev tillsammans föddes vårt andra barn. Inte helgenomtänkt direkt får man säga. Men i alla fall PÅTÄNKT! =)
Vårt första barn blev ju till som genom magi, på midsommarafton för 6 år sedan.
Och jag får säga att jag gillar det där spontana sättet på vilket vi tillverkat våra första barn. Det är nog ett ålderstecken att vi plötsligt känner att vi måste hålla på och planera. Och kanske en svit efter den enorma, ett år långa, 2barnschocken vi drabbades av efter 3åringens födsel.
Och det är jävligt svårt att planera ett barn. Det tycks aldrig passa in...
Naj hu. Det är så jobbigt ibland, att vara MÄNNISKA. Med fel och brister och så jäkla mycket ansvar. Jag måste inta fosterställning på soffan ikväll alltså och låta maken gosa bort alla bekymmer. Igår killade han mig UNDER fötterna, precis efter att jag vart ute och gått och var maximalt svettig över precis hela kroppen. Det är TRUE LOVE det!
Amen
här blev vi tillsammans. framför håkan på kongresshallen i Visby 15 juli 2008
"gillar inte sport och idrott"
Jag har liksom en rosa fågel på mitt köksbord. Jag skäms inte för det. Jag älskar den. Den fina lilla buketten har min 3åringen plockat! Vi är en blomplockarfmilj av rang!
De här plockade jag och 5åringen längs med vägkanten på väg hem från förskolan igår.
Mitt ord fick byta plats igår. Här gör det sig fint tycker jag!
Upptäckte en lustig detalj i min journal igår hos disktriktsköterskan. Den här läkaren har sannerligen lyssnat noga.
Känner mig lite ensam och liten idag. Har lite sommarångest samt lite allmän ångest. Orolig i själen.
Känner för att rulla ihop mig till en boll och bli gosad av min man. Min trygghet och min borg. Örnen på klippans topp.
Ikväll ska jag och barnen gå och plocka jasmin från en av grannarnas jasminbuske.
Jag önskar mig en jasminbuske när jag fyller 30. Jag önskar mig även en Liten hund.
Amen
groupie
Ni vet chocken när man plötsligt snubblar över en bekant bild på internet. OJ nej men här är ju han som var så himla snygg och bra och som jag har sett naken jättemånga gånger för jättemånga år sedan och vet en jättemassa saker om! Oj han har visst turnerat världen över med nått himla band och spelat inför stora arenor. Dödsmetall. Oj då jag var visst en groupie långt före de groupisar han säket träffat på under sina resor. Oj då då innebär ju det att jag är Den första groupien. Oj då vad ska jag göra nu då? Ringa se&hör? Undrar om de är intresserade av dödsmetall-kändisar? Jag visste väl att min forna (och jag måste verkligen understryka FORNA. Numera tycker jag att hår är skitfult!) fäbless för långhåriga män med gitarrer skulle betala sig en vacker dag!!
vi låter djävulen göra jobbet
I det här inlägget hos Fanny, hittade jag en film som grep tag i mig. Den var på eeeeengelska dåra och MED RISK för att göra bort mig nu, vill jag skriva att den handlar om kapitalism. Personen som pratar gör oss som lyssnar uppmärsammade på en grej som jag faktiskt många gånger låtit min tanke snudda vid, men inte riktigt orkat ta tag i. Personen i filmen pratar om att det är ett väldigt stort problem att dagens kapitalism väver in välgörenhet i sina verksamheter.
- Köp det här kaffet, som är kravmärkt och fair trade- märkt och alla kaffeodlare och bönplockare och alla i hela näringskedjan kring kaffet får det JÄTTEBRA om du väljer just DET HÄR kaffet!
- Köp den här skon och vi skänker ett par sko till ett fattigt barn i Afrika!
Det är MÅNGA GÅNGER som jag, efter att totalt ha bojkottat Mc Donalds i jättemånga år, numera suttit på Mc Donalds och verkligen FÖRSÖKT ÖVERTYGA mig själv om att "ja men det här med Ronald Mcdonald är ju JÄTTEBRA och de här husen de har där sjuka barn kan bo med sina föräldrar det är ju JÄTTEFINT" och släppt ner en slant eller två i McDonalds egna välgörenhetsbössor som finns strategiskt placerade vid kassan. "Se på oss, vi sysslar minsann med välgörenhet! Sopsorterar gör vi också".
Nu såg jag inte slutet på filmen, men gubben som pratade sa i alla fall att vi "låter djävulen göra jobbet".
För egentligen borde vi ju bojkotta McDonalds. Och vi borde inte äta kött. I alla fall inte i de mängder vi gör. Vi borde inte köpa HM´s kläder gjorda av små barn i Indien. Men HM HAR SÄKER OCKSÅ någon form av välgörenhet, tänker jag och DESSUTOM kan de väl inte hålla på med det där som barnarbete längre? Och Mc Donalds gör ju BRA saker också! Okej att de samarbetar som fan med Coca Cola Company som suger ur vattnet ur varenda indisk by men ÄNDÅ!! Okej att de ger sina unga, anställda slavlöner och okej att de blir rika på vår ohälsa. Tänker man.
Och han har ju rätt i det. Att vi konsumenter lägger ansvaret på de skitföretag vi använder oss av. Vi låter dem göra jobbet. För vi är inte starka nog att säga nej.
För logiskt sätt, hur kan vi förlåta Coca Cola Company för det de gjorde mot de där byarna vars vatten de förstörde totalt/tog? HUR KAN VI FÖRLÅTA DET? Vi BORDE INTE förlåta det. Men det gör vi ändå. Det är bara för Coca Cola att fixa nån liten välgörenhetsgrej så är vi där igen och köper.
Det är ju SJUKT!
Jag måste se klart den där filmen nu alltså..
- Köp det här kaffet, som är kravmärkt och fair trade- märkt och alla kaffeodlare och bönplockare och alla i hela näringskedjan kring kaffet får det JÄTTEBRA om du väljer just DET HÄR kaffet!
- Köp den här skon och vi skänker ett par sko till ett fattigt barn i Afrika!
Det är MÅNGA GÅNGER som jag, efter att totalt ha bojkottat Mc Donalds i jättemånga år, numera suttit på Mc Donalds och verkligen FÖRSÖKT ÖVERTYGA mig själv om att "ja men det här med Ronald Mcdonald är ju JÄTTEBRA och de här husen de har där sjuka barn kan bo med sina föräldrar det är ju JÄTTEFINT" och släppt ner en slant eller två i McDonalds egna välgörenhetsbössor som finns strategiskt placerade vid kassan. "Se på oss, vi sysslar minsann med välgörenhet! Sopsorterar gör vi också".
Nu såg jag inte slutet på filmen, men gubben som pratade sa i alla fall att vi "låter djävulen göra jobbet".
För egentligen borde vi ju bojkotta McDonalds. Och vi borde inte äta kött. I alla fall inte i de mängder vi gör. Vi borde inte köpa HM´s kläder gjorda av små barn i Indien. Men HM HAR SÄKER OCKSÅ någon form av välgörenhet, tänker jag och DESSUTOM kan de väl inte hålla på med det där som barnarbete längre? Och Mc Donalds gör ju BRA saker också! Okej att de samarbetar som fan med Coca Cola Company som suger ur vattnet ur varenda indisk by men ÄNDÅ!! Okej att de ger sina unga, anställda slavlöner och okej att de blir rika på vår ohälsa. Tänker man.
Och han har ju rätt i det. Att vi konsumenter lägger ansvaret på de skitföretag vi använder oss av. Vi låter dem göra jobbet. För vi är inte starka nog att säga nej.
För logiskt sätt, hur kan vi förlåta Coca Cola Company för det de gjorde mot de där byarna vars vatten de förstörde totalt/tog? HUR KAN VI FÖRLÅTA DET? Vi BORDE INTE förlåta det. Men det gör vi ändå. Det är bara för Coca Cola att fixa nån liten välgörenhetsgrej så är vi där igen och köper.
Det är ju SJUKT!
Jag måste se klart den där filmen nu alltså..
så skulle aldrig johnny göra!
Har jag nämnt att jag älskar Dirty Dancing?
Att jag älskar den på det där besatta, nördiga sättet? Att jag kan alla repliker, typ? Och alla låtar? Och många danssteg?
Har jag nämnt att varje jag gång jag blir väldigt väldigt ledsen, så brukar jag sätta på DD och vips så blir allting väldigt bra och mjukt och fint igen?
Har jag nämnt att jag grät den dagen Patrick Swayze dog?
När vi var "små" brukade vi ha DirtyDancing-kvällar, jag och mina tjejkusiner.
Numera är det oftast min man som får sitta med. Och han gör det också. När jag är riktigt riktigt ledsen och bara Dirty Dancing hjälper. Då brukar han sitta bredvid.
Det händer att han jämförs med Johnny/ Patrick Swayze.
- SÅ DÄR SKULLE ALDRIG JOHNNY GÖRA/SÄGA/TYCKA IALLAFALL!!! kan jag skrika på ett normalt sätt.
Jag skrev ett uppsats om Dirty Dancing när jag läste upp mitt svenskabetyg till ett MVG på Komvux (min fuckiga gymnasielärare hade bara gett mig VG vilket störde mig eftersom jag haft MVG sedan jag gick i ettan..). Min 60åriga lärare Christer blev rörd och gav mig MVG. Både på DD-uppsatsen och på hela kursen. Tack Johnny.
Nej men alltså det är inte bara Johnny jag älskar. Jag älskar Baby oxå. Jag älskar allt med den filmen.
Och det är i såna här DirtyDancing som jag verkligen kan undra- hur feministisk är jag nu motherfucker?
Men oroa er inte. Jag har tusen argument för hur feministisk Dirty Dancing är. Dessa ska jag dela med mig av en annan dag.
p&k
Att jag älskar den på det där besatta, nördiga sättet? Att jag kan alla repliker, typ? Och alla låtar? Och många danssteg?
Har jag nämnt att varje jag gång jag blir väldigt väldigt ledsen, så brukar jag sätta på DD och vips så blir allting väldigt bra och mjukt och fint igen?
Har jag nämnt att jag grät den dagen Patrick Swayze dog?
När vi var "små" brukade vi ha DirtyDancing-kvällar, jag och mina tjejkusiner.
Numera är det oftast min man som får sitta med. Och han gör det också. När jag är riktigt riktigt ledsen och bara Dirty Dancing hjälper. Då brukar han sitta bredvid.
Det händer att han jämförs med Johnny/ Patrick Swayze.
- SÅ DÄR SKULLE ALDRIG JOHNNY GÖRA/SÄGA/TYCKA IALLAFALL!!! kan jag skrika på ett normalt sätt.
Jag skrev ett uppsats om Dirty Dancing när jag läste upp mitt svenskabetyg till ett MVG på Komvux (min fuckiga gymnasielärare hade bara gett mig VG vilket störde mig eftersom jag haft MVG sedan jag gick i ettan..). Min 60åriga lärare Christer blev rörd och gav mig MVG. Både på DD-uppsatsen och på hela kursen. Tack Johnny.
Nej men alltså det är inte bara Johnny jag älskar. Jag älskar Baby oxå. Jag älskar allt med den filmen.
Och det är i såna här DirtyDancing som jag verkligen kan undra- hur feministisk är jag nu motherfucker?
Men oroa er inte. Jag har tusen argument för hur feministisk Dirty Dancing är. Dessa ska jag dela med mig av en annan dag.
p&k
flytta på dej
Bästa låten på länge:
